Dårskapens paradigm

I ett förunderligt tal på temat om yttrandefrihet och politisk korrekthet går en maniskt vankande Jordan B. Peterson som katten kring het gröt. Vad handlar det om?  Vad det än är, är det något centralt, stort och skrämmande, och som han egentligen aldrig får ur sig.

Klart är för den vakne lyssnaren att vi står inför ett nytt paradigm. En ödesfråga för hela mänskligheten.

Det är ett mästerligt tal han håller här. Jag har sagt det förr i diverse forum, och jag säger det igen: Det här är en monolog i världsklass, rentav Shakespeare-klass. Se den!

Jag anser att det är en bra ingång till det inlägg som här föreligger. Under denna monolog rekommenderar Peterson nämligen boken Explaining Postmodernism – Skepticism and Socialism from Rousseau to Focault, av Stephen R.C. Hicks. Jag har läst den (gratis PDF här), och börjar fatta vad Peterson egentligen syftar på, i synnerhet som han under talet även nämner Alexander Solsjenitsyn, och hans GULAG-arkipelagen, som jag först läste på 70-talet men nu läser igen.

Om Postmodernism: För den som inte vet vad det handlar om, föregångaren Modernism, med dess koppling till Upplysningen etc, hänvisas till andra källor – eller varför inte läsa Hicks bok? Jag kan inte gå djupare in på bakgrunden här, mer än att visa denna bild.

Vi går nu, som det verkar, från en era av modernism med dess realism, objektivism, individualism och kapitalism, till en ny era av postmodernism – med dess raka motsatser till modernism, i princip.

Vilka är postmodernisterna? Vi läser:

The names of the postmodern vanguard are now familiar: Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-François Lyotard, and Richard Rorty. They are its leading strategists. They set the direction of the movement and provide it with its most potent tools. The vanguard is aided by other familiar and often infamous names: Stanley Fish and Frank Lentricchia in literary and legal criticism, Catharine MacKinnon and Andrea Dworkin in feminist legal criticism, Jacques Lacan in psychology, Robert Venturi and Andreas Huyssen in architectural criticism, and Luce Irigaray in the criticism of science.

Jag vet inte varifrån detta ytterst kommer, vem som driver det, om det är naturlig ”progress”, evolution av mänskligheten, eller om det helt sonika – måhända illasinnat – styrs genom media, utbildning och politik.

På den här bloggen ser jag i vanlig ordning saken från ett icke-dualistiskt perspektiv. Jag är vidare politiskt helt neutral, och tar mig i detta friheten att se bägge sidor neutralt. Jag ”måste” inte tycka något. Det här är också min personliga blogg, och jag ”hävdar” inget här.

Jag har länge känt inombords att något är på gång, där vi alla måste vakna upp och genomskåda vår polariserade världsbild. Och… ja, OK. Jag tvivlar starkt på att det här är en helt naturlig utveckling.

Det basala i det som kommer, är synen på vad som är verkligt. Vår verklighetsuppfattning är nu i fokus!

Här finns en myriad av olika ”ismer”. För att hålla oss till en enkel nivå utan att bli alltför akademiska, kan vi börja med att ta fasta på två huvuddrag: materialism, med dess motsats idealism:

Materialism:

Verkligheten är därute, utanför oss, existerande oberoende av oss, vi är produkter av – och beroende av – denna verklighet, ytterst materia. Den fanns där före oss.

Idealism:

Verkligheten är inom oss. I medvetande. Om vi (dvs alla medvetna varelser i hela universum) inte existerar, existerar heller inte universum.

Det finns en rad under-ismer. Till materialism ansluter sig t ex rationalism, och realism.

Till idealismen  ansluter empiricism, som är nästan samma som idealism, med skillnaden att allt vi vet kommer ur sinnesperceptioner. Det KAN för en empiricist existera ett universum därute oavsett om vi existerar eller inte…. det blir snabbt komplicerat,  den som vill kan fördjupa sig:

Materialism bildar naturligt underlag för objektivitet (förväxla ej med objektivism, vilket är en filosofi av Ayn Rand).

Objekt, med massa. Mycket enkelt.

Objektivitet: sakligt och opartiskt förhållningssätt. Man måste vara noga med orden i dessa utmarker.

Det var Immanuel Kant som tog första steget mot postmodernismen, i och med att Kant ”förnekade objektivitet”, menar Hicks, och Kant ådrar sig därmed kritik i och med att han då tog ett religiöst hänsyn.

Jag håller inte riktigt med honom här. Många (inräknat logiker som Wittgenstein och Russell) tvivlar på existensen av en fristående, objektiv sanning därute:

At the beginning of the twentieth century, Bertrand Russell best foreshadowed what was to come. In the final chapter of an often-read introductory book, The Problems of Philosophy (1912), Russell summarized the history of philosophy as a repeating series of failures to answer its questions. Can we prove that there is an external world? No. Can we prove that there is cause and effect? No. Can we validate the objectivity of our inductive generalizations? No. Can we find an objective basis for morality? Definitely not. Russell concluded that philosophy cannot answer its questions and so came to believe that any value philosophy might have cannot lie in being able to offer truth or wisdom. Ludwig Wittgenstein and the early Logical Positivists agreed with Russell, taking his conclusions one step further by offering an explanation for philosophy’s failure: Philosophy cannot answer its questions because its questions are simply meaningless.

Man kan anlägga ett ”andligt” synsätt som inte har med religion att göra, utan snarare bara en klar betraktelse av vad man själv är som den medvetna upplevaren (subjektet) i relation till vad som är ”därute” (objektet), alltså utan att dra in religion. Det här är viktigt. Här finns ett fält där ren logik kan tillämpas, som är lätt att missa, i den annars mycket hätska polarisering som råder mellan vetenskap och religion.

En annan filosof i sammanhanget är fenomenologen Edmund Husserl, som i sin essä Fenomenologin och Filosofins Kris säger:

Detta menar jag på största allvar: En objektiv vetenskap om anden, en objektiv själslära, objektiv i den meningen att den tillskriver själarna och persongemenskaperna en inexistens i rumtidslighetens former, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas.

Omvärld är ett begrepp som uteslutande hör hemma inom den andliga sfären. Att vi lever i en bestämd omvärld, som alla våra omsorger och strävanden gäller, det är ett faktum som utspelar sig uteslutande inom det andliga.

-Edmund Husserl

Fenomenologin uppstod av allt att döma ur den sk Neo-Kantianismen, som var en reaktion på den marxistiska materialistiska doktrin som flammade upp.

Denna bok, skriven av ingen mindre än Vladimir Lenin, var obligatorisk läsning i bolsjevikernas Sovjet:

Här formuleras tydligt:

Materialism is the recognition of ‘objects in themselves’ or objects outside the mind

-Lenin

 Den som gräver i detta ser snart att många namn figurerar här. Det är lätt att gå ner sig och tappa tråden, villa bort sig i motsägelser. Om Friedrich Hegel – vi kommer in mer på honom snart – sägs också att han var idealist, dvs motsatsen till materialist, och att han av andra än Marx tolkas som sådan. Det finns en skiljelinje. ”old Hegelians/young Hegelians”. Det är sannolikt att politiska riktningar uttolkar sina egna versioner av filosoferna, liksom de gärna gör av vetenskapen? Vi ser att ur Darwins lära kom en politisk linje som hävdade ”den starkes rätt” – dvs fascism – fast Darwin själv aldrig sade nåt sådant.

Politiskt sett stod dock Hegel till höger, vilket är intressant i det följande.

Objekt, med massa var det. Emellertid sträcker sig objekt-begreppet längre än så. Allt som man kan sätta en etikett på kan vara ett objekt. Dvs även en tanke. Ett minne är också ett objekt. Om du tittar på en skördetröska ute på en åker, sedan sluter ögonen och återkallar minnesbilden av skördetröskan, så är den bilden ett objekt. Är bilden också tanke? Många menar att det är så, själv tror jag inte man ska kalla det tanke. Däremot funderingar kring bilden: När var det jag såg den? Undrar om den står kvar?

Man kan dock säga: vi har en databas av otaliga sådana bilder, jämte våra tankar omkring dem, och detta sammantaget bildar då vår objektiva verklighet.

Enligt Einsteins formel E=mc2, som kan omformas till m = E / c2, så är massa en form av energi. Minnesbilden av skördetröskan är energi. Men även den faktiska fysiska skördetröskan är energi.

Massa är kondenserad energi, ett tillfälligt energetiskt tillstånd. Någon faktisk massa existerar troligen inte; vi erinrar oss att atomen består av 99.999999% tomrum (det är antagligen 100% men det är för kontroversiellt att säga!). Materialisterna är mycket rädda om sin doktrin. Allehanda försök har gjorts att eliminera formeln E=mc2, inte minst genom att svartmåla Einsteins person. Bara i dagarna läste jag något om att ljushastigheten KAN överskridas,

… vilket skulle bevisa att Einstein haft fel i allt han sagt; vi känner redan till Luce Irigaray, nämnd här ovan, som i postmodernistisk iver försökt få E=mc2 struken ur fysikböcker, eftersom formeln är sexistisk; ljushastigheten i kvadrat är för fort för kvinnor menar hon. Varför kan man inte lika gärna använda nån mer lämplig hastighet? (om detta är ironi eller ej är jag inte 100% säker på, men med tanke på övriga  postmodernistiska galenskaper man kan se, tvivlar jag inte ett ögonblick på att det är sant). Jag har tidigare nämnt Tanja Bergkvist, mycket modig kvinnlig matematiker som reagerat på genustokerierna, vilket också är en del av den postmodernistiska agendan. Ni som ännu inte sett Tanja, se här:

Solsjenitsyn skriver också i boken I den Första Kretsen att Einsteins relativitetsteori klassades som kontrarevolutionär tankeverksamhet – ”underminering av den historiska materialismen” och renderade den som ens vågade tänka på de nya farliga idéerna mycket hårda straff.

Tendensen mot materialism är mer förståelig när man betänker att Marx var ekonom i första hand. Det är lätt att glömma när hans teorier om det mänskliga psyket (arbetarnas  osvikliga drift att starta revolution, t ex) ofta slår slint. Marx var ingen psykolog. I marxismen tenderar människan att bli en helt och hållet ekonomisk varelse. I den aspekten passade Hegel bra, som med sin tes-mot-antites som resulterar i syntes helt enkelt skapade den ekonomiska motorn, samtidigt som ett elitistiskt paradigm cementerades. Följande monstrositet av Hegel (om han nu skrev detta):

“It must further be understood that all the worth which the human being possesses—all spiritual reality, he possesses only through the State.”

 … säger det mesta. Detta är fullkomligt fruktansvärt. Låt det sjunka in ett tag. Denna koppling till Staten, är också en koppling till det Absoluta:

The State, to the extent that it participates in the Absolute, is God’s instrument for achieving his purposes. “The State,” accordingly, “is the Divine Idea as it exists on Earth.”

Katolska kyrkan på inkvisitionens tid kunde inte ha sagt det bättre (bara byt ”Staten” mot ”Kyrkan” – samma sak för medborgaren). Påven är Gud på jorden.

Så vi ska godkänna Staten – Lagen – som Gud, DET ABSOLUTA, som aldrig kan ha fel. Det här visste Franz Kafka. Och många andra, Orwell…Tolstoj, Dostojevskij… och givetvis Solsjenitsyn – den som läst hans bok om GULAG vet också allt om Hegel. Hans filosofi tillämpas här. Inte minst av Tjekans förhörsledare, alla kunniga i kommunistisk hegelsk dialektik.

Det är alltsedan någon elit tog sig en rätt att förkroppsliga DET ABSOLUTA, som man kan ta sig samma rätt att kräva blind lydnad, som aldrig får emotsägas.

Samt möjligheten att alltid behålla sin makt genom att kräva perfektion av motståndare. De vet att perfektion inte kan existera. Det går alltid att finna någon detalj i alla framställningar som inte stämmer perfekt med någon standard som de själva bestämt (och som de kan justera efter godtycke).

Och nu kan man applicera SKULD!

Katolska kyrkan sa t ex att individen är ”född i synd”, och därmed från födsel satt i ett läge där denne är beroende av kyrkans nåd, och kyrkan därmed en auktoritet som kan döma folk till helvetet eller till himmelriket. Precis som Staten. Lite olika benämningar bara, men strukturellt samma sak för individen. Kyrkan är alltså en institution som utger sig vara andlig, men som egentligen vill kontrollera anden och hålla individen på en materialistisk nivå. Systemet med avlatsbrev – där man kunde köpa sig fri från helvetes eld – är en indikation på detta. Kyrkan faller inom mammons makt.

Av allt att döma fanns en kollektivistisk höger och en kollektivistisk vänster.

Det är alltså intressant att notera att det fanns högerfolk (dvs kollektivistisk höger) som var djupt engagerade i socialismen: Oswald Spengler, Johann Plenge, Ernst Jünger mfl-  som hade hopp om socialismen men som alla såg Marx som ett hot. Plenge skrev en essä-  Marx und Hegel där han poängterade att det är nödvändigt att förstå Hegel för att förstå Marx. Uppenbarligen var Plenge först socialdemokrat*, men klassades ”höger” efter att ha utgivit essän!

Termerna ”höger” resp. ”vänster” blir i och med Hegel rätt betydelselösa, eftersom han är filosofen som skapar polariteter som dessa, och som skiftar dem efter behag (och folk blir grundlurade). (I det följande ber jag dig alltså att inte fokusera på höger och vänster, som det godas kamp mot det onda, utan på dualism, och dess extremfall polarisering. Marxismen är en ideologi, som anammar Hegel. Hegel är filosofen som skapar två polariteter – tes mot antites – som nu blir höger mot vänster). Våra mainstream media följer oftast en (kultur)marxistisk linje. Och dessa media jobbar oavsett vilka politiska partier foket röstar på.

*(En till parantes: Det är intressant att notera att socialdemokratin var först på plan! ”Kommunism” är ett senare begrepp!? Se Lenins Collected Works, där han utgår från sin lära som socialdemokrat, inte bolsjevik eller kommunist! Åtminstone i de tidiga delarna. Lenin skrev f.ö. en ENORM massa. Vi talar här om 45 volymer ´a 5-600 sidor ca.)

När man utger sig härbärgera DET ABSOLUTA, kan man alltså kräva perfektion av sin motståndare.  Den som inte tycker exakt som jag är min motståndare – dvs ”höger”. Känns mönstret igen t ex från nutida mainstream media? Det är ett ständigt tal om högerextremism – men aldrig ett ord om vänsterextremism.

Why is it that the leading postmodern thinkers are Left in their politics—in most cases,¨far Left? And why is it that that prominent segment of the Left—the same Left that traditionally defended its positions on the modernist grounds of reason, science, fairness for all, and optimism—is now voicing themes of anti-reason, anti-science, all’s-fair-in-love-and-war, and cynicism?

 Postmodernists are not individuals who have reached relativistic conclusions about epistemology and then found comfort in a wide variety of political persuasions. Postmodernists are monolithically far Left-wing in their politics. Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-François Lyotard, and Richard Rorty are all far Left.

 “Absoluthets”-paradigmet perverterar den dualistiska hegelianska konflikten fullkomligt. I dess extremform – det vi kallar polarisering – när vi har två läger i konflikt och bägge i affekt – får vi ofta två helt absurda motpoler i konflikt, där bägge sidor VET att de har rätt, och de vet att de har EXTREMT RÄTT. Det här är en mycket farlig situation. Men postmodernismen skapar medvetet den här situationen genom att tvärtemot-vända modernismens uppfattningar, vilket skapar upprördhet, ilska, vrede och förvirring. Och rädsla. Eller total likgiltighet (som i Sverige). Postmodernismen ”tror inte på förnuft”, och de ”tror inte på logik”. Allt blir nu åsikt, och allt får samma värde. Men i extremtolkningen råder alltså de absurda extremerna: En skolflickas rädslor är plötsligt lika mycket värda som all samlad klimatforskning och ska beaktas på samma nivå – och går före kompetens! Och det inom ett livsviktigt område. Hela världen måste lyssna på en flicka som inte gått klart grundskolan, som tar stor plats och i praktiken (om än omedvetet) dikterar vilka professorer vi ska lyssna på.

I Sverige märker man inte hur absurt det här är, eftersom konsensus har glidit så långt ut på den vänsterextrema skalan man kan komma (och resten av linjalen är det som ligger högerom), och upplevs som fullt normal objektiv verklighet, än om minsta hostning kommer från ”höger”. Ingen noterar att bara man frågar varifrån data hämtas, så är man snabbt nazist. Det är otroligt mycket som blir ”höger” när de vänsterextrema trängs på de första 3 millimetrarna (måttet på åsiktskorridoren?)

