Engelsk blogg – The Cosmic Diviner

Jag har sedan en tid också haft en engelskspråkig blogg, som jag dock har legat lågt med, då jag inte har ansett mig ha tid med två bloggar. Nu – när jag kanske har mindre tid än någonsin – väljer jag att promota den lite mera. Jag har fyra inlägg på den, ingen har kommenterat på den ännu. Vem ska bli den förste?

http://cosmicdiviner.wordpress.com/

Annonser

Ihop

Här följer mina reflektioner över Fredrik Larsons senaste skiva Ihop. Jag vill som vanligt ogärna kalla det en recension eftersom jag hellre vill se mig som en svårmodig poet än en recensent, men OK, för de som vill. Jag har tidigare uttalat mig om Gott Liv.

Den förra plattan anser jag är svår att slå. Det förstår ni att jag tycker om ni läser den recensionen. Men det vore dåraktigt av mig att försöka jämföra dem, för bägge är unika och behövs. Det finns inte EN ENDA låt som ens är lite medelmåttig (”uppifrån” sett) på någon av skivorna. Det är egentligen helt otroligt. Som man säger i andra kretsar: Det råder en hög lägstanivå här.

Ihop, då: Vad sker om man stoppar in den i CD-släden?
Jag möts av ett suggestivt och mystiskt gitarrintro som för tanken till något av Dire Straits, eller kanske Pink Floyd (jag gillar gitarristen, verkligen. Det minns jag att jag gjorde förra gången också).

Och sedan kommer då Fredrik. Han bara är DÄR. Otvunget och helt självklart.
Det är kanske inte lika självklart att lyssnaren är DÄR. Inte med en gång.
Vi lever ju alla i våra drömmar om vad som är verkligt.
Men som det brukar vara med riktigt bra plattor, så ”sätter” den sig inte efter första genomlyssningen, utan den lämnar efter sig en känsla av dyrbarhet, eller äkthet, som gör att man vill slå på den igen, och med tiden tränger den igenom sjoken av våra drömmar och de blir en del av livet. Och det får erkännas att detta skett för undertecknad.

Jag tror det har just med närvaro att göra. Man förnimmer en närvaro som man själv vill nå upp till genom att lyssna på den om och om igen. Nu senast hade jag hörlurarna på mig och det hela blev förstås ännu mer närvarande. Man känner dofter, man hör måsars skrin; det tonar fram något mellan raderna som jag undrar om Fredrik själv är medveten om.

Även i de här synbart vardagliga raderna i stil med: ”Vi rev ut väggar och badrumsgolv, beställde ved och la om gamla lån”, finns något som drar. Det blir episkt; någon vandrar genom detta och man vill följa med.

Texterna blixtrar till då och då med någon samhällskritisk fem-etta, eller någon visdom med Tao Te Ching-skärpa, som får en att haja till – vad sa han där? – och man trycker på rewindknappen; man vill hämta texthäftet och följa med.
Vad sägs t ex om detta från Två Blåa Ögon:

Världen bär sina gåtor, men du har inte ens knäckt din kod. Framför spegeln kan jag se två blåa ögon längta ut.

Det finns några låtar runt 5-minutersstrecket, men också några kortisar. Men de är inte korta för att han inte hade mer inspiration precis. Man i Mina Bästa År är ett exempel – en sån stänkare! – text som slår stenhårt, ett tungt gitarriff, och så det där lilla extra. Den där speciella energin, som bara han och detta band har. Och jag måste alltså framhålla att det inte bara är gitarristen jag gillar! Alla levererar kanon. Ett sånt samspel!

Bland de längre låtarna finner vi den som jag anser har den här ”hitfaktorn”: Om jag Visste Då(Vad Jag Vet Nu). Det är en låt som sjunger än, precis som Neil Youngs Hurricane (underteckad var där också, på Globen)*

Denna låt borde helt klart ha potential att generera det som kunde få Fredrik att slippa tänka så mycket på de där lånen som borde läggas om. Universum är en spegel, sägs det, och det man sänder ut får man tillbaka. Men faktum är att jag tror Fredrik får det redan. Fredrik känns lycklig. Det behöver inte vara den här megaframgången, med stora pengar, kändisskap, TV-soffor…ja den prylen som han absolut är värd, men som han kanske trivs lika bra utan. Det känns nästan så med Fredrik.

*) Neil Youngs konsert på Globen 2001, och låten Like a Hurricane ombesjungs i låten Lång Väg Hem

Goda Energier i Göteborg

Så, nu har jag slutligen lyckats samla ihop mig, för att skriva något från mitt hjärta om Fredrik Larson med Band, och deras makalösa spelning på Mitt Andra Hem, i Göteborg.

Det kan inledningsvis vara på sin plats att upplysa för alla som var där att Fredrik och jag har en alldeles speciell relation som bottnar i att han har följt min blogg alltsedan den startade (få andra har orkat). Vi har haft så många och långa meningsutbyten om Livet, Universum och Allting men aldrig träffat varandra förrän nu.

