Det mörka förflutna

I dessa tider är det inne att uppmärksamma ”mörkt förflutet”. Ingen kan ha undgått Sverigedemokraternas propagandafilm om Socialdemokraternas mörka förflutna, innan och t o m krigsåren (än om den var censurerad ett tag). Jag tänkte inte beröra detta så mycket; snarare analysera själva grundfrågan, vilken handlar om rasism och ytterst antisemitism. Jag lovar er, här finns också en hel del mörkt förflutet.

Innan ni läser vidare vill jag bara upplysa: detta är min personliga blogg.  Jag är helt opolitisk, och är bara ute efter det som är SANT. Allt jag skriver här är min egen resa, och för min egen skull. Jag ”hävdar”, eller agiterar, inget här. Förstått? Då kan vi gå vidare.

Som vanligt är jag intresserad av polarisering, och hur det kan användas av de som vet hur polarisering fungerar. Betänkligt är naturligtvis att just SD skapat denna film. SD anses i stora kretsar ha rötter i nazismen, och nazismen är det allra värsta som finns. Man kan tycka att SD vill bli av med denna börda genom att beskylla någon annan för nazism, och gärna då sin största politiska opponent? Det här är ett vanligt spel, inte bara inom politiken.

Det ligger nära tillhands att tycka att allt som SD säger måste vara osanning, därför att nazismen ”som SD står för” är av ondo och något vi måste ta resolut avstånd från, vilket i sin förlängning kan utmynna i att Socialdemokraterna rentav blir rentvådda från sin eventuella nazistvänliga skuldbörda, just därför att det är SD som skapat filmen.

Ur den aspekten kanske det inte är förvånande att länken nu öppnats igen av Youtube, och att filmen nu återigen är tillgänglig. OK, det var en något cynisk vinkel. Låt oss istället anta att länken öppnats igen helt enkelt för att yttrandefriheten segrat.

Jag menar, ett annat exempel: det finns redan en massa människor som resonerar att allt som Russia Today (RT) säger måste vara falskt därför att det är ”Putins kanal”, och Putin har redan av högpolariserande media stämplats som OND – och därmed går man kanske miste om den bästa nyhetsrapporteringen (vilket kanske inte alltid är vad myndigheterna vill du ska höra)

Det krävs en hel del kortsynthet, historielöshet och slöhet för att hemfalla åt sådant resonemang.  Men många gör det, tyvärr. De riktigt hjärntvättade gör det enkelt för sig genom att se verkligheten uppdelad i två stora block: ett som är absolut rätt, och ett som är absolut fel. Enklast tänkbara källsortering (som ofta kallas källkritik). Man slipper bry sig, och oroa sig!

Och jag säger inget om det. Som sagt, återigen: Jag hävdar inte saker här, eller agiterar något. Jag skriver denna blogg för min egen skull. Det är min egen resa! Vill du hänga med så är det ditt val.

Nåväl. Till saken. Med allt detta i åtanke tror jag det är av vikt att inse, att världen – och Sverige inte minst – såg fundamentalt annorlunda ut under krigsåren, och under åren som föregick dem. Det står klart att vi under hela 1900-talet fram till efter kriget var anfäktade av en hel del idéer som idag framstår som obehagliga. Det är ingen SD-propaganda att vi hade ett rasbiologiskt institut i Uppsala.  Där mättes skallar, avstånd till hårfäste mm. ”Bättre människor” och ”sämre människor” definierades.  Man diskuterade – och genomförde sannolikt – tvångssterilisering. Termer som rashygien föddes.

En annan sak i detta sammanhang, som är viktig att förstå, är Charles Darwin och hans verk ”Om arternas uppkomst” som publicerades 1859, och som för alltid skulle förändra förutsättningarna för en rad mänskliga aktiviteter, såväl inom filosofi som inom vetenskap (så småningom även politiken).

Denna tid var oerhört expansiv. Precis samtidigt trädde Karl Marx in på arenan och producerade – tillsammans med Friedrich Engels –  Det Kommunistiska Manifestet.

En trend (nej det var ett paradigmskifte) var igång, och svenska författare, som Strindberg, påverkades djupt.

