Byråkratins Anatomi

   Bureaucracy-is-Broken-500x301   Varför vill man skriva något om byråkrati? Vill någon läsa om byråkrati? Det senare får vi se. Det första måste jag besvara. Jag tror att de flesta bara motviligt accepterat att byråkrati existerar, men ingen har försökt isolera själva begreppet, och frågat sig varifrån det kommer. Den tanken har legat och grott ett tag.

 Så vad är det? För egen del dyker en mental bild upp av grå tjänstemän på grå kontor, som antingen med total nonchalans eller extraordinär nit genererar omständliga handläggningsprocedurer, mera för procedurens egen skull än dem den skall tjäna. I vilket fall en verksamhet som egentligen skulle kunna skötas på ett avsevärt mera effektivt sätt. Jag har hört talas om att det är en god exercis i tålamod, tillika ”byråkratisk inblick”, att ansöka om ryskt visum. Det verkar i detta fall som att det är meningen att rutinerna ska vara tidsödande och besvärliga, eftersom de hela tiden ändras, vilket gör att man aldrig kan förbereda sig inför nästa gång man ansöker om ryskt visum.

 Man vill gärna tycka att kommunism (eller i alla fall ett totalitärt system) och byråkrati hör samman. Och det är nog inte så konstigt. Men är inte också EU en byråkrati? Och FN? FN är faktiskt organiserat som ett kommunistparti som Sovjets eller Kinas. Det är samma hierarkiska struktur, och så många ledande personer inom FN har varit kommunister, vilket är intressant, då FN ju har sprungit fram ur kommunistskräckens USA och har huvudkvarter i New York. Se förresten vad jag hittar här:

http://townhall.com/tipsheet/heatherginsberg/2014/01/19/un-climate-chief-says-communism-is-best-way-to-fight-global-warming-n1779973

 Här ännu ett exempel på hur man kan måla upp ett falskt globalt hot, och använda det som förevändning att införa ett totalitärt politiskt system. Har det hänt förut? Vi kommer närmare in på detta senare. Jag vill på detta stadium försöka definiera vad byråkrati är. Är det helt enkelt ett nödvändigt ont, som måste uppstå för att ordning och reda ska vidmakthållas? Eller är det bara en besvärande biprodukt från ett i övrigt förträffligt system, som någon förnuftig och driftig person borde sopa undan, för att… ja, vadå skulle uppnås?

Vad skulle Sovjet vara om inte byråkratin fanns där?

Det är nästan som att fråga sig vad kyrkan skulle vara utan sina dogmer. Och jag tror definitivt inte en ”förnuftig och driftig” person är så välkommen att städa bort kyrkans dogmer, som ju skapats för att prästerna ska känna sig viktiga, eller hur?

bureaucracy

 Ett annat område där det verkligen råder byråkrati är ett militärt regemente. Där ska allt vara ordnat och bokfört. Blanketter ska ifyllas rätt, papper ska skrivas i rätt format, skor ska vara putsade, uniformen ska sitta rätt, och man ska göra honnör på rätt sätt. Och det är en total hysteri i det. Är inte alla dessa regler också till för att någon ska känna sig viktig? Är reglemente och dogmer egentligen samma sak? Är bägge byråkrati?

Vad utmärker kommunismen, kyrkan och militären? Jo, alla är centraliserande krafter, strikta hierarkier där man inte ifrågasätter. Här gäller devisen ”kollektivet är allt, individen är ingenting”.

Är byråkrati således enbart ett reglemente som ”behövs” för att hålla kontroll på ett kollektiv? Är byråkratin alltså medvetet skapad – för att spetsa till det – bara för att trycka ner individen?

 I alla fall kan konstateras att själva regelverket är viktigare än den som det ska tjäna, och det därför att det är inte dig det ska tjäna – även om du ska tro det. Du ska tro på att om du följer kyrkans dogmer, deltar i alla ceremonier, rabblar ramsor, sjunger psalmer – så blir du frälst, och att det är enda vägen. Du ska tro på att om dina kängor skiner och uniformen är oklanderlig, är du en god soldat i ditt fosterland.

