När Sanningen politiseras bort

KölnLöfvén har nyligen meddelat i MSM att det nyligen uppkomna problemet med sexuella trakasserier mot kvinnor, inte ska knytas till det nyligen uppkomna problemet med flyktingströmmar.
Sociala medier har kokat över. Löfvén hade knappast kunnat säga något mer impopulärt, och här avslöjas klart den officiella svenska attityden (varifrån den nu kommer) att vilja fortsätta censurera nyheter som behandlar någon form av inblandning av flyktingar i brottssammanhang. Detta trots den polemik som utbröt efter händelserna i Köln, där det uppenbarades att väsentlig information (rörande flyktingar) tidigare hade mörkats i Sverige – antingen av polisen eller av media. Det avslöjades, helt enkelt, att man utelämnat information som skulle ha kunnat användas av Sverigedemokraterna.
Uppmärksamheten till trots har det alltså inte lett till någon reform, inget räfst-och-rättarting – man fortsätter m a o att lägga locket på, vilket också den tragiska händelsen med 15-årige Arminas bekräftat (där det också låg sexuella trakasserier bakom).

Jag har som vanligt ingen som helst politisk utgångspunkt i det jag skriver. Jag agerar som en intresserad privatperson utan politisk bindning, som vill veta vad som är Sant. Punkt. Det är en intressant vinkel. Ser man vad som är sant, inser man att det inte är så lätt för en ung manlig arabisk flykting att plötsligt befinna sig i ett land där söta svenska flickor går klädda utan Burka, och doftar parfym. Någon enstaka arab klarar säkert av det, men när de kommer i formliga horder (de flesta flyktingarna är just unga män), måste problem uppstå.
Jag är dock förhindrad att peka på den sanningen, eftersom Sverigedemokraterna skulle gynnas. Vad värre är, jag skulle bara fösas undan, placeras i ett fack där ingen lyssnar på mig, förutom SD. Och dessutom anses ”extrem”.
Jag har en stark känsla av att när en konflikt, vilken som helst, eskalerar bortom kontroll, är orsaken att det finns en klar sanning som inte får yppas, samtidigt som jag har en lika stark känsla av att just den sanningen är enda vägen ut ur konflikten.
Sanningen i detta fall, är att vi måste kunna tala om ett problem, utan att vara rasister. Men så snart jag säger något konstruktivt om det, ådrar jag mig aggression och kallas rasist. Då blir debatten obalanserad och problemet kan inte lösas. Ett yttre exempel är Israel/Palestinakonflikten. Så fort man yppar något kritiskt mot Israel, blir man omedelbart antisemit och judehatare, och konflikten eskalerar. De tillgriper en kortsiktig lösning, och på lång sikt eskalerar den ohanterade sanningen.
Det riktiga dråpslaget mot sanningen är dock i detta fall att sanningen etiketteras som ”vänster”. Den som pekar på något som är sant i denna konflikt, anses som vänsterextrem och då kan den sanningen sopas undan. Sanningen blir en politisk åsikt, och problemet förblir ohanterat.

Och det är media som åstadkommer det här. Media hamrar ständigt in i det kollektiva medvetandet att ”extremism” gillar vi inte. Det har ju nästan samma ondskefulla klang som ”terrorist”. Jag drar mig till minnes Erik Johanssons telefonintervju med Patrik Oksanen, som vill genomföra en mediareform, och ”certifiering” av media för att säkerställa sanningshalten i medias rapportering. Erik presenterar sig helt enkelt som en privatperson som är intresserad av Sanningen, inget annat. Men Oksanen kan inte ge några källor bakom de ”sanningar” han skriver om, och försöker hela tiden få Erik att uppge något ”syfte”, om han kommer från någon politisk falang, osv, för då hade han kunnat neutralisera honom – givetvis utan att någonsin behöva uppge någon källa.
Vad är det som händer här? Är man bara det minsta lilla intresserad, och vill ta reda på saker, inser man vilken fördumning som pågår, och om man ”backtrackar” kommer man till en punkt där det framgår att vi blint litar på auktoritet, som aldrig behöver förklara ”varför”.
Vi bygger väsentliga delar av vår verklighetsuppfattning på vad media meddelar. Om media meddelar lögner, får vi en skev verklighetsuppfattning. Denna verklighetsuppfattning blir till en del av en själv, ens identitet, och den blir till något man försvarar, ofta med ilska. Det är lätt att se andras hjärntvätt, men mycket svårare att se sin egen. De som styr media kan de här principerna. Det kallas social engineering.
Hur gör du för att undgå denna kontroll? Kritiskt granska media? Bli Sverigedemokrat? Jag tror det krävs mer än så. Man måste ifrågasätta sin egen verklighetsuppfattning, sin egen falska identitet, som identifierat sig med något som inte längre kan överleva och därmed grips av rädsla. Det finns mera i bilden än ett avsiktligt mörkande av information om flyktingar. En fullt utvecklad och aggressiv krigspropaganda, t ex.

