Victoria Grant


Jag måste skjuta in ett kort inlägg här. Förra inlägget om Breivik och extremism sådde många frön, och nytt rekord i ”mest antal visningar under en dag” slogs (det förra rekordet var 4 år gammalt vilket säger något om segheten i denna blogg..)

Ämnet är känsligt, därför valde jag att utgå från den vetskapen och fokusera på varför det är känsligt, och jag tror resultatet blev ganska lyckat (i den meningen att jag inte har blivit grillad, än i alla fall). Det är nämligen vi som måste se på oss själva när det gäller detta problem. Hur vi reagerar på extremism är kärnan i alltihopa.

Det finns ett gammalt kinesiskt visdomsord som lyder ungefär ”Det man gör motstånd mot, blir man”, och ibland fungerar det precis så.

Det som inte får hända igen kan hända igen, tack vare att vi gjort aggressivt motstånd mot rasistiska tendenser (som verkar så rätt) – varvid detta motstånd inte är samma sak som att ta ansvar. Så länge det inte tas ett ansvar för ett problem, återkommer samma problem om och om och om och om igen.

Alla krigshärdar är bevis på detta. Kriget mellan Israel och de omgivande länderna, t ex. Ingen av sidorna tar ansvar, därför att det alltid är den andre – och inte vi som borde ta det ansvaret. Och kriget fortsätter, därför att samma problem ligger där hela tiden. ”De utförde den attacken mot oss – därför måste vi slå tillbaka mot denna ondska”. Och då kan den andra sidan säga exakt samma sak, och bägge sidor utvecklar en blindhet för det egna beteendet. Sedan går banker in i detta, och skapar ekonomiska intressen som vilar på att lögnen aldrig exponeras, att det polariserade synsättet bibehålls – och att själva konflikten varar. Och detta är möjligt för bankerna att göra därför att vi är ovilliga att se vårt eget beteende.

Det är alldeles uppenbart att sanningen gått förlorad när det reduceras till den ena sidans RÄTT och den andra sidans FEL. Sanningen blir låst, till endast något som står i relation till det andra. Relativt gott är inte Gott – utan bara polariteten till relativt Ont; det är alltså bara en mental föreställning om vad som är gott, men som man i sin aggression är TOTALT övertygad om.

Alltmedan den äkta opolariserade Sanningen pågår fridfullt och obundet i den rymd som omger hela konflikten. Har man ställt sig här, kan man direkt se att bägge sidorna har fel. Det är dock näst intill omöjligt att få de stridande parterna att förstå det här. Som barn hörde jag mina föräldrar gräla, och jag såg direkt att de bägge hade fel och var blinda för det egna beteendet. När jag förde det på tal, blev jag tillsagd att det var ”komplicerat” och för svårt för mig att förstå – förresten, det är JAG som har rätt och mamma har fel (och vice versa)!

Jag erbjöds alltså här att korrumpera min sanna uppfattning och ta parti för någon av sidorna, bli ett politiskt vapen mot den andre. Det var viktigt för bägge mina föräldrar att få mig över på sin sida, ingen tog någon hänsyn till att ett barn behöver balans mellan Far och Mor. Och jag hävdar att exakt samma mekanismer råder inom storpolitik på internationell nivå. Den som ser Sanningen erbjuds en massa Dollars för att antingen hålla tyst eller säga något helt annat, medan ingen bryr sig om balansen. Men det är alltid en annan sak när barn ser sanningen.

Barn deltar inte i aggressionen, de har inget inom sig ännu, som någon kan hugga klorna i för att dra NER. De står utanför polarisering och därmed smutskastning, och man måste bara lyssna på dem. Se och lyssna här på Victoria Grant, från Canada. Hon är 12 år gammal:

Annonser

Breivik och Extremismen

Det är inte helt lätt att skriva om Anders Behring Breivik. Ämnet är så oerhört laddat, och kommer att så vara under oöverskådlig framtid. Jag behöver inte gå in på varför. Nu är han extra aktuell pga den pågående rättegången, där han enligt rapport uppvisar en total frånvaro av empati. Känslokall? Visst inte. Han brast i tårar när han lyssnade på sitt eget material, där han orerar över det ”storartade” värv han tycker sig kallad till.

Men det är när han i detalj redogör för hur han tänkte och gjorde den där dagen på Utøya som det blir för mycket. Det är otroligt svårt att konfrontera det här, när det gås in på enskildheter, som t ex när han berättar att en del ungdomar var så förlamade av skräck att de inte kunde springa, varpå han gick fram och sköt dem på nära håll i huvudet. Det är när man tvingas höra sådant här, som man också tvingas överge sin mentala bild av ”någon extrem händelse”, som i sin vidrighet ändå trots allt låtit sig sorteras in i raden av andra extrema händelser (den raden har blivit ganska lång).