Darwins idéer snappades upp av politiska strömningar som såg en möjlighet att – efter en del modifikation – använda dem i egna syften, såsom att framhålla någon särskild ras (i synnerhet den egna) som mera livsduglig än någon annan, och åtnjuta vetenskapligt stöd för det (överhuvudtaget, så snart politiken söker stöd i någon vetenskap,  ska man alltid ana ugglor i mossen).

Här föddes – i syntes med Marx’ idéer – vad som kallas socialdarwinism. Detta ledde till nationalsocialism (nazism), och fascism. Doktrinen om Den Starkes Rätt såg dagens ljus.

Darwin sa emellertid aldrig något om ”den starkes rätt”, utan det är troligare en påbyggnad av nämnda politiska krafter som vill ”hjälpa evolutionen på traven” lite. Ungefär som man rensar bort ogräs i sitt trädgårdsland, ska man kunna rensa bort ”livsodugliga” individer från sitt land. Att s a s ha vetenskapligt alibi att så göra. Vetenskaplig rasism kallas det också.

En fråga är då: vilken sådan ras är då den ras inför vilken andra raser måste rensas ut ur landet? Vem har rätt att säga ”vi är bäst”, och få alla med sig? Som sagt är makt alltid att få massorna med sig. Jag skulle anta att svaret på frågan är: staten. Den nation vi är i, som den ras som har naturlig rätt att leva här. Här är vi nationalister.

Heinrich Himmler, en av de värsta nazistkoryféerna,  sökte febrilt efter nåt slags  bevis på, något alibi att kunna hänvisa till, som gav just den ariska rasen, och ingen annan, rätten att sätta sig över andra och underkuva andra. En bok har skrivits om Himmlers sökande. Jag har ej läst, men förmodar att han aldrig fann nåt alibi.

Av intresse i sammanhanget är att judarna faktiskt redan har ett sådant alibi: jag menar doktrinen om Guds utvalda folk. De finns i femte Mosebok. Som bekant tillhör Moseböckerna den judiska Toran, och har – av någon – inlänkats i vår Kristna Bibel.

Man kan säga att det existerar ett slags religiös rasism. Men, vid 1800-talets andra hälft var vi snabbt på väg från de religiösa dogmerna in i ett sekulärt, vetenskapligt industrisamhälle. Katolska kyrkan hade just mist lejonparten av sin makt. Kände sig någon part nervös över att mista sin åtråvärda doktrin om Guds utvalda folk, såtillvida att doktrinen behövde hänga med sin tid?

Men det funkar inte att vetenskapligt påvisa ett folk så överlägset som Guds utvalda folk. Inget man kan väga och mäta, skulle påvisa någon väsentlig skillnad mellan Guds utvalda folk och något annat folk. Smartare är då att påvisa hur ruttet det är att alls försöka framhålla sin egen ras som överlägsen någon annan, genom att mäta skallar. Nationalism måste bli något fult, i världens ögon. Vi vill ha globalism istället! Här är vi globalister.

Men tänk om hela globen också blir en nation?

Som Guds Utvalda Folk styr över?

Vi ska ta en titt på den här doktrinen snart. Men innan dess vill jag nämna Lasse Wilhelmsons mycket intressanta (och provokativa) intervju (länk finns ovan, se även https://lassewilhelmson.wordpress.com/), där han ställer sig frågan varför nationalism är något ”brunt”. Och hur det kommer sig att socialismen – kommunismen –  från början var menad att vara global? Vidare, hur kommer det sig att kommunismen redan från början styrdes av judar (sionister), och varför INGEN talade om det.

Wilhelmson går ut med sitt judiska påbrå (han är jude på mödernet), men tar sig samtidigt friheten att säga vad han kommit fram till om judenheten. Polariserande krafter vill påstå att han tar avstånd från judenheten, och rentav sprider judehat – jag gör ingen sådan koppling eftersom jag utreder just polarisering. Jag är intresserad av vad som är SANT. För den delen vet jag att Wilhelmson inte sprider judehat.

Lasse W har enligt egen utsago konsumerat tonvis med litteratur i ämnet vänsterrörelsen och judenheten. Även sådan litteratur som anses ”förbjuden”.

Lasse W säger utan omsvep att ryska revolutionen inte alls var en folkets revolution på det sätt vi lärt oss, utan en judisk statskupp. Och att Karl Marx leddes in i socialismen av Moses Hess, vilken också enligt honom är Sionismens anfader – inte Theodor Herzl. Moses Hess och Marx samarbetade under den gryende Kommunismens första möten.