Nu kan ju Sverigedemokraterna lugnt stå där och vinna en massa sanningspoäng genom att peka på hur regeringen förfar på ett oärligt sätt när de undanhåller viktig information.
Lao Tzu (om det var han) hade rätt. What you resist, you become. Nu har regeringen hela tiden gjort motstånd mot rasism, och vad har hänt? Det mest rasistiska partiet av alla blir snart vår regering.
Men jag vet inte om det behöver bli så. Sverigedemokraterna må ha sina rötter i Nazismen. Det finns säkert en gammal stab av väljare som har obehagliga åsikter. Men partiet har nått en kritisk massa i och med den enorma tillströmningen av nya väljare, som uppenbarligen inte är nazister. Om Löfvén fortsätter i samma stil kommer Åkesson att vinna nästa val med egen majoritet. Men jag tror inte längre på att SD kommer att införa diktatur, avskaffa fria val och vända militären mot folket.
Och för den delen: Socialdemokraterna har sina rötter i Kommunismen, också en mycket obehaglig filosofi.
Jag tror att Sanningen måste fram på något vis. Man får inte kompromissa med sanningen.

Om året som gick, och 2016

new-years-eve-in-riverside-pictures-of-fireworks
Ännu ett nyårsfirande till ända. Nyår har en alldeles speciell energi, som inte saknades heller denna gång. Men medan vi stod ute och tittade på fyrverkerierna hoppade åtminstone undertecknad till rejält av en extra kraftig smäll bara några meter ifrån oss. Larmen på de parkerade bilarna löste ut längs bägge sidor av gatan. Inte värre än så, men man bar detta nyår på en underliggande beredskap för terrorattacker, som det utringda året så generöst har matat oss med. Hade det verkligen hänt något hade man nog (i bästa fall) inte hunnit hoppa till ens, men det hela stämmer till eftertanke.

Vart har det gångna året fört oss, egentligen? Det har varit så mycket mänskligt elände att man nästan har varit tvungen att stänga av för att orka vidare, och så mycket dolt maktspel, och så mycket politisk inkompetens som exponerats, att man fått förfärande inblickar samtidigt som man gripits av frustration inför människors ovilja att se.
Vi kan för enkelhetens skull hålla oss till Sverige. Jag tror dock det blir svårt, eftersom Sverige just nu i extremt hög grad är avhängigt yttre händelser. Men jag tror till yttermera visso att vår nationsidentitet – i den mån den existerar – som svenskar har prövats extra hårt under 2015 och att den borde belysas.

För att säga det rakt på sak: Jag är så trött på Sverige. Det börjar bli riktigt farligt att leva i detta inskräkta lilla pissland, så genomsyrat av unken egoism, bigotteri och dubbelmoral, och som inte kan göra annat än att krampaktigt upprätthålla gamla ideal som inte längre fungerar. Regeringen är en tragikomisk fars, där komiken är uppenbar för den yttre betraktaren som slipper identifiera sig som svensk; och där tragiken ligger i insikten att det är helt andra krafter som styr landet, än vad svenska politiker rår över.
Så det är egentligen inte Löfvéns, eller Wallströms, eller Romsons eller någon annans fel. Läget är helt säkert unikt ifråga om parlamentarisk hopplöshet. Det går inte att genomföra någonting, men svensken ser inte detta, utan lägger hela bördan på våra politiker.
I fallet Wallström: när det gäller hennes uttalanden mot Saudiarabien och Israel, hyllas hon i Washington Post och många tyska media, medan hon får löpa gatlopp i Sverige. Jag är inte så säker på om det är Wallströms dåliga kunskaper om vad hon ger sig in på som retar svensken, eller om det i själva verket bottnar i en djup rädsla i detta land, att stöta sig med auktoriteter – vilket triggar vår ökända Jantelag i sin mest aggressiva form (eller det som vi även kallar PK).

Kanske är det bara så att Wallström försöker hålla fast vid sinnebilden av något slags svensk nationsidentitet som det Neutrala landet, som Föredömet vad gäller demokrati och jämställdhet – och att Sverige då måste kunna markera, kanske i Palmes anda, mot Saudis medeltida terrorregim, och mot Israel: erkänna Palestina som nation. Det vore kanske någon heder i det. Ett oantastligt Sverige för andra att respektera, ett ljus i mörkret.
Tanken går ånyo till politikern Egon Frid, som skrev upp sig på en röstlista för förnyad utredning av 9/11. Han tvingades till offentlig avbön a la Kina eller kommunismens Sovjet. Och det var Kalla Fakta som gjorde det – en av Sveriges garanter för att fakta och ingen annan villfarelse ska få råda. Sätt det i relation till att det bara handlade om en förnyad utredning – mao en extra åtgärd för att säkerställa fakta i målet. Eller hur? Kan du se ironin?
Sättet på vilket han behandlades, den här oerhörda nervositeten från svenska myndigheter inför att stöta sig med USA, påminner om Wallströms fall.
serie
Sverige är det mest materialistiska landet i världen enligt statistik. Uppenbarligen är vi också jordens mest korkade folk. Jag menar över en viss nivå. Svensken är bra på rationellt, logiskt tänkande, men den intuitiva fakulteten, som krävs för att se bortom det rent uppenbara, föreställningsförmågan, och abstraktionsförmågan, är underutvecklad. Sverige är ett Mecka för vetenskaplig materialism, och det är inte att undra på att VoF är så starka. Jag tror att 2016 kommer att kräva mer av svensken än det han är bra på. Vi körde i väggen rejält redan under det utringda året.
Det krävs en del andlig medvetenhet för detta. Den som kan se sig själv, ser mysteriet. Den som inte kan det, ser bara manifestationerna av mysteriet.