Vetenskapen – läs: vad folk i gemen tror är vetenskap – passar m a o det materialistiska paradigmet förträffligt. Vetenskap ÄR just absolut, tror många. En vetenskaplig sanning ÄR sann, bortom ifrågasättande. Man frågar alltså inte mera. I Sverige verkar vi redan ha bejakat postmodernismen fullt ut, såtillvida att ingen applicerar ens en gnutta förnuft, ens en gnutta logik, för att ens medelst en första grovgallring kolla rimligheten i alla tokerier som kommer. Det här med kannibalism som talats om i TV4 – ett exempel. Kannibalism för klimatet! Det kommer ju från vetenskapligt håll. Bara ”högern” på Facebook reagerar. Där läste jag förresten så sent som idag att en bokstav till kanske snart ska läggas till HBTQ-serien: P, som i Pedophilia!

forskning

Man kan m a o tydligt se att moralen far illa. Rättare sagt, vi applicerar den moral Staten har (var Staten nu är, Kafka hade uppenbara problem att finna den). I ett gudlöst samhälle försvinner den moraliska kompassen, oavsett vad man nu tycker om ”gud”. Ingen vet vad som är rätt eller fel längre. Om vi avskriver Gud, tar människor över, som själva gärna vill vara Gud. Vet du vilka de människorna är? Patrik Engellau skriver i en sällsam artikel om hur man med en subtil manöver kopplade bort Gud från individens rättigheter. I den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 respekterades individen som, som han uttrycker det, ”sakrosankt” och av högre makt tillerkänd oförytterliga rättigheter, att alla människor är skapade lika inför Gud, och att detta måste respekteras:

I senare deklarationer – den senaste är FNs deklaration om mänskliga rättigheter – försvinner snabbt de ”sakrosankta” delarna; individen tänks nu alltmer som en ekonomisk, social och rent kroppslig varelse, vars rättigheter är ekonomiska och sociala, och att vi nu är lika inför lagen . Alltså Staten.

”Det Absoluta”, som alltså tidigare var tillerkänt individen, tillfaller nu Staten. Notera alltså att det har ingen betydelse om du är ateist eller något annat. Det är en frihet som tas ifrån dig likafullt!

Konsekvensen av detta blir att moralen dalar, medan man ändock håller fast vid den flitigt inhamrade värdegrunden ”allas lika värde”. Moralen, som förr var din egen helgade mark, kan nu tvingas på dig utifrån. Michel Focault tog djupt intryck av Panoptikon-fängelsets princip och överhuvudtaget fängelset som den ideala miljön för absolut kontroll:

Prison is the only place where power is manifested in
its naked state, in its most excessive form, and where
it is justified as moral force. What is fascinating
about prisons is that, for once, power doesn’t hide or
mask itself; it reveals itself as tyranny pursued into
the tiniest details; it is cynical and at the same time
pure and entirely ‘justified,’ because its practice can
be totally formulated within the framework of morality.
-Michel Focault

Jag tänkte nu runda av detta, men vill ha fram en viktig punkt till, som bygger på ovanstående.

Den aktör inom postmodernismen som vållar Peterson störst bekymmer verkar vara Derrida, som helt enkelt försöker styra vårt språk, och stänga in det, göra det ”ofarligt”, harmlöst och helt kontrollerbart.

Inom modernismen är vi vana vid språket som ett medium som förmår ”avtäcka” verkligheten, genom att använda bilder och metaforer, ”pekare” till verkligheten:

To the modernist, the “mask” metaphor is a recognition of
the fact that words are not always to be taken literally or as
directly stating a fact—that people can use language elliptically, metaphorically, or to state falsehoods, that language can be textured with layers of meaning, and that it can be used to cover hypocrisies or to rationalize.

 I postmodernismen är det slut på det här nu:

For the postmodernist, by contrast, interpretation and investigation never terminate with reality.
Language connects only with more language, never with a non-linguistic reality.
In Jacques Derrida’s words, “[t]he fact of language is probably
the only fact ultimately to resist all parenthization.”

That is to say, we cannot get outside of language. Language is an “internal,” self-referential system, and there is no way to get “external” to it—although even to speak of “internal” and “external” is also meaningless on postmodern grounds.

Derrida deconstructs language and turns it into a vehicle of aesthetic play.

Ett “praktiskt” exempel:

Stanley Fish … calls all opponents of racial preferences bigots and lumps them in with the Ku Klux Klan. Andrea Dworkin calls all heterosexual males rapists and repeatedly labels “Amerika” a fascist state. With such rhetoric, truth or falsity is not the issue: what matters primarily is the language’s effectiveness.

Peterson formligen spyr åt detta. Och jag håller med. Jag erinrar mig konversationer jag haft med folk, som inte kan fatta en metafor, utan kräver bokstavlig tolkning. Och de kan inte abstrahera. De verkar inte kunna skapa en visuell bild medelst ord i sinnet att relatera till, för att förstå nästa mening. De begriper inte poesi alls. Lite djupare litteratur som Shakespeare, Dostojevskij, etc – som ofta kräver förmåga att ”läsa mellan raderna”, är helt uteslutet. Humor? Jättesvårt.

Framförallt på Zeitgeiströrelsens forum stötte jag på dessa människor. De var ofta yngre, amerikanska kommunister.  Men även svenskar, i rörelsens svenska gren. Somliga av dem sa sig rentav vara satanister. Och jag fattar. Det är samma sak. Satanism – upproret mot Gud – är att bevisa att Gud hade fel när han gav människor fri vilja (eller att Gud inte alls existerar), det är åtagandet att själv göra ett bättre jobb än Gud.

*

Allt det här förefaller stort, mörkt och sinistert. Jag vet. Men det är alltid mörkast innan gryningen. Tillvaron är så oändligt mycket större än detta. Som du ser är det något som vill stänga in, pervertera och gömma sig, som har framförallt ekonomisk makt över oss. Deras tid är räknad, och de kommer att försvinna för gott.

Jag ska skriva ännu ett inlägg om vad jag anser vara vägen ut ur den här skiten. Det handlar inte om duality alltså, utan om non-duality. Lyssna t ex på Rupert Spira.

Nu handlar det om andlighet. Här går man inom sig – ett steg vetenskapen aldrig, aldrig tar, därmed uppstår sannolikt de problem som nämnts här. Här finns hopp! Här finns ljus!

I det schema som angetts ovan skulle jag anta att han passar bäst in bland empiricisterna, och att han ligger närmast Husserl:

Om vetenskap och scientism

How to Use the Scientific Method to Improve Your Marketing-OpenGraph

I anslutning till förra inlägget om klimatet, ser jag behovet att ånyo klargöra mina erfarenheter av ämnena vetenskap och religion, två huvudämnen på denna blogg m a o. Det är två ytterst intressanta ämnen.  Vad som (egentligen) är verklighet, fascinerar oupphörligen. Vem, eller vad, upplever verkligheten? Existerar det en fristående verklighet därute, oberoende av upplevaren? Jag tror vi lever i en dynamisk tid nu, där dessa frågor kanske (äntligen) får svar. Det jag ämnar säga i detta inlägg är inget nytt för den som följt denna blogg, utan alltså bara en sammanfattning av sådant jag tidigare sagt. Min egen bakgrund är högskoleexamen i fysikalisk mätteknik. Jag vet något om datainsamling. Det vore förmätet att påstå att jag kan allt om vetenskaplig metod, men jag kan säga något om vad den INTE är. Det kan nog också Greta. Vi borde alla hålla oss till det vi VET.

(”Scientism” i det följande, skiljer sig från engelskans ”science”, och kan till svenska översättas som ”vetenskaplig fundamentalism”. Teknokrati är en annan, men inte helt perfekt översättning. Med ”scientist” här menas dock inte engelskans ”scientist” (vetenskapsman), utan en utövare av scientism)

I korthet tror jag att dagens klimatdebatt i många delar är en debatt mellan vetenskap och scientism. Andra delar är makt, pengar och korruption. Det finns inga klara gränser mellan dem, dock, utan de kan väva in.

Vad är vetenskap?

För mig är vetenskap i första hand ett verktyg. Den vetenskapliga metoden är ett verktyg, som korrekt använt gagnar min förståelse av verkligheten. Man ska inte blanda ihop sin verklighetsuppfattning med verktyget, utan använda verktyget för att berika sin verklighetsuppfattning.

Det är viktigt att hålla isär dessa begrepp.

Som en vetenskapligt orienterad människa identifierar jag inte mig själv med något utanför mig själv. För jag kan inte veta vad som är är utanför mig själv. Jag kan aldrig lägga min prestige eller min säkerhet i mina – eller andras – vetenskapliga rön eftersom jag vet att saker kan förändras. Vetenskapen måste alltid ha friheten att förändras. Jag sätter inte heller upp vetenskapen som ett slags alternativ till Gud, som sätter sig i något slags motsatsförhållande till Gud. Eller något annat. Såvida jag inte VET.

Vad är scientism?

En scientist är oftast inte själv vetenskapsman. Men han/hon sätter sig gärna över vetenskapsmän, och bestämmer vilka som har rätt och vilka som har fel.

Scientism är vetenskap sedd som en religion. För en scientist har vetenskap helt enkelt (mentalt) bytt plats med Gud, såsom den yttre entiteten  av ofelbarhet, av högsta sanning.

Strukturen är densamma som kyrkans struktur: något stort därute, vars innersta väsen är förborgat för mig, men som jag kan få del av genom experter som är kunniga om detta väsen. I kyrkan är det prästerskapet som är experterna, i scientismens fall är de vetenskapsmän, eller någon företrädare för vetenskapsmän.

Som scientist är jag beroende av denna abstraktion därute, och jag identifierar därmed mig själv med den. Samtidigt tror jag inte längre, utan jag vet.

 Emellertid måste jag tro förbehållslöst på att vetenskapsmännen gör sitt jobb, och att det inte sker någon korruption mellan vetenskapsmän och vetenskapsmännens företrädare, eller att inte någon annan intressent blandar sig in. Det finns alltså många faktorer här som jag inte kan veta, och som jag har obefintlig koll på, men det förtränger jag.

Som troende i en kyrka bekymrar jag mig inte om de konstigheter man kan finna i kyrkan, utan jag har min tro, det är min världsuppfattning, det är jag.

Precis som en troende i en kyrka tyr sig till de han tror har den ”rätta” uttolkningen av skrifterna, tyr sig scientisten till de han tror har den rätta uttolkningen av vetenskapen.

Precis som en troende i en kyrka ”vet” att just hans kyrka är den enda sanna kyrkan, tror scientisten att just hans vetenskap är den enda sanna vetenskapen – samtidigt som han ser ner på religiösa troende i kyrkor – de tror ju!

En scientist vet alltså inget själv, men har totalblockerat sig själv inför denna förfärliga eventualitet. En scientist har istället identifierat sig själv med de som VET. Och han/hon pumpar gärna upp sitt ego med detta, och tillhör därmed en exklusiv grupp; ”det bättre folket”. En scientist är en subjektiv person som kallar sig objektiv, och kritiskt tänkande, som gärna vill drämma till andra i kraft av sitt jäsande ego.

Bland de religiösa ser vi också den tendensen. Många ”vet” att de själva tillhör den rätta kyrkan, och att de med enbart medelst detta medlemsskap, är garanterade en plats i himmelriket. Det här är mycket vanligt.

Jag har haft debatter med religiösa troende, och med scientister. Det är exakt samma debatt. De funkar på exakt samma sätt. Strukturerna de sitter i kallas bara något annat men det är ingen reell skillnad.

Fanatiskt religiöst troende rättare sagt. Det är nämligen så, att eftersom en scientist tycker sig VETA, ger det honom/henne rätten att sätta sig över andra, och helst tvinga på andra sin ”vetenskapliga sanning”. Arrogansen har stigit till en extra nivå.

Det här är naturligtvis mycket farligt. En religiös fanatiker VET också att han har rätt. Så till den grad att han kan spränga sig i luften och dra med sig andra. Här är dock en skillnad. Den religiöse ”vet” att han ska välkomnas i ett himmelrike och få den högste gudens tack för sitt dåd, och kanske en extra bonus för alla otrogna som dras med.

Vi har inga scientister (som är mera emotionellt modererade) bland självmordsbombare, utan det tar sig andra uttryck. Såsom åtgärder i det fördolda, som att censurera information, ryktesspridning mot folk som de ”vet” har fel, etc.

Som sant vetenskaplig, måste jag hålla en balans mellan det subjektiva och det objektiva. Även inom vetenskap måste man kunna vara subjektiv ibland. Man måste få tro på att en idé kan ha relevans, varpå man skapar en teori, så testar man den teorin och om det inte håller förkastas teorin.

För en fanatisk scientist (som själv är totalt subjektiv men det ser han inte) står det subjektiva i konflikt med det objektiva. FAKTA ska styra. Som om fakta i sig själv skulle kunna ha någon bärighet. Vetenskap och fakta ska råda, som om det vore en fristående process, fri från subjektivitet, fri från mänsklig inblandning.

En extrem scientist kan inte förstå ett klassiskt trick som cherry-picking. Om jag, för att påvisa något, samlar in mina data från enbart Sibirien, får jag ett annat utfall än om jag skulle samla in data slumpmässigt från hela världen.

Det kallas alltså cherry-picking.

Om jag vill visa medellängden för människor i Zimbabwe, och plockar bort alla längder under 1,75, kommer resultatet att påvisa en högre medellängd än om jag inte filtrerat. Ändå har jag följt den vetenskapliga metoden. Det blinkar inte rött nånstans.

Det här fattar inte en scientist överhuvudtaget. Han tror inte sånt här KAN hända.

Han ber mig om vetenskapliga belägg för mitt påstående. Alltså för att sånt KAN hända. Och visst, att filtrera sina data på detta vis, är ju moraliskt, etiskt felaktigt, eftersom det faktiskt förleder.

Men en scientist befattar sig ENBART med det som är objektivt.

Moral och etik är subjektiva saker, och faller helt utanför hans ram!

Scientisten ber dig – papegojaktigt – redovisa objektiva FAKTA som backar upp påståendet. Om jag hänvisar till något subjektivt, som i detta fall, kan han alltså avfärda mig såsom ovetenskaplig.

Sådana här människor existerar faktiskt. Jag har haft debatter med dem, och man kommer naturligtvis ingen vart. Naturligtvis förlorade jag dessa Kafka-artade debatter. Tyvärr vinner de oftast debatter. Nästan alltid, faktiskt. Varför vinner de tror du?

Klimathotet och Climategate

Briffa1

Bild: Dr Keith Briffa, University of East Anglia

Det finns sannolikt inget mera infekterat i dagens värld än klimatfrågan. Det där evinnerliga klimathotet. Ingen har undgått det. Ämnet är numera så laddat att knappt någon vågar prata om det utan att bli påhoppad. Jag har själv inte nämnt något om klimatet, i varje fall inte i någon direkt riktad artikel, så det är inte utan viss bävan jag nalkas ämnet.

Numera lägger jag som bekant in en ”disclaimer” i början av mina inlägg, för att hålla mig fri från eventuella anklagelser. Således: Detta är min privata blogg. Jag ”hävdar” inget här. Det är min egen resa och allt jag skriver här är för min egen skull. Begrips? Då kan vi gå vidare.

För att förstå ämnets komplexitet, måste vi – innan vi kan anamma ett  helt neutralt och ofärgat synsätt på problemet (vilket torde vara ett grundkrav) – konfrontera en rad andra faktorer som i hög grad kan påverka vårt synsätt på problemet. Först när alla dessa faktorer hanterats kan vi besvara frågan huruvida ett klimathot faktiskt föreligger och, om så är fallet, vilka åtgärder som behöver vidtas.

Det blir rätt mycket länkar i detta inlägg. Jag tror det blir fler , ju mer ”kontroversiellt” ämnet är. Mitt råd är att först läsa igenom artikeln utan att klicka på någon länk. Därefter kan man läsa en ytterligare gång, med länkar, för fördjupning. Säg till om jag har fel!

Varifrån kommer då alla utsagor om att klimathot föreligger?

