Det Demonkratiska Kampuchea

khmer_rougeFörra inlägget handlade bl a om dualism. Det ska detta också göra.
Få händelser åskådliggör dualismen – vad den kan göra med människor – så obarmhärtigt som den ökända och förfärliga ”revolutionen” i Kambodja på 70-talet. En god vän tipsade mig om detta nyligen, när vi kom in på en diskussion som kom att beröra folk som vägrar inse sanningen när de står inför klara fakta.
De röda khmerernas ”revolution” i Kambodja var i vänsterrörelsens ögon ett ståtligt monument över folkets resning mot den imperialistiska tyrannen, men trots att en svensk journalist åkte dit och var på plats i Phnom Penh när de röda khmererna intog staden, och kunde avge en besk verklighetsskildring över de fasor som hemsökt platsen, trodde ingen på honom hemma i Socialdemokratins Sverige.
De trodde mera på sin idé om vad som måste ha hänt i Kambodja. Journalisten kunde inte ha förstått revolutionen.
Journalisten var den unge Herman Lindqvist i början av sin gärning (som mycket väl kunde ha varit över redan där). Han skriver om det i AB.

Men det riktigt kusliga är att det än idag finns vänsterfolk som vägrar se sanningen om vad som skedde i Kambodja. De har sin förklaringsmodell som de hårdnackat håller fast vid och är lika orubbliga som religiösa fanatiker. Och jag tror faktiskt inte att det är någon skillnad på politik och religion i detta fall.

Till att börja med: inget ont om ”vänsterfolk”. Att jag använder termen ovan betyder inte att jag är ”högerfolk”. Även om det kanske kan vara svårt att se (jag ska komma in på orsaken). Jag är helt opolitisk och torgför på denna märkliga blogg ett icke-dualistiskt sätt att se verkligheten.

Man kan kanske säga: är man inte politisk, lever man inte i verkligheten. Den som känner så, slösa inte bort din tid på detta inlägg, det kommer ändå inte att säga dig någonting.

Jag har haft debatter med religiösa fanatiker. Det är det värsta som finns. Det finns – om vi nu talar om de extrema – en god sida (deras egen sekt), och en ond sida – Satan. Det ÄR hela deras verklighet. Ju mer man ifrågasätter deras ståndpunkt, desto starkare blir glöden i deras ögon, och deras passionerade övertygelse om att de minsann har att göra med ännu en lömsk variant av Satans list.

ALLT ifrågasättande av vad de redan VET är sant, måste uppenbarligen vara attacker från Satan. Det är inte Islamism jag talar om nu, utan kristna fundamentalister i modern tid!

Innan vi går vidare: Jag vill balansera detta inlägg, för att ytterligare understryka att jag inte rackar ner på vänsterrörelsen. Jag vill därför påpeka att vi har exakt samma konflikt t. ex. mellan ”etablerade” läkemedel versus homeopati. Här har vi också en stab av folk som har sin egen mentala bild om vad som måste vara vetenskap, och i ett enda svep avfärdar miljontals och åter miljontals av varandra oberoende vittnesmål från människor som blivit hjälpta av homeopati (jag är själv en av dem).
Handlingen att avfärda alla dessa sanningsvitten är en form av våld mot den enskilde individen.
Icke desto mindre: Föreningen Vetenskap & Folkbildning (VoF) ”vet redan” att homeopati inte kan fungera. Ingen idé att resonera med dem.

Jag sa alltså att jag tror inte det är någon skillnad mellan politik och religion i fallet Kambodja, och kanske överhuvudtaget, i synnerhet när vi talar om extremism. Jag kommer att tänka på detta när jag läser boken Sista Resan till Phnom Penh av svensk-kambodjanen Jesper Huor. Jag var tvungen att sträckläsa den här boken, som gradvis kryper en under skinnet. Och den är sannerligen gripande.

Jesper inleder ett sökande efter sin far Someth Huor, vad som hände honom, efter att han lämnat sitt liv som europeisk vänsterintellektuell i Östberlin, sin svenska fru (Marita Wikander) och sin 2-årige son – dvs Jesper själv – för att följa sitt inre kall: återvända till Kambodja och stödja den ärofulla frihetskampen, och de röda khmererna. Det viktigaste av allt på jorden.
Fyra dagar senare var han arresterad.
ShowImage.ashx
Marita gjorde en resa genom vänskapsorganisationen Svenska Kambodjavänner, till Phnom Penh för att få svar på vad som hänt Someth 1979 (alldeles innan Pol Pot-regimen upplöstes). Hon var sannolikt med i samma delegation som Jan Myrdal – som jag ska återkomma till – men de presenterades en tillrättalagd bild av leende, sunda kambodjaner med ”revolutionärt” ansiktsuttryck som kånkade på ris i Folkets Demokratiska Kampuchea. Närmare den kommunistiska drömmen än så vet jag inte om vi någonsin har kommit.

Someth, sas det till Marita, mådde utmärkt och jobbade på ett kollektivjordbruk långt ute på landet, men kunde absolut inte nås. Den sista frasen var rätt.

Det är i Someths brevväxling som det tonar fram en bild av hur han tänkte och fungerade. Han nåddes av oroande nyheter i Östberlin om att ”revolutionen” i Kambodja inte gick som den skulle. Att folk drevs ut ur städerna, och blev dödade, rakt av.

Someth har i detta skede sin far och mor plus tolv syskon kvar i Kambodja och han grips av oro. Men inte så mycket för deras säkerhet som inför driften han känner att få dem att förstå revolutionen , att entusiasmera dem. Det andra han hörde sorterade han undan, eftersom det var helt enkelt inte möjligt. Det fick inte vara möjligt. Sannolikt var det bara amerikansk propaganda.

Vad han inte vet i detta skede är att de redan är döda nästan allihopa. Alla utom två. Hans syster Serei lyckades av en slump undvika nackskott ute i djungeln. En av hans bröder lyckades efter många turer ta sig till Paris.
När planet beträder Demokratiska Kampucheas luftrum ställer han sig stolt upp jämte andra kommunister och sjunger Internationalen – eller någon motsvarighet till den. Han förväntar sig en välkomstkommitté på flygplatsen, och alla ivriga släktingarna med alla sina frågor, om den ärorika revolutionen, om befrielsen.
Men det blir inte som han tänkt sig.

Jag lämnar nu Jesper Huor för tillfället. Här en länk till boken: http://www.adlibris.com/se/bok/sista-resan-till-phnom-penh-9789170372063

En mycket välgjord radiodokumentär gjordes av Bosse Lindquist år 2000: Tystnaden i Phnom Penh:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/88290?programid=909
En av höjdpunkterna är när han känner Jan Myrdal på pulsen, angående den påstådda ”amerikanska propagandan”.
När Bosse i lugn och saklig ton upplyser Jan om att han trots allt som påståtts om denna propaganda, inte har lyckats finna några belägg för att den ägt rum, visar det sig att Myrdal egentligen inte kan peka på något alls. Kort därefter dröjer det inte länge tills Myrdal ilskar till rejält, varpå han sätter stopp för allt vidare samarbete.

Annika Ström Melin som också intervjuas här anser jag är hedervärd, hon har verkligen insett vad hon en gång stod för, och tar ansvar för det fullt ut. En sådan ”prestigeförlust” har definitivt inte en intellektuell pamp som Myrdal råd med. Och det är just Myrdals skriverier om Kampuchea som också ligger till grund – rent internationellt – för vårt hela kunnande om Kampuchea, då Sverige var det enda land egentligen, som fick tillträde till Kampuchea under den tid då landet annars var hermetiskt tillslutet.
Märkligt.

Av intresse är att Jan Myrdal rentav frågade självaste Pol Pot, och stödjer sig på detta faktum som om det skulle vara det avgörande argumentet, som sätter P för alla vidare frågor…

Du läste rätt: karln frågade alltså – offentligt – Pol Pot rakt ut ”were there any genocides”?
Vad kan Pol Pot möjligen ha svarat? Kanske ”Nä”??
Den heroiske bloggaren Perra J kastas handlöst av stolen inför detta retoriska genidrag. Jag ligger nu på golvet kippande efter andan en kvart innan jag kan samla ihop mig och skriva vidare….