Det handlar mao inte bara om att ta emot eller inte ta emot flyktingar, och hur vi ska bygga ut vår infrastruktur för att ta emot dem. Det handlar i första hand om varför flyktingarna kommer. Vår rationella förklaring är bara att det är krig någonstans därute. Vore det inte prio #1 att få stopp på kriget? Om båten sprungit läck, vore det då inte prio #1 att täta läckan, och inte att enbart börja ösa som tokiga?
asylkaoset
Det vore väl också mest önskvärt för flyktingarna själva, så att de kan stanna i sitt eget land?
Kan man få stopp på inbördeskriget i Syrien? Är det så att det är USA som vill ha bort Assad, och att de i själva verket göder kriget? Är Assad verkligen en tyrann eller är det propaganda? Svensken ställer sig ogärna de frågorna, utan han rättar snällt in sig i hierarkin och bara gör vad han är tillsagd.
Och Sverige, som nation, antar ett likande beteende, inför mäktigare aktörer?
Hur går det ihop med Sveriges eventuella nationsidentitet, som Neutral värnare för sann demokrati?
Vi lever helt säkert i tider där gamla lögner obönhörligt kommer upp i dagen. Alla garderober kommer att rasa, en efter en, och avtäcka alla skeletten, till allmän förfäran (ja, i den mån vi bryr oss, och vågar se).

Och jag tror dessvärre att det är så. Jag menar, Sverige bara fogar sig kameleontlikt efter mäktigare aktörer, samtidigt som vi i skymundan hjälper den mäktigaste. Bakom de tjusiga slagorden om svensk neutralitet låg ett nära samarbete med Nazityskland. SKF byggde snabbt upp en fabrik i Schweinfurt för att tillfredsställa krigsmaskinens bottenlösa behov. Bofors och LKAB försåg Tyskland med järn och materiel under hela kriget. På den tiden var många högt uppsatta svenskar nazister.
Men var det inte också så, att amerikanska företag var rejält inblandade, och gjorde storkovan på den galne österrikarens expansionsdrift? Hur var det med det här Trading With The Enemy Act?
När man tänker efter lite: försökte amerikanerna stoppa Hitler från att invadera Sovjet? Låg det inte tvärtom helt i deras intresse att Hitler hade lyckats med detta? Tänk om…!?

Men det gick inte som man tänkt sig. Nu måste man få ihop en annan version för att rädda ansiktet. Har man kontroll över media är det en baggis. Men ändå inte! (nu provocerar jag lite).

Sanningen har en kraft i sig som måste fram, och hur desperat man än försöker hindra det, kommer det inte att lyckas, om vi bara är öppna och orädda. En del av Sanningen är att våra politiker står där bara för att upprätthålla den ”officiella” sanningen. Politikerna utgör bara ett allt tunnare draperi framför andra intressen, som vi inte får se (men som är uppenbara för den som gräver bara lite). Men många svenskar är tyvärr ovilliga att acceptera det, hur uppenbart det än är. På denna punkt är vi svenskar fortfarande långt efter t ex. Danmark.

Är detta konspirationsteorier? Kanske. Du avgör.
Det är skillnad på konspirationsteorier och konspirationsteorier. En del av dem skapas för att skrämma folket till passivitet. Man kan inte tro på ALLT som sprids.
Men ”konspirationsteorier” är tyvärr också ofta en mental utväg att sortera bort information som upplevs störande. Vi identifierar oss i det vi tror på, och när vi står inför uppgifter som tyder på att det vi trott på inte kan stämma, blir vår identitet hotad, och vi blir upprörda. På den punkten gäller det att vara ärlig mot sig själv. Det kan betyda att man måste krisa ihop ett tag, för att komma ut styrkt på andra sidan. Jag befarar att 2016 kommer att bjuda på en rad sådana ”kriser”.

Vår egen Marcus Oscarsson, vinnare av ”begriplighetspriset” (vilket man inte betvivlar när man hör honom prata) gav oväntat Margot en stjärna i kanten i sin egen tillbakablick över det gångna året. Med sin Iranbakgrund är han kanske inte lika präglad av vår nedärvda jantelag utan kan se ett annat perspektiv? Å andra sidan är även han lika mycket slav under korrupta medias rapportering som våra politiker, och tror kanske på floskeln om Sveriges särskilda nationsidentitet, som neutral värnare om demokrati och sann jämställdhet?