Goda Energier i Göteborg

Så, nu har jag slutligen lyckats samla ihop mig, för att skriva något från mitt hjärta om Fredrik Larson med Band, och deras makalösa spelning på Mitt Andra Hem, i Göteborg.

Det kan inledningsvis vara på sin plats att upplysa för alla som var där att Fredrik och jag har en alldeles speciell relation som bottnar i att han har följt min blogg alltsedan den startade (få andra har orkat). Vi har haft så många och långa meningsutbyten om Livet, Universum och Allting men aldrig träffat varandra förrän nu.

Det har inte varit lätt för mig att skriva detta. Missförstå inte, det ÄR enkelt: Jag hade kunnat säga att allt var superbra och nöjt med vid det. Men min skalle har spunnit iväg i ändlösa inre dialoger om hur jag skulle vilja formulera mig. Jag har gjort tusen försök att fånga det som inte egentligen låter sig fångas, och till sist framträdde en återvändsgränd. Ingen idé att försöka uppnå det ouppnåeliga. Jag har alltså redigerat bort en massa tröttsamt svammel från detta inlägg; helt enkelt börjat om. Fokusera på vad allt handlar om. Energier. Jag var ju inne på det från början.

Energier i Göteborgsnatten.

Positiva, högfrekventa vibrationer, som tänt en fyrbåk av frid i mitt inre, och troligen hos alla de som satt där.

Fredrik är en helt unik artist. Jag tyckte först att Fredrik liknar Plura. Många andra tycker det också. Nu tycker jag alls inte det längre, och skillnaden ligger just i energierna. Plura når inte lika högt i frekvens helt enkelt. Fredrik skulle t ex aldrig skriva som Plura: ”Hon kunde vara min dotter, jag kunde vara hennes älskare”. Nej, Fredrik vill något annat, han har ett större allvar. Och Fredriks senaste platta tävlar även med andra storheter, den ligger härhemma jämte Joakim Thåströms, och Leonard Cohens senaste alster, samt med en Lightnin’ Hopkins-platta jag precis köpte. Men det är Fredrik jag spelar mest just nu.

Så med en del stora namn nämnda så är faktum att jag är helt enkelt tvungen att åberopa helt andra musikaliska ådror, för att kunna relatera till Fredrik (varför håller man på det detta förresten: att relatera?)

Nu förbigår jag m a o rentav Bob Dylan för att drista mig något oväntat:

Kim Michaels favoritmusik är Händel’s Messiah. Nej Fredrik, nu jämför jag dig inte precis med Händel! Men jag talar energier nu. Att sätta på Händel’s Messiah kan skapa märkliga effekter. Kim talar mera om detta. Onda väsen drivs på flykten, därför att de inte klarar av energinivån. Fredriks musik torde väl kallas rock, men denna rock har överskridit sin gräns; det sker något nytt. Positiv energi fyller hela lokalen, och den energin skimrar av något livsbejakande, obetvingligt, något andligt.

Ta som ett exempel den här otroliga refrängen från Gott Liv-plattan: ”Gör mig fri, att älska dig” (till er som  köpte senaste plattan på stället, vill jag rekommendera även denna). Men åter till refrängen: hur kommer man på något sånt, om man inte har en sällsynt blick för vad som är väsentligt? Fredrik har en fantastisk förmåga att hitta såna här refränger, som åkallar positiva krafter, och som städar ut de unka hörnen. Helt enkelt lyfter. Och när det handlar om energier, så är hur man säger något nästan viktigare än vad man säger.

Det är många som inte förstår det här. Jag säger inte att jag gör det själv. Säker är jag dock på att många har en intuitiv känsla för vad som är väsentligt, men som valt att stänga av en öppenhet. Vi lever i tider där energier blir allmera tydliga. Det finns platser i världen där negativa energier ligger som ett hopplöst blytäcke, och där är det inte lätt att nå fram. Jag har talat mycket om det kollektiva medvetandet i tidigare inlägg och det är det jag menar här också. Fredrik gör en god insats för det kollektiva medvetandet och därmed för oss alla.

Ur en del andra aspekter blev nog denna kväll lite som jag förutspått, för nu var det många personer på samma ställe som ville prata med varandra, och det blev lite hysteriskt – det var så mycket man ville säga som inte hanns med. Jag minns knappt vad jag sa till Fredrik, kan det ha varit nåt om Bob Dylan and The Band, och hur jag såg en koppling till låten Två Blåa Ögon, som Fredrik tillägnade mig? Jag minns dock att jag högg tag i honom och gav honom en rätt så brutal kram…

Som jag sa i ett mail kan jag inte påminna mig att jag blivit så här hedrad någon gång – och för mig är detta definitivt något som jag skulle önskat hänt på min 50-årsdag. Ett stort tack för detta, Fredrik.

