Breivik och Extremismen

Det är inte helt lätt att skriva om Anders Behring Breivik. Ämnet är så oerhört laddat, och kommer att så vara under oöverskådlig framtid. Jag behöver inte gå in på varför. Nu är han extra aktuell pga den pågående rättegången, där han enligt rapport uppvisar en total frånvaro av empati. Känslokall? Visst inte. Han brast i tårar när han lyssnade på sitt eget material, där han orerar över det ”storartade” värv han tycker sig kallad till.

Men det är när han i detalj redogör för hur han tänkte och gjorde den där dagen på Utøya som det blir för mycket. Det är otroligt svårt att konfrontera det här, när det gås in på enskildheter, som t ex när han berättar att en del ungdomar var så förlamade av skräck att de inte kunde springa, varpå han gick fram och sköt dem på nära håll i huvudet. Det är när man tvingas höra sådant här, som man också tvingas överge sin mentala bild av ”någon extrem händelse”, som i sin vidrighet ändå trots allt låtit sig sorteras in i raden av andra extrema händelser (den raden har blivit ganska lång).

Många skriver om Breivik, och jag har kanske därför inte gjort det själv. Men när jag nyligen läste om att Breiviks försvar nu har börjat hävda att han handlat i nödvärn och därför borde försättas på fri fot(!), satte en apparat igång, och jag skriver nu detta.

Många skriver om honom som sagt, och många råkar i blåsväder när de inte strikt följer den oskrivna lag som gäller gärningsmän av denna kaliber. För så här är det: Man måste ta ett mycket kraftfullt AVSTÅND, där man tydligt markerar sin totala avsky för mannen och det dåd han utförde. Gör man inte det, kan man oförskyllt hamna i blåsväder. I synnerhet i detta fall, som också tydliggör en bakomliggande politisk agenda, en mångårig planläggning, frimureri och där det även existerar ett 1500-sidigt manifest, författat av Breivik själv.

Men framför allt för att detta är extremism. Här råder svart-och-vitt tänkande, precis som det andades av GW Bush dagarna efter 9/11:

”Either you’re with us, or you’re with the terrorists”.

 Slutsats: Den som säger något om Breivik utan att applicera svart-och-vitt tänkande kan råka illa ut. Samtidigt är det nödvändigt att frigöra sig från detta tänkande, om man ska kunna säga något meningsfullt alls. Det är väl Bush själv ett levande bevis på.

Därför meddelar jag tidigt att jag tar kraftfullt AVSTÅND från Breivik, och hans dåd. Och jag meddelar mitt djupa deltagande med de oskyldiga offren och deras anhöriga.

Med detta gjort, vill jag fokusera på vad denna händelse kan visa oss. Mera exakt vad den kan visa oss om oss själva.

Varför händer det här? Varför i det stillsamma lilla landet Norge? Är det fråga om en enstaka vettvilling, som måste straffas, och sedan är det avklarat?  Eller är det ett symptom på något annat, med djupare rötter? Jag tror det sistnämnda.

Enligt Breivik håller Europa på att tas över av Islamiska krafter. Breivik uttrycker starkt anti-muslimska idéer, och han skrämmer många muslimer som följer rättegången. Och han skrämmer mig. Eller rättare sagt: Vad som skrämmer mig är något bakom kulisserna, som tog sin nuvarande kurs just den 11 september 2001.

Sedan den dagen har hela västvärlden dragits in i ett polariserat tänkande. Sedan den dagen har två polariteter börjat byggas, ungefär som Tranströmers kostym som sys i det tysta*.

9/11 finns i våra liv som en stor vägdelare. En del tar lärdom av händelsen, andra utnyttjar den i egna syften. Använder den som något att hänvisa till, något att rikta sin ilska emot. Jag tror inte att Islam hade något alls med attacken att göra (möjligen någon enstaka muslim som köpts av korrupta intressen, i syfte att kunna rikta skulden mot Islam), likväl framstår det på det sättet i mångas ögon. Det går att projicera en bild här som kan förefalla absolut sann, och bygga upp ett raseri. Bilden blir mera sann ju mera raseriet stiger.

Denna ilska är naturligtvis farlig. Den kan sprida sig som en skogsbrand, den förblindar, tar kontroll över det kollektiva medvetandet. Ilskan är i sig själva extremismen. Extremism göds av aggression. Därför är syftet med alla attentat att väcka aggression. Helst väldigt stark sådan, för då – detta är viktigt – reagerar vi själva på ett extremt sätt. Då får snart extremismen fotfäste, och skogsbranden kan börja sprida sig i det kollektiva medvetandet. Det kollektiva medvetandet är målet för all extremism.

Det här alltså är det viktiga: Hur vi – som tillsammans bygger det kollektiva medvetandet – reagerar på extremism.

Med denna bakgrund står det klart varför Breivik – om det är muslimer han är så förbittrad på – inte riktar sitt dåd mot just muslimer, utan mot ”renrasiga” norska medborgare: Därför att det är just hos de senare han vill väcka vrede. Även om Breiviks egen förklaring är att de var ”marxister” och därför förtjänade att dö.

Jag vet dock inte hur han hade tänkt sig nästa steg: hur han ska lyckas kanalisera om denna vrede mot muslimerna, och bort ifrån honom själv.

Ett uppenbart svar på den frågan finns: Bara han får tillfälle att agitera sin sak i rätten, bara han får tid att uttrycka sin övertygelse, så kan kan kanske lyckas?