Från vetenskapen, eller hur? Det borde det vara. Det ska vara vetenskapen. Annars vore det ingen mening med nånting. Misstanken om att det även finns något annat i omlopp, som ett pågående ”klimatbedrägeri” indikerar att polarisering råder (inte minst ifråga om polarisen 😉 ). Jag ska därför söka utreda bägge sidor i denna debatt. Mitt primära syfte att finna vad som är SANT. Jag väljer inte direkt någon ”sida”. Istället för att gå åt höger eller åt vänster vill jag gå UPP, till en punkt där man har överblick och ser vad som sker.

Om vi nu tänker oss vetenskapen som en helt oberoende och omutbar process av forskning, studier, mätningar och tester, som pågår oavbrutet i mänsklighetens tjänst – fri från några andra syften såsom vinstintressen, politiska mål, agendor osv, då vore allt frid och fröjd. När en sådan vetenskap meddelar ett problem, måste vi lyssna. Vi måste släppa allt vi håller på med för att lyssna på en sådan instans.

När vi istället lyssnar andäktigt på en 15-åring som skolkar från grundskolan för att demonstrera vid riksdagshuset mot vuxenvärldens tröghet i klimatfrågan, kallas ”klimat-Jesus” och drar med sig andra barn från andra länder, torde det vara en signal om att något inte är som det ska. Vi återkommer till det.

Vi (dvs ”gemene man”) vill gärna se vetenskapen på det sätt som beskrivits. Den vetenskapliga metoden – enligt en mycket utbredd sinnesbild – bryr sig inte om själviska hänsyn, såsom ego, eller några subjektiva intressen alls. Vetenskapens metod slår lika mot alla, mäktig som rik. Jag har hört någon beskriva denna metod som ett Ofelbarhetens Yttersta Instrument, som rentav ”renar sig självt” från korruption. Hur det skulle gå till vet jag ännu inte. Men vetenskapen framhålls nu plötsligt som en självgående process, oberoende av mänsklig inblandning, vilket är rätt anmärkningsvärt. Jag har läst såpass mycket fysik att jag åtminstone kan säga det. Det vore fåfängt av mig att påstå att jag kan redogöra för den vetenskapliga metodens alla aspekter. Men, jag kan säga en del om vad den INTE är. Det kan nog du också.

Den vetenskapliga metoden tillämpas typiskt på insamlade data av något slag. Att det härvid är möjligt att påverka metodens utfall genom att välja var man plockar sina data (t ex genom s.k. cherry-picking) torde vara uppenbart. Tyvärr tänker alltför många av oss inte ens så långt. Så många nöjer sig med: ”bara det är vetenskap!”, som vore det en kvalitetsstämpel på att det har gått rätt till. Rentav att en lag om Absolut Sanning bifallits.

I det sammanhanget är det intressant att konstatera att vetenskapen tycks vara ovanligt splittrad när det kommer till klimatfrågan. I Sverige finner vi två huvudfåror – Uppsalainitiativet och Stockholmsinitiativet – var och en med sin vetenskap som uppenbarligen ligger i konflikt med det motstående ”initiativets” vetenskap. I åtanke att det bara kan finnas EN sanning*, torde detta sakernas förhållande vara ytterligare en signal om att något inte är som det ska.

*) Modifikation på denna punkt: det är lätt att resonera rent logiskt: ”antingen är det RÄTT eller FEL. Men man måste också klargöra exakt vad som mäts i respektive fall. Det är inte så enkelt i verkligheten)

En tendens finns, att låta alltför hastigt påkomna idéer styra oss, som kanske snarare ligger på emotionell nivå, än grundad på någon faktisk vetenskap. Vi finner snart att mänskliga faktorer spelar in, och att vetenskapen ingalunda står bortom mänskligt inflytande.

Vi har som nämnts en rad faktorer, låt oss säga intressen, att förstå, innan vi kan se den faktiska verkligheten:

  • Ekonomiska hänsyn. Vinstintresse, i första hand kanske från oljeindustrin, som är underkastad krav på ständig tillväxt. Denna vill fortsätta med fossila bränslen och verksamhet som vräker ut koldioxid i atmosfären. Vetenskap som är beroende av ekonomiska anslag kommer också in här.
  • En pågående globaliseringsprocess. Det har knappast heller undgått någon. Det finns ett intresse av att centralisera makten till en enda, global instans. FN kommer snabbt in här, och just FN har ett starkt inflytande över klimatfrågan, via IPCC. Företag, och banker, vill ha globalisering. Se även Global Compact-avtalet, som skett på initiativ av FN, där vi numera har en punkt om ”klimatflyktingar”.
  • Politiska intressen. Politiker, som bygger sin framgång på någon vetenskap. Eftersom vetenskapen skaffat sig rykte om att vara så ”absolut”, och vinner sådan respekt i de breda folklagren, erhåller politikern en stor fördel gentemot andra om han/hon kan ta stöd av vetenskap (vilket naturligtvis förutsätter att vetenskapen inte plötsligt ändrar på sig). Ett exempel är Al Gore.

Alla dessa tre faktorer styr i sin tur media, MSM, vilket i sin tur påverkar vår världsbild. Som ytterligare faktor att ”hantera” innan vi kan se verkligheten skulle alltså kunna tilläggas: jag själv, som konsumerar media. Kan jag se det väsentliga? Bryr jag mig ens? Är jag bara en följare? Har jag ens tid?

Jag kan lova: bara du kan bry dig lite, och bara du kan ägna problemet lite mer tid, kommer allt vad du trott att vändas på ända. Åtminstone om du tillhör den breda majoritet som hyser en blind övertro på ”vetenskapen”.

National Snow & Ice Data Center (NSIDC) såg jag länge närmast som ett ”facit”. Den faktiska observationen av verkligheten. Så här ÄR det! Den som tvivlar på NSIDC yrar. Här ser man månatliga satellitbilder över hela den arktiska ishättan. En röd linje visar motsvarande linje från ett tidigare tillfälle. Den isutbredning som ligger innanför den röda linjen visar hur mycket ishättan faktiskt – med grafisk tydlighet – krymper, och därmed bevisas avsmältningen. NSIDC är också en av FN:s (IPCC) huvudkällor.

Men, det är bara ett ”aber”: man ser inte de riktiga satellitbilderna. Vill man se dem är det problematiskt, det går inte. Märkligt, ty det står ju på NSIDC:s sida:

The purpose of this site is to expose NASA satellite data and research on Arctic change, in the form of maps that illustrate the changes taking place in the Arctic over time.”

(http://nsidc.org/soac )

 Varför började jag då undersöka detta närmare? Jo, det var en artikel i SVT om isbrytaren Oden som rapporterade ett väldigt besvärligt isläge i Arktis sommaren 2018, det värsta sedan 2005:

(https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/isbrytaren-oden-ute-pa-forskningsexpedition

)

I denna artikel var det framför allt denna rad som fick mig att haja till:

Eftersom det inte går att få satellitbilder från området använder expeditionen en helikopter före innan fartyget plöjer vidare i isen.

Det går inte att få satellitbilder från området!? Va???

Och vore det inte bara för det, så hade jag definitivt väntat mig ett helt annat isläge (typ ”inte isfritt, men på rätt god väg!”) i Arktis sommaren 2018, av NSIDC:s månatliga bild att döma!

En (lite mer grundlig) sökning på NSIDC:s sajt avslöjar mycket riktigt:

Information about sea ice processes can come from field camps or aircraft and satellites (see Remote Sensing section). However, data from these sources are limited. Sensors cannot account for all characteristics of sea ice anytime and anywhere. Furthermore, the record of sea ice data has a limited history. Satellite observations date back only to the mid-1970s; other observations, such as ship records, may go back as far as the late 19th Century, but they are sparse. Moreover, these data cannot predict the future of sea ice extent.”

 “To fill in the gaps in knowledge about sea ice, scientists use models to simulate sea ice processes. A model is a mathematical representation of a real-world physical process. These models allow scientists to reconstruct historical patterns of sea ice and predict future changes. Due to the complex nature of the models, they are run on computers.”

(https://nsidc.org/cryosphere/seaice/study/modeling.html )

 Vad står det egentligen här?

Ja, det är för det första inte verkligheten vi tittar på, utan en simulering – modell – av densamma. Men vi tror att det är verkligheten!

Det borde stå med röd text: ”OBS! SIMULERING!” på deras månatliga bilder. Denna ohederlighet gör åtminstone undertecknad förbannad. Det är inte i en kyrka jag är nu, där den gudomliga ingivelsens exakta källa inte behöver anges, utan i ett vetenskapssamhälle, där allt ska vara klart, och genomlyst.

Vid det här laget började jag studera vad Lars Bern säger, lite närmare. Jag hade tidigare hört honom kritisera dessa ”simuleringar”, men trots detta upptäckte jag alltså mycket sent att även NSIDC bygger på simulering.

”Men Lars Bern är köpt av oljeindustrin”, inflikar någon?

Det är en fråga som måste ställas. Absolut. Och jag ska komma till detta. Jag tror inte det är så enkelt, än om Bern är en gammal industrimagnat (dock en ”bråkig” sådan), med förflutet i Volvo, ABB och ÅF. Och skulle så vara, kan andra källor lika gärna vara köpta av FN. Eller hur? Vi ska ta en titt även på detta. Därjämte simuleringarnas värde, i den mån det är möjligt.

Dvs huruvida man kan – såsom sker –  skapa simuleringar av en (komplex) verklighet som är så tillförlitliga att man inte behöver meddela tydligt att det är en simulering man tittar på. I synnerhet sedan vi nu sett indikationer på att simuleringarna möjligen inte stämmer riktigt.

Här har vi en artikel i SvD med rubriken ”Bern förnekar fysikens grunder”. Den är kort, och har bra argument. Läs gärna.

https://www.svd.se/bern-fornekar-fysikens-grunder

Märk även att Bern svarar, och därmed sätter slutreplik. (Och, när vi nu ändå pratar om artiklar: sån tur att det inte är ”betalvägg” på artikeln! Då hade vi sett bara rubriken och en liten del av ingressen, såvida vi inte betalar genom något månatligt abonnemang, vilket få gör. Det här är ett nutidsproblem som jag ska beröra senare.)

I artikeln finns en länk (som inte funkar) till University of East Anglia (UEA), vilket är ett sammanträffande. UEA, utanför Norwich – som är en av världens största lagringsplatser för klimatdata och ett stort klimatforskningscenter – hamnade nämligen i rampljuset vid Climategate-skandalen november 2009.

Notera nu att Climategate är (officiellt) utagerat. På Wikipedia läser vi:

…no fewer than eight investigations were launched in both the UK and US, but none found evidence of fraud or scientific misconduct, and the academics were subsequently fully exonerated.

https://en.wikipedia.org/wiki/University_of_East_Anglia

 Med det får vi – officiellt – låta oss nöja. Men som sagt, jag harvar vidare, inte minst eftersom en del av de läckta mailen numera finns tillgängliga: https://www.lavoisier.com.au/articles/greenhouse-science/climate-change/climategate-emails.pdf

Jag har läst igenom dessa, ca 180 mail, med kommentarer av en John Costella, och det var intressant läsning, som öppnar en ny värld som säkert få har sett. Jag måste ge en viss poäng åt detta yttrande:

It’s beyond belief that the mainstream media can’t see the devastating importance of the emails leaked from the Climatic Research Unit (CRU) known as Climategate.

( https://arcticcompass.blogspot.com/2009/11/climategate.html )

Jag vill avhålla mig från att kliva in och kommentera i denna mailväxling, vilket Costella gör rätt ohämmat. Hellre vill jag snappa upp en ”overall” anda i verksamheten. Bara en sådan sak torde räcka för att slå hål på många illusioner om hur vetenskap bedrivs. Och faktum är att det uppstår tidigt en diskrepans (som växer under läsningens gång) mellan vad som borde vara, och det som faktiskt råder.

Ett slags hierarki är uppenbar när man läser dessa mail. En vetenskapsman rapporterar till en överordnad, som i sin tur rapporterar mot IPCC. Att IPCC ställer krav är tydligt (undrar vilka? Borde de förresten inte vara totalt neutrala?).

I det här citatet har vi vetenskapsmannen Keith Briffa som mailar sin överordnade Michael Mann (mannen bakom ”the hockey stick graph”. Ni vet, det här statistiska klubbladet som sticker iväg uppåt, under de senaste åren, antydande att vi nalkas en global katastrof):

hockeystick

Keith Briffa writes to Mike Mann, about the latest IPCC Report:

I tried hard to balance the needs of the science and the IPCC, which were not always the same. I worried that you might think I gave the impression of not supporting you well enough while trying to report on the issues and uncertainties.

(http://www.assassinationscience.com/climategate/1/FOIA/mail/1177890796.txt )

 Som sagt: vilka är dessa ”needs” som måste uppfyllas? Vi harvar vidare…

Att man måste beakta skeptikerna därute, inte ge dom nåt att hugga på i onödan, är också rätt uppenbart:

Hi Tim and Keith – Hope you’re not going to kill me, but I was talking with Susan Solomon today, and she impressed me with the need to make several points if we can. One issue (other to come in a subsequent email) is whether we can extend the MWP box figure to include the 15th century. I don’t read the blogs that regularly, but I guess the skeptics are making hay of their being a global warm event  around 1450AD. I agree w/ Susan that it is our obligation to weigh in on issues like this, so…. can we extend the fig to extend up to 1500AD?

 (http://www.assassinationscience.com/climategate/1/FOIA/mail/1123268256.txt )

Keith Briffa är intressant. Han verkar i början seriös och samvetsgrann i sitt vetenskapliga värv, och protesterade av allt att döma intensivt mot Mann’s hockeyklubba:

Mann promoted his hockey stick. Briffa was very dubious, especially about the prominence the IPCC wanted to give it.

(https://www.theguardian.com/environment/2010/feb/09/hockey-stick-graph-ipcc-report#term4 )

Läs gärna den länken. En lång och tidvis bitter fejd mellan berörda vetenskapsmän emellan, och IPCC å den andra sidan har nog ägt rum. Till slut slöts dock fred mellan alla, och IPCC fick sin vilja fram. Undrar hur detta gick till? Spekulationer, spekulationer… Dock, OM det skulle vara så att IPCC – och FN – har ett egenintresse, så är det allvarligt.

För att förtydliga: IPCC:s roll är alltså att sammanställa vetenskapliga rön om klimatförändringar. De ska hitta ett rådande vetenskapligt ”konsensus”. De är ej själva vetenskapsmän.

På Facebook dök i dagarna* plötsligt upp en notis ända från 2010 om avsmältningen av Himalayas glaciärer.  År 2035 skall de ha smält bort helt, enligt någon prognos. En journalist gick till botten med det här, och allt visade sig vara ”bogus”. Allt byggde på en grov gissning av en rysk forskare. Det borde aldrig kunnat ha passerat genom övriga forskares peer review (interna granskningssystem).

IPCC gick då ut med en offentlig ursäkt. Men alltså, först sedan en journalist uppmärksammat det. Så det är nog viktigt att det finns ett vaket folk!

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/pinsamt-avslojande-for-fn-s-klimatpanel-totalt-fel-i-larm-om-katastrof?fbclid=IwAR0Cm2a5FlYnw1gBIS5x-GxTRsJUh_lS09VCZOlU2TcxG10NOJFfqDzw2CE

*) Jo, jag insåg att detta har tagit fart igen. Himalayas glaciäravsmältning är i full gång, och det är på riktigt. Och det är också ett allvarligt problem. Lars Bern avfärdar med kraft att det har med global warming att göra. Problemet är sot, som lägger sig på isen och ackumulerar solvärme som smälter isen, säger han. Ett sedan länge (2008) känt problem i denna trakt, eftersom vedeldning bedrivs här i massiv skala. Samma problem lär ha förekommit i Alperna. Om han har rätt kan man kolla upp. Här video: https://www.youtube.com/watch?v=rw3yMR95iho

Det finns ett fatalt e-mail med frasen ”to hide the decline”, som möjligen missuppfattades som att man skulle ha dolt en nedgång i temperaturen. Många anser saken utagerad, andra inte. Saken är alltjämt under intensiv debatt trots den officiella dementin, och Keith Briffa har återigen en central roll. Här en länk från Steve McIntyre’s skeptikerblogg Climate Audit:

…there was “pressure” on Briffa and other authors to show a “nice tidy story” of “unprecedented warming in a thousand years or more”.

https://climateaudit.org/2009/12/10/ipcc-and-the-trick/

INFO: Keith Briffa var årsrings-professor. Studiet av träds årsringar utgör grund för en teknik man använder för att avgöra hur klimatet var för 1000 år sedan. Detta var av intresse nu, för att skapa ”skaftet” på hockeyklubban. https://climatekids.nasa.gov/tree-rings/

Steve McIntyre och hans Climate Audit åtnjöt respekt och omnämns frekvent i e-mailen, såsom en relevant kritiker, om inte annat för att de intog en neutral ståndpunkt, och som sådan skulle kunna avslöja s.k. cherry-picking.

mcintyre

Bild: Steve McIntyre

Den dementerande sidan skall också ses. Man vill avfärda Climategates huvudargument, med stöd i att det ska ha varit Sarah Palin (ökänd yrhätta) som reagerat:

The Alaska governor Sarah Palin, in the Washington Post on 9 December, attacked the emailers as a ”highly politicised scientific circle” who ”manipulated data to ‘hide the decline’ in global temperatures”

https://www.theguardian.com/environment/2010/feb/09/climategate-bogus-sceptics-lies

Ytterligare en märklig sak var UEA:s motvilja att lämna ut data till andra forskare(UEA är tydligen världens datacentral för klimatforskning (måste verifieras)).