Det har inte varit lätt för mig att skriva detta. Missförstå inte, det ÄR enkelt: Jag hade kunnat säga att allt var superbra och nöjt med vid det. Men min skalle har spunnit iväg i ändlösa inre dialoger om hur jag skulle vilja formulera mig. Jag har gjort tusen försök att fånga det som inte egentligen låter sig fångas, och till sist framträdde en återvändsgränd. Ingen idé att försöka uppnå det ouppnåeliga. Jag har alltså redigerat bort en massa tröttsamt svammel från detta inlägg; helt enkelt börjat om. Fokusera på vad allt handlar om. Energier. Jag var ju inne på det från början.

Energier i Göteborgsnatten.

Positiva, högfrekventa vibrationer, som tänt en fyrbåk av frid i mitt inre, och troligen hos alla de som satt där.

Fredrik är en helt unik artist. Jag tyckte först att Fredrik liknar Plura. Många andra tycker det också. Nu tycker jag alls inte det längre, och skillnaden ligger just i energierna. Plura når inte lika högt i frekvens helt enkelt. Fredrik skulle t ex aldrig skriva som Plura: ”Hon kunde vara min dotter, jag kunde vara hennes älskare”. Nej, Fredrik vill något annat, han har ett större allvar. Och Fredriks senaste platta tävlar även med andra storheter, den ligger härhemma jämte Joakim Thåströms, och Leonard Cohens senaste alster, samt med en Lightnin’ Hopkins-platta jag precis köpte. Men det är Fredrik jag spelar mest just nu.

Så med en del stora namn nämnda så är faktum att jag är helt enkelt tvungen att åberopa helt andra musikaliska ådror, för att kunna relatera till Fredrik (varför håller man på det detta förresten: att relatera?)

Nu förbigår jag m a o rentav Bob Dylan för att drista mig något oväntat:

Kim Michaels favoritmusik är Händel’s Messiah. Nej Fredrik, nu jämför jag dig inte precis med Händel! Men jag talar energier nu. Att sätta på Händel’s Messiah kan skapa märkliga effekter. Kim talar mera om detta. Onda väsen drivs på flykten, därför att de inte klarar av energinivån. Fredriks musik torde väl kallas rock, men denna rock har överskridit sin gräns; det sker något nytt. Positiv energi fyller hela lokalen, och den energin skimrar av något livsbejakande, obetvingligt, något andligt.

Ta som ett exempel den här otroliga refrängen från Gott Liv-plattan: ”Gör mig fri, att älska dig” (till er som  köpte senaste plattan på stället, vill jag rekommendera även denna). Men åter till refrängen: hur kommer man på något sånt, om man inte har en sällsynt blick för vad som är väsentligt? Fredrik har en fantastisk förmåga att hitta såna här refränger, som åkallar positiva krafter, och som städar ut de unka hörnen. Helt enkelt lyfter. Och när det handlar om energier, så är hur man säger något nästan viktigare än vad man säger.

Det är många som inte förstår det här. Jag säger inte att jag gör det själv. Säker är jag dock på att många har en intuitiv känsla för vad som är väsentligt, men som valt att stänga av en öppenhet. Vi lever i tider där energier blir allmera tydliga. Det finns platser i världen där negativa energier ligger som ett hopplöst blytäcke, och där är det inte lätt att nå fram. Jag har talat mycket om det kollektiva medvetandet i tidigare inlägg och det är det jag menar här också. Fredrik gör en god insats för det kollektiva medvetandet och därmed för oss alla.

Ur en del andra aspekter blev nog denna kväll lite som jag förutspått, för nu var det många personer på samma ställe som ville prata med varandra, och det blev lite hysteriskt – det var så mycket man ville säga som inte hanns med. Jag minns knappt vad jag sa till Fredrik, kan det ha varit nåt om Bob Dylan and The Band, och hur jag såg en koppling till låten Två Blåa Ögon, som Fredrik tillägnade mig? Jag minns dock att jag högg tag i honom och gav honom en rätt så brutal kram…

Som jag sa i ett mail kan jag inte påminna mig att jag blivit så här hedrad någon gång – och för mig är detta definitivt något som jag skulle önskat hänt på min 50-årsdag. Ett stort tack för detta, Fredrik.

Jag vill också rikta stort tack till alla de jag lyckades samla; det var kollegor som Anders, Tomas, Stefan och dessutom min underbara syster Pernilla och min underbara sambo Carina. Jag framför också en hälsning till dig Fredrik och hela bandet från oss alla

Bob Dylan är nämnd, och jag vill till slut framhålla min förtjusning över Fredriks cover på hans låt Serve Somebody.

Jag hittade en sällsynt bra liveversion med Dylan själv, som passar bra här. Upphovsrättsnissar jagar Dylans grejer med blåslampa, så vi får se hur länge den får vara kvar…

(PS: Finns din cover att få tag i på CD eller nåt?)

EDIT: Nu har det dykt upp en Youtube från denna spelning. Lyssna och njut: