Att Tro, och att Veta

Det pågår en intensiv diskussion om mediet Terry Evans just nu. Och det är han själv som har startat den. Han har fått nog nu, av förföljelse från materialistiska fraktioner som Vetenskap och Folkbildning (VoF), och Humanisterna.

Jag har studerat debatten, och hur Evans’ motståndare arbetar. Somliga har redan bestämt sig; de kategoriserar ohämmat och hävdar att det är uppenbart för varje förnuftig människa att det Terry Evans torgför är humbug. Bland andra Christer Sturmark (ordf för Humanisterna) uttrycker sig i dessa termer. Sedan har vi folk som är lite mindre aggressiva, och som blott hävdar behovet av en granskning av Terry Evans’ påstådda förmågor. Och detta är intressant, för vem är granskaren?

Granskaren är den som bevarar det rådande paradigmet. Granskaren skall representera essensen av mänsklighetens intellektuella och vetenskapliga utveckling fram tills nu, det kollektiva medvetande av vetenskap och förnuft, som är rådande och vägledande. Men i svårare fall måste det finnas en domare. För så är vårt samhälle skapat. Vårt samhälle är hierarkiskt, och blir ännu mera hierarkiskt om en ”fara” hotar. Då finns det en domare överst vars ord avgör alla debatter. Det betyder att det är en enda människa, eller ett fåtal människor, som bestämmer hur verkligheten ska se ut. Och det är överhuvudtaget intressant att vetenskapen kan hamna i fara.

Men hur ska man granska det Terry Evans gör? Medan jag funderar på det kan jag berätta om en nära släkting till mig (vi kan kalla henne Pia), som besökte ett av Terry Evans föredrag (jag tror inte det var en ”seans”, men det är av mindre betydelse här).

Det var en lokal, full med folk, och man kunde ställa frågor efteråt; och Pia ställde frågan om det kunde vara så att de avlidna andarna kunde känna sig motvilliga att ta kontakt med oss levande, på grund av tidigare konflikter och aggressioner hos de nu levande. Terry tyckte frågan var smart, eftersom den ”tvingade” honom att ta kontakt med någon ur andevärlden.

Dialogen fortsatte, jag ska inte gå in på vad som sades, det som är intressant för detta inlägg är att Terry plötsligt, rakt ut från det blå, sa: ”Say hello to your ma”.

Pias mor lever inte längre, men det hade ingen sagt till Terry

Märk, att detta pågick i ett fullsatt auditorium, där det säkert också fanns en hel del skeptiker. En hälsning exekverades alltså mellan Pia och hennes mor genom Terry, vilken Terry inte alls visste på förhand var avliden.

Jag menar: om så inte hade varit fallet, hade Pia förstås sagt direkt: ”but my ma is alive!” till Terry, inför flera hundra människor.

För mig och Pia är nog detta bevis nog. Men det är inget bevis för alla andra som satt i lokalen.

Vetenskapliga bevis, vänder sig till kollektivet, till alla.

Men hur skulle ett sådant bevis se ut, som direkt bevisar att Terry kan tala med andar, för alla människor? Går det överhuvudtaget att genomföra? Nej, det går inte.

 Terry Evans har verkligen oddsen emot sig, för den som insisterar på ett objektivt synsätt.

Hade han gjort en miss och Pia hade sagt ”my ma is still alive!”, hade någon smygfilmare i lokalen med en kobras hastighet åberopat det som bevis att Terry bluffar. Och då är det ingen som kräver ett vetenskapligt korrekt genomfört bevis, eftersom det går rätt väg för det rådande paradigmet.

Och ingen av dessa hundra kan veta om Pia inte är ”någon ur publiken bara” fast som Terry redan känner, och använder för att bevisa något. Den sortens bondfångeri förekommer på andra håll.

Men åter till granskarens roll. Vi har en hierarkisk struktur, det är helt klart. Det har alltid funnits sådana hierarkier som ytterst bestämmer vad som är verklighet och vad som inte är det. Katolska kyrkan var en. Vi har också Sovjetstaten, DDR, Nazityskland. En del av dessa totalitära stater anställde bokbål, vilket är det starkaste tecknet på förtryck mot individens medvetande.

Men Perra, detta är klart odemokratiska exempel, är det rimligt att jämföra dem med den rådande vetenskapliga hierarkin? Dessutom är vetenskapen inte politisk utan bygger på fakta.

 Förvisso. Men likheterna är den hierarkiska strukturen (som alltid är i fara), med en liten elit som styr, samt att det kollektiva medvetandet (i dessa fall staten, eller kyrkan) är starkare än individen. Det yttre är överordnat det inre. Om du vet att något är svart, kan du tvingas att säga att det är vitt.