Det förefaller som om Kommunismen och vänstern, från början var en produkt av judiska intellektuella, samt att den var intimt kopplad till Sionismen. ”Varför talade man inte om det här???” utbrister Wilhelmson.

I detta skede ringde en klocka. Det är nämligen så att jag redan i slutet av 70-talet läste en judisk författare som blev mycket populär och respekterad i Sverige, främst genom bokklubben Bra Böcker: Isaac Bashevis Singer, som också fick Nobelpriset i litteratur 1978.  Jag letade fram en av dessa böcker: Ung Man Söker Kärleken heter den, och i den minns jag att han sa saker jag reagerade på, och helt enkelt inte trodde på, och som faktiskt skrämde mig.

Den tidiga Kommunismen och vänstern i Polen leddes i princip av judiska intellektuella. Så här säger Singer:

”Medlemmarna av Bund, de judiska socialisterna, kritiserade skarpt sina kristna kamrater för deras nationalistiska och kapitalistiska avvikelser från Karl Marx’ lära. Kommunisterna i Warszawa, så gott som alla judar, nedkallade eld och svavel över alla partierna och hävdade envist att verklig social rättvisa rådde endast i Sovjetryssland. Sionisterna förklarade att det inte längre fanns något hopp för judarna i diasporans länder. Bara i Palestina skulle juden kunna leva fritt och utvecklas.”

 Jag gillar Singers attityd. Han är lite som jag, han vänder på stenar och ryggar tillbaka ibland (när dolda ormbon kommer i dagen), frågar sig om det är sant och harvar vidare. Här kommer en större sten:

”I vårt hus tog man Messias’ ankomst mycket bokstavligt. Min yngre bror Moshe och jag talade ofta om den. Först skulle ljudet av vädurens horn höras. Profeten Elia skulle blåsa i det och dess ljud skulle höras världen över och förkunna nyheten: ”Förlossningen är kommen till världen! Frälsningen är kommen till världen!” Alla vedersakare och fiender till Israel skulle förgås och kvarlämna endast de goda otrogna, vilkas privilegium det nu skulle bli att tjäna judarna. Enligt Talmud skulle Israels land sträcka sig över alla nationer.

Allt detta skulle ha varit gott och väl om jag bara inte vid tidig ålder hade börjat fråga mig: Är det sant?”

Om det är sant vet vi inte.

I boken Shosha är han emellertid igång igen (eller var, detta är en tidigare bok):

”Shoshele, dig har jag alltid tid med. Du ska sitta vid min sida på tronen och vila dina fötter på en pall av topas. När Messias kommer, stiger alla judar upp på ett moln och flyger till det Heliga Landet. Alla som inte är judar blir judarnas slavar. Dottern till en general ska tvätta dina fötter.”

 På Medborgarplatsen i Stockholm såg jag häromveckan en liten judisk/sionistisk manifestation där en kvinna hållande i israeliska flaggan stod och blåste i ett horn så det hördes vida omkring. Det behöver inte betyda något alls, ens för den som har Singers böcker i färskt minne, jag vet. Men jag stannade till.

På Medborgarplatsen brukar också Vänskapsförbundet Sverige-Israel hålla manifestationer. Här kommer tyngre grejer:

https://cooltv.solidtango.com/video/vanskapsforbundet-sverige-israel-manifestation-mot-antisemitism-och-for-israel-2017

Här talar Lars Adaktusson, Johan Westerholm, Marcus Birro, Gunnar Hökmark mfl sig varma för Israels sak, i något jag personligen skulle kalla väckelsemöte.

Jag tycker detta är fruktansvärt. Det formligen hamras in, gång på gång, hur man måste ta avstånd från antisemitism (jag säger inget om det!). Men även ”den sortens antisemitism som yttrar sig som Israel-kritik”. Och det är uppenbart att det är de själva som avgör vad som är Israel-kritik.