Många skriver om Breivik, och jag har kanske därför inte gjort det själv. Men när jag nyligen läste om att Breiviks försvar nu har börjat hävda att han handlat i nödvärn och därför borde försättas på fri fot(!), satte en apparat igång, och jag skriver nu detta.

Många skriver om honom som sagt, och många råkar i blåsväder när de inte strikt följer den oskrivna lag som gäller gärningsmän av denna kaliber. För så här är det: Man måste ta ett mycket kraftfullt AVSTÅND, där man tydligt markerar sin totala avsky för mannen och det dåd han utförde. Gör man inte det, kan man oförskyllt hamna i blåsväder. I synnerhet i detta fall, som också tydliggör en bakomliggande politisk agenda, en mångårig planläggning, frimureri och där det även existerar ett 1500-sidigt manifest, författat av Breivik själv.

Men framför allt för att detta är extremism. Här råder svart-och-vitt tänkande, precis som det andades av GW Bush dagarna efter 9/11:

”Either you’re with us, or you’re with the terrorists”.

 Slutsats: Den som säger något om Breivik utan att applicera svart-och-vitt tänkande kan råka illa ut. Samtidigt är det nödvändigt att frigöra sig från detta tänkande, om man ska kunna säga något meningsfullt alls. Det är väl Bush själv ett levande bevis på.

Därför meddelar jag tidigt att jag tar kraftfullt AVSTÅND från Breivik, och hans dåd. Och jag meddelar mitt djupa deltagande med de oskyldiga offren och deras anhöriga.

Med detta gjort, vill jag fokusera på vad denna händelse kan visa oss. Mera exakt vad den kan visa oss om oss själva.

Varför händer det här? Varför i det stillsamma lilla landet Norge? Är det fråga om en enstaka vettvilling, som måste straffas, och sedan är det avklarat?  Eller är det ett symptom på något annat, med djupare rötter? Jag tror det sistnämnda.

Enligt Breivik håller Europa på att tas över av Islamiska krafter. Breivik uttrycker starkt anti-muslimska idéer, och han skrämmer många muslimer som följer rättegången. Och han skrämmer mig. Eller rättare sagt: Vad som skrämmer mig är något bakom kulisserna, som tog sin nuvarande kurs just den 11 september 2001.

Sedan den dagen har hela västvärlden dragits in i ett polariserat tänkande. Sedan den dagen har två polariteter börjat byggas, ungefär som Tranströmers kostym som sys i det tysta*.

9/11 finns i våra liv som en stor vägdelare. En del tar lärdom av händelsen, andra utnyttjar den i egna syften. Använder den som något att hänvisa till, något att rikta sin ilska emot. Jag tror inte att Islam hade något alls med attacken att göra (möjligen någon enstaka muslim som köpts av korrupta intressen, i syfte att kunna rikta skulden mot Islam), likväl framstår det på det sättet i mångas ögon. Det går att projicera en bild här som kan förefalla absolut sann, och bygga upp ett raseri. Bilden blir mera sann ju mera raseriet stiger.

Denna ilska är naturligtvis farlig. Den kan sprida sig som en skogsbrand, den förblindar, tar kontroll över det kollektiva medvetandet. Ilskan är i sig själva extremismen. Extremism göds av aggression. Därför är syftet med alla attentat att väcka aggression. Helst väldigt stark sådan, för då – detta är viktigt – reagerar vi själva på ett extremt sätt. Då får snart extremismen fotfäste, och skogsbranden kan börja sprida sig i det kollektiva medvetandet. Det kollektiva medvetandet är målet för all extremism.

Det här alltså är det viktiga: Hur vi – som tillsammans bygger det kollektiva medvetandet – reagerar på extremism.

Med denna bakgrund står det klart varför Breivik – om det är muslimer han är så förbittrad på – inte riktar sitt dåd mot just muslimer, utan mot ”renrasiga” norska medborgare: Därför att det är just hos de senare han vill väcka vrede. Även om Breiviks egen förklaring är att de var ”marxister” och därför förtjänade att dö.

Jag vet dock inte hur han hade tänkt sig nästa steg: hur han ska lyckas kanalisera om denna vrede mot muslimerna, och bort ifrån honom själv.

Ett uppenbart svar på den frågan finns: Bara han får tillfälle att agitera sin sak i rätten, bara han får tid att uttrycka sin övertygelse, så kan kan kanske lyckas?

Det är här en mycket kuslig faktor kommer in: Jag nämnde i början att Breiviks försvar fåtts att propagera för att han skulle ha handlat i nödvärn. Själva essensen i detta ”nödvärn” är att det ”alldeles uppenbart” ÄR så att Norge håller på att övertas av islamiska  intressen, varvid det naturligtvis är varje ansvarsfull norsk medborgares plikt att dra i nödbromsen – och då är mördandet av 77 oskyldiga norrmän bara ett nödvändigt ont! För nu är det krig – nationen står på spel!