En aspekt till är att odemokratiska och maktlystna krafter gärna gömmer sig bakom allmänt respekterade auktoriteter, och vetenskapen är en fullkomligt idealisk sådan. ”Gud” var en annan, liksom ”Jesus”. ”Demokrati” är en till.

Och som sagt; var det ingen uttalad hierarkisk struktur innan, så blir det det, om en ”fara” uppstår, eftersom det då fordras någon som tar kontroll, för att ”skydda folket”, som skrämts upp genom media.

Vad skulle kunna vara ett hot mot rådande vetenskap?

Jo, om vetenskapen är materialistisk, skulle hotet vara ett budskap som visar att just materialism är en illusion, att vi i själva verket är mera än våra kroppar, att det rentav finns en andevärld. Och där har vi Terry Evans.

Men det är egentligen inte vetenskap som vi har att göra med här, utan scientism. Det är därför jag tar till jämförelsen med tidigare ”ismer” som dikterat människors verklighet. Detta är en varning för en eventuell upprepning av ”det som aldrig mer får hända”.

Någon har sagt till mig att det inte är möjligt. Och vi får hoppas att det är det så. Men det som gör att det inte är möjligt kan inte vara något annat än medvetenhet.

Och det är inte bara i Sverige vi har det här fenomenet. Det är en global våg av materialism som väller över oss, och som kräver att allt ska vara ”vetenskapligt bevisat”. Richard Dawkins skrev en bok som heter The God Delusion, som jag tror har startat den vågen.

Jag tror definitivt på att det existerar en förljugen bild av Gud. Men den här rörelsen river inte bara med sig den bilden utan allt annat. Nyandliga uppfattningar som tar klart avstånd från all slags religiöst dogma, som t ex Eckhart Tolle, åker med också. Och Terry Evans. Det projiceras en bild på honom som han inte alls är. Terry ses om en religiös förkunnare, som ”hävdar” saker, som får stå oemotsagda.

 Men, OK då: Hur granskar man Terry Evans? Eller först: Hur granskar granskaren (som vi definerat ovan) Terry Evans?

Robert Hahn skriver om det här också. Han nämner Edgar Cayce, ett annat medium som granskades på 40-talet. Han lär ha haft många bevis, men den vetenskapliga auktoriteten krävde bara nya hela tiden.

Det här är ett exempel på ett ”vapen” som etablerad makt använder för att bevara status quo, och för att utöva mera makt: Att applicera en standard på utmanaren som är omöjlig att leva upp till. För det går att göra. Det är bara att avfärda bevisen ,och säga: ”kom med något bättre”, precis hela tiden. Och det förefaller dessutom som att det är utmanaren som inte lyckas; att han inte är bra nog. Samtidigt har makthavaren media till sitt förfogande som rapporterar att ”inget har kunnat bevisas…”, vilket indoktrinerar folket i falsk tro på det rådande systemet.

Ser ni hur scientismen använder samma instrument som katolska kyrkan? Kyrkan applicerade en gudomlig standard, som det ”syndiga” folket omöjligen kunde leva upp till. För det är det som är själva poängen. Det gjorde folket totalt beroende av prästerskapet, eftersom de också hade indoktrinerats i tron att prästerna var de enda som kunde frälsa dem från helvetet – genom att ge ”nåd”.

Och visst finns det också ett ”önskemål” från vetenskapen (scientismen) att vi ska vara totalt beroende av den? Se på läkemedelsindustrin. De vill att vi ser på oss själva som enbart biologiska maskiner som kan gå sönder, och som då måste ha medicin, och läkemedelsbolagen är de enda som kan ge oss den.

Förfarandet med denna omöjliga standard är troligen förklaringen till varför inte en enda hittills lyckats klara James Randi’s beviskrav för att något ”övernaturligt” existerar.

Tricket är bara att lägga sig på en sådan nivå att man alltid kan säga att beviset inte var tillräckligt övertygande – och eventuella protester från den som genomskådar det slår obönhörligt tillbaka på utmanaren själv.

Randi förs ofta på tal när Terry Evans diskuteras, och många anser att Terry inte skulle våga ställa upp på ett test hos Randi, eftersom han då skulle bli avslöjad. Ser ni hur psykologin fungererar? Man utgår automatiskt från att makten står för det rättvisa testet

-Nej, det är inte ALLTID så, för såpass medvetna är vi nog att vi kan slå hål på maktpotentater då och då. Men vad jag menar är vad som sker när makten har ”vetenskap” bakom sig. För vetenskap har samma tyngd idag som Gud hade.