Här nämns ånyo Margot Wallström, som sattes på Simon Wiesenthals lista över de mest antisemitiska yttrandena 2016,  för att ha kritiserat Israel för utomrättsliga avrättningar. Det handlar bl a om israeliska soldaters eventuella prickskjutning på barn. En händelse som en demokrati omedelbart borde utreda och ställa skyldiga till svars för, kan tyckas. Men Wallström framhålls istället som ett skräckexempel: nu får det vara nog. Vi kan inte längre tolerera detta judehat från en svensk minister. Alltmedan sionisternas egen tidning, Haaretz (!!!), öppet kritiserar Israel för israeliska soldaters prickskjutning på barn: https://www.haaretz.com/opinion/.premium-killing-a-child-is-not-right-but-not-wrong-enough-for-an-indictment-1.6174945

Jag är en vuxen person som har ordning på mitt känsloliv. Jag har en känsla för vad som är rätt. Jag tolererar inte antisemitism. Men jag tolererar heller inte att nån kastar i ansiktet på mig att jag hatar någon, bara för att jag har lite kritik. Mer om det i det som följer.

Det slår mig att jag redan här, efter att så långt jag kan ha hållit mig till fakta, också skulle kunna anklagas för antisemitism. När jag lyssnar på dessa individer på Medborgarplatsen känner jag mig förflyttad tillbaka till 80-talet, till Scientologikyrkan där jag var med drygt ett år, och fick utföra ett IQ-test (ja det kallades så):

En fråga lydde: ”Anta att du får en order från din närmast överordnade. Hur gör du, ställd inför dessa alternativ:

A: Utför ordern omedelbart, utan frågor.

B: Ifrågasätt ordern om du tror det är fel.

Jag svarade naturligtvis B. Men jag blev inkallad till scientologernas ”Ethics Officer” där jag fick förklara vidare hur jag tänkte. Ja, du förstår: B var fel svar i detta IQ-test. Clever! Denna händelse var vad så småningom fick mig att lämna det som numera kallas världens farligaste sekt. Det var en intuitiv känsla jag gick efter, då. Inte kunde jag väl veta då, att L. Ron Hubbard var god vän med Aleister Crowley, 33:e gradens frimurare. Ännu mindre vem Crowley var i övrigt.

Om inte jag får ifrågasätta min närmast överordnade, får denne heller inte ifrågasätta sin, vilket leder till att jag i rakt uppstigande led hade tagit order av en klick inspirerad av en av 1900-talets mest ökända satanister. Men detta begrep jag ca 25 år senare. Det var då jag förstod hur maktpyramider fungerar.

Överhuvudtaget känner jag igen retoriken här från den retorik sekter använder. Den där uppfinningsrikedomen i att gardera sig mot alla tänkbara invändningar genom att liksom förebygga dem. Ett sådant exempel är Westerholms yttrande:

”Allt vi hör, och allt vi ser, är trumslagen från Sions Vises Protokoll”.

ALLT!

Det är liksom ingen idé att diskutera med den religiöse fanatikern som säger: ”Allt du kan säga emot mig är bara ytterligare exempel på satans list”. Sen flinar han bara åt dig.

Eller nån av de (tråkigare) lekar man lekte som barn:  ”Haha. Allt va du säger är BLAJ. Säg nåt, nurå!”.

I Stockholm har även en parant judinna vid namn Barbara Spectre dykt upp, och hon ger här en kort intervju ang antisemitism. Hon hinner säga mycket på kort tid. Namnet för tanken till nån Bondbrud, men det är det inte. Lyssna på vad hon säger (ställ ner kaffekoppen först):

https://www.youtube.com/watch?v=fI5Qhd3R8ik

Åter till Singer. Som tidigare antytts, ger han i sin helhet ett så sympatiskt intryck att man förlåter honom för dessa passager.  Singer tvivlar på dem, och uttrycker samtidigt att judarna kanske förnekade Jesus, och att de inte har någon rätt att ta sig rollen som något slags herrefolk. Han beskriver den verklighet han växer upp i. Det var såhär i judiska hem. Likväl är det han säger i princip det som Sions Vises Protokoll (SVP) säger, om än inte en ”utförlig instruktion” som denna är.

Denna pamflett (SVP) skall enligt uppgift ha diktats ihop av tsarrysslands underrättelsetjänst (Okhrana) 1903 och presenterats för tsar Nikolaj II, som hade blivit bestört. Men det framkom snabbt att det måste röra sig om en förfalskning (det var ett plagiat från ett tidigare dokument från franska revolutionen), och Nikolaj II beslöt stoppa dess utgivning med orden: ”The Protocols should be confiscated, a good cause cannot be defended by dirty means.”