Breivik har alltså redan lyckats få icke-muslimska norrmän att applicera hans egen projektion, och att hävda denna sak, genom att utnyttja demokratiska grundprinciper, som att varje brottsling har rätt till ett opartiskt försvar!

(Silbersky har uttryckt stark kritik över denna ”idioti” som han uttrycker det.)

Vad som är farligt är att det skulle kunna erbjudas ett lättillgängligt utlopp för den aggression som skapats. Breivik själv lär ingen komma åt på ett tag, men det finns massor med muslimer ute på gatorna. Och det är tyvärr ofta så med aggression, att den inte är så noga med vilken måltavla den riktas mot. Då tar det rena vansinnet över; man ser aldrig vem måltavlan är, utan man ser sin egen mentala bild av en måltavla – men som med absolut säkerhet verkar vara rätt. Och så är det. Men bara i din egen skalle.

Men är det då ett problem, det här med muslimer?

Nu blir det känsligt, men det är mycket viktigt. Jag ska försöka belysa varför. Nu kommer vi nämligen in i en tidigare polaritet.

Längre bakom oss än nämnda 9/11, har vi Nazityskland. Här har vi det igen: ett oerhört brott har begåtts som väcker en lika oerhörd ilska och avsky. Nazityskland är alltjämnt som ett öppet sår.

Det får Aldrig Mera Hända. Punkt. Detta statement sitter i ryggmärgen. Jämte vår ilska.

Hitler var en extremist, som först kanaliserade ilskan hos sina egna mot en måltavla. Judar, och i vidare mening alla icke-arier, definerades som orsak till det elände folk hade omkring sig. Vansinnet bröt ut, och efteråt är det Hitler själv som blir måltavla för världens aggression. Inte minst i Sverige, och säkert i Norge. Och som jag sa tidigare: ett extremistiskt dåd har skett – men en extrem motreaktion har också skett.

Den extrema motreaktionen yttrar sig i attityden att i stället för den extremistiska handlingen, som var att rensa landet från alla främlingar, alla icke-arier – tvärtom öppna alla portar totalt för främlingar. Att göra tvärtom. Då tar man psykologiskt avstånd från Hitler och hans dåd.

Och den som invänder mot detta bemöts ögonblickligen med en fullkomligt ofattbar ilska, han blir närmast lynchad. Och han behöver inte ens invända heller, för att så ska ske. Han behöver bara för ett ögonblick frångå svart-och-vitt tänkande!

Konsekvensen kan inte bli någon annan än att vi plötsligt har extremt mycket invandrare – med de nya problem som detta medför. Men dessa problem tas inget ansvar för.

Och vad vi först måste ta ansvar för är vår egen extrema motreaktion till det som en extremist gjorde!

För nu finns risken att det svänger tillbaka igen, vilket faktiskt kan betyda att det som Inte Får Hända Igen, händer igen! När det sker en extremistisk händelse, vilket är farligt, så svarar vi med en extrem motreaktion, som – i alla fall på sikt – är precis lika farlig.

Det måste vara BALANS i allting. Och det skulle kunna vara det.

Det är lätt att reagera extremt när det sker något extremt. Det är inte lätt att bibehålla balans sådana stunder.

Om du kör bil i hög fart och får sladd i snögloppet, är detta en extrem händelse (ja, i förhållande till bilkörning i allmänhet). Om du då också reagerar på ett extremt sätt, så kommer du att överkompensera sladden, och bilen åker med stor kraft åt det andra hållet. Så länge du överkompenserar sladdarna kommer bilen att åka extremt åt antingen det ena hållet eller det andra, och till slut går allt åt skogen.

Men, om du inte låter dig skrämmas av situationen och är fullständigt NÄRVARANDE I NUET, då kommer du att kunna reagera balanserat, och känna exakt var gränsen går mellan kaos och kontroll. Liknelsen är enkel, men den fungerar. GW Bush reagerade tyvärr inte alls på detta vis. En vis ledare hade hanterat situationen på ett helt annat sätt.

Men är det så att polariteter skapas medvetet, och i så fall varför?

 Polariteter är t ex vad som genererar ekonomin. Inget sätter igång de ekonomiska hjulen som ett ”vi och dem”, särskilt ”vi och en hotande fara”. När ekonomier kraschar blir det krig. Det är ett historiskt faktum. I en krigssituation ökar behoven våldsamt, nationer lånar gigantiska summor av bankerna för att köpa sig säkerhet. Efter kriget lånas det ännu mera för att återuppbygga infrastrukturen; allt börjar om på ny kula och bankirerna, som aldrig deltog i några krig, blir rikare än någonsin.