I detta sammanhang vill jag nämna John Perkins, som i sin utmärkta och viktiga bok

Confessions of an Economic Hit Man, skriver:

“It was exactly what we wanted: a tool that scientifically “proved” we were doing countries a favor by helping them incur debts they would never be able to pay off”

Detta handlar om hur USA systematiskt tar kontroll över länder med stora naturtillgångar, genom att de skuldsätts. Dessa länder kan sedan inte betala tillbaka (vilket är uträknat) och USA lägger då beslag på naturtillgångarna, samt tar kontroll över landet.

Det här är ett modernt rövartåg och imperiebygge som inte står korsfarartiden efter, och precis som att Gud behövdes för dem, för att ursäkta den gärningen, behövs vetenskap för denna. För det handlar om att övertyga massorna.

Och ser ni också att detta på sätt och vis är en version av ”Att applicera en standard som är omöjlig att leva upp till”? Det är ett slags skuldsättning det här också!

Sammanfattningsvis menar jag att det är nödvändigt att veta vem granskaren är, innan man kräver att Terry Evans ska granskas. Den som verkligen vill få något bevisat ger jag rådet: Åk ut till honom själv, ta ett snack med honom. Men det kommer du aldrig att göra förrän du besvarat frågan för dig själv: vill jag detta? Eller vill jag fortsätta veta?

När katolska präster inbjöds av vetenskapsmännen att själva titta i periskopen och konstatera sanningen, vägrade prästerna. De valde att fortsätta veta.

Men idag är polariteten ombytt. En ”övernaturlig” begåvning jag har är att jag kan använda slagruta. Men jag kan även få en icke-emottaglig person att känna den här kraften som drar i klykan, om jag går jämte honom och håller tag i hans handleder. En gammal slagruteman i Norrland gjorde själv detta på mig när jag var 11 år. Och sedan hade jag själv ”gåvan”.

Och det är ett helvetes rabalder om slagrutemän, ska ni veta! De attackeras lika intensivt som medier, eller homeopati. Men vid ett tillfälle hade jag att göra med en sådan skeptiker, och jag erbjöd honom att gå med honom och hålla hans handleder, så han själv fick uppleva det. Det här var en akademiker i 30-årsåldern, en docent i biologi. Han vägrade, och blev ganska aggressiv. Han valde att fortsätta veta.

Att veta ger egot en känsla av säkerhet.

Det finns en riktig vetenskap bortom scientismen. Men det är den senare som gör väsen av sig och hävdar att den är den riktiga vetenskapen.

Den materiella vetenskapen firade sin stora triumf när den uppdagade att jorden är rund. Sedan följde några hundra år då den uträttade rätt mycket. Men sedan uppnåddes  en gräns. Idag har den stagnerat, och blivit lika rigid som katolska kyrkan. Den kommer inte längre, därför att dess utövare har bestämt att de redan vet.

Medan den delen av vetenskapen som har kommit vidare, har öppnat sig för möjligheten att vi inget vet. Detta är så otroligt vackert. Alltså: när vetenskapen öppnar sig för eventualiteten att den ingen vet.  Det finns någon strof i Tao Te Ching som säger att den sanna vetskapen inte kommer förrän man släppt allt man tror man vet.

De (den delen av vetenskapen) har förstått att vi själva är en del av verkligheten, och för att vetenskapen ska kunna gå vidare, måste vi förändras. Vi måste ändra vårt sätt att se på verkligheten. Om vi ändrar på det subjektiva, ändras också det objektiva.

Att dölja det absurda

Jag såg en intressant debatt, om ämnet Finns Gud. Ja, debattens namn är ”Kan vetenskap och religion mötas”, men dess kärna är det klassiska ”finns Gud? I så fall bevisa det!”.

Debattens huvudkombattanter är vår svenske Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna, och John Lennox, en kristen matematikprofessor från Oxford.

Den här typen av debatt är så absurd. För den är evig. En debatt ska kunna leda fram till ett mål, men det gör inte denna debatt, för det går inte att bevisa varken att Gud finns eller att Gud inte finns. Men denna absurditet är i sig det som försörjer kombattanterna. Och absurditeten måste därför hållas vid liv – genom att det absurda döljs; antigen genom att den kallas något annat, genom att den ignoreras, eller att man tillämpar diversion. (Dvs att din uppmärksamhet fås att riktas mot något annat. Det är det vanligaste.)

Därför att om folk skulle se det absurda, skulle de inte kunna fortsätta.