Det är här en mycket kuslig faktor kommer in: Jag nämnde i början att Breiviks försvar fåtts att propagera för att han skulle ha handlat i nödvärn. Själva essensen i detta ”nödvärn” är att det ”alldeles uppenbart” ÄR så att Norge håller på att övertas av islamiska  intressen, varvid det naturligtvis är varje ansvarsfull norsk medborgares plikt att dra i nödbromsen – och då är mördandet av 77 oskyldiga norrmän bara ett nödvändigt ont! För nu är det krig – nationen står på spel!

Breivik har alltså redan lyckats få icke-muslimska norrmän att applicera hans egen projektion, och att hävda denna sak, genom att utnyttja demokratiska grundprinciper, som att varje brottsling har rätt till ett opartiskt försvar!

(Silbersky har uttryckt stark kritik över denna ”idioti” som han uttrycker det.)

Vad som är farligt är att det skulle kunna erbjudas ett lättillgängligt utlopp för den aggression som skapats. Breivik själv lär ingen komma åt på ett tag, men det finns massor med muslimer ute på gatorna. Och det är tyvärr ofta så med aggression, att den inte är så noga med vilken måltavla den riktas mot. Då tar det rena vansinnet över; man ser aldrig vem måltavlan är, utan man ser sin egen mentala bild av en måltavla – men som med absolut säkerhet verkar vara rätt. Och så är det. Men bara i din egen skalle.

Men är det då ett problem, det här med muslimer?

Nu blir det känsligt, men det är mycket viktigt. Jag ska försöka belysa varför. Nu kommer vi nämligen in i en tidigare polaritet.

Längre bakom oss än nämnda 9/11, har vi Nazityskland. Här har vi det igen: ett oerhört brott har begåtts som väcker en lika oerhörd ilska och avsky. Nazityskland är alltjämnt som ett öppet sår.

Det får Aldrig Mera Hända. Punkt. Detta statement sitter i ryggmärgen. Jämte vår ilska.

Hitler var en extremist, som först kanaliserade ilskan hos sina egna mot en måltavla. Judar, och i vidare mening alla icke-arier, definerades som orsak till det elände folk hade omkring sig. Vansinnet bröt ut, och efteråt är det Hitler själv som blir måltavla för världens aggression. Inte minst i Sverige, och säkert i Norge. Och som jag sa tidigare: ett extremistiskt dåd har skett – men en extrem motreaktion har också skett.

Den extrema motreaktionen yttrar sig i attityden att i stället för den extremistiska handlingen, som var att rensa landet från alla främlingar, alla icke-arier – tvärtom öppna alla portar totalt för främlingar. Att göra tvärtom. Då tar man psykologiskt avstånd från Hitler och hans dåd.

Och den som invänder mot detta bemöts ögonblickligen med en fullkomligt ofattbar ilska, han blir närmast lynchad. Och han behöver inte ens invända heller, för att så ska ske. Han behöver bara för ett ögonblick frångå svart-och-vitt tänkande!

Konsekvensen kan inte bli någon annan än att vi plötsligt har extremt mycket invandrare – med de nya problem som detta medför. Men dessa problem tas inget ansvar för.

Och vad vi först måste ta ansvar för är vår egen extrema motreaktion till det som en extremist gjorde!

För nu finns risken att det svänger tillbaka igen, vilket faktiskt kan betyda att det som Inte Får Hända Igen, händer igen! När det sker en extremistisk händelse, vilket är farligt, så svarar vi med en extrem motreaktion, som – i alla fall på sikt – är precis lika farlig.

Det måste vara BALANS i allting. Och det skulle kunna vara det.

Det är lätt att reagera extremt när det sker något extremt. Det är inte lätt att bibehålla balans sådana stunder.

Om du kör bil i hög fart och får sladd i snögloppet, är detta en extrem händelse (ja, i förhållande till bilkörning i allmänhet). Om du då också reagerar på ett extremt sätt, så kommer du att överkompensera sladden, och bilen åker med stor kraft åt det andra hållet. Så länge du överkompenserar sladdarna kommer bilen att åka extremt åt antingen det ena hållet eller det andra, och till slut går allt åt skogen.

Men, om du inte låter dig skrämmas av situationen och är fullständigt NÄRVARANDE I NUET, då kommer du att kunna reagera balanserat, och känna exakt var gränsen går mellan kaos och kontroll. Liknelsen är enkel, men den fungerar. GW Bush reagerade tyvärr inte alls på detta vis. En vis ledare hade hanterat situationen på ett helt annat sätt.

Men är det så att polariteter skapas medvetet, och i så fall varför?

 Polariteter är t ex vad som genererar ekonomin. Inget sätter igång de ekonomiska hjulen som ett ”vi och dem”, särskilt ”vi och en hotande fara”. När ekonomier kraschar blir det krig. Det är ett historiskt faktum. I en krigssituation ökar behoven våldsamt, nationer lånar gigantiska summor av bankerna för att köpa sig säkerhet. Efter kriget lånas det ännu mera för att återuppbygga infrastrukturen; allt börjar om på ny kula och bankirerna, som aldrig deltog i några krig, blir rikare än någonsin.

En brutal teori: USA:s ekonomi håller på att krascha. Därför skapas en polaritet, som är tänkt att leda till ett nytt världskrig, eller till hotet om ett. USA har makt över många länder, och kan störta regeringar för att tillsätta nya som passar deras syften. I MENA-länderna håller nu en alltmer renlärig Islam på att utkristalliseras. USA har varit en drivande kraft i den processen.  Och i USA gör Tea Party-rörelsen – som vilar på kristen fundamentalism – alltmer fräcka framstötar. Om de får makten kan det bli farligt. Då har vi en ny polaritet, ungefär som mellan USA och Sovjet under kalla kriget, fast denna är troligen ännu farligare.

Vad har då Breivik med det här att göra? Han påskyndar processen, genom att skapa ännu mera polaritet, och det lyckas om vi svarar med en extrem motreaktion!