En brutal teori: USA:s ekonomi håller på att krascha. Därför skapas en polaritet, som är tänkt att leda till ett nytt världskrig, eller till hotet om ett. USA har makt över många länder, och kan störta regeringar för att tillsätta nya som passar deras syften. I MENA-länderna håller nu en alltmer renlärig Islam på att utkristalliseras. USA har varit en drivande kraft i den processen.  Och i USA gör Tea Party-rörelsen – som vilar på kristen fundamentalism – alltmer fräcka framstötar. Om de får makten kan det bli farligt. Då har vi en ny polaritet, ungefär som mellan USA och Sovjet under kalla kriget, fast denna är troligen ännu farligare.

Vad har då Breivik med det här att göra? Han påskyndar processen, genom att skapa ännu mera polaritet, och det lyckas om vi svarar med en extrem motreaktion!

Jag påstår inte att Breivik har hemliga uppdragsgivare. Somliga tar det för givet att det är så, men oavsett vilket finns det helt klart krafter i världen som gynnas av det han gör, och det är påfallande många sådana här ”ensamma galningar” som har kastat om världsutvecklingen (ja, om de nu gjorde det helt själva): Lee Harvey Oswald, Gavrilo Princip, John Wilkes Booth, och för att inte nämna Usama bin Laden, och kanske rentav Christer Pettersson.

Det är väldigt smidigt för högre potentater om skulden för ett stort brott eller en konspiration kan tillskrivas en ensam ”galen” individ, för där stannar utredningen. Han har ingen makt därför att han är ensam och kan inte säga emot därför att han är galen. Så här fungerar det i hierarkiska strukturer.

Många av mina vänner är muslimer. Jag kan intyga att de är precis som du och jag. Jag har jobbat många år (19) på SKF, där jag dagligen umgicks med invandrare. Jag har också bott i 10 års tid i Bergsjön – en väldigt invandrartät stadsdel. Jag älskar mycket av det som det mångkulturella kan tillföra. Men en granne – bosnier – jag hade i Bergsjön grät hela nätterna, av ensamhet och hemlängtan. Jag har också sett utanförsskap, segregation, kriminalitet och vilsenhet gro.

Barn som växer upp i dessa kretsar – i dessa ghetton som uppstår – har oddsen emot sig från start. De får svårt att få jobb, och de har svårt att finna sin identitet.

Visst! En del lyckas också! Vi har  t ex Birrobröderna, och vi har ju Zlatan! Men för alltför många blir rotlösheten det naturliga tillståndet, och ett lika ”naturligt” utlopp för allt detta kan bli organiserad brottslighet – med detta menar jag att vi får subkulturer, eller helt enkelt en maffia i landet. Läs Roberto Savianos böcker.

Kan ni se det här? Jag orerar ingen som helst rasism eller främlingsfientlighet, utan om reella problem, som det faktiskt mycket ofta är invandrarna själva som uttrycker, och vill föra på tal!

Det funkar inte! Man kan inte hantera människor på detta vis, även om grundtanken var god!

Dessa är de nya problem vi måste ta ansvar för.

Men, det måste göras genom att se på oss själva. Se på vår egen reaktion mot extremistiska handlingar. Med det menar jag att ta ansvar för vår egen ”extremism”, som genererar en motsatt extremism, som den sladdande bilen. Jag säger inte att det är lätt. Eller om ens det jag sagt här är lätt att förstå? Jag hoppas det.

Och jag säger inte att vi har något att lära av Breivik själv. Jag säger att vi borde lära av det faktum att det dyker upp sådana som han.

Jag skulle egentligen ha slutat här, men jag måste ta med en sak till. I Breiviks manifest finns många obehagliga saker att läsa. Vi har t ex ett avancerat reproduktionsprogram för att generera ett genetiskt rent Europa. Europa måste rensas från muslimer, och då krävs en hög frekvens av barnafödande. Enligt denna plan måste då ägg och säd hämtas från människor i norra Norge, Sverige och Finland – och surrogatmödrar får föda dessa barn (jag läser detta i G-P 20 April 2012).

Precis sådana idéer florerade i Nazityskland (och i Stalins Sovjet, kan jag tillägga), och den här typen av resonenang som tillämpar Darwinism och biologiskt urval, rashygien mm… tillhör det absolut värsta jag vet. Och det vilar på vetenskaplig materialism, som jag redan har skrivit en massa om på denna blogg (läs gärna!).

Vetenskaplig materialism är den extremistiska polariteteten till religiös fundamentalism – vilket gör Breivik själv minst lika farlig som de mest fundamentalistiska Islamiska fraktionerna som tänkas kan.

Har han inte just visat detta, förresten?

*) Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.

-Tomas Tranströmer