Debatten är dock underhållande. De visar varandra respekt, tonen är lättsam och humoristisk. Man skrattar gott mellan varven. Det hade lätt kunnat vara värre…

Men det är svårt att dölja det absurda, dessa tider. Sturmark säger i ett tidigt skede att ”Lennox’ Gud, Han som sände ner sin son till jorden, vilken kunde gå på vattnet, förvandla vatten till vin, osv” – har motbevisats av (eller ”begravts av”) vetenskapen.

Men sedan säger han själv att det aldrig går att bevisa att något INTE existerar.

Vad händer här?

Det finns flera nivåer i denna polaritet. Den ytliga nivån är: Behöver man ens bevisa något så ”absurt” som en Gud som sände sin son till Jorden, och som var född av jungfru, gick på vattnet och uppstod från de döda?

På en lite djupare nivå ser man att det kanske är fullt möjligt – om bara inte Bibeln tolkas bokstavligt. Vatten kan t ex vara en symbol för något annat, men samtidigt erbjuds möjligheten att tolka det som riktigt vatten.
Men, då vetenskapen inte befattar sig med symbolik, utan med fakta, så måste den tolka bokstavligt – vilket är en absurditet – och hålla fast vid det. Tricket är sedan att projicera över denna bokstavstrohet på motståndaren – och få honom att framstå som absurd i stället.

Det är lätt gjort, då religion genom alla år utmärkt sig för fanatisk bokstavstrohet. Och vi sänder ju t o m soldater att kriga för demokratin i fjärran länder, som alla vet terroriseras av bokstavstroende talibaner.

Civiliserade människor vet nuförtiden att bokstavliga tolkningar är absurda. Här finns poäng att hämta, för den som vill vinna debatter och gehör från folket. Och här finns på sikt en stor fara. För tänk om man skulle tolka allting bokstavligt. Du kan då avfärda all poesi, Iliaden och Odyssén, Shakespeare, Goethe… ja i stort sett all skönlitteratur, som irrelevant.

Detta vet alla idag. Så här här kan man ju inte göra. Men det kusliga är att vetenskap (den sortens vetenskap, som egentligen ska kallas naturalism, scientism eller materialism -alla likvärdiga) inte befattar sig med symbolik (och glöm inte: därför MÅSTE tolka bokstavligt), och att vetenskapen kan vinna debatter som handlar om hur vi alla ska se på verkligheten. Och det kan vara den totala verkligheten, eftersom vetenskapen också måste – om materialisterna får som de vill – genomsyra precis allting.

Det blir en verklighet där inget får sägas eller skrivas, om det inte finns vetenskapliga fakta som stödjer det. Det finns sådana här rörelser. Militant ateism är ett uttryck som yttrades av Richard Dawkins (som omnämns i den här debatten. Lennox har också debatterat med honom, ännu osett av mig)

Det finns rentav en ny Bibel som skrivits, för materialister. Den saknar alla poetiska omskrivningar, all symbolik. Den bygger helt och hållet på…fakta.

Det är väl bra? Att få bort den där motsägelsefulla gamla luntan som så många grymma potentater tolkat så bokstavligt och som ligger bakom så mycker lidande!  Att ersätta den med något nytt, som bygger bara på fakta, som vi alla enas om, det låter väl bra? Man kan få folkmassor att gå gång på det här, hojta ”ja, ja!!”

Det är eftersträvansvärt att peka ut det dåliga, hotet, det som är orsaken till så mycket lidande. Men historien visar oss att varenda gång något sådant gjorts, har det ersatts med ett fortsatt, och ofta ännu större, lidande. Varför?

Kanske därför att alla debatter handlar om att få folket med sig. Och man får folket med sig om man får folket att tro att det ska bli bättre för dem. Men på det djupare planet ser man att det handlar om att en elit tycker att en annan elit har åtnjutit maktens frukter tillräckligt länge, och att de nu själva vill åtnjuta den.

Det är som ett herre på täppan, där du kan komma upp på toppen bara genom folket. På vägen upp gäller att visa ett ödmjukt, rättfärdigt och charmigt ansikte. När du väl är på toppen och har puttat ner motståndaren, visas snart ett annat ansikte.

Men det som pågår i det fördolda är att få motståndaren nedputtad genom att få honom att bli måltavla för sådant som du lika gärna, eller i stället, borde anklagas för.

Något annat som diskuteras i debatten är bevisbördan. Sturmark hävdar att bevisbördan åläggs den som ifrågasätter det som  redan är allmänt rådande, överenskommet.