Jag påstår inte att Breivik har hemliga uppdragsgivare. Somliga tar det för givet att det är så, men oavsett vilket finns det helt klart krafter i världen som gynnas av det han gör, och det är påfallande många sådana här ”ensamma galningar” som har kastat om världsutvecklingen (ja, om de nu gjorde det helt själva): Lee Harvey Oswald, Gavrilo Princip, John Wilkes Booth, och för att inte nämna Usama bin Laden, och kanske rentav Christer Pettersson.

Det är väldigt smidigt för högre potentater om skulden för ett stort brott eller en konspiration kan tillskrivas en ensam ”galen” individ, för där stannar utredningen. Han har ingen makt därför att han är ensam och kan inte säga emot därför att han är galen. Så här fungerar det i hierarkiska strukturer.

Många av mina vänner är muslimer. Jag kan intyga att de är precis som du och jag. Jag har jobbat många år (19) på SKF, där jag dagligen umgicks med invandrare. Jag har också bott i 10 års tid i Bergsjön – en väldigt invandrartät stadsdel. Jag älskar mycket av det som det mångkulturella kan tillföra. Men en granne – bosnier – jag hade i Bergsjön grät hela nätterna, av ensamhet och hemlängtan. Jag har också sett utanförsskap, segregation, kriminalitet och vilsenhet gro.

Barn som växer upp i dessa kretsar – i dessa ghetton som uppstår – har oddsen emot sig från start. De får svårt att få jobb, och de har svårt att finna sin identitet.

Visst! En del lyckas också! Vi har  t ex Birrobröderna, och vi har ju Zlatan! Men för alltför många blir rotlösheten det naturliga tillståndet, och ett lika ”naturligt” utlopp för allt detta kan bli organiserad brottslighet – med detta menar jag att vi får subkulturer, eller helt enkelt en maffia i landet. Läs Roberto Savianos böcker.

Kan ni se det här? Jag orerar ingen som helst rasism eller främlingsfientlighet, utan om reella problem, som det faktiskt mycket ofta är invandrarna själva som uttrycker, och vill föra på tal!

Det funkar inte! Man kan inte hantera människor på detta vis, även om grundtanken var god!

Dessa är de nya problem vi måste ta ansvar för.

Men, det måste göras genom att se på oss själva. Se på vår egen reaktion mot extremistiska handlingar. Med det menar jag att ta ansvar för vår egen ”extremism”, som genererar en motsatt extremism, som den sladdande bilen. Jag säger inte att det är lätt. Eller om ens det jag sagt här är lätt att förstå? Jag hoppas det.

Och jag säger inte att vi har något att lära av Breivik själv. Jag säger att vi borde lära av det faktum att det dyker upp sådana som han.

Jag skulle egentligen ha slutat här, men jag måste ta med en sak till. I Breiviks manifest finns många obehagliga saker att läsa. Vi har t ex ett avancerat reproduktionsprogram för att generera ett genetiskt rent Europa. Europa måste rensas från muslimer, och då krävs en hög frekvens av barnafödande. Enligt denna plan måste då ägg och säd hämtas från människor i norra Norge, Sverige och Finland – och surrogatmödrar får föda dessa barn (jag läser detta i G-P 20 April 2012).

Precis sådana idéer florerade i Nazityskland (och i Stalins Sovjet, kan jag tillägga), och den här typen av resonenang som tillämpar Darwinism och biologiskt urval, rashygien mm… tillhör det absolut värsta jag vet. Och det vilar på vetenskaplig materialism, som jag redan har skrivit en massa om på denna blogg (läs gärna!).

Vetenskaplig materialism är den extremistiska polariteteten till religiös fundamentalism – vilket gör Breivik själv minst lika farlig som de mest fundamentalistiska Islamiska fraktionerna som tänkas kan.

Har han inte just visat detta, förresten?

*) Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.

-Tomas Tranströmer

Annonser

33 thoughts on “Breivik och Extremismen

  1. Perra J skriver:

    Jag fick via e-mail in en kommentar från min vän Tomas:

    Hej Per

    Jag tycker att resonemanget om reaktion och motreaktion är klockrent och kopplingen mellan Hitler och den kollektiva skuldkänslan som får det motsatta resultatet … 🙂 görbra.

    En sak jag har funderat på i sammanhanget.
    Det talas ofta om att man skall bekämpa terrorismen, man skall bekämpa rasismen, man skall slåss för allas lika värde, kämpa för demokratin etc.

    Bekämpa! Slåss! Kämpa! Bekämpa fienden, slå dina meningsmotståndare. Termer av krig, i demokratins eller den helige gudens namn.

    I en krigssituation är alla medel tillåtna, övervakning av medborgarna, angiverisystem, kontroll över media, censur, summariska rättegångar och alla som är emot den rådande ordningen är antingen fiender eller sinnessjuka. Och i mån av behov, är även dödande acceptabelt. Allt i demokratins och den heliga gudens namn.

    Det är aldrig någon (i den offentliga debatten) som har ett svar på eller ens ställer frågan: Hur förändrar vi samhället så att slipper den krigssituation som tycks finnas? För utan den rådande krigssituationen skulle den minutiösa övervakningen av medborgarna och dödandet på Utöya, Afganistan och Auschwitz inte vara legitimt för någon.

