Den Förlorade Dimensionen

Det talas mycket om verkligheten nuförtiden, och ibland om den fascinerande (oftast oroande) möjligheten att verkligheten inte varit vad man trott. Jag talar om sprickor i verkligheten; sådana där plötsliga insikter, som slår bort själva grunden man står på, så att man störtar handlöst, miljoner mil rakt ner. Eller alternativt: upplevelsen av att stå kvar där man står, men att världen omkring en störtar handlöst ner; varvid man finner sig stående på en miljoner mil hög pelare, med bara såpass yta att du kan stå på den. Sånt här är alltid kul. Och en lika störande upplevelse är kanske den att det inte finns något som är ”på” någonting – utan att allt bara flyter, svävar. Trots det trygga ankare talesättet ”stå med bägge fötter på jorden” kan innebära, kan man inte bara kasta ankar och bli kvar där man är, för alltid. Det finns ingenting som är för evigt Sant, utan allt transcenderar, blir större, mera. Allt går vidare, det verkar vara en av universums grundläggande lagar. Allt blir MERA. Faktum är att universum också expanderar med accelererande hastighet.

Men trots detta ÄR en absolut Stillhet någonstans.
Den finns där, bortom allt, och före allt. Omkring allt.

In the practice of the Tao,
everyday something is dropped
-Tao Te Ching

Out beyond ideas of wrong-doing and right-doing,
there is a field.
I’ll meet you there.
-Rumi

Om det är den stillheten du adresserar när du ”står med bägge fötter på jorden”, så är det inte dåligt. Men för det mesta betyder ordstävet att man helt enkelt ska vara människa, vilket kan vara en identifikation som inte håller i evighet. Visst, att vara medmänsklig är bra! Men att vara ”människa” enbart i den bemärkelsen att man är sin kropp och inget mera, är inte längre att ”stå med bägge fötterna på jorden”. Nej, då har det gått Jantelag i det; då är det en tanke om dig själv, och du identifierar dig i dina tankar. Då faller du, därför att tankar – särskilt de som du identifierar dig med – är statiska, de transcenderar inte! Sprickorna i verkligheten påminner dig om fallet. För du har fallit ur Nuet, ner i tiden. Från En-heten ner i separationen. Nej, att stå med bägger fötter på jorden är att hitta den där Absoluta Stillheten.

Hur låter det här? Jag skulle råda dig att ta en titt på Peter Dziubans videoserie som jag har lagt in här. Ta en time-out, för att göra upp med tiden. Första gången man hör detta, går det kanske bara en förbi. Man fattar inte, man är inte mottaglig. Jag tror inte jag fattar fullt ut heller. Mottaglig så tillvida att jag lyssnar på detta med stort intresse är jag dock.

Peter Dziuban är en av förgrundsfigurerna för Non-duality. Han säger samma sak som Eckhart Tolle och de andra som jag länkar till, fast på sitt sätt. Vad är non-duality? Det är ett medvetandetillstånd där du har ställt dig på en abstraktionsnivå utanför vårt ”normala” medvetandetillstånd där vi alltid ser 2-polariteter, där det ena är ”rätt” och det andra ”fel”, där det ena sant och det andra falskt. För att du ska inse vilken mental fälla det är, studera t ex kontroversen mellan religion och vetenskap, eller någon annan konflikt, som höger – och vänsterpolitik, utan att handlöst välja någon av sidorna. Du ser det dualistiska medvetandet tydligast i ”laddade” sammanhang, dock. Ta t ex 9-11. Det är mycket laddat. Jag lägger här in en utmärkt analys av Torbjörn Sassersson, om hur TV4:s Kalla Fakta har betett sig. Det är inga ”fakta” nu längre, utan man utgår från idé för att sedan förvränga fakta så att de överensstämmer med idén:

Verkligheten spricker när mentala boxar spricker. Det är egot som bygger dessa boxar, och för egot är säkerhet nödvändigt. Lever vi i en värld där – OK om det är lite strul här och där – men där det på det stora hela ändå är tryggt, att allt strävar åt rätt håll; att våra högsta ledare ALLTID guidas av de högsta sanningar som finns?

Vad händer när en sådan mental box ifrågasätts, som sker i fallet 9-11? Vågar vi se en ohygglig sanning, eller vägrar vi transcendera oss själva? Söker vi oss tillbaka till det statiska, det vi trott oss veta i alla tider, och kallar det ”fakta”? Fakta, det högsta, det ideala, för endast det bästa duger att täta vår box. Allt bygger på tillit. Det måste kännas säkert.