Å andra sidan är det tydligt att Sturmark på vissa grunder anser sig tillhöra den sida som kan åberopa det allmänt rådande överenskomna. Sverige är världens mest ateistiska land. Sverige lever i hög grad under ett vetenskapligt paradigm, och debatten utgår också från den vetenskapliga sidan.

 Men åter till bevisbördan: Det som är ”det allmänt rådande överenskomna” är ju vad den här sortens vetenskap vill ha full kontroll över.

Det betyder naturligtvis att det är de själva som bestämmer om ett bevis ska erkännas eller vederläggas, och det kan de göra utan någon som helst insyn, därför att folket inte begriper sig på vetenskap. Och som jag nämnde i förra inlägget, och som Robert Hahn tar upp: De kan ta sig rätten att selektera urvalet efter eget godtycke. Jag menar det urval som senare bildar grund till det som styr allas verklighetsuppfattning. Det här är så viktigt att det tål att upprepas.

Sturmark kan tänka sig existensen av en Gud som är utanför tid och rum, men som i så fall är oåtkomlig för vetenskap, eller bevis av något slag. Men det skulle vara en fullkomligt irrelevant Gud, säger han. Gud måste vara ”förklarbar” för vetenskapen.

Lennox hävdar å sin sida att Gud är förklarbar för vetenskapen. Att vetenskapen kommer alltmera fram till att en Gud måste existera. Och det finns vetenskap som visar (men inte bevisar) att allting är skapat av ett medvetande.

Men varför kan de inte enas?

Ja, är det någon mening med att resonera med en bokstavstroende?

Sturmark säger sedan glatt leende nånstans i debatten: ”Bevis existerar bara inom matematiken”. Vi pustar ut. Det låter bra. Men vänta lite nu…
Igen: Vad händer här? Alltså, betänk vilka konsekvenser detta får för allt som sagts här fram tills nu! Vad, t ex är då dessa så upphöjda ”fakta”??

Detta erkännande kommer alltså från en naturalist, som kräver bevis för allting, och som gladeligen lämnar matematikens domäner för att applicera beviskrav där det i så fall inte KAN appliceras; inom strikt lingvistiska områden – typ det som sägs i Bibeln. Varför? Eller vi kanske inte ska ställa så stora krav på Sturmark? Jag låter er fundera på detta själva.

Stefan Gustavsson, en annan av debattens deltagare, kommer med en viktig insikt, som också är provokativ: Naturalisterna utger sig för att företräda vetenskapen, och vill gärna att de ska behandlas synonymt. Men, vetenskap och naturalism är inte alls samma sak. Det som pågår är starten av en ny ”-ism”, som rider på vetenskapen och vill använda dess auktoritet och dess språk, för att förvränga det att passa egna syften. Det sista sa inte han, utan är mitt eget tillägg. Scientism talade jag också om i förra inlägget.

Evolutionen tycks vara en helig ko. Ifrågasätter man den är man så galen att man inte ens är värd att beakta, knappt om man heter John Lennox. Likväl (eller därför) finns det många absurditeter här som man gör allt för att dölja. Här görs ett skickligt jobb. Men vad vi aldrig kan komma ifrån är att evolutionsteorin vill ta på sig att förklara Livets Uppkomst, men den är i sig född ur det redan uppkomna och var från allra första början beroende av något som redan existerar.

Can the mind be a product of a mindless process?

Vad är det som sätter igång det livlösa, så att det till slut genererar liv?

Det får inte vara intelligens, eller medvetande av något slag. Även om dessa existerar här, nu. Men vad är det i så fall?

Jack Szostak heter en biolog som försöker framställa liv på kemisk väg. Sturmark talar om honom, och det låter som att det nu (videon gjordes 2010) är mycket nära tills en cell har framställts på enbart kemisk väg – en cell som sedan kan dela sig, varvid evolutionen startar.

-Vad bevisar det, säger Lennox; att mänsklig intelligens applicerad på materia åstadkommer en levande cell. Precis som att Guds intelligens applicerad på materia gjorde det från början.

– Nej, under naturliga omständigheter, säger Sturmark. Ingen intelligens inblandad.

Men det finns intelligens här. Förutsättningen man försöker avbilda är att det inte fanns någon när universum skapades. Den kan man aldrig rekonstruera.

Egentligen är Gud faktiskt förklarbar efter den vetenskapliga modellen, om man beaktar frekvens. Gud är på en så hög frekvens att han är utanför detta universum. Men det diskuteras inte i debatten. Det närmaste man kommer är existensen av parallella universum (multiuniverse), men där dessa universa skulle vara totalt separerade, bortom rum och tid för varandra.