Som Bosse Lindquist konstaterar: ”svenskarnas unika vittnesbörd citeras världen över”.
Birgitta Dahls uttalande är helt hårresande, när hon säger att ”alla vet” att allt som sägs är lögner och spekulation, och att det var ”nödvändigt” att evakuera städerna, och att det inte existerar någon information om vad som faktiskt hänt. Det sa hon efter att Herman Lindqvist gjort vad han kunnat för att informera, efter att ha varit där själv. Det vill hon tydligen inte se.

Men, för nu att återknyta till Herman igen så ser vi något intressant. Kommunisterna – de röda khmererna – verkar ha kommit i två kontingenter. Den första var god, den andra ond. Jag citerar:

” Sista nattens bombardemang var öronbedövande. I gryningen hördes ropet: ”Kommunisterna kommer!” De första gerillasoldaterna möttes med jubel, skratt, applåder och läskedrycker. Alla var lyckliga, kriget var slut. I fem timmar varade lyckan. Sen kom de organiserade kadrerna, de röda khmerernas elit norrifrån. De var klädda i svarta uniformer. De log inte. De beordrade alla att omedelbart lämna Phnom Penh. De möttes med misstro. Vart skulle människorna gå? De svartklädda sköt då rakt in i folkmassan, in i affärer och lägenheter. ”UT!!!” vrålade de i högtalare.”

Denna bild stöds också av Jesper Huor. Det är t o m så att den bror till honom jag nämnt som överlevde, den då 14-årige Sok Thy, mest i nåt slags glädjeyra hoppade upp på en jeep tillhörig den första kontingenten. Sedan drog de iväg snabbt – med honom med – innan de andra, de onda, kom. Sedan fördes han till Thailand, där han satt i fångläger några år, men så småningom kom han till Paris.

De två avdelningarna måste ha känt till varandra. Men varför inte bara vräka på de onda, med en gång, när ändå alla skulle dö?

Ville man redan från början, med den allra första händelsen, visa upp en tillrättalagd bild? En falsk bild av den ärorika, glädjefyllda revolutionen, av befrielsen? Ja, några var det ju trots allt som tog sig därifrån. Sok Thy och Herman Lindqvist kan ha lämnat Phnom Penh samma dag, via Thailand.

I radiodokumentären hör man en progglåt vars skamlöst naiva text – i varje fall från denna synvinkel – är så pinsam att man vrider på sig, men den stämmer ju med vad som skett, om man ser enbart den första, goda kontingenten. Det var glädjeyra och befrielse….i fem timmar.

Mörka makter som vill införa något sinistert vet, att genom att man sätter upp två polariteter, den ena god, den andra ond, kommer uppgifter att stå emot varandra. Samma makt spelade upp dessa två motsatser, samma dag, och efter det. Det blir ett status quo, som de behöver för att överleva. Det gäller alltid att få massorna med sig.

Vi, som goda, behöver detta onda, för det är det vi ÄR, detta drama. Och det är dualism. När Karl Marx skrev Das Kapital, utgick han från en grundläggande dualism, och en konflikt: klass mot klass. Ett ”vi” och ett ”dom”. Och det framställs som en Absolut Sanning, en revolutionerande upptäckt.

Men när arbetarklassen besegrat överklassen (om det någonsin skulle ske), kommer kampen bara att fortsätta. Kampen är ett självändamål. Den blir asymptotisk. Det är dualismen som driver dig fram längs den linje som är tänkt att uppnå målet (fast det aldrig kommer att ske), eftersom man ALLTID kan tillägga något ytterligare, i en dualistisk konflikt: ”Jag har rätt, du har fel”, ”Nej, JAG har rätt, DU har fel, därför att ….”.

Det är exakt samma sak som Guds eviga kamp mot Djävulen. Ingen av dessa kommer någonsin att besegra den andre! Nej! DU måste upp ur det medvetande som behöver två polariteter!
Bägge polariteter är Djävulen.

Du är besatt av ett hägrande, romantiskt, rosenrött mål därframme, där Folket lever i broderskap och harmoni. På vägen dit mördar du Folket men kan inte se detta utan är fortfarande besatt av målet därframme.

Jesper Huor intervjuar Tep Kunnal, Pol Pots lojale kommendant, nu gift med Pol Pots änka. Han lever ännu, i djungeln nära thailändska gränsen. Han visar sig fortfarande vara fast övertygad om Pol Pots vision, och går genast in i den typiska rationella retoriken om fördelning av resurser, arbete etc, men han avfärdar alla miljoner döda med en axelryckning.

Om du kan tillåta en annan definition än den officiellt rådande: Marxismen är en religion. Men som religion sett, saknar den andlig grund. Kristendomen har sin andliga grund i kristen mysticism, Islam har sin sufism, Buddhismen har Zen. Alla de här mysticistiska lärorna kongruerar, de ser till inre frid och liknar alla Taoismen rätt mycket. Det är helt annorlunda än den yttre religionen.
Det är faktiskt sant. Sufismen är en icke-dualistisk lära som Taoismen, medan Islam självt söker mänsklig makt på jorden, och tar sig rätt att döda alla som misstycker. Helst vill de döda alla sufister. Precis som de katolska inkvisitorerna jagade Meister Eckhart med blåslampa på 1200-talet, sedan han tillämpat kristen mysticism, därmed trotsande påvens makt.

Marxismen – som religion – saknar denna sida. Den är en ideologi, skapad av en ekonom. Dess medlemmar beter sig som religiösa fundamentalister, men är materialister, helt identifierade med sitt eget rationella tänkande. Är det bara rationellt, är det OK att döda människor på löpande band, på samma sätt som det varit OK att göra det ”i Guds namn” och nu ”i Allahs namn” eller i ”Muhammeds namn”.
Men det stora problemet är att eftersom den bygger på dualism, måste den i grunden vara irrationell. Med andra ord står porten öppen mot det totala vansinnet. Jag måste nu citera Jesper Huor:

”Ett av revolutionens kännetecken är dess hemlighetsfullhet. Vilka som egentligen styr landet vet ingen med säkerhet, inte ens Someth. En regering tillkännages först långt senare. Den nya, anonyma makten har bara ett namn: Angkar Padevat, den Revolutionära Organisationen”.

Someth förfasar sig över DDRs behandling av t ex Wolf Biermann, muren etc. Men det som sker i Kambodja är han blind för. I förkortningen DDR är Demokrati ett av orden. Liksom i Kampuchea. Det heter Det Demokratiska Kampuchea. Perra har petat in ett ”n” i ”Demokratiska” av en orsak.
Lägg också märke till hur emblemen liknar varandra…

Jag har inga problem med kommunism, i bemärkelsen att dela på allt broderligt, mat åt alla. Men du har en anonym makt ovanför ditt huvud, som du inte får ifrågasätta. Ett stort svart hål. Vem eller vad kan komma in där?

En dator utan brandvägg blir så småningom övertagen av virus och malware, beroende på vad den utsätts för. Jag tror att det råder en liknande situation för oss själva, som mänskliga varelser. Jag vet att detta låter läbbigt, men jag tror det existerar kroppslösa entiteter som vill ta över mänskliga varelser, och leva på energin från oss. Demoner. De finns på det astrala planet.
De frossar på negativa, mörka energier, som hat, vrede, förtvivlan, ångest och rädsla. De kan få människor att begå handlingar som genererar alltmera negativa energier, deras aptit är omättlig, de tar INGEN hänsyn. De finns i bakgrunden när det händer otäcka saker, som trafikolyckor, avrättningar, misshandel.. när folk står och bara tittar på. Det finns något som frossar i det; kräver MER, MER…

Med denna kunskap kan man kanske förstå oförmågan att fatta det irrationella, det meningslösa.
I de röda khmerenas tortyrkammare S21 stod porten mot astralplanet på vid gavel. De hantlangare som utförde dåden här, var formbara individer med svag brandvägg. De var ungdomar, rentav barn. Allt som hänt här är dokumenterat med tysk grundlighet. Alla namn finns, foton på alla som varit här, som torterats att ange alla sina kontakter – i sin dödsskräck vrålade de bara ut alla namn de kunde komma på, vilka namn som helst.

Och det är här Jesper till slut hittar bilden av sin far Someth. Han ser förvirrad ut.

Politisk extremism och fanatism har sällan enkla förklaringar, säger Kim Salomon i sin recension av boken. Jag tror själv det är komplicerat om man envisas med att betrakta det ur dualistisk synvinkel.
Det blir komplicerat när man försöker se det rationella i det irrationella. Eller vad tror du?