    *************
    Svar från mig:

    Hej Tomas!
    Tack för kommentar ang inlägget! Jag är själv ganska nöjd med liknelsen med den sladdande bilen. För den åskådliggör ett cykliskt skeende i detta: Varje extrem reaktion föder bara en extrem motreaktion, det är som min finska mor brukade säga (hon var väldigt skarp ibland): Är det inte åt helvete åt ena hållet, så är det åt helvete åt det andra!
    Så länge man inte tar det riktiga ansvaret, så upprepas bara samma sak, efter detta mönster. Och krig är ju alltid en extremistisk sak. I krigstillstånd är också de två polariteterna så hårt manifesterade att det är hopplöst för en medlare att få parterna att ta reson: Den ena parten hävdar att det är den ANDRA parten som har problem – och vice versa.
    I sladdande bil- exemplet är det som att bestämma sig för att vänstersladden är den rätta sladden och högersladden är den falska – eller vice versa.
    Du ser hela verkligheten endast från den sladd du bestämt är RÄTT.
    Ett nytt medvetandetillstånd håller på att göra sig gällande nu, där man ser detta polariserade tänkande – m a o detta dualistiska medvetandetillstånd, som fått mänskligheten att harva om samma skit om och om igen, utan att kunna lära av misstagen.

    Den offentlliga debatten är ALLTID polariserad: Det är alltid en sida i kamp mot den andra. Det är aldrig fråga om att kunna transcendera hela detta medvetandetillstånd, där man alltid måste se verkligheten genom detta filter.

  2. Miguel Gabard skriver:

    Hej Per!
    Jag måste säga att det du skriver är absolut lysande. Jag har själv skrivit kort i min blogg (http://www.gabard.se/?p=122) om att fokuseringen på Breivis fall ligger på helt fel sida. Vi behöver inte någon detaljerad beskrivning av dåden. Det räcker att titta på vår relativt korta nutidshistoria för att se liknande dåd och även i större skala. Vad Breivik representerar är en samhällssjukdom vars diagnos, som du mycket klokt belyser oss om, ännu inte riktigt är ställd. Om vi lyckas inse att ballansen INTE ligger i ”öga för öga, tand för tand”-tänkandet, kanske då börjar vi marschera mot en lösning av problematiken. Jag gillar skarpt din liknelse. Jag hoppas att jag får lov att lägga en länk i min blogg så att mina få läsare också kan komma till dig.

    • Perra J skriver:

      Hej Miguel
      Tack för det du säger! Det är verkligen inte alla som har förmågan att ställa sig utanför det dualistiska (polariserade) tänkandet, och det tråkiga är att vi från auktoritetshåll och media hela tiden uppmuntras till det. Jag är totalt obunden av någon politisk/ideologisk/religiös inriktning, för om så vore, skulle jag inte kunna se det på det här viset, som vi får kalla ett icke-dualistiskt synsätt. Visst, länka så mycket du vill! Jag läste ditt inlägg på din blogg också, och instämmer.

  3. Fredrik Larson skriver:

    En lysande inlägg! Jag har delat på Facebook.

    Du berör många punkter här. Och mannen i rätten, som njuter av sitt ”verk” har redan definierat sin syn på ondska – och därmed projicerat sin egen skugga – vilket får en overklig och katastrofal följd. Och exempel finns i historien, exempel på samma fenomen finns även i andra krigsdrabbade länder. Där kanske dagligen.

    Om samhälle själva uttrycker ”ondska” gör man kollektivt samma sak och den skapar obalanser, spänningar, och spär på den dualism hela mänskligheten MÅSTE ur. Om vi sant vill vara fria.

    Återigen: lysande skrivet!

    /Fredrik

    • Perra J skriver:

      Hej Fredrik!
      Om du gillar det, vet jag att det är bra. Tack ska du ha!
      Det här är varför vi har så svårt att lära av historien. Vi kan inte se dessa mönster om vi är fast i dualism, som hela tiden får oss att tro att vi har rätt.
      Aha, du har delat på Facebook; jo jag kan se att det kommer in många ”träffar” därifrån! Cool…

  4. Björn Clausen skriver:

    Hej Perra!
    Jag måste bara fråga en sak. Vilka är det som har attityden att man skall öppna alla portar totalt för främlingar? Du skrev att det har kommit en sådan motreaktion på nazismen.
    Vad jag kan se är det inte någon makthavare som har den attityden för jag känner inte till något land där det finns fri invandring.

    • Perra J skriver:

      Hej Björn! Kul att höra av dig igen!

      Det är förstås inte fri invandring i den bemärkelsen att ett regelverk öppnar alla spjäll, det var kanske lite vårdslöst uttryckt av mig! Jag är ute efter en grundläggande anda här, som reagerar på ett extremt sätt mot Hitlertidens främlingsfientlighet.

      I sammanhanget har vi haft en betongmurad och mångårig socialdemokratisk regering i Sverige som bildade en naturlig polaritet gentemot Hitlers ”högerextrema” välde och vi kunde hänvisa till detta för att bygga ett land där folk har lika värde. Absolut inget fel i det! Men det FINNS också en aggressiv laddning här som jag har sett många exempel på.
      Det har alltid varit mycket känsligt att uttrycka någon åsikt om invandring, och det har ofta lett till associationer med högerextremism – och faktiskt nazism.

      Vad jag menar är att det finns en obalans här, och att den finns i det kollektiva medvetandet. Och det blir som det blir, även om vi inte har ”fri invandring” via regelverk.

      En farlig sak är att ansluta sig till de högerextrema polariteter som börjar uppvakta oss alltmer intensivt, vilket bara innebär en obalans åt det andra hållet. Man känner igen alla dessa obalanserade ”extrema” attityder på en grundläggande aggression som lätt kommer i dagen.