Men endast ett intelligent medvetande kan höja och sänka sin frekvens, och därmed träda in i andra universa, för att uträtta saker där. Det här låter helt absurt, eller hur?

Se den här debatten. Den är som sagt underhållande och trevlig. Men efteråt, se denna video med Kim Michaels, och fundera över hur det han säger relaterar till debatten…

Vetenskapens Fönster mot Oändligheten

By turning the dial on your radio receiver, you can tune in to what you see as different radio stations. To the radio, they are simply energy waves with different frequencies. Since the beginning of time, people have had spiritual or mystical experiences. We might reason that the human mind has the ability to act as a radio receiver. For most people, the inner radio is tuned to one station only, namely what we call the “real world.” Yet the fact remains that the mind does have the ability to tune in to different frequencies, even to the higher frequencies of the spiritual realm.

-Kim Michaels

 Den här bilden återkommer jag ofta till, och jag anser att den är hisnande. Jag vet inte om man behöver ha läst lite fysik för att förstå den, men i så fall tvivlar jag på att så mycket mer behövs än de flesta läste på högstadiet. Faktum är att det finns många 10-åriga grabbar som har känsla för vad detta handlar om, därför att de ser på världen med ärliga ögon, och ställer sig de där frågorna som senare i livet bara ignoreras, förträngs eller relateras bort. Och överlag är det viktigaste att frigöra sig från att detta skulle vara ”fysik”, och något som angår vetenskapsmän – fysik är bara ett sätt att beskriva vårt materiella universum. Men vi själva är de som upplever det materiella universum. Det du.

Men sedan kommer frågan om det är beskrivningen av universum som är riktig (vilket vetenskap förfäktar), eller vår upplevelse…

Vad som gör bilden så hisnande är att den faktiskt ger en koncentrerad bild – på ett vetenskapligt sätt – av Allt som Finns. Den omfattar hela universum och det som kan tänkas omge det. Just det: vårt fina gamla universum ligger här (lite vanvördigt kan tyckas) som en anhalt på en linjär skala, och denna skala – det är det som är det hisnande – kan alltså fortsätta utöver de gränser som finns här. Där skalan slutar, och det som var innan den börjar – är utfarter mot Oändligheten, det okända.

Men jag vet; något av 10-åringens gränsöverskridande nyfikenhet och öppenhet måste ha överlevt för att komma på idén att se det på detta vis. Om inte, blir det kanske istället en fråga om överlevnad att bevara illusionen av trygghet. Trygghet (falsk sådan) får man genom att definiera tillvaron (sann trygghet får man genom att släppa alla definitioner man har). Typiskt är att bara stänga av här; att totalt ignorera detta fantasieggande perspektiv, för att istället befatta sig med relevanta saker. Komma ner på jorden. Sånt här babbel ger ingen mat på bordet. Och det finns ju heller inga vetenskapliga belägg för existensen av några fjärran frekvensband (andra universa) åt vare sig det ena eller det andra hållet, eller hur?

Vi snackar frekvens här. Den linjära skalan är missvisande. Men tjänar ändå ett syfte, den ger sinnet något att ”ta på”. Stor sak i det, ty det inspirerar.

Frekvens är vad som gör det möjligt att finnas på samma plats som där det redan finns något, bara genom att vara på en annan – frekvens. Varenda atom i detta universum sjunger inom det frekvensband vi ser här. Jag vet inte om varje atom har sin unika frekvens, på samma sätt som varje stämma i en kör, och varje snöflinga är unik? Det kan vara så. På nåt vis känns det rätt.

Möjligheten att vara på samma plats som något annat, men ändå liksom separat från det, ökar när skillnaden i frekvens är stor. Är skillnaden obetydlig kan man inte riktigt inta samma plats, men dock påverka det andra. Två närliggande radiostationer är ett exempel. De förvränger varandra, det märks speciellt på en gammal rörradio. Men det är stor skillnad i frekvens mellan t ex atomerna i en betongvägg och mikrovågor, därför kan mobiltelefonsamtal fritt passera genom betongväggen. Märk, att det är frekvensen som bestämmer här! Att det ena är materia och det andra vågor är egalt.

Varför en boll som kastas mot en betongvägg studsar tillbaka i stället för att åka rätt igenom, är för att skillnaden i frekvens är liten. En högre frekvens innebär att materia-stadiet till slut lämnas. Lägre frekvens = högre densitet.