Kommunismen har lagt beslag på begreppet ”Demokrati”, placerat det på en piedestal, ouppnåeligt.
Precis som kyrkan la beslag på Jesusgestalten, satte honom på en piedestal, ouppnåelig. I bägge fallen dikterar en anonym elit i slutänden vad som gäller – och kräver handlös lydnad. Samma symboler som i DDRs och Demokratiska Kampucheas emblem finner du i kyrkor. I Roms äldsta byggnad, Pantheon, hittar du dem också.

Men allt detta kan förstås vara amerikansk propaganda. Vad tror du?
DSC_0069

Annonser

Jakten mot Nollpunkten

des-1822
Jag tror mig ha sett den gamla kultfilmen med samma namn som detta inlägg men är inte säker. Vet inte varför titeln ständigt dyker upp i skallen nuförtiden. Det är onekligen något som fascinerar: vad är det för jakt som går mot noll? Något mer är det troligen (för mig) än bara en biljakt. Obs att detta inte är en regelrätt recension av filmen!

( Jag kommer att beröra skeenden i filmen kort. Här ett sammandrag av handlingen, från Wikipedia:

Före detta racerföraren Kowalski ska köra en bil från Denver till San Francisco. Innan han lämnar staden köper han tjack och slår vad med säljaren att han är i San Francisco inom 15 timmar. Bilen han kör är en Mopar-trimmad Dodge Challenger från 1970 som mer eller mindre har huvudrollen. På vägen möter han underliga personer i sin ständiga kamp mot polisen och sömnen.
)

Jag tror det ligger något i faktum att jag alltmer börjar vakna upp till ett slags nödvändighet att hitta stillhet. Möjligen just Nollpunkten. Men i takt med detta uppvaknande är det något annat, som intensifieras. Detta något i mig vill TILL VARJE PRIS undvika stillheten.
Såhär har det egentligen alltid varit, men jag har aldrig varit riktigt medveten om det förrän nu. Jag ser mig själv nu.

Det är stillheten som är noll. Nollpunkten. The vanishing point. Det låter bättre på engelska.

Jag har en visshet om att ALLT vi gör, i alla verksamheter, gör vi för att uppleva och återuppleva oss själva. I grunden är det alltid så.
För att bekräfta den identitet vi valt, den roll vi spelar.
Alla söker vi oss själva, ända tills vi någon gång fått nog. Kanske tills vi genomskådat en illusion.
Det börjar med våra lekar som barn. Vi leker tjuv och polis, indianer och vita. I vuxen ålder gör vi också sådant… vi vill uppleva oss själva i intressanta roller. Inte bara i våra lekar.
Direktören med sitt företag vill inte bara expandera företaget, han söker sig själv. Drinkaren på baren vill inte bara fly något för stunden. Han söker sig själv i botten på glaset…
Alla dessa roller är bara roller. Även när det tycks gälla ALLT. När det gäller liv eller död. När du tar dem på blodigt allvar.

Utan tvivel är världen, vi, tillvaron som vi upplever den, på väg in i en ny fas. Inget är sig likt. Allt står på ända. Jag vet inte vad som är vad: om det inre manifesterar sig i det yttre eller om det är tvärtom. Det är tvivelsutan samma jakt därute som jag känner inom mig. Ingen har tid med något längre, men måste hinna allt mera. Allt mera ska packa in sig på allt mindre tidsrutor. Den logistiken blir allt mindre möjlig. Tiden får då spatt och skenar iväg som en speedad…. dromedar. Eller kanske som den där bilen i filmen? En trimmad Dodge Challenger, som kunde göra 240 knyck. Det var fort det, 1970.

Vad är det egentligen som bygger upp denna stress, denna jakt? Är det mediaflödet, med den ena oroväckande nyheten efter den andra? Flyktingströmmen? ISIS? Är det allas ständigt accelererande fascination av allehanda devices, som mobiler, iPads, där allt bara flimrar förbi..? Är det Facebookflödet som suger in oss i ett svart hål? Flyr vi in i våra elektroniska gimmickar för att slippa vanvettet därute? Skicka en Like på moster Märtas senaste inlägg, om hennes granne som målat staketet på tok för rött, när det kan bli världskrig därute när som helst?

Blir vi som vandrande zombier, så inneslutna i våra interna flöden att vi blir överkörda av spårvagnar? Detta hände möjligen häromveckan. Ironiskt nog cirkulerar en bild på Facebook av en varningsskylt med en man och en kvinna, bägge försjunkna i sina mobiler. Den har fått tusentals Likes på någon FB-grupp för roliga skyltar.
index

En starkt bidragande orsak är naturligtvis arbetstakten. Alla måste jobba allt hårdare. Alltmer måste göras på allt mindre tid, och kanske för allt mindre betalt. Ingen hinner med att reflektera.
Bara Perra.
Jag är själv arbetslös just nu. På min senaste intervju fick jag höra att den arbetsgivaren saknade kollektivavtal, hade ingen övertidsersättning – och mycket att göra. Upplagt för att ta med sig jobbet hem, jobba i princip 24×7. Det är många som gör så, fast få talar om det. Börjar en, måste resten också göra det. Det vet arbetsgivaren, som uppmuntrar det (indirekt) och förväntar sig det, och sätter ribban där.

Det är ett fullt utvecklat slaveri. Men vi ser inte slavdrivaren. Det är inte bara arbetsgivaren. I första hand, kanske, visst. Men det är något mera. Det är jakten mot nollpunkten.

Som sagt: jag har tid att reflektera. Men bara lite. Lånad tid. Varenda dag är räknad. Jag måste snarast in i flödet igen, och tappa bort mig igen. Eller också behöver jag inte det. Vad händer då?
Om jag tappar bort mig själv därinne, är det uppenbarligen någon – eller något – annat därinne som blir mig själv. Denne någon – eller något – blir uppenbarligen väldigt ilsket när det fråntas mig. Det är så det känns. Som ett rovdjur därinne som blir utan mat.

Kritisk fråga #1: Nollpunkten är kanske i själva verket härute, nu, helt utanför flödet, utanför själva jakten på den?

Kritisk fråga #2: Är det så att jakten närmar sig nollpunkten asymptotiskt? Det vill säga: än fast den hela tiden närmar sig, kan den matematiskt aldrig någonsin nå fram till nollpunkten. Just nu verkar det vara rätt nära. Om fem miljoner år är det så väldigt nära men ändå en bit kvar. Fascinerande. Kowalski bara kör, kör, kör… mot något därframme… och han fattar ingenting annat. Hans blick blir alltmer glasartad, hans leende allt bredare.

slide_14

Här, utanför flödet, kan jag se Kowalski och hans öde. Men jag söker med ljus och lykta efter första chans att få sätta mig på passagerarsätet bredvid honom, eller få tag i en egen Dodge Challenger. Fast jag egentligen vet vart det bär.

Som arbetslös är jag också före detta racerförare och vill nu bevisa att jag kan köra ännu fortare. För något annat duger ju inte.Jag har papper som bevisar att jag har filat ner topplocket, för att öka kompressionen, så att jag borde vara kapabel till 300 knyck nu.

Och när jag väl sitter där kommer jag inte att kunna se mig själv och vart det bär. Det är egalt vart det bär. Jag kommer inte ha tid att tänka på det.

Men vänta nu Perra: ” Om jag tappar bort mig själv därinne, är det uppenbarligen någon – eller något – annat därinne som blir mig själv”? Det låter mystiskt. Och rätt creepy.

Jag menar att jag identifierar mig med något som egentligen inte är jag. När jag identifierar mig i något går jag in i en bubbla, om vilket man kan säga att det existerar något utanför den – men det kan jag inte se när jag ÄR inne i den. Inne i bubblan är t o m tiden annorlunda, än den är utanför bubblan. Det finns psykologisk tid. Och det finns klockor. Men egentligen finns ingetdera. Det enda som finns är Nuet. Nej, det enda som ÄR, är Nuet.
Det förflutna och framtiden, är mentala skapelser. Tankar. Och man kan identifiera sig med Tanke.
Det är drömmens anatomi. Man går in i en tankeström. In i en bubbla. Alla försök i den bubblan att hitta något som ligger utanför bubblan, blir asymptotiska.
Tills man vaknar upp ur drömmen?
-Ja.
Jag hittar aldrig mig själv i drömmen. Det är alltid mig själv jag söker. Jag är Noll.
Även Kowalski?
-Även han. Kowalski är redan Noll. Han behöver inte sätta sig i sin trimmade Dodge. Han kan lika gärna sätta sig på en parkbänk här i Majorna och varsebliva den spröda ringningen från en blåklocka på en fjärran hed.

perfume_of_silence
Francis Lucille har en intressant vinkel. Om du tänker dig ALLT, dvs hela ditt universum, som en tavla som du ser framför dig, som inte nödvändigtvis är tvådimensionell, men den har en ram (det är viktigt)…

Jag gör det nu
…så är ramen DU. Men du ser ändå hela tavlan – motivet – framför dig.
Ingenting som händer inne i motivet påverkar ramen. MEN: du kan bli så engagerad i något som sker inne i tavlan att du vill ingripa, och du glömmer att du är ramen och ramlar in i tavlan. Då tappar du bort dig själv därinne och sökandet efter ramen – jakten mot nollpunkten – börjar.
Men sökandet blir asymptotiskt?
-Exakt.