      Jag försöker alltså se detta ur ett icke-dualistiskt perspektiv, och tror du är med på noterna…

  5. Björn Clausen skriver:

    Ey brorsan! 🙂
    Jag vet inte om jag är med på noterna. Jag känner inte igen melodin här Perra. Är det möjligt att koka ner det här till en fråga om Sverige 2013 skall ta emot/ge uppehållstillstånd till fler, färre eller lika många invandrare som 2012 ?
    Vad röstar du för? Fler, färre eller lika många?
    Själv röstar jag för fler. Vi är ett rikt land och vi kan absolut dela med oss till dom som har det sämre. Gott om plats har vi också. Och inte är vi sämre än att vi kan lära oss att bättre hantera problemen som uppstår.
    Det är bara åsikter Perra. Skulle man anlägga något icke-dualistiskt på detta skulle det handla om i vilken grad vi identifierar oss med våra åsikter och preferenser.
    Respekt till dig och alla andra sköna brorsor därute!
    Njuuut av våren och hoppas vi ses snart!

    • Fredrik Larson skriver:

      Hejsan Björn! Kan inte låta bli att kommentera.

      Hade samtal i bilen igår med min kollega.
      Vi båda jobbar med autistiska, adhd, personer med missbruksproblematik, ensamkommande flyktingbarn – vi är båda överens om att Sverige gör allt för att vara ett ”konsekvenslöst samhälle”.
      Man låter inte människor göra misstag. Man tvingar personal i statliga och kommunala att inte vara känslomässiga i sitt jobb. ”Rasist” används som stämpel för de som inte stämmer upp i rådande konsensus. Oliktänkande, dvs även folk med holistisk uppfattning, ges inte utrymme i de strikt hierakiska organisationerna. Och kaoset som råder i flyktingfrågan, på boenden runtom i kommunerna, handlar inte om att ta emot fler – för det är en omöjlighet. Utan vi måste lösa integrationsfrågan.
      Vi lever i ett samhälle som inte låter folk i utanförskap integreras. Allt ska vara politiskt korrekt. Både toppar och dalar klipps och skärs bort. Politiskt, statligt, kommunalt arbete handlar INTE om att få människor att fungera – utan att göra rätt. Och vad som är ”fel” stigmatiseras i många ändar nu.

      Det behövs en global insikt om att när USA och dess allierade kliver in i oljerika områden och bombar sönder mark, familjer, släkter och skapar splittring, polarisering och ett alltmer religiöst samhällsklimat – går det som en våg rätt igenom hela världen. Rätt in i det svenska folkhemmet. Och ingen styrande ser helheten. Ingen politiker tar ansvar.
      Vanligt folk på golvet, längst ut i organisationerna får ta hand om söndertrasade människor. Krigsskadade. Unga med neuropsykiska handikapp. Med föräldrar som kanske inte finns, eller sitter i eget kaos. Svenska staten blir en klinisk och robotifierad ställförträdande som inte ställer till svars, utan medicinerar bort utsatta människors känsloliv.

      Här finns så många bottnar i de här frågorna, så många dimensioner, som är omöjliga att överblicka med dualistisk livssyn – för det är problemet i sig.

      Jag tycker Perras krönika berör några av dem på ett lysande sätt. Samhällsdebatten måste verkligen dit.

      • Björn Clausen skriver:

        Hej Fredrik!
        Tack för dina synpunkter på detta ämne. Precis som du säger finns det många bottnar i de här frågorna och många dimensioner.
        Vad som menas med en livssyn som inte är dualistisk är spännande. Här kommer ett citat som för mig ger en smak av vad som menas med en livssyn som inte är dualistisk. Citatet kommer från en bok av Adyashanti som heter Falling into Grace.
        ”Beyond even any teaching, though, the aspect of spiritual life that is the most profound is the element of grace. Grace is something that comes to us when we somehow find ourselves completely available, when we become openhearted and openminded, and are willing to entertain the possibility that we may not know what we think we know. In this gap of not knowing, in the suspension of any conclusion, a whole other element of life and reality can rush in. This is what I call grace. It’s that moment of ”ah-ha!” – a moment of recognition when we realize something that previously we never could quite imagine.”
        Är du villig Fredrik att överväga möjligheten att du inte alls vet det du tror att du vet?
        Jag tycker detta är den största utmaningen vi kan möta som tänkande människor idag. Det är såå himla lätt att bli kär i sina egna åsikter och slutsatser. Jag vet det. Och jag har ägnat flera år åt att titta på just den aspekten av vårt mitt psyke. När vi blir kära i våra åsikter börjar vi hålla fast vid dom och då blir det svårt att på riktigt möta andra människor med andra åsikter.
        Som du säkert förstår handlar detta inte om att man inte får ha åsikter. Självklart måste man få ha åsikter. Det handlar om hur hårt man håller i dom. Jag tror att enda vägen till en bättre värld är att JAG börjar släppa taget om mina åsikter och se lite mer lekfullt på åsiktsleken. För det är en lek det här med åsikter, eller vad säger du? Är det på riktigt? Är det så som du tror att det är?

        Björn

    • Perra J skriver:

      Hej Björn, ursäkta sent svar.
      Alltså: Jag tar inte ställning till frågan om vi ska ta in fler eller färre invandrare.
      Mitt inlägg handlar inte om det, utan om en förändring i vår egen attityd – vårt varande. Sedan ser vi vad som faktiskt måste göras.
      Jag skriver i en icke-dualistisk anda, vilket också kräver av läsaren att han tänker så, för att vara med på noterna alls. Du föreslår att jag ”kokar ner” detta till en fråga om hur exakt vi ska göra, men med det visar du bara din egen ovilja att se på detta icke-dualistiskt. Du försöker få in mig på någon av sidorna genom att polarisera mig, och det kan du göra.