 Byråkrati och materialism hör också ihop, tror jag. Materialism är en konsekvens av ”kollektivet är allt, individen ingenting”. Eftersom allt ska kunna diskuteras i ett kollektiv, måste man uteslutande diskutera tagbara, reella materiella objekt som alla kan se, och komma överens om. En individuell upplevelse som saknar materiell förankring kan helt enkelt inte uttryckas i ett sådant forum, i synnerhet inte om det motsäger någon doktrin som den kontrollerande makten vill hävda. Och makten vill överhuvudtaget alltid kunna visa  på fysiska mätbara objekt, för att få massorna med sig. För individens del blir följden att ”något utanför mig själv är viktigare och mäktigare än mig själv”.

governmental-bureaucracy-demotivational-poster-1227924306

 Och när man inte vet vad detta något är, eller när det finns någon gestalt, upphöjd över våra huvuden, som på piedestal, kanske som Lenin, eller Stalin, vad finns då ”över” för oss dödliga varelser? Det är precis som i kyrkan! Ett krampaktigt fasthållande vid dogmerna, som är ofelbara. Går det snett, är felet ditt. Dogmerna är ofelbara.

 Josef K. i Franz Kafkas Processen blir en dag arresterad utan att få reda på orsaken. Han blir aldrig inspärrad någonstans, om man bortser från det mentala fängelse han hamnar i. Under det mödosamma åtagandet att komma underfund med sin situation, får han höra att myndigheterna aldrig har fel. Lagen är absolut. Men han hittar den inte. Den finns ingenstans inom räckhåll. Han får inte veta vad som är lagligt eller olagligt. Lagen förblir något som surrar i hans huvud, men fördenskull inte mindre viktig. Det suger upp honom helt, och han kan inte sköta sitt jobb längre. Han anser sig oskyldig men det framgår alltmer att han brottas med någon abstrakt skuld. Han är fast i en mental, byråkratisk labyrint, vars förveckligar broderas ut av honom själv, men även av brännvinsadvokater & annat mer eller mindre löst folk anknutna till domstolen, som han möter under sin dystra vandring. En gång kommer han faktiskt över en lagbok, tror han, för den ligger på självaste domarens bord – men den visar sig vara full av pornografi!

untitled

 Han hamnar så småningom i en kyrka. En präst (som visar sig tillhöra domstolen) ger honom ett tankeexperiment, där han äntligen skulle kunna få tillträde till Lagen. Lagen finns i en stor byggnad, långt därinne någonstans. Men det finns en dörrvakt utanför som inte släpper in honom. I stället erbjuds Josef K. att sätta sig på en stol och vänta bredvid ingången. Där väntar han i återstoden av sitt liv. Därför att han tror att någonstans därinne finns Den Yttersta Sanningen, som ska göra honom fri. Därinne finns lösningen på hans mystiska gåta, för nu har den (eventuella) futtiga lagöverträdelse han häktats för vuxit till rent existentiella proportioner, där kanske själva arvssynden kan vara brottet (vem kan inte häktas då?) – det är Gud som finns därinne, fast i annan skepnad. Lagen har inträtt i Guds ställe. Allt är utbytt och helt materialistiskt, men i grunden precis som en ”syndares” botgöring under katolska kyrkan.

 Dörrvakten som inte vet något alls om hans process, eller om Lagen, har total makt över honom. Precis som en präst hade (och har kanske ännu). Bara genom prästen kan du nå Gud, vill man du ska tro. Men prästen vet inget om Gud. Prästen vill vara viktig, han är också dörrvakt. Han står för något dyrt och åtråvärt. Men det är en illusion – det finns inget därinne. Det finns ingenting där! Det är därför Josef K. inte släpps in! Han får sitta utanför och vänta tills han dör.

bureaucrat

 Byråkrati frodas där människor vill ställa sig mellan dig och något du är i absolut behov av, eller finner åtråvärt, eller dyrkar.

 Efter denna djupdykning kan det vara läge att checka hur denna slutsats fungerar i det vardagliga livet.