Du måste ALLTID ha en identitet! Men nu tappade du ju den när du ramlade in i tavlan. Vem blir du inne i tavlan?
Något slags pseudo-identitet?
-Vad som helst som inger någon känsla av säkerhet. Alla väljer detta själv! Men du har tappat känslan av helhet, och allt blir fragmenterat. Som ram var du i ett Absolut medvetande. Inne i tavlan hamnar du i ett dualistiskt medvetande.

Men hur vaknar jag?
-Svaret på den frågan är lösningen på alla problem. Inse att vad som är ”därute” för dig inne i tavlan inte är vad som var ”därute” när du var ramen. Den insikten finns inom dig. Var annars?

Om du inte inser detta, står vi nu inför en rad intressanta konsekvenser..

Gud (dvs religion), vetenskap, politik och all auktoritet som du upplever ske ”därute” inne i tavlan, måste uppenbarligen arbeta för att du ska vara kvar i drömmen, i tavlan, eller hur?
Hmmm…

Och nästan ALLT som du och dom andra klantskallarna som fallit ur ramen någonsin kan komma fram till – inklusive att lösa alla världsproblemen – bara tjänar till att hålla er kvar i drömmen.
Hmmmm….

I själva verket finns en hel hierarki inne i tavlan – drömmen – som DESPERAT MED ALLA TÄNKBARA MEDEL vill hålla dig kvar i drömmen.
Kyrkan inne i drömmen brände dig levande om du sökte Gud inom dig på egen hand i stället för att lyda prästerna ”därute”. Inom Islam hittar vi precis samma typ av grymheter. Vetenskapen inne i drömmen hamrar också in att sanningen är ”därute”.
Och du är omsorgsfullt och metodiskt hjärntvättad, under en följd av inkarnationer.
Hmmm… men jag fattar inte, vadå DESPERAT.. varför inte bara inse det?

-Därför att all identitet – även en falsk sådan – erhåller en överlevnadsdrift. I den falska finns rädslan för döden, vilket är en tung post. Men döden är bara en i raden av intressanta konsekvenser. Döden är i sig en konsekvens av att identifiera sig med något som inte kan vara för evigt. Detta ”något” är alltså inte DU. Du är ju ramen.

Men gjort är gjort. Vi föll ur ramen och det är inget att göra nåt åt, så jag antar att vi är rökta?
-Du har fel. Tiden – den psykologiska tiden – är en mental skapelse. Det förflutna är en tanke. Och du identifierar dig med tanken. Descartes hade fel när han sa ”jag tänker, alltså ÄR jag”. Han borde hellre sagt: ”Jag ÄR, och tänker utifrån det”. Och detta ÄR behöver inte vara så ”andligt”. Inte sedan du föll ur ramen.
Men NU är allt som VERKLIGEN ÄR. Nu är ramen.

Vad sa du nu?
-Nuet är ramen. Sluta jaga.

Fattar inte det här med dualism. Hur funkar det?
Det är perversionen av den naturliga polariteten. I den naturliga polariteten bygger de två polariteterna varandra till en enhet som kan bli större än summan av de två polariteterna. Som Yin och Yang. Alfa och Omega. Man och kvinna. I dualism hamnar polariteterna i konflikt med varandra. I extremfallet söker de utplåna varandra. Du kan aldrig gå in i något episkt drama inne i tavlan, där du tycker dig kämpa för det goda, eftersom även DET tjänar till att hålla dig kvar i drömmen. Jag skrev mer om detta här.

DEN SOM TÄNKTE SE FILMEN, SLUTA LÄS HÄR

Jakten mot Nollpunkten lär ska ha ett ”Beckett-artat” slut, har någon sagt. Det är med viss förväntan jag spelar upp slutscenen på Youtube.
Men jag vet inte. Kowalski rammar helt enkelt två bulldozers som ställts upp för att blockera hans framfart, med den högsta speed Dodgen är värd, i en praktfull eruption av eld, rök och kringflygande skrot. That’s it. Helt brutalt.

Och så synd. Han var ju så himla nära… :-\

När Sanningen politiseras bort

KölnLöfvén har nyligen meddelat i MSM att det nyligen uppkomna problemet med sexuella trakasserier mot kvinnor, inte ska knytas till det nyligen uppkomna problemet med flyktingströmmar.
Sociala medier har kokat över. Löfvén hade knappast kunnat säga något mer impopulärt, och här avslöjas klart den officiella svenska attityden (varifrån den nu kommer) att vilja fortsätta censurera nyheter som behandlar någon form av inblandning av flyktingar i brottssammanhang. Detta trots den polemik som utbröt efter händelserna i Köln, där det uppenbarades att väsentlig information (rörande flyktingar) tidigare hade mörkats i Sverige – antingen av polisen eller av media. Det avslöjades, helt enkelt, att man utelämnat information som skulle ha kunnat användas av Sverigedemokraterna.
Uppmärksamheten till trots har det alltså inte lett till någon reform, inget räfst-och-rättarting – man fortsätter m a o att lägga locket på, vilket också den tragiska händelsen med 15-årige Arminas bekräftat (där det också låg sexuella trakasserier bakom).

Jag har som vanligt ingen som helst politisk utgångspunkt i det jag skriver. Jag agerar som en intresserad privatperson utan politisk bindning, som vill veta vad som är Sant. Punkt. Det är en intressant vinkel. Ser man vad som är sant, inser man att det inte är så lätt för en ung manlig arabisk flykting att plötsligt befinna sig i ett land där söta svenska flickor går klädda utan Burka, och doftar parfym. Någon enstaka arab klarar säkert av det, men när de kommer i formliga horder (de flesta flyktingarna är just unga män), måste problem uppstå.
Jag är dock förhindrad att peka på den sanningen, eftersom Sverigedemokraterna skulle gynnas. Vad värre är, jag skulle bara fösas undan, placeras i ett fack där ingen lyssnar på mig, förutom SD. Och dessutom anses ”extrem”.
Jag har en stark känsla av att när en konflikt, vilken som helst, eskalerar bortom kontroll, är orsaken att det finns en klar sanning som inte får yppas, samtidigt som jag har en lika stark känsla av att just den sanningen är enda vägen ut ur konflikten.
Sanningen i detta fall, är att vi måste kunna tala om ett problem, utan att vara rasister. Men så snart jag säger något konstruktivt om det, ådrar jag mig aggression och kallas rasist. Då blir debatten obalanserad och problemet kan inte lösas. Ett yttre exempel är Israel/Palestinakonflikten. Så fort man yppar något kritiskt mot Israel, blir man omedelbart antisemit och judehatare, och konflikten eskalerar. De tillgriper en kortsiktig lösning, och på lång sikt eskalerar den ohanterade sanningen.
Det riktiga dråpslaget mot sanningen är dock i detta fall att sanningen etiketteras som ”vänster”. Den som pekar på något som är sant i denna konflikt, anses som vänsterextrem och då kan den sanningen sopas undan. Sanningen blir en politisk åsikt, och problemet förblir ohanterat.