Jag vill också rikta stort tack till alla de jag lyckades samla; det var kollegor som Anders, Tomas, Stefan och dessutom min underbara syster Pernilla och min underbara sambo Carina. Jag framför också en hälsning till dig Fredrik och hela bandet från oss alla

Bob Dylan är nämnd, och jag vill till slut framhålla min förtjusning över Fredriks cover på hans låt Serve Somebody.

Jag hittade en sällsynt bra liveversion med Dylan själv, som passar bra här. Upphovsrättsnissar jagar Dylans grejer med blåslampa, så vi får se hur länge den får vara kvar…

(PS: Finns din cover att få tag i på CD eller nåt?)

EDIT: Nu har det dykt upp en Youtube från denna spelning. Lyssna och njut:

Annonser

7 thoughts on “Goda Energier i Göteborg

  1. Fredrik Larson skriver:

    Tack för din ärliga och obetalbara kommentar Perra! Och att hela ditt sällskap var där på plats. Det var en ren njutning att spela. För alla som var där: en fd trummis Markus, Agneta med sällskap, min kusin, och arrangörerna själva. Mfl.
    På tal om Plura (och Wiehe) – båda dessa herrar har Dylan som självklar inspirationskälla. Och Bob kommer man liksom inte runt som låtskrivare – nä, man får ge sig i kast med honom. Rentav strypa honom. Översättningen av Gotta Serve Somebody är jag osedvanligt nöjd med, liksom alla andra tolkningar av honom (”Tangled up in blue”/”Upplyft i det blå”, ”Jokerman” blir ”Underland” osv). Om Dylans texter kan man skriva avhandlingar om, jag vet att det också görs. Men många missar att killen har humor. Liksom Cohen har. Det är något Plura också lyckas med!
    Göran Samuelsson, en värmländsk trubadur (som kör den årliga packmoppeturnén) mejlade mig och tyckte att Eldkvarn borde lyssna på min platta för inspiration!, dessutom var han imponerad över att ”Två blåa ögon” lyckats hålla Zimmerman i båten. Han lyfte på hatten och bugade.

    Sådant gillar jag. När musiken landar med fötterna på jorden, när den musikaliska mytologin och dess extrema elitism bara lägger sig. Musik är och förblir en leverans från ett hjärta till ett annat. Inget annat. Alla artister som rider på någon upphöjdhet kliver ofta in i egots fällor. Men det finns också de som inte gör det, Winnerbäck är en sådan kille. Han är och förbli vanlig. Och där finns hans storhet. I sin litenhet. Han är precis som vemsomhelst. En rödhårig trubadur.

    Vi lever ju i mediala tider när massmördare är förstasidestoff och journalister glömt sin egen roll. De springer in i en illusion, försöker reda ut den, försöker förstå den – vilket är omöjligt. Mannen i den långa svarta rocken har många i sitt grepp. De bygger sina mediala kyrkor, utser sitt prästerskap och talar sedan i tungor. Verkligheten förblir placerad bakom en slöja av illusioner. Men om vi verkligen vill vara fria så måste vi slå hål på skalet – på föreställningen om livet. För en föreställning är det. Med manus, regi och uppträde.

    All sång och skrift för min del handlar bara om att riva den där slöjan. Och själva hantverket är en resa i mitt eget underland. En drömresa. Som blir verklig. Det är faktiskt olidligt spännande att leva!

    • Perra J skriver:

      Tack Fredde
      Roligt att du gillade detta! Kul att ta del av dina känslor och reaktioner här!
      Jag hörde också att bartendern hade hört er repetera och var impad. För egen del är jag också impad av att så många kom av de som jag bjöd, som t ex bluesfantasten Stefan som jag inte tror är SÅ lagd åt Dylanhållet (och jag ”varnade” honom) men jag tror han uppskattade detta.

      Jag fick lust att utveckla det här med humor och allvar lite:

      Allvar är ett ord som folk har så många definitioner på. Min definition av allvar kommer mera från poesins område, där jag upplevt hur en del poeter skriver bara utifrån att det ska vara ”vackert” och vara stilistiskt korrekt.

      Det är så tråkigt, för poesin hamnar då innanför en ram. Och det ger mig skräckrysningar.