Man stöter på byråkrati närhelst man är lite utsatt, och man behöver något av samhället. T ex är CSN en mycket byråkratisk myndighet, men inget mot Försäkringskassan. Jag var med om att fylla i en lång och omständlig anmälan, men fick det tillbakaskickat till mig nästan en hel månad senare (jag var alltså i behov av pengar), därför att en enda ruta inte var ikryssad. Så jag fick alltså kryssa i denna ruta och skicka tillbaka det hela igen, och det tog ytterligare nästan en månad innan nåt hände. Varför kunde inte tjänstemannen lyfta luren och fråga mig om den där kryssrutan? Nej, det vore ett brott mot dogmen. Det skulle ju undergräva tjänstemannens viktighet, då det skulle kunna upplevas som hyggligt att ringa och få till stånd en snabbare handläggning. Och snabbhet, ser du, är byråkratens fasa. Och rationalisering! Det får inte vara för mycket rörelse, då skulle ju saker kunna hända som skulle kunna oroa byråkraten.

Solzjenitsyn

 På tal om detta: I Alexander Solzjenitsyns böcker, t ex I Den Första Kretsen, får man läsa om de riktiga kommunistiska entusiasterna under Sovjettiden, de som vigt sitt liv åt Systemet och skulle kunna dö handlöst för Lenin och Stalin när som helst. De brinner av framåtanda och har tusen idéer om hur man skulle kunna göra Systemet ännu bättre. De är otroligt kunniga, de kan Marx’ och Engels skrifter närmast utantill, och de är väl bevandrade i den dialektiska filosofin och den dialektiska materialismen. Riktiga föredömen! Och vad gör de? – De sitter i fängelse! Ja, vad trodde du??

 Intressant är att dessa entusiaster i fängelset rannsakar sig själva hela tiden (lite som Josef K.) – ”vad var det jag gjorde fel?”; de tar på sig skuld som de inte har, gråter och gör ”avbön”, de ska bli perfekta Sovjetmedborgare. Men de får i bästa fall pula med något menlöst slavjobb på någon sjaraska.

 En utmärkande egenskap hos byråkrati, är den hierarkiska strukturen med avdelningar och underavdelningar med underavdelningar… och så vidare. En massa folk är sysselsatta, fast de inte behövs. I toppen sitter en liten elit, som vi ofta inte alls kan se. Kan vi se den, är det troligen inte toppen. Och vi kan inte se den därför att alla dessa underavdelningar tjänar till att dölja den. Däremot är det så, att den mentalitet toppen har, strömmer nedåt genom alla underavdelningarna, och den drabbar till slut individen. Alla sådana strukturer är centraliserande krafter.

 Jag vill påstå att byråkrati är fallet, varhelst något stagnerat inte tillåts att röra sig, inte endast i totalitära system, utan i demokratier också, och även i icke-politiska sammanhang – det råder alltid ett förhållande mellan centraliserande och decentraliserande krafter, och byråkratin ökar ju mera balansen lutar över åt det centraliserande hållet.

bureaucracy2

Ett exempel på icke-politisk byråkrati (ja, lite politik finns det nog), är cancerindustrin. Det är den mest horribla byråkratin vi har på planeten. Det kallas inte byråkrati, men mekanismen är densamma. Människor ställer sig mellan dig och något som du absolut vill ha – ditt liv. De skulle få mindre makt om de gav dig livet, och de skulle vara mindre viktiga. De skulle bli av med sina befattningar och sin profit om de tillät för mycket rörelse på det här området.

 Så, avslutningsvis, för att återknyta till länken jag gav ovan: Det handlar om att göra sig viktig, för att skapa en hierarki. Det gäller att på något vis försöka måla upp ett hot mot hela planeten, mot hela mänskligheten. Men det är återigen en liten elit som vill kontrollera kollektivet, det blir bara ett större kollektiv denna gång.

 Det gäller för dig som individ, att inte identifiera dig i kollektivet. Tro inte att den Yttersta Sanningen om dig ligger utanför dig själv. Josef K. kunde när som helst lämna den där stolen hos dörrvakten (enligt Kafka också). Men det gjorde han inte. Gör inte samma misstag…

Central_Bureaucracy_3010_Wide

Annonser