Och det är media som åstadkommer det här. Media hamrar ständigt in i det kollektiva medvetandet att ”extremism” gillar vi inte. Det har ju nästan samma ondskefulla klang som ”terrorist”. Jag drar mig till minnes Erik Johanssons telefonintervju med Patrik Oksanen, som vill genomföra en mediareform, och ”certifiering” av media för att säkerställa sanningshalten i medias rapportering. Erik presenterar sig helt enkelt som en privatperson som är intresserad av Sanningen, inget annat. Men Oksanen kan inte ge några källor bakom de ”sanningar” han skriver om, och försöker hela tiden få Erik att uppge något ”syfte”, om han kommer från någon politisk falang, osv, för då hade han kunnat neutralisera honom – givetvis utan att någonsin behöva uppge någon källa.
Vad är det som händer här? Är man bara det minsta lilla intresserad, och vill ta reda på saker, inser man vilken fördumning som pågår, och om man ”backtrackar” kommer man till en punkt där det framgår att vi blint litar på auktoritet, som aldrig behöver förklara ”varför”.
Vi bygger väsentliga delar av vår verklighetsuppfattning på vad media meddelar. Om media meddelar lögner, får vi en skev verklighetsuppfattning. Denna verklighetsuppfattning blir till en del av en själv, ens identitet, och den blir till något man försvarar, ofta med ilska. Det är lätt att se andras hjärntvätt, men mycket svårare att se sin egen. De som styr media kan de här principerna. Det kallas social engineering.
Hur gör du för att undgå denna kontroll? Kritiskt granska media? Bli Sverigedemokrat? Jag tror det krävs mer än så. Man måste ifrågasätta sin egen verklighetsuppfattning, sin egen falska identitet, som identifierat sig med något som inte längre kan överleva och därmed grips av rädsla. Det finns mera i bilden än ett avsiktligt mörkande av information om flyktingar. En fullt utvecklad och aggressiv krigspropaganda, t ex.

Nu kan ju Sverigedemokraterna lugnt stå där och vinna en massa sanningspoäng genom att peka på hur regeringen förfar på ett oärligt sätt när de undanhåller viktig information.
Lao Tzu (om det var han) hade rätt. What you resist, you become. Nu har regeringen hela tiden gjort motstånd mot rasism, och vad har hänt? Det mest rasistiska partiet av alla blir snart vår regering.
Men jag vet inte om det behöver bli så. Sverigedemokraterna må ha sina rötter i Nazismen. Det finns säkert en gammal stab av väljare som har obehagliga åsikter. Men partiet har nått en kritisk massa i och med den enorma tillströmningen av nya väljare, som uppenbarligen inte är nazister. Om Löfvén fortsätter i samma stil kommer Åkesson att vinna nästa val med egen majoritet. Men jag tror inte längre på att SD kommer att införa diktatur, avskaffa fria val och vända militären mot folket.
Och för den delen: Socialdemokraterna har sina rötter i Kommunismen, också en mycket obehaglig filosofi.
Jag tror att Sanningen måste fram på något vis. Man får inte kompromissa med sanningen.

Om året som gick, och 2016

new-years-eve-in-riverside-pictures-of-fireworks
Ännu ett nyårsfirande till ända. Nyår har en alldeles speciell energi, som inte saknades heller denna gång. Men medan vi stod ute och tittade på fyrverkerierna hoppade åtminstone undertecknad till rejält av en extra kraftig smäll bara några meter ifrån oss. Larmen på de parkerade bilarna löste ut längs bägge sidor av gatan. Inte värre än så, men man bar detta nyår på en underliggande beredskap för terrorattacker, som det utringda året så generöst har matat oss med. Hade det verkligen hänt något hade man nog (i bästa fall) inte hunnit hoppa till ens, men det hela stämmer till eftertanke.

Vart har det gångna året fört oss, egentligen? Det har varit så mycket mänskligt elände att man nästan har varit tvungen att stänga av för att orka vidare, och så mycket dolt maktspel, och så mycket politisk inkompetens som exponerats, att man fått förfärande inblickar samtidigt som man gripits av frustration inför människors ovilja att se.
Vi kan för enkelhetens skull hålla oss till Sverige. Jag tror dock det blir svårt, eftersom Sverige just nu i extremt hög grad är avhängigt yttre händelser. Men jag tror till yttermera visso att vår nationsidentitet – i den mån den existerar – som svenskar har prövats extra hårt under 2015 och att den borde belysas.

För att säga det rakt på sak: Jag är så trött på Sverige. Det börjar bli riktigt farligt att leva i detta inskräkta lilla pissland, så genomsyrat av unken egoism, bigotteri och dubbelmoral, och som inte kan göra annat än att krampaktigt upprätthålla gamla ideal som inte längre fungerar. Regeringen är en tragikomisk fars, där komiken är uppenbar för den yttre betraktaren som slipper identifiera sig som svensk; och där tragiken ligger i insikten att det är helt andra krafter som styr landet, än vad svenska politiker rår över.
Så det är egentligen inte Löfvéns, eller Wallströms, eller Romsons eller någon annans fel. Läget är helt säkert unikt ifråga om parlamentarisk hopplöshet. Det går inte att genomföra någonting, men svensken ser inte detta, utan lägger hela bördan på våra politiker.
I fallet Wallström: när det gäller hennes uttalanden mot Saudiarabien och Israel, hyllas hon i Washington Post och många tyska media, medan hon får löpa gatlopp i Sverige. Jag är inte så säker på om det är Wallströms dåliga kunskaper om vad hon ger sig in på som retar svensken, eller om det i själva verket bottnar i en djup rädsla i detta land, att stöta sig med auktoriteter – vilket triggar vår ökända Jantelag i sin mest aggressiva form (eller det som vi även kallar PK).

Kanske är det bara så att Wallström försöker hålla fast vid sinnebilden av något slags svensk nationsidentitet som det Neutrala landet, som Föredömet vad gäller demokrati och jämställdhet – och att Sverige då måste kunna markera, kanske i Palmes anda, mot Saudis medeltida terrorregim, och mot Israel: erkänna Palestina som nation. Det vore kanske någon heder i det. Ett oantastligt Sverige för andra att respektera, ett ljus i mörkret.
Tanken går ånyo till politikern Egon Frid, som skrev upp sig på en röstlista för förnyad utredning av 9/11. Han tvingades till offentlig avbön a la Kina eller kommunismens Sovjet. Och det var Kalla Fakta som gjorde det – en av Sveriges garanter för att fakta och ingen annan villfarelse ska få råda. Sätt det i relation till att det bara handlade om en förnyad utredning – mao en extra åtgärd för att säkerställa fakta i målet. Eller hur? Kan du se ironin?
Sättet på vilket han behandlades, den här oerhörda nervositeten från svenska myndigheter inför att stöta sig med USA, påminner om Wallströms fall.
serie
Sverige är det mest materialistiska landet i världen enligt statistik. Uppenbarligen är vi också jordens mest korkade folk. Jag menar över en viss nivå. Svensken är bra på rationellt, logiskt tänkande, men den intuitiva fakulteten, som krävs för att se bortom det rent uppenbara, föreställningsförmågan, och abstraktionsförmågan, är underutvecklad. Sverige är ett Mecka för vetenskaplig materialism, och det är inte att undra på att VoF är så starka. Jag tror att 2016 kommer att kräva mer av svensken än det han är bra på. Vi körde i väggen rejält redan under det utringda året.
Det krävs en del andlig medvetenhet för detta. Den som kan se sig själv, ser mysteriet. Den som inte kan det, ser bara manifestationerna av mysteriet.

Det handlar mao inte bara om att ta emot eller inte ta emot flyktingar, och hur vi ska bygga ut vår infrastruktur för att ta emot dem. Det handlar i första hand om varför flyktingarna kommer. Vår rationella förklaring är bara att det är krig någonstans därute. Vore det inte prio #1 att få stopp på kriget? Om båten sprungit läck, vore det då inte prio #1 att täta läckan, och inte att enbart börja ösa som tokiga?
asylkaoset
Det vore väl också mest önskvärt för flyktingarna själva, så att de kan stanna i sitt eget land?
Kan man få stopp på inbördeskriget i Syrien? Är det så att det är USA som vill ha bort Assad, och att de i själva verket göder kriget? Är Assad verkligen en tyrann eller är det propaganda? Svensken ställer sig ogärna de frågorna, utan han rättar snällt in sig i hierarkin och bara gör vad han är tillsagd.
Och Sverige, som nation, antar ett likande beteende, inför mäktigare aktörer?
Hur går det ihop med Sveriges eventuella nationsidentitet, som Neutral värnare för sann demokrati?
Vi lever helt säkert i tider där gamla lögner obönhörligt kommer upp i dagen. Alla garderober kommer att rasa, en efter en, och avtäcka alla skeletten, till allmän förfäran (ja, i den mån vi bryr oss, och vågar se).