      Det här är samma sak som Jesus’ ord om att vända andra kinden till sedan någon slagit dig. Men han talar inte om hur man ska göra, utan hur man ska vara. Bara om man är ovillig att se detta är det fullt möjligt att ställa Jesus mot väggen genom att spetsa till frågan: Om nån anfaller dig i en mörk gränd, och du vet att denne kommer att döda dig, vänder du andra kinden till? Om när det inte går att få något ”vettigt” svar på frågan, kan man avfärda alltsammans – allt känns helt RÄTT och du har inte fattat ett barr. Men det sista märker du inte.

      • Björn Clausen skriver:

        Tack för ditt svar Per!
        Adyashanti-citatet jag gav till Fredrik är lika mycket till dig! Jag ställer samma fråga till dig som till Fredrik. Är du beredd att överväga möjligheten att du inte alls vet det du tror att du vet. Nu menar jag konkret den här frågan om Brevik och extremism.
        Hur hårt håller du inte dina åsikter? Är dom leksaker eller är dom på riktigt?
        Breivik måste ha trott att hans åsikter var på riktigt där på Utöya. Att dom var sanna. Dom var så viktiga att dom var värda att döda för.
        Jag har en bön. För mig, för dig och för hela mänskligheten. Måtte vi våga släppa taget om våra åsikter, lite mer för varje dag. Vi kan väl börja med idag. Säga – äh, det är nog inte så himla viktigt ändå vad jag tror och tänker i den här eller någon annan fråga. Det här livet är sååå oändligt mycket rikare och djupare än någonting mitt sinne någonsin kan linda sig runt.
        Björn

      • Perra J skriver:

        Hej Björn
        Du skrev ett mail till mig också, där du säger att du sagt nåt på min blogg som jag kanske inte vill höra. Så jag går hit och läser, för att se vad i h-e han har kläckt ur sig nu. Jag finner ett underbart citat av Adyashanti, och några meningar om vådan av att fastna i våra åsikter, som jag också håller med om till hundra.

        Hela den här bloggen handlar om precis det du säger.

        Dessutom har jag möjligen tagit det ett steg till, där jag gått in på hur korrupt vetenskap kallar åsikter för Sanning. Jag har försökt beskriva egots falska identifikation, och dess överlevnadsdrift – som grundar sig i ”jag ÄR min åsikt”. Samtidigt är det jag själv säger också åsikter, och ditt resonemang leder till att Adyashanti också bara är en gubbe med åsikter.
        På en nivå har du helt rätt. Därför att det finns inte en enda mening i ord, som uttrycker den Absoluta Sanningen. När man ännu inte är på den nivån, tjänar ord till att peka på tänkbar sanning, och inspirera, ge aha-upplevelser. Därför att vi känner igen Sanningen när vi ser den. På en nivå kommer vi inte längre att behöva språket. Tills vidare kan man använda språket till att peka på möjliga utvägar ut ur vår mentala box. Men bara om språket säger sådant som får oss att minnas vår sanna identitet – och det krävs att vi är öppna för det.

        Men allt jag har sagt fram tills nu är också åsikter, om man så vill. Även pekare som får folk att haja till – är åsikter. Jag skulle dock vara lite selektiv i valet av uttryck, eftersom vad man i det kollektiva medvetandet kallar en ”åsikt” inte alls går in på några andliga djup utan berör ytligare ting, som t ex frågan om vi ska ta in flera invandrare. På det kollektiva planet har ingen rätt att säga något som är Sant (alltså, något som kan peka på en Sanning), utan man ska alltid kunna säga ”Det där är inte sant. Det är bara hans åsikt”.

        Ta utsagan ”Vi är inte det vi tror vi är”. Det sägs av både Adyashanti, Eckhart Tolle, Jed MacKenna, John Sherman och många fler.
        Utsagan är både falsk och sann beroende på vilken abstraktionsnivå vi är på. Om vi vill fortsätta att vara vår åsikt är utsagan falsk. Om vi öppnar oss för att vi kan ha fel, är den sann.
        I det första fallet insisterar man på att utsagan ska vara enbart en åsikt, på samma nivå som åsikten att vi borde bygga ut kollektivtrafiken.
        För jag ÄR min åsikt och kan bara se åsikter. Men jag har alls inte förstått utsagan, därför att jag är inte på den abstraktionsnivån där jag kan se vad den betyder.

        Skillnaden mellan en åsikt och en pekare mot sanning är att åsikten håller sig inom den nivå där du befinner dig, och inte pekar mot någon djupare förståelse som ligger på en annan nivå.

        Allt jag skriver, vartenda ord, skriver jag för min egen skull. Jag har inga klara ”åsikter” jag vill få ut, utan jag får aha-upplevelser medan jag skriver och fortsätter därför att skriva.

  6. […] måste skjuta in ett kort inlägg här. Förra inlägget om Breivik och extremism sådde många frön, och nytt rekord i ’mest antal visningar under en […]

  7. Miguel Gabard skriver:

    Hej Perra, Björn, Fredrik och Victoria!
    Det gläder mig verkligen att få läsa alla inlägg och därmed bara konstatera att detta är ett tema som vi brinner för och som vi kan tänka oss att framföra idéer kring hur länge som helst. Jag konstaterar också att det jag tror att jag vet kanske inte alls är som jag tror.

    Vi lever idag i ett ganska förljuget samhälle och till att börja med kan vi säga att det vi läser och lyssnar på i vårt dagliga liv inte alltid är det som står eller det som sägs. Det finns allt mer och mer att läsa och lyssna mellan raderna. Det finns dessutom allt annat än förtroende för de bilder vi tvingas se när vi vet att verklighet och fiktion inte har någon klar skiljelinje.