Alldeles oavsett SVP:s ursprung görs dock få eller inga ansatser att bemöta dess eventuella giltighet. Det används istället oftast som slagträ i den polariserade debatten; SVP används av antisemiter och nazister för att rättfärdiga judehatet, heter det (det bekräftas av Westerholm). I den upphettade debatten är det mycket lätt och bekvämt att se SVP helt och hållet som en orättvis – och påhittad – anklagelse mot judarna. Och – att SVP helt enkelt är allt som finns (vilket Westerholm också säger). Polarisering bygger oftast på massornas okunskap.

Emellertid vilar det Singer skildrar ovan inte på SVP, utan det kommer uppenbarligen från Talmud och överhuvudtaget Judendomen  – där vi finner doktrinen om judarna som Guds utvalda folk:

I femte Mosebok (som bekant är alla Moseböckerna en del av Judendomens Tora, och som alltså har ”länkats in” i Kristendomens Bibel), finner vi:

” For you are a people holy to the LORD your God, and the LORD has chosen you to be a people for his treasured possession, out of all the peoples who are on the face of the earth.”

Som bekant, igen: den “Gud” som Toran skildrar I Moseböckerna är INTE nådig. Han är tvärtom grym, hämndlysten, svartsjuk och inhuman, och kräver skoningslös utrotning av alla ”otrogna”. Ett par exempel (det finns MASSOR av passager i Moseböckerna liknande detta:

  1. When the Lord your God brings you into the land where you are entering to possess it, and clears away many nations before you, the Hittites and the Girgashites and the Amorites and the Canaanites and the Perizzites and the Hivites and the Jebusites, seven nations greater and stronger than you,
  2. and when the Lord your God delivers them before you and you defeat them, then you shall utterly destroy them. You shall make no covenant with them and show no favor to them.

(5e: Mosebok:7)

 För balansens skull skall också nämnas:

The Tosefta, a collection of important post-Talmudic discourses, also states: ”Righteous people of all nations have a share in the world to come” (Sanhedrin 105a).

 Parallellt med all litteratur om judarna, och Förintelsen, läste jag även en annan Nobelpristagare i litteratur: Alexander Solsjenitsyn (AS). Jag plöjde igenom hela GULAG-arkipelagen och blev oerhört berörd. Minst lika berörd som jag blev av Förintelsen-litteraturen. Samtidigt slogs jag av frågan: Varför ligger nästan all emfas på Förintelsen, knappt någon på det som hände i Ryssland?

I sammanhanget ska nämnas: Jag har läst hyllmeter om Förintelsen, varit djupt engagerad i judarnas sak (och är ännu). Nazistjägaren Simon Wiesenthal var en idol för mig. Jag har läst rubbet om Wiesenthal och t ex hans klappjakt på Adolf Eichmann, Förintelsens chefsarkitekt (som alltså Margot Wallström i praktiken jämställs med). Och Leon Uris var min favoritförfattare i många år.

Men jag fick aldrig ihop det med Ryssland. Solsjenitsyn öppnade en helt ny värld som jag aldrig kunnat släppa. Var denna förintelse på nåt vis mindre värd? ”Förintelsen” får aldrig glömmas. Men den MINST lika vidriga förintelsen, på tiodubbelt fler människor – får den glömmas? GULAG-systemet använde inga gaskammare. Men jag lovar dig, läser du igenom hela materialet kommer du att inse att det finns fall här där du skulle böna om att få bli gasad istället.

Det var på 70-talet. Idag, 2018 (jag läser om alla Solsjenitsyns böcker nu), är det om möjligt ännu värre. Det är ingen alls i princip, som talar om, eller ens bryr sig, om det systematiska folkmordet på 66 miljoner människor, vars startskott var ryska revolutionen, och som manifesterades med det mycket brutala mordet på tsar Nikolaj II och hela hans familj.

Mordet anstiftades – enligt AS – av Yakov Sverdlov. Solsjenitsyn skriver:

… and let’s go boldly! The city where the tsar was assassinated takes the name of the assassin: Sverdlovsk.

(Sverdlovsk heter numera (och innan) Jekaterinburg)

Personligen väljer jag att gå i god för AS. Jag har stor respekt för honom och vet att han inte hittar på saker. Var och en är naturligtvis fri att tro vad han/hon vill.