Vår hårt prövade vän Keith åter i kläm:

”Keith has been complained at by Climate Audit for cherry-picking and not using your long Russian data set. Not used because we did not have the data. Please, could we have the data?”

(http://www.assassinationscience.com/climategate/1/FOIA/mail/1254505571.txt )

” … Keith does seem to have got himself into a mess.…”

 “But, more generally, … how does Keith explain the McIntyre graph that compares data sets?”

”And the issue of withholding data is still a hot potato, one that aects both you and Keith (and Mann). Yes, there are reasons—but many good scientists appear to be unsympathetic to these. The trouble here is that withholding data looks like hiding something, and hiding means (in some eyes) that it is bogus science that is being hidden. I think Keith needs to be very, very careful in how he handles this ”.

 (http://www.assassinationscience.com/climategate/1/FOIA/mail/1254756944.txt )

 Som om inte detta räcker, verkar dessutom viktiga rådata ha kommit bort (!):

Martin Lutyens, of the British CO2morrow project, writes to the Climatic Research

Unit’s Andrew Manning, the scientific consultant to CO2morrow:

I just came across an article in The Week, called “The case of the vanishing data”. It writes in a rather wry and skeptical way about your University of East Anglia colleagues Phil Jones and Tom Wigley, saying that only their “homogenised” or “adjusted” historical data is available, and the original, raw data has gone missing. Apparently some other environmental gurus now want to look at the original data and were ”fobbed off”.

 (http://www.assassinationscience.com/climategate/1/FOIA/mail/1254832684.txt )

 

Detta var en genomgång av situationen, grundad på rön från Climategate, som oavsett om detta var en skandal eller ej, ger en plausibel (i synnerhet om det INTE var en skandal!) inblick i hur normalt vetenskapligt arbete bedrivs på den här nivån.

Jag tror vi lätt kan avfärda en rad myter om vetenskap vi så gärna vill klamra oss fast vid.

Det är lätt att se att den verklige vetenskapsmannen i dramat – Keith Briffa – inte mår så bra. Redan första stycket vi läser, där han är ängslig över hur hans arbete ska emottas – han är villig att kompromissa mellan ”vetenskapens krav”, och ”IPCCs krav” – räcker egentligen. Man behöver inte säga så mycket mera. Utåt sett heter det: ”The science is settled”. Därinne ser man detta scenario. Keith Briffa dog – i förtid – 2017.

Angående modellerna, simuleringarna, framgår att dessa genereras av datorprogram som skapats i programmeringsspråket FORTRAN:

http://www.assassinationscience.com/climategate/1/FOIA/mail/1114607213.txt

Det är så det är. Det är av tradition oftast FORTRAN som används i dessa sammanhang, ja.

fortran

Typiskt skapas inte programmen av dedikerade programmerare utan av forskarna själva, som i första hand vill skapa något som fungerar, och kanske i andra hand dokumentera och kommentera. Jag har själv en hel del inblick i FORTRAN, och vet att det är ett ålderstiget programspråk (det första som kom, på 50-talet), som inte erbjuder några större möjligheter till struktur, ordning och reda. Det är fjärran från modernare, objektorienterade språk.

Jag blir ganska orolig när jag betänker FORTRAN tillämpat på ett erkänt komplext (och viktigt!) område som dagens klimatforskning.Det funkar kanske bra i början, men under årens lopp byggs programmet upp, och växer till enorma proportioner. Nya kodare kommer, som inte förstår den förre kodarens kod, och han skapar en egen modul och låter ”för säkerhets skull” det gamla vara kvar, vilket skapar ännu mer förvirring för näst-nästa kodare, etc. Nya problemställningar kommer som måste väva in det gamla, etc. Och ju mer programmet växer, desto mer ”makt” får det, i bemärkelsen att det alltmer ogärna låter sig omskapas från scratch. Man kan inte helt enkelt skriva om programmet till ett modernare språk, det skulle kräva enorma resurser ifråga om tid och pengar – och dessutom kan det ju lätt bli fel. Man vågar inte röra det, helt enkelt.

Det skulle onekligen vara intressant att se det program som används i någon sådan klimatmodell. Jag har sett ( och jobbat med ) ett FORTRAN-program för takkonstruktioner, och bara det var tusentals rader av ren ”grekiska”.

Jag skulle anta att om man betänker sig den förut nämda illusionen av ”vetenskapen” som en process oberoende av mänsklig inblandning (en uppfattning omhuldad bl a av VoF), så vore det en sån här FORTRAN-modell, som människor alltmer förlorar kontrollen över, ungefär som Dr. Frankenstein förlorade kontrollen över sin skapelse.

Här ett par videor om modellerna. Den ena förklarar varför de INTE fungerar: https://www.youtube.com/watch?v=UL6ZCmmCU7c&t=1684s

Den andra varför de fungerar: https://www.youtube.com/watch?v=bPtR8YrT-fg

Här en till mycket intressant video, där 31487 vetenskapsmän över hela världen gått samman för att invända mot den ovetenskapliga hanteringen av frågan: https://www.youtube.com/watch?v=1BYkZjbR9oc

 

*

Från denna vetenskapens värld (får vi förmoda?) nu till dagens debattklimat med lilla Greta Thunberg i rampljuset.

Den som inte ser avgrunden mellan de två världarna måste vara helt blind. Jag får ångest över det som pågår här. Jag läste ett långt inlägg på FB som hon skrivit, som börjar:

”Recently I’ve seen many rumors circulating about me and enormous amounts of hate.”

Innan vi går vidare: märk nu att vi lämnat vetenskapens arena (där det här borde avgöras, eller hur?) miltals bakom oss. Nu är vi på en annan arena, där media uppenbarligen styr båten på ett gungigt, emotionellt hav.

 Vi har alla sett hur klimatdebatten intensifierats till ett regelrätt krig. Och i krig är som bekant sanningen det första offret.

Nu heter det inte längre ”skeptiker”, utan det heter ”förnekare”. Även nämnde Steve McIntyre har på senare tid etiketterats ”förnekare”:

”somehow the co-winner of the 2007 Best Science Blog award (yeah, you just read that right) and prime source for cranks in the field. McIntyre is guilty of the same shenanigans as most deniers: distortion of facts, egregious use of quote mining, statistical trickery, conspiracy theorizing, excessive whining, gross hypocrisy, and general stupidity. He is also a Canadian who hates hockey sticks.”

(https://rationalwiki.org/wiki/Steve_McIntyre )

Notera språkbruket. Jag ser det som en rätt så träffsäker indikator. Vetenskapsmän uttrycker sig aldrig på det här viset. Detta är på emotionell Facebook-nivå och riktas mot den ”ignoranta” massan. Man skulle utan vidare kunna kalla denna text ”hatisk”. Hånfull är den alla gånger. På riktiga Wikipedia är dock tonen ännu respektfull.

Och det är alltid detta ”hat”. Annie Lööf utbrast också något om allt ”hat” hon utsatts för. Och det är så många fler. Varifrån kommer det här?

Bägge dessa epitet associerar förstås till judeförföljelser och nazism, där vi återfinner ”förintelseförnekare”, och ”judehat”. Dessa företeelser är avskyvärda i de breda folklagren. Majoriteten av oss hatar allt sånt som har med nazism att göra.

Tänk efter lite nu:

Om jag använder detta, i media orerar inför folket om dessa ”förnekare”, dessa ”hatare”, så hetsar jag – medvetet eller omedvetet – majoritetens vrede mot dessa grupper, och använder således själv hatet som ett vapen emot dem, och kan själv framstå som oskyldig, t o m upphöjd, och oantastlig.

Om det finns reellt hat, vilket det ALLTID gör, det finns ”troll” på nätet, så använder de invektiv och primitivt språkbruk. Varför inte ignorera dem totalt och fokusera på det som är väsentligt? Sådana hatare ska man inte ge någon näring, de lever på de negativa reaktioner som framkallas. Det här är elementära kunskaper, och förefaller märkligt, såvida inte syftet är att polarisera debatten, genom att fösa med även meningsmotståndare, som kanske bara har lite konstruktiv kritik, bland ”hatarna”. Ur den aspekten torde även detta inlägg lätt kunna ses som hatiskt. Vad tror du?

Och det här är farligt. Det har redan börjat spridas doktriner om att världsdiktatur är den enda lösningen på klimatproblemet. Global kommunism?

FN är enligt vissa källor en kommunistisk instans. http://icecap.us/images/uploads/GlobalWarmingMyth.pdf .

Walter Veith – sydafrikansk professor och sjundedagsadventist – har sedan många år tillbaka sagt detsamma:

https://www.youtube.com/watch?v=03Gcr5gRBfg

Det finns t o m en ansats att börja klassa koldioxid (CO2) som ett miljögift. Betänk då att du för varje andetag du tar, utandas CO2.  Hur skulle detta kunna användas? En aspekt i problemet – eller hela problemets egentliga huvudorsak – är ju att vi har blivit ”för många”. Kan någon ( t ex ett samhällsskick som genom historien dödat ca 100 miljoner människor) tycka att vi borde decimeras drastiskt i antal? Vilka måste då dö?

I kommunismens Sovjet, och i Kina, i Kampuchea, DDR…  var det som bekant ”folkets fiender” som måste dö. De nya folkfienderna blir nu alla dessa förnekare och hatare?

Ja, det är kanske dessa som i själva verket är de hatade?

I Gretas värld är det nu svart eller vitt: antingen minskar vi drastiskt alla CO2-utsläpp NU, eller också gör vi det inte – och vi dör. Problemet är komplext, medger hon. Men botemedlet är enkelt.

 

Jag skulle också undersöka ”den andra sidan”. Dvs huruvida det finns en oljeindustri som progagerar mot att CO2 och klimathotet är något problem alls. Jag hittade i sammanhanget en artikelserie av Jacob Nordangård på Newsvoice. Jag citerar Jacob:

”Jag gick igenom de beskyllningar som fanns om att kritiska forskare var avlönade av oljebolag för att misskreditera AGW [Anthropogenic Global Warming] men fann att detta i de flesta fall var substanslöst. Jag såg istället ett antal forskare som faktiskt stod upp för ett vetenskapligt förhållningssätt. Som inte lät sig köpas av politiska trender och feta forskningsanslag.

Istället gick det att se hur oljebolag faktiskt pumpade in pengar på projekt som istället omhuldade Al Gores domedagsbudskap. Det var omvända världen och svårbegripligt. Jag ställde mig frågan varifrån klimathotet egentligen kom ifrån. När startade det hela?”

(https://newsvoice.se/2015/07/jacob-nordangard-en-obekvam-resa-del-1-borjan-pa-climategate/ )

 Jag har inte lyckats hitta något, mer än detta. De som äger de stora oljebolagen, Rockefeller mfl, ingår kanske också i den elit som vill ha en centralmakt? Det är enda förklaringen.

EDIT 2019-08-24: Se intervjun på Swebbtv med Jacob Nordangård  https://www.youtube.com/watch?v=k8rBL4gv7c0

Vad som är uppenbart är alltså att media har tagit över vårt konsensus. Media, som skamlöst använder väl beprövade vägar för att vinna de stora massornas tycke. Och media följer FN:s linje. Det har media alltid gjort. Därför har FN långt större makt än oljebolagen. Vetenskapen används bara som en hävstång för att dupera folket. 90% av folket kan inte avgöra vad som är sanning, och då vinner den part som har störst makt, inte den som har vetenskapen på sin sida.

Däremot, när vi ändå är inne på oljeindustrin, här finns ett enormt stort problem med all plast, som också är en del av densamma. Plast framställs av råolja. Det finns ENORMA mängder plast som flyter omkring i våra hav, och detta problem hamnar nu i skuggan av klimataspekten. Jag läste nånstans att all denna kringflytande plast motsvarar tre gånger Frankrikes yta, vilket måste verifieras.

Jag avslutar – och balanserar – detta inlägg med en av Henrik Jönssons briljanta videor. Han tyr sig inte till ”förnekarnas” läger, och tvivlar inte på forskningen, men ifrågasätter alarmismen. Mycket nöje!

Det mörka förflutna

I dessa tider är det inne att uppmärksamma ”mörkt förflutet”. Ingen kan ha undgått Sverigedemokraternas propagandafilm om Socialdemokraternas mörka förflutna, innan och t o m krigsåren (än om den var censurerad ett tag). Jag tänkte inte beröra detta så mycket; snarare analysera själva grundfrågan, vilken handlar om rasism och ytterst antisemitism. Jag lovar er, här finns också en hel del mörkt förflutet.

Innan ni läser vidare vill jag bara upplysa: detta är min personliga blogg.  Jag är helt opolitisk, och är bara ute efter det som är SANT. Allt jag skriver här är min egen resa, och för min egen skull. Jag ”hävdar”, eller agiterar, inget här. Förstått? Då kan vi gå vidare.

Som vanligt är jag intresserad av polarisering, och hur det kan användas av de som vet hur polarisering fungerar. Betänkligt är naturligtvis att just SD skapat denna film. SD anses i stora kretsar ha rötter i nazismen, och nazismen är det allra värsta som finns. Man kan tycka att SD vill bli av med denna börda genom att beskylla någon annan för nazism, och gärna då sin största politiska opponent? Det här är ett vanligt spel, inte bara inom politiken.

Det ligger nära tillhands att tycka att allt som SD säger måste vara osanning, därför att nazismen ”som SD står för” är av ondo och något vi måste ta resolut avstånd från, vilket i sin förlängning kan utmynna i att Socialdemokraterna rentav blir rentvådda från sin eventuella nazistvänliga skuldbörda, just därför att det är SD som skapat filmen.

Ur den aspekten kanske det inte är förvånande att länken nu öppnats igen av Youtube, och att filmen nu återigen är tillgänglig. OK, det var en något cynisk vinkel. Låt oss istället anta att länken öppnats igen helt enkelt för att yttrandefriheten segrat.

Jag menar, ett annat exempel: det finns redan en massa människor som resonerar att allt som Russia Today (RT) säger måste vara falskt därför att det är ”Putins kanal”, och Putin har redan av högpolariserande media stämplats som OND – och därmed går man kanske miste om den bästa nyhetsrapporteringen (vilket kanske inte alltid är vad myndigheterna vill du ska höra)

Det krävs en hel del kortsynthet, historielöshet och slöhet för att hemfalla åt sådant resonemang.  Men många gör det, tyvärr. De riktigt hjärntvättade gör det enkelt för sig genom att se verkligheten uppdelad i två stora block: ett som är absolut rätt, och ett som är absolut fel. Enklast tänkbara källsortering (som ofta kallas källkritik). Man slipper bry sig, och oroa sig!

Och jag säger inget om det. Som sagt, återigen: Jag hävdar inte saker här, eller agiterar något. Jag skriver denna blogg för min egen skull. Det är min egen resa! Vill du hänga med så är det ditt val.

Nåväl. Till saken. Med allt detta i åtanke tror jag det är av vikt att inse, att världen – och Sverige inte minst – såg fundamentalt annorlunda ut under krigsåren, och under åren som föregick dem. Det står klart att vi under hela 1900-talet fram till efter kriget var anfäktade av en hel del idéer som idag framstår som obehagliga. Det är ingen SD-propaganda att vi hade ett rasbiologiskt institut i Uppsala.  Där mättes skallar, avstånd till hårfäste mm. ”Bättre människor” och ”sämre människor” definierades.  Man diskuterade – och genomförde sannolikt – tvångssterilisering. Termer som rashygien föddes.