    Detta kan sägas vara en läxa som har kostat en hel del generationer att lära och det kan tilläggas att det fortfarande befinner sig i inlärningsstadiet för många av oss. Dessa texter mellan raderna tycks samtidigt bli allt mer nyanserade och svårare att tyda ju mer Hi-tech och sofistikerat samhället blir.

    Därför blir det ännu viktigare att försöka ta till sig den idé som Perra propagerar för, det icke dualistiska sättet att se på idéer, ideologier, åsikter. Sedan många år tillbaka har jag kommit till insikt att det aldrig är till punkt och pricka vad man tror, att det alltid finns något annat att ta hänsyn till, att det finns andra erfarenheter med annorlunda utgång som kanske kan förklara saker och ting ur ett annat perspektiv, att möten sker då båda sidor ger med sig lite av det de tror sig kunna hålla för livet, det de tror sig vara sanning.

    Det är under dessa möten som aha-upplevelserna uppenbarar sig, upplevelser som så småningom kan visa sig ligga närmare sanningen än några extremiteter ens kan snudda vid. Detta är, tycker jag, en öppning till insikten att för att närma sig sanningen krävs det en djupare förståelse för vad vi tycker och tänker än vi egentligen har.

    Och det är inte någon kamp mellan det djupa och det ytliga då mellan dessa två nivåer kan vi finna en massa nyanser av en liknande karaktär som hos texterna mellan raderna. Men vi har tyvärr tendensen att göra det till en kamp och det är där vi misstar oss. Eftersom kamper är till för att utstöta och många gånger utplåna varandra och inte för att mötas. Eftersom kamper är en del av den mentala boxen som Perra pekar på i det senaste inlägget.

    • Perra J skriver:

      Hej Miguel!
      Så roligt att höra av dig igen!
      Först: Det ser ut som att en Victoria Grant har kommenterat här, men det är en sk ”pingback” som WordPress lägger in om man länkar till detta inlägg från ett annat inlägg. Det blir förstås mer förvirrande när jag döper mina inlägg efter ett personnamn. Men läs gärna mitt inlägg Victoria Grant om du vill lära känna henne (det är det senaste)!

      Du verkar absolut ha förstått vad jag vill säga, och det är som du säger: det finns ingen avgörande skillnad mellan verklighet och fiktion. Det är VI som skapar bägge! Jag är t o m beredd att tro att vi (de flesta av oss) lever i en fiktion (som vi själva skapat) som känns så verklig att den upplevs som verklighet. Verkligheten är konsekvensen av vår egen fiktion!
      Ja, det BEHÖVER inte vara så illa, men det har blivit så, därför att vi har tappat kontakten med vår sanna identitet, och det är denna identitet som avgör vilken fiktion vi skapar, och när det inte är vår sanna identitet, så är det i dess ställe en falsk identitet, grundad på rädsla.

      Jag skriver mera om dualism här: https://perraj.wordpress.com/2009/03/21/dualismen/

      Det här är som du säger mycket viktiga insikter, klicka runt på länkarna så ser du varifrån jag får min inspiration; särskilt Kim Michaels, Eckhart Tolle, och Adyashanti.

  8. Fredrik Larson skriver:

    @ Björn!

    Nu yrar du Björn och blandar koddar med morötter, som vi säger i Skåne.

    Jag uttrycker inga åsikter, eller lägger en massa värderingar. Jag uttrycker endast min känsla. Förstår du skillnaden?

    Däremot uppfattar jag att du lägger en mängd åsikter, värderingar och helt irrelevanta uppfattningar ivägen. Läser du verkligen? Hör du? Förstår du? Ja, jag tror verkligen det är som du själv skriver: att världen blir en bättre plats när DU släpper dina åsikter!

    Anledning till varför vi bör (inte måste) släppa värderingar och åsikter är för att dessa håller oss knutna i tiden. Från händelser i vårt förflutna som vi projicerar i en framtid. Vi ser inte verkligheten då.

    Känslan är i nuet. I nuet finns verkligheten – enda releventa frågan i detta sammanhang bör ställas till dig Björn – vill du se verkligheten?

    /Fredrik

    • Björn Clausen skriver:

      Hej Fredrik!
      Jag hör dig. Och om jag kunde se dig och träffa dig skulle det kännas meningsfullt att fortstätta det här samtalet. Vem vet när våra vägar korsas. Vi har ju Per som en gemensam nämnare. Och en åsikt tror jag vi delar. Perra äger och hans blogg rockar fett! Eller var det en känsla kanske… Knepigt det där med gränser 😉

      • Fredrik Larson skriver:

        Haha!! Ja Björn, känslor är vad som driver oss!! På alla sätt… men det är gott. Ja, om våra vägar korsas så kommer samtalet vara helt annorlunda! (Lätt att vara tuff i skrift!)
        /Fredde

  9. Miguel Gabard skriver:

    Vi kanske ska så småningom ta avstånd från alla ”ismer”!?
    http://www.gabard.se/?p=143

  10. Miguel Gabard skriver:

    Tack Per! Har läst båda kommentarer och klickar mig runt nu för att bekanta mig med dina inspirationskällor. Det ser ut som våra våglängder möts i det mesta. Det är glädjande.