Och jag tror dessvärre att det är så. Jag menar, Sverige bara fogar sig kameleontlikt efter mäktigare aktörer, samtidigt som vi i skymundan hjälper den mäktigaste. Bakom de tjusiga slagorden om svensk neutralitet låg ett nära samarbete med Nazityskland. SKF byggde snabbt upp en fabrik i Schweinfurt för att tillfredsställa krigsmaskinens bottenlösa behov. Bofors och LKAB försåg Tyskland med järn och materiel under hela kriget. På den tiden var många högt uppsatta svenskar nazister.
Men var det inte också så, att amerikanska företag var rejält inblandade, och gjorde storkovan på den galne österrikarens expansionsdrift? Hur var det med det här Trading With The Enemy Act?
När man tänker efter lite: försökte amerikanerna stoppa Hitler från att invadera Sovjet? Låg det inte tvärtom helt i deras intresse att Hitler hade lyckats med detta? Tänk om…!?

Men det gick inte som man tänkt sig. Nu måste man få ihop en annan version för att rädda ansiktet. Har man kontroll över media är det en baggis. Men ändå inte! (nu provocerar jag lite).

Sanningen har en kraft i sig som måste fram, och hur desperat man än försöker hindra det, kommer det inte att lyckas, om vi bara är öppna och orädda. En del av Sanningen är att våra politiker står där bara för att upprätthålla den ”officiella” sanningen. Politikerna utgör bara ett allt tunnare draperi framför andra intressen, som vi inte får se (men som är uppenbara för den som gräver bara lite). Men många svenskar är tyvärr ovilliga att acceptera det, hur uppenbart det än är. På denna punkt är vi svenskar fortfarande långt efter t ex. Danmark.

Är detta konspirationsteorier? Kanske. Du avgör.
Det är skillnad på konspirationsteorier och konspirationsteorier. En del av dem skapas för att skrämma folket till passivitet. Man kan inte tro på ALLT som sprids.
Men ”konspirationsteorier” är tyvärr också ofta en mental utväg att sortera bort information som upplevs störande. Vi identifierar oss i det vi tror på, och när vi står inför uppgifter som tyder på att det vi trott på inte kan stämma, blir vår identitet hotad, och vi blir upprörda. På den punkten gäller det att vara ärlig mot sig själv. Det kan betyda att man måste krisa ihop ett tag, för att komma ut styrkt på andra sidan. Jag befarar att 2016 kommer att bjuda på en rad sådana ”kriser”.

Vår egen Marcus Oscarsson, vinnare av ”begriplighetspriset” (vilket man inte betvivlar när man hör honom prata) gav oväntat Margot en stjärna i kanten i sin egen tillbakablick över det gångna året. Med sin Iranbakgrund är han kanske inte lika präglad av vår nedärvda jantelag utan kan se ett annat perspektiv? Å andra sidan är även han lika mycket slav under korrupta medias rapportering som våra politiker, och tror kanske på floskeln om Sveriges särskilda nationsidentitet, som neutral värnare om demokrati och sann jämställdhet?

Vem bestämmer över Sverige?

war-is-hell-cartoon Hej igen. Då detta är så viktigt ämnar jag spinna vidare mitt förra inlägg, som handlade om hur propagandistiska svenska media som verkar vara villiga att gå hur långt som helst för att svartmåla Putin och allt ryskt, genom att skriva om sådant de inte själva vet något alls om.

Jag vet, sådant sker nog hela tiden i media, där det många gånger i första hand handlar om att skriva en intresseväckande artikel. Men då sannolikt om betydligt mindre allvarliga saker. Icke desto mindre: skriver man t. ex. en artikel som hävdar att brottsligheten i stadsdel X har ökat, är det alltid på sin plats att backa upp det man säger, kanske med en objektivt utförd statistik, som man hänvisar till i artikeln.
För att undvika onödiga konflikter är det A och O att kunna åberopa fakta. Men i det scenario vi nu står inför, som är så allvarligt att det faktiskt handlar om det absolut värsta som finns – nämligen krig, och inte vilket litet skitkrig som helst – vore det då inte alldeles särskilt angeläget att kunna hänvisa till fakta när man beskriver presidenter i närliggande stormakter såsom ondskefulla demoner som hotar angripa allt omkring sig?

Jag har tidigare länkat till Erik Johansson och gör det nu igen. Erik är en alldeles vanlig svensk (kanske bara lite mer orädd, ärlig och skarpsinnig), som inte vill något annat än att veta den faktiska sanningen – ty han har också insett allvaret, och därmed varför det är så viktigt just den här gången, att Sanningen och inget annat är Sanningen kommer fram! Noam Chomsky inleder sin klassiska bok Media Control med att skildra hur president Woodrow Wilson under första världkriget medelst en massiv propagandakampanj (The Creel Commission), lyckades elda upp en fridsam amerikansk allmänhet till en krigshungrig pöbel; man skulle dra man ur huse för att slita allt tyskt i stycken:

”… the first modern government propaganda operation … was under the Woodrow Wilson Administration. Woodrow Wilson was elected President in 1916 on the platform ”Peace Without Victory.” That was right in the middle of the World War I. The population was extremely pacifistic and saw no reason to become involved in a European war. The Wilson administration was actually committed to war and had to do something about it. They established a government propaganda commission, called the Creel Commission, which succeeded, within six months, in turning a pacifist population into a hysterical, war-mongering population which wanted to destroy everything German, tear the Germans limb from limb, go to war and save the world.” 230px-Chomsky Har en liknande propagandakampanj startat nu, nästan 100 år senare? Jag är rädd för detta. Vad är propaganda? Propaganda är journalistik som vill stärka eller försvaga någons makt genom att väcka känslostormar i breda folklager, och just för att dessa känslostormar är själva syftet, ”försvinner” de krav på faktahänvisningar och källangivelser som annars är praxis, ja oftast obligatoriskt – dvs när det inte är så känslomässigt. Vad som slår mig när jag lyssnar igenom Erik Johanssons inspelade intervjuer med framstående svenska journalister i respektabla svenska dagstidningar, somliga av dem rentav ”experter” på Ukraina – samt en och annan politiker, är den totala bristen på några som helst fakta och den totala bristen på några som helst vettiga källor.

Journalisterna – och politikerna – blir tagna på sängen. De skruvar på sig, försöker kommer med motfrågor om intervjuaren är ”organiserad” på något sätt, eller de undviker huvudfrågan genom att fly ner i detaljer, eller de höjer rösten och försöker babbla i mun på intervjuaren tills han tröttnar, eller de säger att källorna är konfidentiella och inte bara kan lämnas ut ”sådär”.
Det senaste kortet spelades ut av en tjänstekvinna på UD, och där ingången var Margot Wallströms uttalande att det föreligger en rysk invasion av Ukraina (”avancerade ryska förband” som skickats över gränsen) När Erik sedan kontrollerar – med OSSE (https://sv.wikipedia.org/wiki/Organisationen_f%C3%B6r_s%C3%A4kerhet_och_samarbete_i_Europa ) – huruvida materialet är konfidentiellt, svarar OSSE att så alls inte är fallet, förutom i några ytterst sällsynta särfall. Och det visar sig vid vidare kontroll att det varit tre sådana fall de senaste åren.
Det låter betryggande, att det finns sann demokratisk anda någonstans i kedjan. Men det är uppenbart att något händer senare.
Men det är – till syvende og sist – helt irrelevant huruvida det varit något konfidentiellt material eller inte, eftersom OSSE:s presschef kategoriskt säger att det INTE finns några tecken på någon rysk invasion av Ukraina, vilket alltså Wallström hävdat på grundval av UD, i deras tur på grundval av OSSE:s rapporter – så antingen ljuger UD eller OSSE.

Eller också finns en mäktig tredje part i målet, som har ett avgörande inflytande. I så fall, vem?

Kan det vara den globalt opererande världspolisen, allas vår garant för att demokrati upprätthålls överallt? Det låter betryggande… :-\ Skulle Wallström öppet anklaga Ryssland för något som inte är sant, om det inte fanns en tredje part? Om svaret är nej blir det därmed alldeles uppenbart att denna tredje part även har ett avgörande inflytande på vad svenska politiker ska säga och vad svenska media ska skriva. Eller hur? Och det blir uppenbart att en president på andra sidan jorden kan bestämma att vårt neutrala land ska gå i krig. Eller hur? Och alltsammans på fullkomligt falska grunder. Eller hur? Och det blir alltmer uppenbart att industrier och bankirer på andra sidan jorden profiterar på krig, som de arrangerar här, på betryggande avstånd från dem själva. Eller hur? war-profit-underbear

Om bra och dålig journalistik. Och ren propaganda

Jag nåddes relativt nyligen av ett mediokert aktstycke. Nu uttryckte jag mig lindrigt. Men för att upprätthålla balans på denna blogg vinnlägger jag mig att uttrycka mig just balanserat, för då håller man sig neutral och har kanske skuggan av utsikt att komma i närheten av sanningen. Jag anser nämligen att sanningen är värd att eftersträva.