Något som ytterligare stärker min tro på AS är följande yttrande på Wikipedia:

Den ryske författaren Alexander Solsjenitsyn hävdade att Pipes gav ”den polska versionen av rysk historia”. Pipes anklagade i sin tur ofta Solsjenitsyn för antisemitism– en anklagelse som han dock senare ansåg att denne rentvått sig ifrån genom publikationen av Tvåhundra år tillsammans.

(https://sv.wikipedia.org/wiki/Richard_Pipes )

 Detta är helt otroligt. ”Tvåhundra år tillsammans” är nämligen det verk av AS som (ännu) anses förbjudet – troligen JUST FÖR ATT den skulle kunna anses antisemitisk, med den måttstock som används idag! Det finns ännu ingen officiell engelsk översättning av verket (utgivet 2002), det finns alltjämt endast en engelsk översättning på nätet, gjord av ”eldsjälar”. Vad jag hört är dock att den översättningen anses vara bra. Jag har själv läst delar av den, och känner igen gamle AS. Det är ingen skillnad mot att läsa GULAG-arkipelagen.

Med detta sagt blir det än märkligare när man stöter på Richard Pipes i en annan Wikipedia-artikel (om Kommunism):

Det har påpekats, att det hos marxist-leninister redan före oktoberrevolutionen fanns en underförstådd förintelsetanke i tolkningen av begreppet klasskamp, något som exemplifierats av ett samtal mellan Lenins kommande chef för Tjekan, Felix Dzerzjinskij och mensjevikledaren Abramovitj, där Dzerzjinskij överväger möjligheten att inte bara förtrycka utan att förinta klassfienden.[7] Den senare inställningen ger Zinovjev, ordföranden för sovjeten i Petrograd och för Kommunistiska internationalen, i september 1918 offentligt uttryck för, när han menar att ”vi måste förinta 10 av Rysslands 100 miljoner invånare”.[7] Richard Pipes menar att detta uttalande var detsamma som en dödsdom över 10 miljoner människor[8] och hävdar vidare att Lenin såg politik som krigföring och en krigföring vars mål inte var att besegra fienden utan att förinta den.[9] Konkreta order och maningar från den högsta politiska ledningen kom också att ha en eliminatorisk innebörd[10] och till exempel från Trotskij utgick en order om att förinta en hel social etnisk grupp, donkosackerna.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kommunism

Detta, om något, torde kunna anses antisemitiskt. Med Lenin undantagen, var alla då levande personer som här nämns (även Yakov Sverdlov som vi nämnde i början, och som uppkallade staden Sverdlovsk), enligt AS, judar.

Vidare skriver Solsjenitsyn:

In the 1970s and 1980s, under the pressure of new revelations, the vision of the revolutionary years was adjusted.

A considerable number of voices were heard publicly. Thus the poet Nahum Korzhavin wrote: “If we make the participation of the Jews in the revolution a taboo subject, we can no longer talk about the revolution at all. There was a time when the pride of this participation was even prized… The Jews took part in the revolution, and in abnormally high proportions.” M. Agursky wrote on his part: “The participation of the Jews in the revolution and the civil war has not been limited to a very active engagement in the State apparatus; it has been infinitely wider.” Similarly, the Israeli Socialist S. Tsyroulnikov asserts: “At the beginning of the revolution, the Jews… served as the foundation of the new regime.”

But there are also many Jewish writers who, up to this day, either deny the Jews’ contribution to Bolshevism, or even reject the idea rashly, or—this is the most frequent—consider it only reluctantly.”

Uppenbarligen finns en vettigare standard för vad som ska klassas antisemitism. Om det finns fog, och om det är sant, så är det OK att rikta kritik. Precis den sortens kritik man kan rikta människor emellan. Men dagens definition av antisemitism, som uttrycks av civiliserade människor på Medborgarplatsen 2017 lyder: ”Den som inte tycker EXAKT som vi (Israel), är antisemit”.

När AS själv ställdes inför frågan svarar han:

I named the leadership of the GULAG in my book, GULAG Archipelago. Yes, there was a large proportion of Jews among its command. (Portraits of the directors of construction of the White Sea-Baltic Canal, which I reproduced from the Soviet commemorative corpus of 1936, caused outrage: they claimed that I have selected the Jews only on purpose. But I did not select them, I’ve just reproduced the photographs of all the High Directors of the BelBaltlag [White Sea – Baltic Canal camp administration] from that immortal book. Am I guilty that they had turned out to be Jews? Who had selected them for those posts? Who is guilty?) I will now add information about three prominent men, whom I did not know then. Before the BelBaltlag, one Lazar Kogan worked as the head of the GULAG; Zinovy Katsnelson was the deputy head of the GULAG from 1934 onward; Izrail Pliner was the head of the GULAG from 1936, and later he oversaw the completion of construction of the Moscow-Volga Canal

(1937).