En annan sak i detta sammanhang, som är viktig att förstå, är Charles Darwin och hans verk ”Om arternas uppkomst” som publicerades 1859, och som för alltid skulle förändra förutsättningarna för en rad mänskliga aktiviteter, såväl inom filosofi som inom vetenskap (så småningom även politiken).

Denna tid var oerhört expansiv. Precis samtidigt trädde Karl Marx in på arenan och producerade – tillsammans med Friedrich Engels –  Det Kommunistiska Manifestet.

En trend (nej det var ett paradigmskifte) var igång, och svenska författare, som Strindberg, påverkades djupt.

Darwins idéer snappades upp av politiska strömningar som såg en möjlighet att – efter en del modifikation – använda dem i egna syften, såsom att framhålla någon särskild ras (i synnerhet den egna) som mera livsduglig än någon annan, och åtnjuta vetenskapligt stöd för det (överhuvudtaget, så snart politiken söker stöd i någon vetenskap,  ska man alltid ana ugglor i mossen).

Här föddes – i syntes med Marx’ idéer – vad som kallas socialdarwinism. Detta ledde till nationalsocialism (nazism), och fascism. Doktrinen om Den Starkes Rätt såg dagens ljus.

Darwin sa emellertid aldrig något om ”den starkes rätt”, utan det är troligare en påbyggnad av nämnda politiska krafter som vill ”hjälpa evolutionen på traven” lite. Ungefär som man rensar bort ogräs i sitt trädgårdsland, ska man kunna rensa bort ”livsodugliga” individer från sitt land. Att s a s ha vetenskapligt alibi att så göra. Vetenskaplig rasism kallas det också.

En fråga är då: vilken sådan ras är då den ras inför vilken andra raser måste rensas ut ur landet? Vem har rätt att säga ”vi är bäst”, och få alla med sig? Som sagt är makt alltid att få massorna med sig. Jag skulle anta att svaret på frågan är: staten. Den nation vi är i, som den ras som har naturlig rätt att leva här. Här är vi nationalister.

Heinrich Himmler, en av de värsta nazistkoryféerna,  sökte febrilt efter nåt slags  bevis på, något alibi att kunna hänvisa till, som gav just den ariska rasen, och ingen annan, rätten att sätta sig över andra och underkuva andra. En bok har skrivits om Himmlers sökande. Jag har ej läst, men förmodar att han aldrig fann nåt alibi.

Av intresse i sammanhanget är att judarna faktiskt redan har ett sådant alibi: jag menar doktrinen om Guds utvalda folk. De finns i femte Mosebok. Som bekant tillhör Moseböckerna den judiska Toran, och har – av någon – inlänkats i vår Kristna Bibel.

Man kan säga att det existerar ett slags religiös rasism. Men, vid 1800-talets andra hälft var vi snabbt på väg från de religiösa dogmerna in i ett sekulärt, vetenskapligt industrisamhälle. Katolska kyrkan hade just mist lejonparten av sin makt. Kände sig någon part nervös över att mista sin åtråvärda doktrin om Guds utvalda folk, såtillvida att doktrinen behövde hänga med sin tid?

Men det funkar inte att vetenskapligt påvisa ett folk så överlägset som Guds utvalda folk. Inget man kan väga och mäta, skulle påvisa någon väsentlig skillnad mellan Guds utvalda folk och något annat folk. Smartare är då att påvisa hur ruttet det är att alls försöka framhålla sin egen ras som överlägsen någon annan, genom att mäta skallar. Nationalism måste bli något fult, i världens ögon. Vi vill ha globalism istället! Här är vi globalister.

Men tänk om hela globen också blir en nation?

Som Guds Utvalda Folk styr över?

https://www.brighteon.com/6048165068001?fbclid=IwAR2jEkRiS1vOqM6VL5o-Ik63CK2LQIDuTi5W52TC5oPbSR8egVoEmZF9MmA

Vi ska ta en titt på den här doktrinen snart. Men innan dess vill jag nämna Lasse Wilhelmsons mycket intressanta (och provokativa) intervju (länk finns ovan, se även https://lassewilhelmson.wordpress.com/), där han ställer sig frågan varför nationalism är något ”brunt”. Och hur det kommer sig att socialismen – kommunismen –  från början var menad att vara global? Vidare, hur kommer det sig att kommunismen redan från början styrdes av judar (sionister), och varför INGEN talade om det.

Wilhelmson går ut med sitt judiska påbrå (han är jude på mödernet), men tar sig samtidigt friheten att säga vad han kommit fram till om judenheten. Polariserande krafter vill påstå att han tar avstånd från judenheten, och rentav sprider judehat – jag gör ingen sådan koppling eftersom jag utreder just polarisering. Jag är intresserad av vad som är SANT. För den delen vet jag att Wilhelmson inte sprider judehat.

Lasse W har enligt egen utsago konsumerat tonvis med litteratur i ämnet vänsterrörelsen och judenheten. Även sådan litteratur som anses ”förbjuden”.

Lasse W säger utan omsvep att ryska revolutionen inte alls var en folkets revolution på det sätt vi lärt oss, utan en judisk statskupp. Och att Karl Marx leddes in i socialismen av Moses Hess, vilken också enligt honom är Sionismens anfader – inte Theodor Herzl. Moses Hess och Marx samarbetade under den gryende Kommunismens första möten.

Det förefaller som om Kommunismen och vänstern, från början var en produkt av judiska intellektuella, samt att den var intimt kopplad till Sionismen. ”Varför talade man inte om det här???” utbrister Wilhelmson.

I detta skede ringde en klocka. Det är nämligen så att jag redan i slutet av 70-talet läste en judisk författare som blev mycket populär och respekterad i Sverige, främst genom bokklubben Bra Böcker: Isaac Bashevis Singer, som också fick Nobelpriset i litteratur 1978.  Jag letade fram en av dessa böcker: Ung Man Söker Kärleken heter den, och i den minns jag att han sa saker jag reagerade på, och helt enkelt inte trodde på, och som faktiskt skrämde mig.

Den tidiga Kommunismen och vänstern i Polen leddes i princip av judiska intellektuella. Så här säger Singer:

”Medlemmarna av Bund, de judiska socialisterna, kritiserade skarpt sina kristna kamrater för deras nationalistiska och kapitalistiska avvikelser från Karl Marx’ lära. Kommunisterna i Warszawa, så gott som alla judar, nedkallade eld och svavel över alla partierna och hävdade envist att verklig social rättvisa rådde endast i Sovjetryssland. Sionisterna förklarade att det inte längre fanns något hopp för judarna i diasporans länder. Bara i Palestina skulle juden kunna leva fritt och utvecklas.”

 Jag gillar Singers attityd. Han är lite som jag, han vänder på stenar och ryggar tillbaka ibland (när dolda ormbon kommer i dagen), frågar sig om det är sant och harvar vidare. Här kommer en större sten:

”I vårt hus tog man Messias’ ankomst mycket bokstavligt. Min yngre bror Moshe och jag talade ofta om den. Först skulle ljudet av vädurens horn höras. Profeten Elia skulle blåsa i det och dess ljud skulle höras världen över och förkunna nyheten: ”Förlossningen är kommen till världen! Frälsningen är kommen till världen!” Alla vedersakare och fiender till Israel skulle förgås och kvarlämna endast de goda otrogna, vilkas privilegium det nu skulle bli att tjäna judarna. Enligt Talmud skulle Israels land sträcka sig över alla nationer.

Allt detta skulle ha varit gott och väl om jag bara inte vid tidig ålder hade börjat fråga mig: Är det sant?”

Om det är sant vet vi inte.

I boken Shosha är han emellertid igång igen (eller var, detta är en tidigare bok):

”Shoshele, dig har jag alltid tid med. Du ska sitta vid min sida på tronen och vila dina fötter på en pall av topas. När Messias kommer, stiger alla judar upp på ett moln och flyger till det Heliga Landet. Alla som inte är judar blir judarnas slavar. Dottern till en general ska tvätta dina fötter.”

 På Medborgarplatsen i Stockholm såg jag häromveckan en liten judisk/sionistisk manifestation där en kvinna hållande i israeliska flaggan stod och blåste i ett horn så det hördes vida omkring. Det behöver inte betyda något alls, ens för den som har Singers böcker i färskt minne, jag vet. Men jag stannade till.

På Medborgarplatsen brukar också Vänskapsförbundet Sverige-Israel hålla manifestationer. Här kommer tyngre grejer:

https://cooltv.solidtango.com/video/vanskapsforbundet-sverige-israel-manifestation-mot-antisemitism-och-for-israel-2017

Här talar Lars Adaktusson, Johan Westerholm, Marcus Birro, Gunnar Hökmark mfl sig varma för Israels sak, i något jag personligen skulle kalla väckelsemöte.

Jag tycker detta är fruktansvärt. Det formligen hamras in, gång på gång, hur man måste ta avstånd från antisemitism (jag säger inget om det!). Men även ”den sortens antisemitism som yttrar sig som Israel-kritik”. Och det är uppenbart att det är de själva som avgör vad som är Israel-kritik.

Här nämns ånyo Margot Wallström, som sattes på Simon Wiesenthals lista över de mest antisemitiska yttrandena 2016,  för att ha kritiserat Israel för utomrättsliga avrättningar. Det handlar bl a om israeliska soldaters eventuella prickskjutning på barn. En händelse som en demokrati omedelbart borde utreda och ställa skyldiga till svars för, kan tyckas. Men Wallström framhålls istället som ett skräckexempel: nu får det vara nog. Vi kan inte längre tolerera detta judehat från en svensk minister. Alltmedan sionisternas egen tidning, Haaretz (!!!), öppet kritiserar Israel för israeliska soldaters prickskjutning på barn: https://www.haaretz.com/opinion/.premium-killing-a-child-is-not-right-but-not-wrong-enough-for-an-indictment-1.6174945

Jag är en vuxen person som har ordning på mitt känsloliv. Jag har en känsla för vad som är rätt. Jag tolererar inte antisemitism. Men jag tolererar heller inte att nån kastar i ansiktet på mig att jag hatar någon, bara för att jag har lite kritik. Mer om det i det som följer.

Det slår mig att jag redan här, efter att så långt jag kan ha hållit mig till fakta, också skulle kunna anklagas för antisemitism. När jag lyssnar på dessa individer på Medborgarplatsen känner jag mig förflyttad tillbaka till 80-talet, till Scientologikyrkan där jag var med drygt ett år, och fick utföra ett IQ-test (ja det kallades så):

En fråga lydde: ”Anta att du får en order från din närmast överordnade. Hur gör du, ställd inför dessa alternativ:

A: Utför ordern omedelbart, utan frågor.

B: Ifrågasätt ordern om du tror det är fel.

Jag svarade naturligtvis B. Men jag blev inkallad till scientologernas ”Ethics Officer” där jag fick förklara vidare hur jag tänkte. Ja, du förstår: B var fel svar i detta IQ-test. Clever! Denna händelse var vad så småningom fick mig att lämna det som numera kallas världens farligaste sekt. Det var en intuitiv känsla jag gick efter, då. Inte kunde jag väl veta då, att L. Ron Hubbard var god vän med Aleister Crowley, 33:e gradens frimurare. Ännu mindre vem Crowley var i övrigt.

Om inte jag får ifrågasätta min närmast överordnade, får denne heller inte ifrågasätta sin, vilket leder till att jag i rakt uppstigande led hade tagit order av en klick inspirerad av en av 1900-talets mest ökända satanister. Men detta begrep jag ca 25 år senare. Det var då jag förstod hur maktpyramider fungerar.

Överhuvudtaget känner jag igen retoriken här från den retorik sekter använder. Den där uppfinningsrikedomen i att gardera sig mot alla tänkbara invändningar genom att liksom förebygga dem. Ett sådant exempel är Westerholms yttrande:

”Allt vi hör, och allt vi ser, är trumslagen från Sions Vises Protokoll”.

ALLT!

Det är liksom ingen idé att diskutera med den religiöse fanatikern som säger: ”Allt du kan säga emot mig är bara ytterligare exempel på satans list”. Sen flinar han bara åt dig.

Eller nån av de (tråkigare) lekar man lekte som barn:  ”Haha. Allt va du säger är BLAJ. Säg nåt, nurå!”.

I Stockholm har även en parant judinna vid namn Barbara Spectre dykt upp, och hon ger här en kort intervju ang antisemitism. Hon hinner säga mycket på kort tid. Namnet för tanken till nån Bondbrud, men det är det inte. Lyssna på vad hon säger (ställ ner kaffekoppen först):

https://www.youtube.com/watch?v=fI5Qhd3R8ik

Åter till Singer. Som tidigare antytts, ger han i sin helhet ett så sympatiskt intryck att man förlåter honom för dessa passager.  Singer tvivlar på dem, och uttrycker samtidigt att judarna kanske förnekade Jesus, och att de inte har någon rätt att ta sig rollen som något slags herrefolk. Han beskriver den verklighet han växer upp i. Det var såhär i judiska hem. Likväl är det han säger i princip det som Sions Vises Protokoll (SVP) säger, om än inte en ”utförlig instruktion” som denna är.

Denna pamflett (SVP) skall enligt uppgift ha diktats ihop av tsarrysslands underrättelsetjänst (Okhrana) 1903 och presenterats för tsar Nikolaj II, som hade blivit bestört. Men det framkom snabbt att det måste röra sig om en förfalskning (det var ett plagiat från ett tidigare dokument från franska revolutionen), och Nikolaj II beslöt stoppa dess utgivning med orden: ”The Protocols should be confiscated, a good cause cannot be defended by dirty means.”

Alldeles oavsett SVP:s ursprung görs dock få eller inga ansatser att bemöta dess eventuella giltighet. Det används istället oftast som slagträ i den polariserade debatten; SVP används av antisemiter och nazister för att rättfärdiga judehatet, heter det (det bekräftas av Westerholm). I den upphettade debatten är det mycket lätt och bekvämt att se SVP helt och hållet som en orättvis – och påhittad – anklagelse mot judarna. Och – att SVP helt enkelt är allt som finns (vilket Westerholm också säger). Polarisering bygger oftast på massornas okunskap.

Emellertid vilar det Singer skildrar ovan inte på SVP, utan det kommer uppenbarligen från Talmud och överhuvudtaget Judendomen  – där vi finner doktrinen om judarna som Guds utvalda folk:

I femte Mosebok (som bekant är alla Moseböckerna en del av Judendomens Tora, och som alltså har ”länkats in” i Kristendomens Bibel), finner vi:

” For you are a people holy to the LORD your God, and the LORD has chosen you to be a people for his treasured possession, out of all the peoples who are on the face of the earth.”

Som bekant, igen: den “Gud” som Toran skildrar I Moseböckerna är INTE nådig. Han är tvärtom grym, hämndlysten, svartsjuk och inhuman, och kräver skoningslös utrotning av alla ”otrogna”. Ett par exempel (det finns MASSOR av passager i Moseböckerna liknande detta:

  1. When the Lord your God brings you into the land where you are entering to possess it, and clears away many nations before you, the Hittites and the Girgashites and the Amorites and the Canaanites and the Perizzites and the Hivites and the Jebusites, seven nations greater and stronger than you,
  2. and when the Lord your God delivers them before you and you defeat them, then you shall utterly destroy them. You shall make no covenant with them and show no favor to them.

(5e: Mosebok:7)

 För balansens skull skall också nämnas:

The Tosefta, a collection of important post-Talmudic discourses, also states: ”Righteous people of all nations have a share in the world to come” (Sanhedrin 105a).

 Parallellt med all litteratur om judarna, och Förintelsen, läste jag även en annan Nobelpristagare i litteratur: Alexander Solsjenitsyn (AS). Jag plöjde igenom hela GULAG-arkipelagen och blev oerhört berörd. Minst lika berörd som jag blev av Förintelsen-litteraturen. Samtidigt slogs jag av frågan: Varför ligger nästan all emfas på Förintelsen, knappt någon på det som hände i Ryssland?

I sammanhanget ska nämnas: Jag har läst hyllmeter om Förintelsen, varit djupt engagerad i judarnas sak (och är ännu). Nazistjägaren Simon Wiesenthal var en idol för mig. Jag har läst rubbet om Wiesenthal och t ex hans klappjakt på Adolf Eichmann, Förintelsens chefsarkitekt (som alltså Margot Wallström i praktiken jämställs med). Och Leon Uris var min favoritförfattare i många år.

Men jag fick aldrig ihop det med Ryssland. Solsjenitsyn öppnade en helt ny värld som jag aldrig kunnat släppa. Var denna förintelse på nåt vis mindre värd? ”Förintelsen” får aldrig glömmas. Men den MINST lika vidriga förintelsen, på tiodubbelt fler människor – får den glömmas? GULAG-systemet använde inga gaskammare. Men jag lovar dig, läser du igenom hela materialet kommer du att inse att det finns fall här där du skulle böna om att få bli gasad istället.