Några sådana ideal befattar sig inte Staffan Heimerson med. Som journalist på en stor svensk tidning borde han kanske vara än mera dedikerad än en blygsam bloggare som Perra, att meddela en balanserad bild åt de miljontals läsare han undfägnar? Vad tycker ni? Var så goda – här kommer nämnda aktstycke, som utgör ingressen till en artikel om Rysslands vedervärdiga president:

Hans ansikte är som en punkterad badboll, skrynkligt och svullet på samma gång. Hans berömda fiskögon har sjunkit djupare in i kraniet. Han har tappat hår som en kvinna med hormonstörningar. Han ser för jävlig ut.

Artikeln i sin helhet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/staffanheimerson/article20799866.ab

Ja, det handlar om Vladimir Putin. Den hemske diktatorn där i Öst. Artikeln berör bl. a. den nyliga militärparaden på Röda Torget. Där man enligt gammal rysk tradition firade årsdagen av Det Stora Fosterländska Kriget, Rysslands insats i andra världskriget, m a o. Jag säger inget om det här. Jag är ingen ”Putinist”. Jag är fullkomligt opolitisk och bara ute efter Sanningen. Vad jag istället säger något om, är den fullkomligt bedrövliga nivån på journalistiken. Ingen intelligent människa 2015 ska behöva acceptera sånt här. Till yttermera visso har han mage att lägga det i ingressen, i fetstil, troligen i vetskap om att de allra flesta inte läser längre än så. Alltför många av oss har inte tid eller ens tålamod att läsa en hel artikel, så det är en bra idé att placera sådant som är viktigt att nå ut med, i rubriker och inledningar. 1212130564_obama_lies_xlargeHeimerson är tyvärr inte ensam. Vi har en journalist till, Stig Fredrikson ( ni får INTE missa youtube-videon i början av detta inlägg!), som blir fullkomligt ställd mot väggen av en påläst lekman (Erik Johansson) som ringer upp honom och ställer frågor som han absolut borde ha svar på.
Och ingen av dessa två skribenter antyder med ett enda ord någon som helst amerikansk inblandning i Ukraina, vilket man borde göra om man vill återge en balanserad bild.

De media som kanaliserar nämnda murvlar, är Aftonbladet, och SvD. Dessa är ”normala” media, som funnits i evinnerliga tider, och man litar på dem. Mja, inte lika mycket som förr, kanske. Dock är det nog så, att majoriteten av folket ännu läser dem. Dessa är m. a. o. goda representanter för Main Stream Media (MSM). För jag menar, sedan finns det ju media som har dåligt rykte. Nya Tider är en ”högerextrem” tidning, läser man i Wikipedia. Det är nästan så att man blir rädd. Frågan är: om sådan utstuderad skit (rent ut sagt) serveras av ”riktiga” media – vad väntar oss då om man vågar öppna en Nya Tider-blaska? Vi gör ett försök:

http://www.nyatider.nu/krigsfaran-okar-allteftersom-ekonomin-dalar/

Detta är alltså en artikel om krigsfaran som ökar om ekonomin dalar. Ingressen är följande:

Amerikansk utrikespolitik bygger på att dominera världen och förhindra att en rival materialiserar sig. När allt fler länder överger dollarn som reservvaluta utmanas dock USA:s ledande roll. Paul Craig Roberts, före detta politiker i Ronald Reagans administration, menar i detta inlägg, som han den 7 maj läste upp vid investment- och säkerhetsföretaget Financial West Groups årliga konferens i New Orleans, att USA:s inställning hotar världsfreden.

Jag hade förväntat mig formliga eruptioner här i fråga om populism, vinklat upplägg, personangrepp, obefintliga källor osv,men finner mera av detta i MSM. Jag har inte läst så mycket mera i Nya Tider, Avpixlat etc., men tills någon bevisar att jag har fel, anser jag t.v. att dessa media har en betydligt mer seriös attityd.

I övrigt säger William Blum detsamma. Washington vill dominera världen:

William Blum? Amerikansk historiker, författare och frilansjournalist. Ingen extremist åt något håll. Det är bara det att han intervjuas av RT. Vilket står för Russia Today. Och nu har det pumpats in ett sådant hat mot Putin och Ryssland i det kollektiva medvetandet, att RT inte kan vara en tillförlitlig kanal. RT är ju ”Putins kanal”, kan man då säga, och generellt förkasta ALLT som kommer från RT, på samma sätt som man kan förkasta ALLT som kommer från Nya Tider.

Kan man med gott samvete göra så?

Min magkänsla så här långt är snarare att ju mera sanningsenligt du uttrycker något, och särskilt om sanningen är obehaglig, desto större är sannolikheten att du får en projektion på dig, som ”extremist”, vilket får till följd att ytterst få väljer att lyssna på dig. Jag är rentav inte främmande för farhågan att det har kastats om, varvid den balanserade bilden nu är vad vad som kallas den extremistiska bilden, och den extremistiska bilden officiellt utger sig vara den balanserade bilden, i MSM. Och att detta fungerar, därför att lejonparten av mänskligheten inte bryr sig. quote-all-the-war-propaganda-all-the-screaming-and-lies-and-hatred-comes-invariably-from-people-who-are-george-orwell-139690

Påstår jag då generellt, att Putin meddelar oss en balanserad bild? Han har ju visat prov på stor aggressivitet! Både ja och nej. Man måste fråga sig om Putin har något att förlora på att tala om sanningen för världen i detta läge. Men man måste också fråga sig om Obama har det. Men vad Putins aggressivitet anbelangar: Om vi fortsätter en bit ner i Nya Tiders artikel läser vi följande:
…Dock valde Krim, i århundraden en del av Ryssland, att återförenas med Ryssland i en folkomröstning. Washington var frustrerat och beskrev Krims självbestämmande som rysk invasion och annektering. Washington använde denna propaganda för att bryta sönder Europas ekonomiska och politiska band med Ryssland. Europa har dock inget att vinna på sanktioner mot Ryssland. USA:s stridslystnad möter ökad ovilja från Europa och det finns tecken på att en del länder överväger att göra sin utrikespolitik oberoende av Washington.
I början av denna video (den är annars rätt lång), redogör Putin själv för händelseförloppet på Krim (man kan välja engelsk text i ”Inställningar/Undertexter”!):

…och det stämmer ganska bra med Nya Tider. Men det är klart, man kan ju förkasta allting, eftersom det måste anses extremistiskt? Som svar på det, ger jag följande länk, detta skrevs i Aftonbladet för ett år sedan, och tar upp att en folkomröstning låg bakom:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article18649269.ab

Jag säger inget om de skäl Putin kan ha haft. Parallellen i artikeln är dock rätt intressant. 96% av Ålänningarna vill alltjämt vara svenska. Och faktum är att Sverige var på vippen att göra det Putin nu gjort, 1918, då svensk militär landsattes på Åland efter en folkomröstning, och stort rabalder följde, där strider mellan de röda och de vita utbröt i Finland, innan konflikten löstes 1921! Det kan vara intressant att påminna om det här, bredvid faktum att USA annekterade västra Kuba bara några år tidigare, utan några större protester, mer än från kubanerna själva under årens lopp – men de är ju kommunister.
11143081_10152882737290197_1869293656191437402_nMen inlägget skulle främst handla om olika media och deras tillförlitlighet. Något har uppenbarligen hänt under året som gått, och om svenska medier var dåligt insatta i läget, som artikeln säger, har det blivit sju resor värre nu. Nuförtiden är det regelrätt, totallobotomerad krigspropaganda som torgförs. Det som hänt sedan den här någorlunda vettiga artikeln skrevs, är naturligtvis Malaysian Airlines, MH17-kraschen i Donetsk. Som jag skrev i ett annat inlägg, bara några timmar efter kraschen gick Obama ut i media och kungjorde att det var BEVISAT (”evidence indicates”) att proryska styrkor sköt ner planet, en vecka innan den forensiska analysen påbörjats. Ingen hade ens börjat söka någon svart låda, ingen hade undersökt någonting. Obama hade i det läget INGENTING att anföra, mer än några mycket suddiga bilder, som egentligen inte visade någonting..
Putin varnade för att dra förhastade slutsatser innan man visste mera, men Obama var oresonlig, och sedan dess likriktades all västlig media i ett drev mot Putin och Ryssland. Dagen efter Obamas tal såg man nattsvarta löpsedlar såsom ”PUTIN KILLED MY SON!”.  Taktiken att snabbt komma med en dräpande allvarlig anklagelse är fruktansvärd, eftersom det blir mycket svårt för den anklagade att freda sig. Det är som om man skulle anklaga någon för pedofili. Då riktas tusen hatiska blickar omedelbart mot den personen, som då måste stå ensam och försvara sig själv – men ingen lyssnar, eller är ens intresserad av om han är skyldig eller ej. Det här är ett effektivt sätt att eliminera någon.