( För den delen: Med dagens defintion av vad som är antisemitism skulle knappast Jesus Kristus själv klara sig undan. Han som skällde ut judendomens överstepräster så det stod härliga till!)

Även Zinovjev lät uppkalla en stad efter sig – Zinovievsk, i Ukraina, som innan dess hette Kropyvnytskyj, där pogromer ägt rum; vi läser vidare om pogromer på Wikipedia:

Large-scale pogroms, which began in the Russian Empire several decades earlier, intensified during the period of the Russian Civil War and the Revolution of 1917. Professor ZviGitelman (A Century of Ambivalence) estimated that only in 1918–1919 over 1,200 pogroms took place in Ukraine, thus amounting to the greatest slaughter of Jews in Eastern Europe since 1648.[35] Aleksandr Solzhenitsyn in his book Two Hundred Years Together provided additional statistics from research conducted by Nahum Gergel (1887–1931). Gergel counted 1,236 incidents of anti-Jewish violence and estimated that 887 mass pogroms occurred – the remainder being classified as ”excesses” not assuming mass proportions

https://en.wikipedia.org/wiki/Pogrom

Det är alltså förvånande, att trots faktum att AS:s bok, den svartlistade “200 år tillsammans” anses så vidrig att vi förvägras officiell engelsk översättning, så refereras till den både här och där, på Wikipedia, såsom en relevant källa.

Något som framtonar alltmer är att ryska revolutionen snarare var en judisk hämnd (och en gruvlig sådan) på pogromer som begåtts, än av någon ”arbetarnas ärofulla revolution”. Men samtidigt var judarna i Ryssland, innan revolutionen, ofta arbetsgivare. De hade – under tsartiden – tilldelats ett område som kallades Pale of Settlement, i vilket de till stor del bedrev destilleri- och tavernaverksamhet.

Det var judar – med viss polsk hjälp – som en gång startade hela den ryska vodkakulturen. Detta skedde ute på landsbygden och det skapade enligt AS stora problem, då de i stor skala anställde kristna arbetare (oftast ryssar) som helt enkelt blev livegna. De judiska ägarna uppmuntrade också alkoholism då de sålde alkohol mot kredit, misär och missnöje skapades när bönderna inte kunde betala och blev av med det de ägde. Avskaffandet av livegenskapen (m a o slaveriets upphävande) 1861 var ett hårt slag mot judarna. Jag lägger ett citat om detta, och sedan ett par citat till från 200YT. Ett förbehåll bara: detta är alltså inte en officiell översättning av boken, och även om jag inte tror  att något har överdrivits, kan jag naturligtvis inte veta om så är fallet:

Yet precisely the most important of these Alexandrian reforms, the most historically
significant turning point in the Russian history — the liberation of peasants and the abolition of the Serfdom in 1861 — turned out to be highly unprofitable for Russian Jews, and indeed ruinous for many. “The general social and economic changes resulting from the abolition of peasant servitude … had significantly worsened the material situation of broad Jewish masses during that transitional period.”

-AS, 200YT

When jewry came under the rule of the Russian state, this indigenous system remained, in
which the hierarchy of the Kahal had a self-interest. According to J. I. Gessen, all the anger
that enlightened jews felt against the ossifying Talmudic tradition became stronger in the
middle of the 19th century: “The representatives of the ruling class of jewry staked
everything on persuading the [Russian] administration of the necessity to maintain this
centuries-old institution, which reflected the interests both of the Russian power and of the
ruling jewish class”; “the Kahal in connection with the Rabbis held all the power and not
seldom, abused it: it misappropriated public funds, trampled the rights of the poor,
arbitrarily increased taxes and wreaked vengeance on personal enemies.”