Det var på 70-talet. Idag, 2018 (jag läser om alla Solsjenitsyns böcker nu), är det om möjligt ännu värre. Det är ingen alls i princip, som talar om, eller ens bryr sig, om det systematiska folkmordet på 66 miljoner människor, vars startskott var ryska revolutionen, och som manifesterades med det mycket brutala mordet på tsar Nikolaj II och hela hans familj.

Mordet anstiftades – enligt AS – av Yakov Sverdlov. Solsjenitsyn skriver:

… and let’s go boldly! The city where the tsar was assassinated takes the name of the assassin: Sverdlovsk.

(Sverdlovsk heter numera (och innan) Jekaterinburg)

Personligen väljer jag att gå i god för AS. Jag har stor respekt för honom och vet att han inte hittar på saker. Var och en är naturligtvis fri att tro vad han/hon vill.

Något som ytterligare stärker min tro på AS är följande yttrande på Wikipedia:

Den ryske författaren Alexander Solsjenitsyn hävdade att Pipes gav ”den polska versionen av rysk historia”. Pipes anklagade i sin tur ofta Solsjenitsyn för antisemitism– en anklagelse som han dock senare ansåg att denne rentvått sig ifrån genom publikationen av Tvåhundra år tillsammans.

(https://sv.wikipedia.org/wiki/Richard_Pipes )

 Detta är helt otroligt. ”Tvåhundra år tillsammans” är nämligen det verk av AS som (ännu) anses förbjudet – troligen JUST FÖR ATT den skulle kunna anses antisemitisk, med den måttstock som används idag! Det finns ännu ingen officiell engelsk översättning av verket (utgivet 2002), det finns alltjämt endast en engelsk översättning på nätet, gjord av ”eldsjälar”. Vad jag hört är dock att den översättningen anses vara bra. Jag har själv läst delar av den, och känner igen gamle AS. Det är ingen skillnad mot att läsa GULAG-arkipelagen.

Med detta sagt blir det än märkligare när man stöter på Richard Pipes i en annan Wikipedia-artikel (om Kommunism):

Det har påpekats, att det hos marxist-leninister redan före oktoberrevolutionen fanns en underförstådd förintelsetanke i tolkningen av begreppet klasskamp, något som exemplifierats av ett samtal mellan Lenins kommande chef för Tjekan, Felix Dzerzjinskij och mensjevikledaren Abramovitj, där Dzerzjinskij överväger möjligheten att inte bara förtrycka utan att förinta klassfienden.[7] Den senare inställningen ger Zinovjev, ordföranden för sovjeten i Petrograd och för Kommunistiska internationalen, i september 1918 offentligt uttryck för, när han menar att ”vi måste förinta 10 av Rysslands 100 miljoner invånare”.[7] Richard Pipes menar att detta uttalande var detsamma som en dödsdom över 10 miljoner människor[8] och hävdar vidare att Lenin såg politik som krigföring och en krigföring vars mål inte var att besegra fienden utan att förinta den.[9] Konkreta order och maningar från den högsta politiska ledningen kom också att ha en eliminatorisk innebörd[10] och till exempel från Trotskij utgick en order om att förinta en hel social etnisk grupp, donkosackerna.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kommunism

Detta, om något, torde kunna anses antisemitiskt. Med Lenin undantagen, var alla då levande personer som här nämns (även Yakov Sverdlov som vi nämnde i början, och som uppkallade staden Sverdlovsk), enligt AS, judar.

Vidare skriver Solsjenitsyn:

In the 1970s and 1980s, under the pressure of new revelations, the vision of the revolutionary years was adjusted.

A considerable number of voices were heard publicly. Thus the poet Nahum Korzhavin wrote: “If we make the participation of the Jews in the revolution a taboo subject, we can no longer talk about the revolution at all. There was a time when the pride of this participation was even prized… The Jews took part in the revolution, and in abnormally high proportions.” M. Agursky wrote on his part: “The participation of the Jews in the revolution and the civil war has not been limited to a very active engagement in the State apparatus; it has been infinitely wider.” Similarly, the Israeli Socialist S. Tsyroulnikov asserts: “At the beginning of the revolution, the Jews… served as the foundation of the new regime.”

But there are also many Jewish writers who, up to this day, either deny the Jews’ contribution to Bolshevism, or even reject the idea rashly, or—this is the most frequent—consider it only reluctantly.”

Uppenbarligen finns en vettigare standard för vad som ska klassas antisemitism. Om det finns fog, och om det är sant, så är det OK att rikta kritik. Precis den sortens kritik man kan rikta människor emellan. Men dagens definition av antisemitism, som uttrycks av civiliserade människor på Medborgarplatsen 2017 lyder: ”Den som inte tycker EXAKT som vi (Israel), är antisemit”.

När AS själv ställdes inför frågan svarar han:

I named the leadership of the GULAG in my book, GULAG Archipelago. Yes, there was a large proportion of Jews among its command. (Portraits of the directors of construction of the White Sea-Baltic Canal, which I reproduced from the Soviet commemorative corpus of 1936, caused outrage: they claimed that I have selected the Jews only on purpose. But I did not select them, I’ve just reproduced the photographs of all the High Directors of the BelBaltlag [White Sea – Baltic Canal camp administration] from that immortal book. Am I guilty that they had turned out to be Jews? Who had selected them for those posts? Who is guilty?) I will now add information about three prominent men, whom I did not know then. Before the BelBaltlag, one Lazar Kogan worked as the head of the GULAG; Zinovy Katsnelson was the deputy head of the GULAG from 1934 onward; Izrail Pliner was the head of the GULAG from 1936, and later he oversaw the completion of construction of the Moscow-Volga Canal

(1937).

( För den delen: Med dagens defintion av vad som är antisemitism skulle knappast Jesus Kristus själv klara sig undan. Han som skällde ut judendomens överstepräster så det stod härliga till!)

Även Zinovjev lät uppkalla en stad efter sig – Zinovievsk, i Ukraina, som innan dess hette Kropyvnytskyj, där pogromer ägt rum; vi läser vidare om pogromer på Wikipedia:

Large-scale pogroms, which began in the Russian Empire several decades earlier, intensified during the period of the Russian Civil War and the Revolution of 1917. Professor ZviGitelman (A Century of Ambivalence) estimated that only in 1918–1919 over 1,200 pogroms took place in Ukraine, thus amounting to the greatest slaughter of Jews in Eastern Europe since 1648.[35] Aleksandr Solzhenitsyn in his book Two Hundred Years Together provided additional statistics from research conducted by Nahum Gergel (1887–1931). Gergel counted 1,236 incidents of anti-Jewish violence and estimated that 887 mass pogroms occurred – the remainder being classified as ”excesses” not assuming mass proportions

https://en.wikipedia.org/wiki/Pogrom

Det är alltså förvånande, att trots faktum att AS:s bok, den svartlistade “200 år tillsammans” anses så vidrig att vi förvägras officiell engelsk översättning, så refereras till den både här och där, på Wikipedia, såsom en relevant källa.

Något som framtonar alltmer är att ryska revolutionen snarare var en judisk hämnd (och en gruvlig sådan) på pogromer som begåtts, än av någon ”arbetarnas ärofulla revolution”. Men samtidigt var judarna i Ryssland, innan revolutionen, ofta arbetsgivare. De hade – under tsartiden – tilldelats ett område som kallades Pale of Settlement, i vilket de till stor del bedrev destilleri- och tavernaverksamhet.

Det var judar – med viss polsk hjälp – som en gång startade hela den ryska vodkakulturen. Detta skedde ute på landsbygden och det skapade enligt AS stora problem, då de i stor skala anställde kristna arbetare (oftast ryssar) som helt enkelt blev livegna. De judiska ägarna uppmuntrade också alkoholism då de sålde alkohol mot kredit, misär och missnöje skapades när bönderna inte kunde betala och blev av med det de ägde. Avskaffandet av livegenskapen (m a o slaveriets upphävande) 1861 var ett hårt slag mot judarna. Jag lägger ett citat om detta, och sedan ett par citat till från 200YT. Ett förbehåll bara: detta är alltså inte en officiell översättning av boken, och även om jag inte tror  att något har överdrivits, kan jag naturligtvis inte veta om så är fallet:

Yet precisely the most important of these Alexandrian reforms, the most historically
significant turning point in the Russian history — the liberation of peasants and the abolition of the Serfdom in 1861 — turned out to be highly unprofitable for Russian Jews, and indeed ruinous for many. “The general social and economic changes resulting from the abolition of peasant servitude … had significantly worsened the material situation of broad Jewish masses during that transitional period.”

-AS, 200YT

When jewry came under the rule of the Russian state, this indigenous system remained, in
which the hierarchy of the Kahal had a self-interest. According to J. I. Gessen, all the anger
that enlightened jews felt against the ossifying Talmudic tradition became stronger in the
middle of the 19th century: “The representatives of the ruling class of jewry staked
everything on persuading the [Russian] administration of the necessity to maintain this
centuries-old institution, which reflected the interests both of the Russian power and of the
ruling jewish class”; “the Kahal in connection with the Rabbis held all the power and not
seldom, abused it: it misappropriated public funds, trampled the rights of the poor,
arbitrarily increased taxes and wreaked vengeance on personal enemies.”

-AS, 200YT

verklig social rättvisa rådde endast i Sovjetryssland”, citerade IB Singer kommunisterna i Warszawa i det första citatet här ovan. Jag beräknar att det här är ungefär från just den tiden i Sovjetryssland:

In August 1919, the Volunteer Army took Kiev and opened several Chekas and found the bodies of those recently executed; Shulgin composed nominal lists of victims using funeral announcements published in the reopened Kievlyanin; one can’t help noticing that almost all names were Slavic … it was the “chosen Russians” who were shot. Materials produced by the Special Investigative Commission in the South of Russia provide insights into the Kiev Cheka and its command personnel (based on the testimony of a captured Cheka interrogator):

“The headcount of the ‘Cheka’ staff varied between 150 and 300 … percentage-wise, there was 75% Jews and 25% others, and those in charge were almost exclusively Jews.” Out of twenty members of the Commission, i.e., the top brass who determined people’s destinies, fourteen were Jews. “All detained were kept either in the ‘Cheka’ building or in the Lukyanov’s prison…. A special shed was fitted for executions in the building on Institutskaya St. 40, on the corner with Levashovskaya St., where the main ‘Cheka’ office of the guberniya had moved from Ekaterininskaya St. An executioner (and sometimes ‘amateur’ Chekists) escorted a completely naked victim into a shed and ordered the victim to fall facedown on the ground. Then he finished the victim with a shot in the back of the head. Executions were performed using revolvers (typically Colts). Usually because of the short distance, the skull of the executed person exploded into fragments…. The next victim was similarly escorted inside and laid down nearby…. When number of victims was exceeding … the capacity of the shed, new victims were laid down right upon the dead or were shot at the entrance of the shed….

Usually the victims went to their execution without resistance.”

-AS, 200YT

Det här är bara slumpvis utvalda sekvenser ur boken. Här finns samma totala hjärtlöshet som i Förintelsen. Många vill ”jämföra”, se vilket som var ”ondast”. Lägg av. Hela spektrat av mänslig ondska finns här. Det räcker så.

Jag vet att detta börjar bli ganska långt, och vi ska snart runda av.

Man borde efter allt detta fråga sig: Men Stalin, då? Vilken roll hade han?

Solsjenitsyn säger:

During his political career, Stalin often allied with Jewish leaders of the communist party and relied on many Jewish back-benchers. By the mid-1930s he saw in the example of Hitler all the disadvantages of being a self-declared enemy of the Jews. Yet he likely harbored hostility toward them (his daughters memoirs support this), though even his closest circle was probably unaware of it. However, struggling against the Trotskyites, he, of course, realized this aspect as well –– his need to further get rid of the Jewish influence in the party. And, sensing the war, he perhaps was also grasping that proletarian internationalism alone would not be sufficient and that the notion of the homeland, and even the Homeland, would be much needed

 Håller ni ut ett litet tag till? Jag vill isåfall knyta ihop den här säcken genom att återgå till Lasse Wilhelmson. Och för den som läst såhär långt, och måhända hållit tillbaka en oemotståndlig impuls att automatskrika ”antisemitiiiism!!!”, kan här komma – kanske en inte så liten – surprise.

Enligt Lasse Wilhelmson består 80% av judarna av Ashkenazi-judar, från början khazarer. Detta var en nomadiserande folkgrupp, främst av turkisk härkomst, i trakten av nuvarande Ukraina, enligt Lasse W ungefär där Sidenvägen börjar.

De var inte etniska judar, utan de valde Judendomen.

 Detta bekräftas av Solsjenitsyn i början av 200 Years Together, och Lasse W har inte läst, vet jag, 200 Years Together! Här har vi eventuellt två av varandra oberoende källor, på att så var fallet.

Enligt Lasse W är judarna alls ingen etnisk folkgrupp! Man kan härvid fråga sig varför de blev judar. Jag tror jag vet det svaret:

Doktrinen – den åtråvärda – om ”Guds Utvalda Folk”.

Det judiska folket har shanghajats? Kapats, av en maktelit som satt sig i toppen på en pyramid? Genom att, vartän de kommer, snabbt ta kontroll över bank, och media. Hur ska du – ens judarna –  kunna veta, vem som sitter i toppen av maktpyramiden, om du inte ens får ifrågasätta närmast överordnad? Både Karl Marx och Moses Hess var 33:e gradens frimurare. Tack för ordet!

P.S: Kanske det var av denna anledning som Pipes rentvår Solsjenitsyn från antisemit-anklagelsen?

Om Hatet


I dessa tider råder en intensiv polemik i alla media om ”hat”. Grupperingar i vårt samhälle ”sprider hat”, och pekas ut. Men exakt vilka är de som sprider hatet? Vad är syftet?

Till att börja med vill jag nämna en sak som hände, denna sista augustidag 2017.
På Facebook, som anses vara en ökänd drivbänk för hatspridning, såg jag tidigare idag en rubrik,som hänvisade till en artikel skriven av ABC Nyheter:

Åt bacon på tåget – anmäls för hets mot folkgrupp


Rubriken lyder alltså: ”Åt bacon på tåget – anmäls för hets mot folkgrupp”
Det är det hela.
När man läser hela artikeln framträder dock en annan bild, inte alls så enkel som rubriken antyder. Det visar sig att den baconätande mannen också hade sagt till de muslimska kvinnor som satt mitt emot honom på tåget: ”jag hatar muslimer”. Det framgår också att kvinnorna hade uppsökt en annan plats, men att mannen hade följt efter dem, och fortsatt provocera. Eller också hade han följt efter dem för att be om ursäkt. Det är oklart vilket.

Vad som är klart är dock rubrikens andemening, för alla dem som inte hinner eller orkar läsa hela artikeln:
Numera kan man inte längre äta bacon på tåget, om det sitter en muslim i närheten.
Det är vad som lagras i reptilhjärnan, och det sänder en omedelbar impuls av indignation genom åtminstone mig själv, eftersom undertecknad alltid kommer att skita totalt i vad någon anser om att jag äter bacon eller inte, på offentlig plats i Sverige. Det ska ingen komma och ändra på. Punkt.

Och svaren på detta FB-inlägg lät inte vänta på sig. Kommentarer som ”Vad i helvete! Nu har det gått för långt!! Dessa j-a muslimer!!!” Och hånfulla glåpord som ”faaaaan vad jag ska äta bacon nu!!”
På kort tid var det uppåt 150 kommentarer, och det delades hej vilt.
Några enstaka – inklusive undertecknad – anmärkte att man borde läsa hela artikeln för att få en balanserad bild av det som skett. Men det hjälpte inte. Drevet var igång.

Dessa facebookare som kommenterar här, och delar vidare, sprider nu uppenbarligen hat.
Men, den som skapade denna rubrik går fri från ansvar. Även i rent juridisk mening.

Det är varje journalists fulla rätt att skapa en rubrik som han anser tar tag i folk. Dock är det tämligen säkert att om bara rubriken hade speglat verkligheten lite närmare, hade aldrig hela detta gigantiska FB-drev ens startat. Har man bara fundamental vetskap om hur människan är beskaffad, borde detta varit lätt att förutse.