Varför valde inte Fredspristagaren att följa Putins exempel, och låta analysen säga sitt?

Jag vill återigen påminna om den holländske journalisten och professorn Karel van Wolferen – läs tidigare inlägg – och se denna rätt korta video – om ni inte hinner se allt här så se denna – där han framträder in person:

http://rt.com/shows/crosstalk/184516-ukraine-civil-war-economy/

-Men Perra, nu får du väl kamma dig. Skulle Putin ge oss en balanserad bild? Skulle RT säga något ofördelaktigt om Putin?

-Det är DU som måste arbeta dig fram till den balanserade bilden. Den ges inte ”gratis” av någon av de två sidorna i en dualistisk konflikt. Men använd inte denna relevanta invändning som en bra ursäkt att förkasta RT, utan se det som ett vederläggande av den bild vi gärna har i väst där vi tror att media är fria att granska makten, och ryska media hellre är propagandistiska som Pravda en gång var! Det kan vara lika propagandistiskt i västmedia, och ännu värre. Men när det drar ihop sig till krig, polariseras media än hårdare, och vill få folket att anamma tron att ”vår” sida har ABSOLUT RÄTT, och att den motstående sidan har ABSOLUT FEL. Och att vi bara har två val. Det är aldrig så! DU måste ta dig ut ur detta polariserade tänkande, då kommer du att se dels att sanningen effektivt har dolts, dels att det finns helt andra vägar att gå än vad som framställs.

Och det här är allvarligt: Vi kan kastas in i krig på grund av osaklig rapportering. Som Erik Johanssson säger i en kommentar till sin video:
Vi håller på att ljugas in i ett tredje världskrig.

Avslutar med en video med Sharyl Attkisson – en amerikansk journalist med vissa synpunkter på amerikansk journalistik av idag:

EDIT 2016: Jag lägger nu in ytterligare en video med fd CIA-analytikern Ray McGovern, som bekräftar Erik Johansson, och belyser närmare ”proryska separatister”:

Om Hädelse

blasphemy

Händelserna i Frankrike väcker förfäran och avsky. Vilket troligen just är meningen. De skulle inte göra det om vi inte reagerade negativt på det. Episoden med Rondellhundarna och Lars Vilks 2007 har nu drivits till sin spets, föga förvånande men så tröttsamt. Föga förvånande därför att det är så det är. Finns det en möjlighet att skaffa sig makt genom rädsla, finns det alltid element som kommer att använda sig av den. Tröttsamt, därför att detta har kunnat pågå så länge.

Katolska kyrkan har skapat sig positionen som Västvärldens största struktur, mycket genom att använda rädsla. Islam har skapat sig den position den har genom rädsla. Men religioner handlar inte om Gud, eller om Allah. Det handlar om människor härnere på jorden som vill använda sig av gudarna för att utöva makt och skaffa sig höga positioner på jorden, samt säkerställa sina positioner – sina egon – genom kontroll över folket.

Varken Gud eller Allah förespråkar våld. Både Gud och Allah säger att man ska inte döda. När man ändå gör detta – och till råga på allt hävdar att det är i Guds namn, eller i Allahs namn – är det då inte en större hädelse än att skissa en karikatyr av Profeten? Med vilken rätt hävdar en människa på jorden hädelse? Och för den delen: Med vilken rätt hävdar en människa på jorden att Gud, eller Allah, inte skulle kunna ha sinne för humor?

Som om de gudomliga inte skulle kunna stå över sådana här så löjliga mänskliga påfund utan att reagera med vrede? Det här är väldigt intressant. Vi vet alla att vrede är ett omisskännligt tecken på svaghet. En stark person är i harmoni med sig själv, och har överseende med andras drifter om ens egen person. Han uppskattar det oftast, t.o.m. Vrede är snarast den reaktion vi finner hos en pubertal yngling som är extremt osäker på sig själv.

Och denna reaktion – och omogenhet – tillskrivs självaste Gud ha! Vem hädar egentligen?

Det är för det första Gud, eller Allah (de två är samma) som är ”hädad”. Är det då inte en sak mellan Gud och den som hädar?

Men allt vilar på grundtesen att Gud/Allah inte är nåbar för vanligt folk, utan att Gud/Allah kan nås enbart genom en mänsklig elit på jorden. Vem har sagt att det ska vara så?

Jesus sa att Gud är inom oss. Kyrkor behövs inte. Han vände sig emot prästerskapet, utmanade den högsta makten på jorden, just genom att säga att Gud är inom oss, nåbar för vem som helst. Jovisst, Jesus stod också han anklagad för hädelse. Hans attityd och åsikter hotade dem som vill ställa sig mellan folket och Gud och utropa sig själva som de enda kanalerna till Gud. Så att folket ser dem som Gud!

Ingen – mer än Jesus – genomskådar det, på grund av rädsla för de mest ohyggliga repressalier. En hierarki baserad enbart på rädsla byggs, och den upprätthålls i evinnerliga tider. All väsentlig kreativitet stagnerar. Katolska Kyrkan håll Europa i ett skruvstäd i 1700 år. imagesMänniskor är människor, med sina egon, överallt på jorden. Det är ingen skillnad på muslimer och kristna i det här fallet. Det är samma hierarkiska struktur, samma intressen av makt och kontroll över folket. Högst upp sitter en elit. Vilka är de? Det vet vi inte. Vi skulle bara våga att ens ställa frågan! Vi ser denna mekanism i mindre skala som den tyranniske familjefadern som håller resten av familjen under kontroll genom att använda rädsla för att väcka hans vrede. Han tål inte att bli emotsagd och utövar hänsynlöst våld om han blir det. Vi vet alla att det är sjuka människor som beter sig så. Somliga av dem går i terapi, där de kommer underfund med sig själva och förvandlas till goda och ömsinta människor. Hädelse vilar på antagandet att det finns en entitet utanför dig som du borde vara rädd för. Hädelse kan inte hävdas om inte detta antagande gäller. Och som jag sagt så många gånger förr: När man inte ifrågasätter auktoritet blir auktoriteten utbytbar. Vem och vad som helst kan hoppa in och ta kontroll över dig.

Du sitter omtöcknad i baksätet i din egen bil, där nycklarna sitter i och dörren är olåst. Därför går samma mekanism igen i mycket annat.

Hädelse är ett sätt att komma åt indviden genom att klandra denne för något, så att andra ska kunna sätta sig över individen, på höga piedestaler. Familjemedlemmen som vuxit upp med den tyranniske fadern låter i hela sitt vuxna liv andra entiteter ta hans plats, och han beter sig på exakt samma sätt. På ett annat plan kan Gud bytas mot vetenskap och vi beter oss på samma sätt. Terrorism är också det en entitet därute som du borde vara rädd för. Feta svarta rubriker om terroristdåd skapar just rädsla, och det är därför rubrikerna skapas. Samtidigt som vi tror att rubriker skrivs i fria samhällen, där man rapporterar allting. Men om tidningarna inte alls skulle skriva, vad skulle man uppnå med terrordåd? När tidningarna inte skriver, har terrorn redan uppnått sitt mål. Terroristerna är då inte några enstaka galningar ute i periferin utan terrorn är legaliserad uppifrån. Och du tittar aldrig uppåt därför att du inte ifrågasätter auktoritet. Men om vi antar ett utopiskt, harmoniskt samhälle, där demokrati och jämlikhet råder: Om media inte skulle rapportera terrordåd här – skulle det skada samhället mera än om det skulle rapporteras (och på det sätt som görs nu)? Det är en intressant fråga. Vad tror du?