De här skalorna som bara ”slutar” därför att vetenskapen slutar, ger mig ingen ro. Jag vill rentav materialisera mig ner i denna skala, ställa mig där och speja ut bortanför 1024 Hz. Vad skulle man se? Jag visualiserar en töcknig väg, som så småningom upplöses i ett surrealistiskt blurr. En sån där väg som man aldrig kommer tillbaka ifrån, kanske kantad av ondskefulla väsen, hydror, demoner… fan & hans anhang…

Men såhär funkar det förstås inte, det här är lika missvisande som den linjära skalan. Man tar inte vägen nånstans när det handlar om frekvens. Snarare BLIR man.

För du ser, din kropp sitter bergfast ohjälpligt fast i frekvensbandet där du står, och skulle du komma på idén att ta vägen nånstans, så hålls du fast av universums största ankare. Men bara om du ÄR din kropp.

Jag har ett mycket tidigt minne. Kanske från 3-4 års ålder. Jag var ursinnig över att jag hade fått en tung och otymplig kropp att släpa på, som hindrade mig att göra saker jag var van vid (detta är sant). Jag var ursinnig över att jag inte kunde sväva i rymden, fritt, vara där jag ville. Jag minns att jag försökte flyga, och blev rasande när jag bara hamnade på golvet. Jag minns även fragment av en tankedialog jag hade kring det, jag tvingades motvilligt att intala mig att det här går inte längre att göra, därför att ”jag har ju den här nu”. Ungefär så resonerade jag med mig själv. Några år senare, kanske vid 6 år, såg jag dock en Disneyfilm på TV som väckte upp alltsammans igen, och då tog jag mig upp på en bänk i köket och hoppade rakt ut, övertygad om att jag kunde flyga. Det gick inte så bra den gången heller.

Mediet Terry Evans tar kontakt med kroppslösa existenser som fastnat på någon frekvens inte så långt ifrån det kroppsliga, på så vis att de fortfarande tror att de ÄR kroppen, och försöker göra saker som kroppen var van vid – så fenomenet kanske existerar i omvänd bemärkelse?

Det intressanta är att han kan ”ta in” dessa andar (spöken, gengångare helt enkelt) i sitt eget fält, sin aura, varefter han höjer sin egen frekvens: ”now I raise my frequency so he can see the light”, typ, brukar han säga (han sa det nu senast på Det Okända, kanal 7).

En låg frekvens kan höjas av en högre, men den får inte vara alltför hög; på det viset höjer han spökena så att de kommer inom räckhåll för andevärlden: kanske en anhalt nånstans bortom 1024 Hz?

Människor existerar på sina frekvenser. Emotioner som kärlek, glädje, hat, vrede, sorg, melankoli, rädsla, apati, är olika frekvenser. Kärlek är hög frekvens, apati är låg. På samma vis som Terry gör med andar, kan en ”högtonig” människa höja upp en annan människa som deppat ihop, bara genom sin närvaro. Och det får inte heller här vara för stor skillnad: en apatisk person missar helt en alltför glädjefull person (de går bara rätt igenom varandra, känslomässigt), om den senare inte sänker sig något, till strax ovanför den apatiskes nivå. Då kan de kommunicera. Och den apatiske kan följa med den andre upp. Visst, han kan vara så fast besluten att han ÄR den han är, att det inte går. Allt hänger i sista hand på individens beslut. Man måste vara öppen.

Ju lägre frekvensen är, desto mer ”materia” (kropp) är man. Men de lägre frekvenserna är bevisligen inga lyckliga tillstånd. Varför är det så?

Ta en cyniker, en riktig pessimist (också en låg frekvens, dock högre än apati), som säger att ”det blir bara svart när vi dör, det är finito. Allt är materiellt, allt annat heligt och glättigt är bara New Age och ett förbannat önsketänkande”.

Han talar som om begreppet frekvens inte alls existerar överhuvudtaget, fast det ju faktiskt finns vetenskapliga bevis – som vi ser – för det. Men han är isolerad i sin sfär, han bara slår ifrån sig allt som inte ligger inom hans bestämda frekvensomfång. Även om det finns vetenskapliga bevis. Du ser, det här är vanligt hos den sortens folk: de förfäktar vetenskap, och hyser vördnad inför vetenskapliga bevis, men de väljer ändå de bevis som passar dem. För de har valt en identitet, och då manifesterar sig helt brutalt deras universum (men som de tror är allas) på deras frekvens. Och då ser de inget annat.

All materialism sätter en gräns någonstans, som försvaras med ilska.

Och här, vid 1024 Hz går den ultimata gränsen – för att bortom 1024 Hz finns inga vetenskapliga belägg.  Är vi fiskar, simmandes omkring i ett akvarium? Vad har en akvariefisk för behållning av att fråga sig om det finns något på andra sidan glaset?