Och handen på hjärtat: Trots att jag personligen aldrig instämmer i mobbardrev utan att ens veta fakta, hade det legat skrämmande nära till hands att hemfalla, i ett FB-flöde där informationen sköljer över en. Facebook är lite speciellt, och ett relativt nytt fenomen. Man måste vara vaksam på sig själv. Allt går så lätt att göra. Jag tror det har en effekt på användarna, som i längden kan verka avtrubbande.

Jag hade aldrig satt denna rubrik, på min artikel, i synnerhet inte då jag vet att jag kan gå till min kära kvarterskrog i Majorna, där muslimska kockar glatt lagar till en fläskrätt åt mig när som helst, och muslimsk personal och muslimska gäster rör sig i lokalen medan jag äter fläsk, utan att polisanmäla mig. Det skulle inte förvåna mig om kvinnorna på tåget var ungefär som dom. Det är skillnad på muslimer och muslimer. Dock tror jag inte jag kan sitta på min kvarterskrog och böla att jag hatar muslimer – jag har aldrig testat, och har definitivt ingen anledning. Många av dessa muslimer tillhör de bästa människor jag känner.


Nu har jag dock även en besvärlig konspiratorisk sida. Jag har utan vidare insett att rubriksättning kan vara ett mycket effektivt verktyg för den som raskt vill skapa en opinion av vad slag det vara må. En opinion där det gäller att få massorna med sig. Och, kan det rentav vara så, att skribenten inte alltid är helt fri att välja den rubrik han/hon önskar?

Den notoriske ateisten Richard Dawkins (författare till The God Delusion) skapade för ett antal år sedan en serie videor om religion, som fick rubriken ”The Root of all Evil”.

Dawkins valde aldrig den titeln, utan Channel 4. Han var klart emot den, då t o m han måste se dess uppenbara vanvett.
Jag menar: religion är ett oerhört vidsträckt ämne. Jag har en tandborste köpt i Köpenhamn, men det är idiotiskt att säga att Danmark är orsaken till min tandborste.
Men Dawkins fick INTE ändra på titeln, för Channel 4, som uppenbarligen hade någon egen agenda(?) Miljontals människor tittar aldrig ens en sekund på Dawkins’ videor, men de ser titeln, och det hamras in i det kollektiva medvetandet att religion är ONT. Kanske till fördel för något kommande vetenskapligt, eller teknokratiskt paradigm? Notera alltså att jag inte säger vaken bu eller bä om religion här. Jag pekar bara på mekanismer.
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Root_of_All_Evil%3F
(i sammanhanget ska sägas att titeln så småningom ändrades. Dock inte utan procedur, och det tog lång tid)

Kan vi nu säga att det sprids hat, mot religiösa människor? Jag tror det, och det är tydligt att hat kan spridas av mainstream media. Media har alltid haft en polariserande roll.
Detta sker förstås subtilt, omärkligt. Eller också fullt uppenbart? Men då måste man vara villig att se det. Det var någon som sa ”If you want to hide something, put it everywhere!”. Men sedan, när man en gång bestämt sig för att se, då ser man sådana här saker jämt, överallt. Det jag tar upp här är bara ett par exempel.

Såsom tidigare nämnts på denna blogg, skriver Noam Chomsky i boken Media Control, om hur president Woodrow Wilson i början av förra seklet använde mainstream media för att piska upp ett hat mot Tyskland, varefter USA var redo att gå ut i 1:a Världskriget. Detta är fullkomligt och klart dokumenterat, hela propagandaakten kallas The Creel Commission. Har det bättrat sig sedan dess?

Jag tror de flesta vill se bilden av en ”sund” primär, demokratisk samhällskropp, som alltid går framåt. Men att den nu är under attack av perifera grupperingar, ”hatare”, som dock spelar en sekundär roll, de är svagare än samhällskroppen, och lätta att identifiera, definiera. Denna bild är hanterbar.
Hatarna verkar till synes vara enstaka marodörer, ”troll” på FB, samt mer organiserade aktörer, sekundära medier som t ex Avpixlat, Nya Tider, politiska grupper som Sverigedemokraterna, nynazistiska grupperingar, etc. Och ISIS.

Alla dessa får stor uppmärksamhet i mainstream media, som då riktar uppmärksamheten från sig självt, från samhällskroppen.

Men vilka är då samhällskroppen? Våra politiker? Mjae. Det verkar vara något slags global strävan, men som styr konsensus, skapar vårt klimat. De bestämmer vad våra mainstream media ska skriva och inte skriva.
Men kan det vara så att ”hatet” kommer från DOM? Den tanken är ohygglig och svår att konfrontera om man inte har har en djup andlig insikt. Men likväl måste frågan ställas. Ställs den inte, ställer ingen heller frågan vem som genererar alla dessa krig, som i sin tur genererar alla dessa stackars flyktingar, som nu kommer till oss. De vill inte detta. De vill vara i trygghet i sina hemländer.
Men alla ”hatare” har nu polariserat vårt debattklimat. I stället för att sätta press på våra politiker för att stoppa dessa krigshetsande krafter och få fred i världen, för vi nu en debatt om rasism, och om vi ska tillåta Burka eller inte! Hur vi ska göra med flyktingboenden! Vi har fått ett hönshus! Ett käbbel utan ände, som våra mainstream medier upprätthåller hela tiden (och nej, jag tror faktiskt inte det är ”hatmedierna” såsom Avpixlat mm. Men de finns där för att hålla polariseringen vid liv.).
Under tiden pågår dessa vansinneskrig ohämmat. Hade jag varit flykting själv, hade jag i längden uppskattat ett reellt fredsarbete, som vi tyvärr inre ser röken av.

Jag hörde nyligen från ett par vänner som lämnat Sverige ett tag, för att resa söderöver Europa. ”Det var skönt att komma från Sverige”, sa de. ”Det ligger som ett sjok över hela landet”. Jag har själv gjort exakt samma iakttagelse. Sverige är som en tryckkokare med stängd ventil. Ett slutet debattklimat, ett slutet system. Enligt termodynamikens andra lag ökar entropin (oordningen) i ett slutet system tills dess att systemet bryter samman.
Våra mainstream media gör vad de kan för att hetsa till krig mot Ryssland. Det kan leda till det sista kriget för mänskligheten, ett ofattbart lidande. Inte ett barr gör vi

Att man blir polariserad av andra kan nog inte undvikas. Men börjar man själv polarisera, går man i en fälla. Man kan inte kasta sig in i något drama, tro man kämpar för ”det goda”, OM man inte ser den yttre nivån. Utanför tryckkokaren.

Tillvaron handlar kanske inte om någon kamp mellan höger och vänster, mellan ont och gott. Man måste vara villig att se var dessa polariteter kommer ifrån. Särskilt nu i krigspropagandatider bjuds ett gyllene tillfälle. För nu är det alltså extremt tydligt att våra media – ytterst nyhetsbyråerna* – bygger upp polariteterna. Endast ett polariserat folk är nämligen villigt att gå i krig. Även om det är det sista kriget på jorden. Man går hellre ut i krig än konfronterar denna insikt. Vi vägrar se att vi blir lurade. Vårt ego måste ALLTID ha rätt, än om det kostar mig, och mina kära, livet.

Moderskeppet Tillvaron – Samhällskroppen – är Titanic! 9/11 var isberget(?)

Men det är ännu gratis Champagne i baren… fartygsorkestern spelar mer smäktande valser än nånsin…

*) Ang. nyhetsbyråerna: Skall dessa inte vara helt spikneutrala, och endast inriktade på att meddela faktiska nyheter? Nja, i den bästa av världar, kanske. Det förefaller som om deras beredvillighet kan köpas. Vi hörde t ex nyligen om hur TT tagit emot pengar av KMR (Kommittén För Mänskliga Rättigheter), uppenbarligen för att förmedla en ”god” bild av deras verksamhet – som lyder under Scientologikyrkan(!) Även AP bjuder på liknande ”service”.  Vad som gäller för de övriga nyhetsbyråerna kan vi bara spekulera i. Se länkar:

https://tt.se/via-tt/

https://www.ap.org/en-us/services/partner-with-us

Putinintervjuerna, av Oliver Stone


Oliver Stone släppte alldeles nyligen en dokumentärintervju, totalt fyra timmar lång, med Vladimir Putin. Den kan ses i sin helhet på Vimeo, åtminstone för tillfället. Länkar ges här. Vi får se hur länge de finns kvar.
Del 1: https://vimeo.com/221593290
Del 2: https://vimeo.com/222421624
Del 3: https://vimeo.com/223017126
Del 4: https://vimeo.com/221866758

EDIT 2018-12-27: Numera finns de tydligen på Youtube (alla delar verkar vara med), med engelsk text:

Detta är en unik skildring från det inre av Kreml, som jag hoppas folk tar till sig, om inte annat för att balansera den ytterst ensidiga bild som västliga media har tillhandahållit oss. Och framför allt kanske för att få en inblick i vad som faktiskt pågår. Jag skulle kunna säga att om tillräckligt många ser denna intervju, kanske vi kan undvika ett storkrig, som kan bli det sista på jorden. Men du avgör.

Detta är också ett hett ämne, och jag vet att risken för svartvit-tolkning är stor. Jag är ingen Putinist, och det har jag sagt förr. Jag vill veta vad som är SANT. Det enda jag vill poängtera är att en ökad kunskap aldrig kan skada. Det är upp till var och en att ha sin tolkning. Vi har fri vilja. Men när vi eventuellt står inför ett världskrig borde någon reagera, medan det ännu finns möjlighet att säga något. Nu till ämnet.

Vladimir Putin ser inte mycket ut för världen, rent fysiskt. Han liknar mest en engelsk butler. Eller en privatchaufför. Nån passopp. Men skenet bedrar. Detta är troligen en av världens mest insatta och intelligenta statsmän genom tiderna. Han är alltid 100% fokuserad, även när han ser uttråkad ut. Han är alltid villig att förklara komplexa ting på makronivå och mikronivå, för vem som helst. Han är inte som en svensk politiker, som uttrycker sig svepande och schablonmässigt, och som avfärdar detaljfrågorna med ”kan inte gå in på enskilda fall, men den övergripande målsättningen är…”

Putin tar sig an vad som helst, även det man inte skulle ”våga” fråga honom om, och han har inget färdigt manus som han kommer ihåg, utan tycks vara DÄR i ögonblicket, som en tänkande närvaro. Och han verkar ha en utvecklad förmåga att direkt finna det väsentliga, själva anatomin i problemet. Det nästan så man kommer att tänka på Sokrates, eller Marcus Aurelius.
Visst, jag vet ju inte om Stone sände alla frågorna i förväg till Putin, och att han således var förberedd. Men jag tror inte det. Jag har sett Putin i andra sammanhang där han sitter i timmar och besvarar de mest särartade frågor från publiken. Valdai-konferensen 2014 är ett exempel.
Det är vad jag ser, till en början. Jag ser dock andra saker så småningom, som att det finns en gräns, som Stone tangerar ett par gånger, varvid Putin säger att han ogärna vill gå in på ämnet framför kameror då det är konfidentiell information. Eller när han – kryptiskt – säger att byråkratin i USA är mycket stark, och att ”byråkrati styr världen”. Mystiskt, men med detta låter Stone sig nöja.

Och det måste vi också göra, åtminstone för tillfället. Trots allt håller sig Putin inom ramarna. Vi lämnar aldrig det officiella scenariot, där 9/11 gick till som det har sagts, och där terrorism är det stora hotet. Och där vi troligen står inför en annalkande klimatkatastrof.

Detta säger dock inte att intervjun inte har något nytt att tillföra. Tvärtom finns här – såvitt man bara ger det en chans och gör sig öppen för ett alternativt scenario – inte alternative news – fakta nog för att inse vad som håller på att hända med världen.
Oliver Stone måste också han ha känt detta. Att det finns ett märkligt svart hål där det borde finnas faktakunskap. Och att detta svarta hål rentav fyllts med krigshetsarpropaganda, som vi tror blint på.
Denna intervju skulle aldrig ha gjorts. Det har redan höjts kritiska röster mot Stone, som menar att hans karriär i och med detta tilltag är över. Men Stone själv säger på slutet av denna märkliga dokumentär att ”det var det värt”.

Stone framför inför Putin den gängse bilden som amerikansk allmänhet matats med, och där Putin är den klassiske diktatorn som inte tillåter någon opposition och som drastiskt skurit ner TV och andra media till att vara obetydligt mera än ett evinnerligt förhärligande av diktatorn själv. Samt att Putin vill återupprätta det gamla Sovjet och att han dyrkar Stalin. Att Putin är OND, helt enkelt.

Detta stämmer inte. Att Ryssland har i stort sett samma TV-utbud som i Väst vet jag redan själv då jag känner en del ryssar, och Putin säger det också. Vad det övriga anbelangar, är det så att det finns ett kommunistparti i Ryssland, som ligger i opposition med Putin, och som har sin partiledare (Gennadij Ziuganov), och som stämmer mera in på den bilden. Men om vi inte ens tror att Putin tillåter opposition överhuvudtaget, hur ska vi se detta?

Icke desto mindre FINNS det alltså en fara. Absolut. Om Ziuganov skulle ta makten i Ryssland, går utvecklingen troligen mot ett nytt Sovjet. Eller, möjligen ännu värre: om Zjirinovskij skulle ta makten. Han har gjort sig ökänd sedan länge för sin aggressiva och expansiva politik, och han ses mer eller mindre som en galning. Det finns dock ingen anledning att redan nu se situationen som om någon av nämnda herrar satt vid makten. På något märkligt vis verkar världen se Ziuganov, och inte Putin. I sammanhanget ska betonas att Putin inte är kommunist. Som han själv säger, uppstod ett vacuum när kommunismen försvann ur bilden, som bara kan fyllas med religion. Så Putin är nu ortodox kristen. Stone får vara med på en gudstjänst.

Putin har anklagats för att ha sagt att han beklagar Sovjetunionens fall. Han tar nu tillfället i akt att förklara närmare vad han menade med det. Det han sa ursprungligen var att han ser Sovjets fall som en av 1900-talets största geopolitiska katastrofer. Och det var det också, eftersom 25 miljoner människor (ryssar i de baltiska länderna och de övriga länderna under Sovjet förutom Ryssland), blev statslösa över en natt. ALLT i Sovjet tvärstannade. Hela samhällsapparaten med banker, industrier, sjukvård… allting kollapsade.
Dessa människor sattes på ruinens brant, kastades i princip ut på gatan och blev paria i sina respektive länder, som nu ville bli självständiga, befria sig från det ryska oket. Gud vet vilket lidande som har ägt rum här. Vi kan på sin höjd ana oss till det. Om vi ens bryr oss?

Ett ord som Putin ständigt återkommer till är dialog. Han vill lösa problem medelst dialog, naturligt nog främst med USA. Men han tar USA på orden, och USA får ta konsekvenserna av sina egna argument. En höjdpunkt är när han föreslog inför Bill Clinton med sin delegation, att Ryssland skulle gå med i NATO. Bill Clinton hade spontant svarat ”why not?”, men resten av den amerikanska delegationen blev påtagligt nervösa.
Varför? Antagligen därför att då skulle ju allting rasa, eftersom hela NATO bygger på en spänning mellan USA och Ryssland – en gång Sovjet. Det måste finnas något att vara rädd för. Och kanske är det därför ett slags Sovjetfixering ännu lever kvar, men att den kommer från USA? Är det i själva verket USA – och inte Putin – som vill återskapa Sovjet? Samtidigt som vi har dubbelmoralen som kommer i uttryck i ”kalla kriget är slut. Ryssland är inte längre vår fiende” (citat G.W Bush). Nu har vi andra problem, såsom terrorismen.

Men återigen: vad ska vi då med NATO till? För VEM finns NATO där och spänner sina muskler, och hotar och anklagar? Den frågan ställer Putin. Han har också antytt att de behöver en fiende, för att ha fortsatt existensberättigande. Är det så?

Incidenten med Donald Cook berörs. Det var namnet på den amerikanska jagare som antastades av ryskt flyg i Svarta Havet, till synes helt oprovocerat. Inte mindre än tolv gånger överflögs båten av en rysk SU-27, på så nära håll att det höll på att smälla. Detta skedde kort efter annekteringen av Krim 2014.

I mainstream media slogs händelsen upp stort, som ett klart tecken på ytterligare rysk aggression. Men media berättar inte något om det faktum att båten befann sig så nära rysk mark (Krim), att ryssarna måste reagera. Vem provocerar vem?, frågar sig Putin.
Det är händelsen, sedd från ett ryskt perspektiv.
Oavsett om det är mera eller mindre sant än det amerikanska perspektivet, tror du att det missgynnar världsfreden om vi får inblick i bägge sidor? Mycket tydligt är i varje fall att den amerikanska sidan INTE vill att vi ska se det ryska perspektivet. Självklart har det också varit vice versa.