      Nej, poesin ska beröra, den ska spränga ramar, den vara på liv och död. Och där menar jag att en poet i någon mån ska mena allvar med det han gör. Givetvis utan att han ”tar sig själv på ett förbannat stort allvar”, för då blir det lika tråkigt. Tranströmer är en sån poet som menar allvar med det han gör, men det han skriver är sällan allvarligt – den bara flyttar berg – och jag vet att han har en enorm humor.

      I grunden handlar det om att öppna sig för den här inre källan som alla kan nå. Men många missar den för att de fjantar bort sin tid på annat. Och borde mena allvar. Många andra missar den för att de saknar humor. Vi har alla olika vägar dit och talar utifrån våra egna perspektiv.

      Jag får Tao Te Ching i huvet nu, jag tror det beskriver det här ”upphöjda” du sätter fingret på:

      The Master stays behind;
      that is why she is ahead.
      She is detached from all things;
      that is why she is one with them.
      Because she has let go of herself,
      she is perfectly fulfilled

      Det är vanskligt att citera TTC, eftersom alla de 80 verserna bygger (eller rättare sagt utplånar) varandra. Jag tror du har mycket visdom härifrån (omedvetet?).

      Cohen är i sanning en humorist! Har du hört hans senaste?

      • Fredrik Larson skriver:

        … mycket vacker Tao Te Ching-dikt, hugamej, det är ord som vrider skallen rätt, tankarna rätt och inrättar känslan där själen är. Och ja, jag ifnner värde i sådan ordvrängningar då jag skriver, det kommer omedvetet, ofta kanaliserat, ibland bara som en halsbrytande formulering.

        Som att ”släppa taget” eller ”tappa greppet”, två närbesläktade meningar med avgrundsskillnad i betydelse.

        När Jaget/egot upphör i skapandet då uppstår någon slags magi. Men det är underbart att använda sitt eget liv, sin livsresa som en beskrivning av den magiska processen. Jag bryr mig alltså enbart om att leva livet, utveckla, avveckla mig själv, skåda mitt mörker, mina rädslor – för det är där som ljuset kliver in. ”Theres a crack in everything, where the light comes in” som han sjunger, Leonard Cohen. Har inte ännu lyssnat på hans nya. Ligger på en lista att bocka av!!

        Humor är intressant ämne. Jag tycker exempelvis Robert Gustavsson är ett geni, MEN han är inte samhällskritisk, och därmed dömd att inte komma vidare. Han kommer upprepa sina gubbar till döden, om han inte blir RIKTIGT vass.

        Kolla in George Carlin. En gång, två gånger. Det här är KONST!

      • Perra J skriver:

        Den Carlin har jag sett några gånger! Den körs i nån av Zeitgeistfilmerna, och är mycket rolig. Jag är dock fundersam över det han säger på slutet, att ”Religion is bullshit, because God does not exist”. Jag skulle hålla med Carlin ända fram till kommat.
        Men jag vet vilken ”Gud” han menar…
        Här ett smakprov från Cohens senaste:

  2. Fredrik Larson skriver:

    Oh, Cohen. Old ideas är vad det är men liksom med tusenårig visdom ryms mycket själv i det här. Jisses.

    Apropå Carlin. Trist när propaganda tar över människors livsverk. Bisarrt. Ja, jag vet också vilken ”Gud” han menar.

    Lite som när slynglarna i SD tog Lundells ”Öppna landskap” …

    /Fredde

  3. Perra J skriver:

    Den låten är suggestivt härlig. Alla låtarna finns på tuben. Och apropå tusenårig visdom, jag såg Eckhart Tolle (om Tao Te Ching) igår. Kan du sätta av tre halvtimmar? http://vimeo.com/14131095 . Lovar att det är väl spenderad tid…

    Med denna bakgrund ser man hur propaganda funkar. Som i Carlin vs Zeitgeist. De senare har blivit en av världens kanske största materialistiska rörelser. Jag häckade på deras forum och försökte säga nåt vettigt. En och annan fattade, men de flesta var som stöpta ur samma form. Carlin användes som tillhygge. Aldrig är dualismen så hopkokad som i frågan ”finns Gud”. Samma utsaga är falsk och sann, men det går inte att diskutera med dem som säger: ”antingen är det sant eller falskt”. Jag har börjat trötta på det där. Senaste dusten var väl på Sasserssons forum? Tror jag såg dig där också.

    Om man låter världen vara, rättar den till sig. Det kommer också från TTC. Jag har haft en lång väg till att ana detta. Ana, säger jag. Inte fatta. För då är man där igen… 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s