-AS, 200YT

verklig social rättvisa rådde endast i Sovjetryssland”, citerade IB Singer kommunisterna i Warszawa i det första citatet här ovan. Jag beräknar att det här är ungefär från just den tiden i Sovjetryssland:

In August 1919, the Volunteer Army took Kiev and opened several Chekas and found the bodies of those recently executed; Shulgin composed nominal lists of victims using funeral announcements published in the reopened Kievlyanin; one can’t help noticing that almost all names were Slavic … it was the “chosen Russians” who were shot. Materials produced by the Special Investigative Commission in the South of Russia provide insights into the Kiev Cheka and its command personnel (based on the testimony of a captured Cheka interrogator):

“The headcount of the ‘Cheka’ staff varied between 150 and 300 … percentage-wise, there was 75% Jews and 25% others, and those in charge were almost exclusively Jews.” Out of twenty members of the Commission, i.e., the top brass who determined people’s destinies, fourteen were Jews. “All detained were kept either in the ‘Cheka’ building or in the Lukyanov’s prison…. A special shed was fitted for executions in the building on Institutskaya St. 40, on the corner with Levashovskaya St., where the main ‘Cheka’ office of the guberniya had moved from Ekaterininskaya St. An executioner (and sometimes ‘amateur’ Chekists) escorted a completely naked victim into a shed and ordered the victim to fall facedown on the ground. Then he finished the victim with a shot in the back of the head. Executions were performed using revolvers (typically Colts). Usually because of the short distance, the skull of the executed person exploded into fragments…. The next victim was similarly escorted inside and laid down nearby…. When number of victims was exceeding … the capacity of the shed, new victims were laid down right upon the dead or were shot at the entrance of the shed….

Usually the victims went to their execution without resistance.”

-AS, 200YT

Det här är bara slumpvis utvalda sekvenser ur boken. Här finns samma totala hjärtlöshet som i Förintelsen. Många vill ”jämföra”, se vilket som var ”ondast”. Lägg av. Hela spektrat av mänslig ondska finns här. Det räcker så.

Jag vet att detta börjar bli ganska långt, och vi ska snart runda av.

Man borde efter allt detta fråga sig: Men Stalin, då? Vilken roll hade han?

Solsjenitsyn säger:

During his political career, Stalin often allied with Jewish leaders of the communist party and relied on many Jewish back-benchers. By the mid-1930s he saw in the example of Hitler all the disadvantages of being a self-declared enemy of the Jews. Yet he likely harbored hostility toward them (his daughters memoirs support this), though even his closest circle was probably unaware of it. However, struggling against the Trotskyites, he, of course, realized this aspect as well –– his need to further get rid of the Jewish influence in the party. And, sensing the war, he perhaps was also grasping that proletarian internationalism alone would not be sufficient and that the notion of the homeland, and even the Homeland, would be much needed

 Håller ni ut ett litet tag till? Jag vill isåfall knyta ihop den här säcken genom att återgå till Lasse Wilhelmson. Och för den som läst såhär långt, och måhända hållit tillbaka en oemotståndlig impuls att automatskrika ”antisemitiiiism!!!”, kan här komma – kanske en inte så liten – surprise.

Enligt Lasse Wilhelmson består 80% av judarna av Ashkenazi-judar, från början khazarer. Detta var en nomadiserande folkgrupp, främst av turkisk härkomst, i trakten av nuvarande Ukraina, enligt Lasse W ungefär där Sidenvägen börjar.

De var inte etniska judar, utan de valde Judendomen.

 Detta bekräftas av Solsjenitsyn i början av 200 Years Together, och Lasse W har inte läst, vet jag, 200 Years Together! Här har vi eventuellt två av varandra oberoende källor, på att så var fallet.

Enligt Lasse W är judarna alls ingen etnisk folkgrupp! Man kan härvid fråga sig varför de blev judar. Jag tror jag vet det svaret:

Doktrinen – den åtråvärda – om ”Guds Utvalda Folk”.

Det judiska folket har shanghajats? Kapats, av en maktelit som satt sig i toppen på en pyramid? Genom att, vartän de kommer, snabbt ta kontroll över bank, och media. Hur ska du – ens judarna –  kunna veta, vem som sitter i toppen av maktpyramiden, om du inte ens får ifrågasätta närmast överordnad? Både Karl Marx och Moses Hess var 33:e gradens frimurare. Tack för ordet!

P.S: Kanske det var av denna anledning som Pipes rentvår Solsjenitsyn från antisemit-anklagelsen?

Annonser