Naturligtvis går man igenom Krim såväl som Ukraina i detalj. Krims annektering skedde efter en folkomröstning, där 97% av befolkningen röstade för att tillhöra Ryssland. Och Krim ÄR från början en rysk halvö. Annekteringen skedde utan att ett liv spilldes (enligt Putin. 6 liv enligt Wikipedia). De 2.2 miljoner ryssarna på Krim var säkert mycket tacksamma. Värre gick det sannolikt för de ryssar som bodde på Ukrainas fastland.
Jag har läst någonstans att det under sådana omständigheter politiskt sett t o m är legalt att annektera. Kan någon verifiera detta närmare? Klart är att – som jag tidigare nämnt – Sverige var på väg att annektera Åland (militär landsattes), också efter en folkomröstning som mycket liknade den på Krim, i början av förra seklet.

Faktum är att reaktionen på Krim-övertagandet, i alla fall i Sverige, till en början var tämligen modest: http://www.aftonbladet.se/kultur/article18649269.ab
Behövdes något mera? För att få fart på brasan?
Om jag hade varit Oliver Stone hade jag definitivt frågat Putin om Malaysian Airlines-planet MH17 som på ytterst märkliga vägar (uppenbarligen via flygledartornet i Kiev) dirigerades in över värsta oroshärden, i Donetsk juli 2014 och sköts ner, varvid Obama bara timmar efteråt gick ut i världsmedia och påstod det bevisat att Ryssland låg bakom. Innan någon haveriundersökning ens startat. Men något konkret bevis fanns inte. Putin insisterade på att man skulle invänta undersökningen och inte politisera händelsen, men Obama var oresonlig. (Jag vet inte om det rentav är obligatoriskt att alltid invänta teknisk analys innan någon får yttra sig överhuvudtaget, i alla fall i betydligt mindre viktiga rättsfall än detta? Någon får gärna besvara den frågan.)

Nästa dag slogs vi till marken av kolsvarta rubriker: ”PUTIN KILLED MY SON!!!”, och vi gick över en natt från ”svenska medier har noll koll på läget i Ukraina” (citat ur AB-artiken ovan), till att veta ALLT om Ukraina. Svenska media har plötsligt Ukraina-experter, som Stig Fredrikson. Som vi vet tog Erik Johansson reda på hur mycket koll han hade: https://www.youtube.com/watch?v=7X3Nw1FvMpo

På något vis har denna tragiska krasch glömts bort. Ingen nämner den längre. Det har redan pumpats ut i det kollektiva medvetandet att Putin är OND. Få ser att det var i och med MH17 som hela ”drevet” mot Putin startade.

Ändå ser Putin Obama som en tänkande person, som han har nästan daglig kontakt med (iaf vid tiden för intervjun). Han tror på att Obama hade gott uppsåt, och att han verkligen ville avveckla Guantanamo, om han kunnat. Så det finns något jag inte riktigt får ihop. Samtidigt tonar bilden fram av en ledare som kan spelet, och som vet att det ÄR ett spel. Han säger själv: ”jag vet hur världen fungerar”. Och även det här med den mystiska ”byråkratin” som styr världen. Jag skrev själv om byråkrati här.

En av följderna av 9/11 är att USA drog sig ur ABM-avtalet (m a o SALT I och SALT II-avtalen) som skrevs på av Nixon och Brezjnev i Vladivostok 1972, samt Jimmy Carter och Brezjnev 1974.
Avtalet begränsade användningen av Anti-Ballistiska Missiler (ABM). Det var ett välkommet beslut, troligen på USA:s initiativ, då det skapade balans (det blev i princip meningslöst att starta ett kärnvapenkrig, då bägge parter ändå skulle utplånas). ABM är defensiva missiler som ska neutralisera inkommande (offensiva) kärnvapenmissiler i luften. Men deras avskjutningsramper kan också användas till att avskjuta offensiva missiler. Och det var haken. Tendensen gick mot att sätta upp sådana här ABM-ramper helst så nära fiendens gränser som möjligt, för att få maximal tid på sig att neutralisera en avskjuten missil mot det egna landet. Men SALT-avtalen gjorde att ABM endast fick användas till att skydda den egna huvudstaden. Vilket i praktiken gjorde dem rätt meningslösa, och därmed hela kärnvapenkriget rätt meninglöst. Detta lugnade ner kapprustningen.

I och med terrorattacken 9/11 blev det dock angeläget för USA att skydda sig mot s.k. skurkstater. Nu drog sig USA ur ABM-avtalet, vilket Putin kritiserar hårt i intervjun. Därför att nu har vi ett scenario där USA/NATO har fritt fram att placera ABM-ramper i alla NATO-länder, varav en del gränsar direkt mot Ryssland. Och ABM-paketen kan alltså på några minuter modifieras till att avskjuta offensiva missiler, som skulle nå vilket mål som helst i Ryssland på några få sekunder. Närapå helt omöjligt att gardera sig emot. Ryssland kommer inte att hinna skjuta något tillbaka mot USA. USA, på andra sidan jorden, har hela fördelen av ett kärnvapenkrig. Och USA har i praktiken redan omringat hela Ryssland med ABM-ramper. Från de baltiska staterna, från båtar i Norra Ishavet, och från Alaska.

En förutsättning för att göra allt detta är förstås att Ryssland är en skurkstat.
Sådant skapar man medelst propaganda. Nu skapar propagandan en bild där vi förväntas tro på att Putin är så otroligt imbecillt korkad att han provocerar USA inför helt öppen ridå, i den sits han befinner sig i, som jag just beskrivit. Eller för den delen: att skjuta ner ett passagerarplan med nära 300 oskyldiga civila inför samma öppna ridå.

Och för den delen igen, vad gör USA annars med ”skurkstaterna”? Bombar dem till grus, bara. Jag vet inte ens om någon av dem någonsin haft någon enda missil att rikta mot USA. Vilket var då det egentliga syftet med att riva upp avtalet? Det tål att tänka på. Och det finns fler frågor.

Och Putin står där och räcker ut sin hand, erbjuder sin hjälp att bekämpa terrorismen. ISIS kallas de. ISIS är officiellt terroristerna, enligt USA. Putin bombar ISIS, och låter återigen USA ta konsekvenserna av sina egna argument. Och det är uppenbarligen inte vad USA hade tänkt sig. De (NATO?) vill att Putin själv ska vara en terrorist. Liksom de vill att Assad ska vara en.

ISIS’ uppkomst kan spåras tillbaka till Afghanistan-kriget, där USA försåg Mujahedin med vapen och medel, och Sovjet gjorde detsamma gentemot Afghanistans kommunistiska regering. (https://en.wikipedia.org/wiki/Operation_Cyclone )

Utåt sett var det ett internt krig inom Afghanistan. Egentligen var det ett s.k. proxykrig mellan supermakterna. Det vanns uppenbarligen av USA, eftersom Sovjet brakade samman vid denna tid. Hur blev det sedan? Afghanistan demokratiserades, eller?

precious_bodily_fluids_by_bewilderbeast1Putin säger i intervjun att han inte vill att det ska gå med Syrien som med Afghanistan, Libyen, och Irak. Någon måste sätta P för vansinnet. Det är andra tider nu. Nu är det War on Terror. Men vem som helst kan vara en terrorist, eller hur? Så länge det finns minst två människor kvar på jorden kan detta krig vara. Det är ingen ände på det. Kain kanske såg Abel som en terrorist?
Det är ren bullshit, eftersom det är ju helt enkelt ett krig mot oss alla, mot folket. Mot dig. Mot mig. Från vem? Vem har förklarat krig mot oss? När alla ”diktatorer” på jorden är döda och grus återstår av alla nationer, vad händer då?

Krigets krafter bygger helt och hållet på rädsla. USA:s president Franklin D. Roosevelt sa en gång en väldigt bra sak:

The only thing we have to fear is fear itself.

All rädsla är i grunden rädsla för något som inte är känt. Men endast så länge man inte tittar efter vad det egentligen är, får rädslan ny näring. Rädslan blir ett slags rekursiv loop. Och den växer sig allt starkare. På det kollektiva planet får rädslan till slut ett eget liv, med ett slags egen överlevnadsdrift. Dessa krafter är mycket starka, och kan ta kontroll över individer och hela samhällen. Och det är också dessa kollektiva demoner, skulle man kunna säga, som skapar krig. Dessa demoner VILL INTE att man ser efter, vad det ÄR. Men om du bara ser demonen rakt på, dör den.

Och Ryssland är förvisso mera än Putin. Putin kan dö idag eller i morgon. I det läget är jag inte heller så förtjust i tanken att här finns kärnvapen nog för att radera hela jorden. Faktum är dock att han sitter där nu, redo att gå med i NATO, så att vi kan skrota dem. NATO med Ryssland skulle annars bli så mäktigt att det inte längre finns nåt att vara rädd för, och Kina och alla andra länder skulle också kunna skrota sina. Vi kunde slänga hela det Militärindustriella Komplexet i soptunnan, som Sverker Olofsson. Vad har du för kommentar på detta? Varför skulle detta inte gå?
Skulle det kanske bli en av 2000-talets största geopolitiska katastrofer? :-\

dominance_war_iv___demon_speed_by_odingraphics

En Svensk Tiger Fortfarande

nujenHäromdagen såg vi komik på TV, med den svensk-kurdiske standupparen Özz Nujen.
(SVT Play http://webb-tv.nu/ozz-nujen-dalig-stamning-svt-play/ )

Hans show hade namnet ”Dålig Stämning”. Det blev ett koncept som lät honom varva uppsluppenheten med en del allvarligare inslag, som alltid kunde lättas upp med den befriande kommentaren ”nä nu blev det jävligt dålig stämning här!”. En bra show, första gången jag såg Nujen faktiskt.
Ibland kunde de allvarliga inslagen dock bli RIKTIGT allvarliga.
Nujen kommer från ett hårt drabbat Kurdistan, och jag kommer alltid att minnas hans berättelse om hur han tog sig hit, mot alla odds.

Men, för att komma till saken. En sak tog han upp. En sak vi svenskar tiger om. Även de svenska tigrarna (de håller truten!). Sverige är en av världens största vapenexportörer.
Nujen talade i denna veva om ett Kurdistan formligen översållat med trampminor. Det finns tiotusentals av dem, precis överallt. Och de går inte att spåra. Varför? Jo, därför att minan innehåller inget metalliskt, som kan göra den spårbar med en minsökare. Han bad nån i publiken att langa upp en snusdosa. ”De är inte större än så här”, sa han. Och en sådan genial uppfinning, att skapa minor som inte kan spåras!!
I vilket syfte kan onekligen diskuteras. Vi kan dock inte diskutera varifrån dessa minor kommer. Sverige.
De kommer inte från nån obskyr svart vapenmarknad i nån skurkstat nånstans. Vad nu en ”skurkstat” i så fall skulle vara… varifrån kommer begreppet?
På detta sätt får vi reda på en sådan sak. Visst, det är ju bara standup comedy! Men jag tror inte han står där och ljuger om detta.

Vi får inte reda på en sådan sak genom våra media. Inte än i alla fall. Ska vi svenskar studera oss själva utan att behöva åka till Katmandu, räcker det så väl att gå på standup comedy show härom hörnet. Det murkna scengolvet är en fast klippa bredvid det gungfly varpå hela det svenska etablissemanget, med dess politiker och media – vilar. Och för den delen: varpå hela den så kallade humanitära stormakten Sverige vilar.

Det är inte längre så svårt att svara på varför Sverige, förpliktigat i rollen som humanitär stormakt som sig borde(?), inte sitter i förhandlingar om att snarast möjligt få stopp på alla krigen som genererar alla dessa flyktingar.
I synnerhet inte när dessa flyktingar kommer hit och talar om det för oss.

svensktiger
Under krigsåren på 40-talet prånglade myndigheten SIS (Statens InformationsStyrelse, sug på det namnet ett tag) ut doktrinen ”en svensk tiger”. Men styrde helt enkelt media och folk att hålla tyst om sådant som kunde skada Sveriges neutralitet under krigsåren.
Medan samtidigt svensk industri gick på högvarv för att försörja Hitlers krig. Som tidigare nämnts byggde SKF hastigt upp en fabrik utanför Berlin 1938. LKAB gick också på högvarv. Liksom Bofors. Det finns säkert mera att säga, som kanske hitkommande flyktingar kommer att peka ut åt oss under mer eller mindre muntra former? Medan vi tiger?

Det sägs att Inkvisitionen finns kvar, den håller t o m till i samma byggnad. Heter bara nåt annat nuförtiden. Kanske nåt motsvarande SIS också finns kvar? Det heter kanske nåt annat nu, men krig är det förvisso.

”Vänta nu… krig är det väl inte..inte HÄR, väl?!”

Det är precis som jag säger. Det är krig HÄR. Det råder ett krig mellan Donald Trump och media. Det här är inget skådespel, nåt drama som väntar på sin upplösning, och sedan fortsätter livet sin gilla gång. Vår frihet avvecklas nu. Det är ett krig. Och som med alla krig gäller följande:

1. Sanningen är första offret.
2. De civila tar största smällen.

Aftonbladet skrev en märklig ledare nyligen betitlad ”Även här i Sverige är Media Folkets Fiender”
http://www.aftonbladet.se/ledare/a/dAnXo/aven-har-i-sverige-ar-media-folkets-fiender

Rubriken var säkert menad i överförd bemärkelse, som att ”nu har vansinnet att media skulle vara vår fiende spritt sig till Sverige”. Effekten blev kanske en annan än de hade tänkt sig…

I artikeln vill man nu ge bilden av en totalt galen Trump som kommer med sådana uppenbara stolligheter, som att det skulle finnas nåt pedofilnätverk, kopplat till en pizzeria (va!?), och som Clintons skulle vara insyltade med. Va? Clintons!?
Ja, ni fattar ju hur galen karln är! Ni hör ju hur sanslöst detta är!

Och vidare att det förekommer en hel liga av ”hatsajter” som klipper och klistrar och redigerar ihop videor som prånglas ut på nätet, och som vi måste skyddas emot.
Förbaskat också bara, att det inte är som på 40-talet, när man bara kunde diktera vad man ville utan insyn och det fick total effekt (svensken tiger ju än).
Förbaskat också att Internet finns, där vem som helst kan kolla upp att Pizzagate utreds* just nu för fullt av FBI, och att snart 500 personer har arresterats i denna enorma och motbjudande härva.

Aftonbladet ska inte uttrycka sig så, innan vi vet hur denna utredning utfaller. Man borde hellre rikta vår uppmärksamhet på att utredningen faktiskt pågår. Hur mycket Clintons har med det att göra vet vi inte än, men säg då inget om det. Varken bu eller bä.
Men det här sker för att det råder krig. Och media är INTE på vår sida. Inte heller i Sverige. Och vi kommer att ta hela smällen.

Det ska nämnas att Mike Adams sajt NaturalNews nu blev blockerad från Google. Här kunde man handla naturliga läkemedel och andra produkter, som utgjorde ett ”hot” mot den etablerade läkemedelsindustrin. Detta för att man kopplade ihop hans verksamhet med Trump. Och detta kan man nu tillämpa på i princip allt man vill bli av med. Homeopati kommer kanske snart att stämplas ”pro-Trump” och åka samma väg…. liksom mycket annat?
fbi-raids-adoption-agency-child-sex-trafficking-15217

Leif Svensson skriver på bloggen ”Det Goda Samhället”

” Fram till 1500-talet lästes Bibeln, precis som allt annat i mässan, på latin. Prästen återberättade, tolkade och predikade för folket.
Denne hade ensamrätt på källskriften och sannolikt även till talarstolen. Folket hade intet av detta. Utan minsta möjlighet till kontroll var acceptans allenarådande alternativ.”

Gästskribent Leif Svensson: Brobygge nödvändigt

När sedan Bibeln översattes, hade alla tillgång till den, och prästen miste sin makt. Prästen var den enda kanalen till Sanningen (som folk på den tiden trodde). Ska vi nu låta media vara det?

*)Sanningen är första offret. Frågan huruvida de media som rapporterar är ”ansedd källa” eller inte, eller om den är sann, måste alltid vägas mot vad ”ansedd källa” själva rapporterar. Du avgör.

zbigniew