  11. […] sig att det inte gäller att ställa sig inför ett dualistiskt val (http://www.gabard.se/?p=143) (https://perraj.wordpress.com/2012/04/21/breivik-och-extremismen/) utan att först se efter möjligheterna till förändring inåt. Related Posts:No ImageNågot om […]

  12. […] sig att det inte gäller att ställa sig inför ett dualistiskt val (http://www.gabard.se/?p=143) (https://perraj.wordpress.com/2012/04/21/breivik-och-extremismen/) utan att först se efter möjligheterna till förändring inåt. Related Posts:Lite om företagens […]

  13. Björn Clausen skriver:

    Hej Perra! Jag är nu tillbaka från semester och börjar vänja mig vid att sitta vid skärm och tangentbord igen 🙂 Idag är det ju ett år sedan attentatet på Utöya och då jag imorse läste en mycket bra text om attentatet i dagens DN kom jag att tänka på dig och ni andra som skrivit här om Breivik. Texten är skriven av Karl Ove Knausgård och det var ju lite speciellt för mig eftersom jag just sträckläser hans romansvit ”Min Kamp”. Jag är snart klar med femte delen och sedan väntar sjätte och sista delen. Första delen läste jag förra sommaren. Knausgårds MIn Kamp griper mig djupt och min kärlek till hans mångordiga prosa och uppriktiga mänsklighet blir djupare för varje sida jag läser. Det han skriver om Breivik i dagens DN tycker jag är läsvärt. det har att göra med närhet till känslor men också med brutal uppriktighet.
    http://www.dn.se/kultur-noje/karl-ove-knausgard-breivik-slaktade-unga-manniskor-av-samma-radsla-for-granslosh

    • Perra J skriver:

      Hej Björn! Tack för länken! Jo, den här Knausgård har jag hört om. Jag har haft lite körigt ett tag och det är en rätt lång artikel – återkommer när jag fått tillfälle att läsa igenom allt i lugn & ro!

  14. Perra J skriver:

    Hej Björn
    Jag har nu läst hela artikeln. Det var min första kontakt med denne Knausgard, och det är intressant att han nämner Hitlers Mein Kampf, när hans egen bok har sammma namn. Jag undrar varför han valde just det namnet på sin bok?.

    Men det han säger här är helt på pricken.

    Han har en zon inom sig där allt ansvar har upphört. Och då är han kapabel att dramatisera denna zon utanför sig. Han känner inget, därför att han helt enkelt inte tar ansvar.

    En person som blir våldtagen kan göra såhär: totalt förneka ansvar för det som sker. Och efteråt – om det inte bearbetas – lever denna zon kvar som en energi, som så småningom konserveras. Förnekelsen blir till slut så total att han/hon inte längre ser det. Personen blir fullkomligt omedveten om det brott hon/han utsattes för. Och då finns en energi där, som kan ta över. Det är en identitet, närmare bestämt, som lever på förnekelsen. Därför ingår det i överlevnaden att förneka, och förnekandet blir så automatiskt att personen inte längre är medveten om det – och det gör honom/henne onåbar.
    Han kan vara rationell och systematisk, rentav trevlig och social. Det är bara det att det finns en zon där han inte tar ansvar. En blind fläck, vars näring är själva blindheten, och vi har en entitet som kan leva sitt eget liv.

    Jag tror att Breivik lever i konstant psykos. Hade han haft friska perioder hade man kunnat ”knäcka” honom i rätten. Det var det man försökte. Men det är ju det som inte går: att knäcka honom. Och då uppstår det dualistiska traumat: hade han rentav rätt?

    Du kan inte knäcka en person som inte kan se att han gjort fel, och då får den som försöker knäcka ingen respons för sina försök – och allt slår tillbaka på honom själv!

    Allt handlar om Identitet, ännu en gång. Och Knausgård har förstått detta. Det är det inte så många som gör:

    fascism är en identitetsideologi, den handlar om fasta gränser, om ordning, auktoritet, tillhörighet och storhet.

    Vad vi alla gör hela tiden 24:7 är att bekräfta vår identitet, vare sig det är en falsk eller sann sådan. I alla våra handlingar, i alla våra reaktioner på saker och ting, gör vi detta. Fascismen blir aldrig introspektiv. Det är andra det är fel på. Det betyder maximal chans för den falska identifikationen att överleva – och att bekräfta sig själv i alla de attribut den erbjuder.

    Och det här är extremism eftersom det är obalans: Förnekandet betyder att det är något som absolut inte får förändras, och då har man stängt sig inne i separation.

  15. miguelgabard skriver:

    Hej Per och Björn!
    Jag har också varit och läst den långa, välskrivna artikeln. Måste säga att det också var min första kontakt med Knausgård och Pers observation om boknamnet var ytterst intressant. Det kanske har med hans egen identitet att göra att han valde det namnet. Vem vet?!

    Hur som helst är det utan tvekan så att allt vi gör rör sig kring en bekräftelse av vem vi är annars hade det inte varit någon mening att överhuvudtaget finnas som tänkande varelser och då kunde vi likaväl ha varit något annat djur. Det är frågan om under vilka omständigheter i livet vi konstruerar den identiteten och den kan också förändras allftersom omständigheterna förändras, därmed vår komplexitet.

    Det handlar därför inte om om han har rätt eller inte i dualistisk anda som Per påpekar. Det handlar om en massa andra aspekter, om alla nyanser mellan svart och vit, omm allt från individ till social människa och allt annat som finns och rör sig mellan dessa två mänskliga dimensioner.

    När man inte längre är kapabel att röra sig fritt mellan dessa dimensioner och låser sig någonstans då är det inte längre heller möjligt att fritt resonera och analysera kring sitt agerande.

  16. miguelgabard skriver:

    Glömde lägga in en länk till min egen text:
    http://www.gabard.se/?p=90

  17. Perra J skriver:

    Miguel, tack. Jag kommer att tänka på en briljant analys av Torbjörn Sassersson som klart belyser svart-och-vitt tänkande. Se denna video, två delar, ca 20 minuter. Det är väl investerad tid, och detta är helt klart värt ett eget blogginlägg!

  18. miguelgabard skriver:

    Tack Per! Min internet är lite långsam just nu. Jag ska ladda ner videona och sedan återkommer jag till dig om dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s