Well, drömmen om ett hav nånstans därute, där alla fiskar hör hemma, kan göra fiskarna kaxiga. Så en vetenskapsfisk – eller kontrollfiskar över honom – kan ha behållning av att diktera för alla andra fiskar att ingenting finns bortom glaset.

Kim Michaels – ett annat medium – fick inleda detta inlägg. Han är ett medium för varelser på högre frekvenser. Inte så SF som det låter, utan det handlar om andar som varit i mänsklig kropp på denna jord, däribland Jesus, och Buddha. De talar alltså genom den här mannen (för den som är öppen). Det är därifrån det jag skriver här är inspirerat. Som jag tidigare sagt: jag är inte religiös, går aldrig i kyrkan. Men det här tror jag på. För det är så här det måste vara. Men vi har fri vilja, och var och en har rätt till sitt eget universum. Att man sedan kan välja sådant man inte mår så bra av, är en annan sak.

Tidigare har jag skrivit mycket om vetenskap här. Om konflikten mellan Newtons fysik och Einsteins kvantfysik, t ex. Den första är materiell vetenskap, men den andra rycker frejdigt bort glaset och spejar ut bortom 1024 Hz; upptäcker att forskaren själv blir en del av experimentet, att experiment resulterar i en partikel eller en våg beroende på vad forskaren förväntar sig. På Kim Michaels sajt kan man läsa att det mänskliga sinnet är framtidens vetenskapliga instrument, därför att ett konventionellt instrument tillverkat inom det materiella universum aldrig kan mäta sådant som pågår utanför det materiella universum. Ungefär som det Einstein sa, att samma medvetandetillstånd som skapade problemet aldrig kan lösa problemet.

Frekvenserna som instrumenten ska mäta, är inte inom det materiella universum – de är inom oss! Skulle detta innebära att om vi kunde vrida på våra inre frekvensrattar (som det inledande citatet antyder), så skulle den verklighet vi upplever förändras?

I begreppet frekvens har vi vetenskapens bild av andligheten. Det är fullt möjligt att vetenskapligt förklara alla ”övernaturligheter”.

Någon som har testat Eckhart Tolles lära om Nuet, kan troligen rapportera något om märkliga vibrationer, bara man öppnar sig och låter allt vara som det är. Allt i världen som vill ta din uppmärksamhet, snärja dig, fånga dig, hålla dig beroende av denna världens tillfälliga njutningar, håller din frekvens på en låg nivå. Bara man kan släppa allt det här, så kommer de högfrekventa energierna, och med dem en inre frid, ett välbefinnande som går utanpå allt. Men de kan också utsätta en för märkliga sensationer som rentav kan vara skrämmande; jag har själv upplevt en del. Men dessa fenomen är av övergående natur.

Free from desire, you realize the mystery.

Caught in desire, you see only the manifestations.

-Tao Te Ching.

Jag läste någonstans en episod (kan inte komma på var det var, den som känner igen detta får gärna tipsa mig), Jag återger den ur minnet:

Det var en solig dag och en vandrare var ute och gick bland bergen. Så fick han syn på en märklig man som verkade leta efter något, han irrade omkring, med blicken trevande omkring sig.

Vandraren frågade: ”Vad söker du?”

”Solen”, sa mannen.

”Solen är där”, sa vandraren, och pekade mot den gassande solen.

Mannen kisade mot solen, bländades av den. Men återgick sedan till sitt letande. Han fattade aldrig. Ändå visste han intellektuellt vad solen är för något. Men historien är symbolisk . Solen representerar något annat. Vad tror du?

Kanske Nuet? Det blir uppenbart, sedan man släppt alla mentala bilder, alla projektioner. Allt tvångsmässigt tänkande. Sedan man gett upp. Surrender into the NOW. Jodå, även Tolle talar om frekvens.

Man kan inte söka Nuet, man kan inte söka efter de högre frekvenserna. Det skulle ju introducera en linearitet (som om målet skulle finnas längre fram längs en väg) och det skulle vara detsamma som att tolka bilden högst upp bokstavligt. Nej, man måste bara vara stilla där man är, och öppna sig, bara låta allt vara vad det är. Denna ständiga drivkraft att man måste göra något är också en av denna världens (Mayas) trick för att hålla dig fången. För det finns ingen ände på allt det du ”måste göra”, och det leder aldrig någon vart, i alla fall inte till något permanent.

Är du med? Sanningen finns inte till höger, inte till vänster, och inte i någon labyrint. Den finns högre upp! Uppåt! Men för Guds skull – lyssna på en som blåslagits av erfarenhet – det handlar inte om att lära sig flyga för att komma dit…