Alla situationer där du markerar en av de två sidorna i en konflikt och gör motstånd mot den andra sidan, där du ÄR någon som kämpar för något, är dualism. Att antaga en abstraktionsnivå utanför denna polaritet är att öppna sig för möjlligheten att bägge polariteterna kan ha fel. Då upptäcker du helt nya saker. Mer än så: du transcenderar en identitet. Jag skojar inte. Det är då verkligheten kan spricka. Med verkligheten (den du upplever) menas den mentala box du byggt under detta liv (och sannolikt tidigare liv) där du anammat det dualistiska medvetandetillståndet.

Om du är HELT fast i dualism kan du inte se det absurda i detta yttrande:

”Därför att vetenskapen har rätt, kan Gud inte finnas”.

Om du har öppnat dig för den andra abstraktionsnivån, kan du kanske se att bägge sidorna diskuterar mentala bilder, tankar, som givetvis inte existerar – vilket öppnar för att Gud kan vara något helt annat – och även vetenskapen. Både Gud och vetenskap är så mycket mer, att det inte är möjligt att formulera en sådan mening.

E.F Schumacher har ett alternativt sätt att se det. Han använder annorlunda termer, men han är oerhört intressant att läsa. Han talar bl a om konvergerande och divergerande problem. Det finns två sorters problem helt enkelt. Ett konvergerande problem kännetecknas av att dess lösning blir alltmer uppenbar och att flera parter gör samma iakttagelser, och enas om en definitiv lösning. T ex är ett konvergerande problem hur man skapar ett fortskaffningsmedel på två hjul. Det lär bli en cykel. Punkt. Problemet löst.

Men ett divergerande problem är ”hur undervisar vi våra barn”? Det problemet bara växer, grenar ut sig, och har ingen definitiv lösning. Men likväl förekommer att man förenklar också sådana problem genom att tvinga dem att vara konvergerande problem. Och det är det som har skett när man skapar meningen ovan (denna slutsats är min egen, inte Schumachers):

” Därför att vetenskapen har rätt, kan Gud inte finnas”’

Det är ett försök att tillämpa logik där logik inte kan tillämpas. Logik kan tillämpas endast på konvergerande problem. I meningen ovan är det endast själva orden som illustrerar en logik, och sålunda är detta en bokstavstrohet, lika absurd (och farlig) som religiös sådan.
Så här säger han om logik och divergerande problem:

”Logic does not help us, because it insists that if a thing is true, its opposite cannot be true at the same time. It also insists that if a thing is good, more of it will be better. Here we have a typical and very basic problem, which I call a divergent problem, and it does not yeld to ordinary straight-line logic; it demonstrates that life is bigger than logic ”.

(Läs E.F Schumachers utomordentliga bok ”Handbook for the Perplexed”. Den har översatts till svenska men upplagan är slut – go for the English one. Stort tack till Maria, som en gång tipsade mig om den!)

EDIT: Det kom nyligen till min  kännedom (tack vare Susanne, se kommentarerna!)  att en nyöversättning föreligger:

http://www.bokus.com/bok/9789113049861/vagledning-for-vilseforda/

En annan sak som Schumacher belyser – och även Dziuiban – är ett perspektiv som gått förlorat; ett vertikalt perspektiv. Rentav en dimension! Schumacher talar om Levels of Being. Helt enkelt högre/lägre nivåer av varande. Fanns det inte, skulle inte transcendens vara möjligt. Man skulle inte kunna gå till en annan abstraktionsnivå.
Det här är kittlande. Peter Dziuban antyder att det existerar ett ”Jorden är platt” även idag, på ett annat plan men precis lika absurt som på medeltiden. Det grundar sig i vår totala oförmåga i västerlandet, att se oss själva, utan vi projicerar allt utanför oss. Men det finns inget som existerar utanför oss. Inget kan existera fristående, utanför vårt medvetande.

Dualism behöver inte den vertikala dimensionen. Det räcker att det finns något att identifera sig med. Vad, är mindre viktigt. Somliga härleder sin identitet från sin bil(!) Yrke, utbildning, status är identitetsskapande. För att få folk att ställa upp på krig måste man lyckas fånga deras identitet. Det görs genom uniformen, och ”äran”. I det kollektiva medvetandet – där bevisföring utövas – är sådant viktigt för egot, som alltid måste bevisa sin falska identitet.

Vad egot gör hela tiden är bara att bekräfta, bevisa och hävda sin falska identitet.
John Cleese visar det på ett alldeles ypperligt sätt, som figuren Basil Fawlty. Och det är därför det är så bra. Vi känner igen det här. Fawlty Towers är en grundlig utbildning i hur det mänskliga egot fungerar.

Finns det ett samband: tvådimensionellt tänkande – två polariteter? Det är en hårresande tanke!

Det känns som att den vertikala dimensionen kommer på bred front nu. Vi blir gradvis mera medvetna om sådant vi inte såg förr. Jag tycker den här videon belyser mycket av det jag sagt. Och den har faktiskt paralleller också med Sasserssons analys: