Vetenskapens Fönster mot Oändligheten

By turning the dial on your radio receiver, you can tune in to what you see as different radio stations. To the radio, they are simply energy waves with different frequencies. Since the beginning of time, people have had spiritual or mystical experiences. We might reason that the human mind has the ability to act as a radio receiver. For most people, the inner radio is tuned to one station only, namely what we call the “real world.” Yet the fact remains that the mind does have the ability to tune in to different frequencies, even to the higher frequencies of the spiritual realm.

-Kim Michaels

 Den här bilden återkommer jag ofta till, och jag anser att den är hisnande. Jag vet inte om man behöver ha läst lite fysik för att förstå den, men i så fall tvivlar jag på att så mycket mer behövs än de flesta läste på högstadiet. Faktum är att det finns många 10-åriga grabbar som har känsla för vad detta handlar om, därför att de ser på världen med ärliga ögon, och ställer sig de där frågorna som senare i livet bara ignoreras, förträngs eller relateras bort. Och överlag är det viktigaste att frigöra sig från att detta skulle vara ”fysik”, och något som angår vetenskapsmän – fysik är bara ett sätt att beskriva vårt materiella universum. Men vi själva är de som upplever det materiella universum. Det du.

Men sedan kommer frågan om det är beskrivningen av universum som är riktig (vilket vetenskap förfäktar), eller vår upplevelse…

Vad som gör bilden så hisnande är att den faktiskt ger en koncentrerad bild – på ett vetenskapligt sätt – av Allt som Finns. Den omfattar hela universum och det som kan tänkas omge det. Just det: vårt fina gamla universum ligger här (lite vanvördigt kan tyckas) som en anhalt på en linjär skala, och denna skala – det är det som är det hisnande – kan alltså fortsätta utöver de gränser som finns här. Där skalan slutar, och det som var innan den börjar – är utfarter mot Oändligheten, det okända.

Men jag vet; något av 10-åringens gränsöverskridande nyfikenhet och öppenhet måste ha överlevt för att komma på idén att se det på detta vis. Om inte, blir det kanske istället en fråga om överlevnad att bevara illusionen av trygghet. Trygghet (falsk sådan) får man genom att definiera tillvaron (sann trygghet får man genom att släppa alla definitioner man har). Typiskt är att bara stänga av här; att totalt ignorera detta fantasieggande perspektiv, för att istället befatta sig med relevanta saker. Komma ner på jorden. Sånt här babbel ger ingen mat på bordet. Och det finns ju heller inga vetenskapliga belägg för existensen av några fjärran frekvensband (andra universa) åt vare sig det ena eller det andra hållet, eller hur?

Vi snackar frekvens här. Den linjära skalan är missvisande. Men tjänar ändå ett syfte, den ger sinnet något att ”ta på”. Stor sak i det, ty det inspirerar.

Frekvens är vad som gör det möjligt att finnas på samma plats som där det redan finns något, bara genom att vara på en annan – frekvens. Varenda atom i detta universum sjunger inom det frekvensband vi ser här. Jag vet inte om varje atom har sin unika frekvens, på samma sätt som varje stämma i en kör, och varje snöflinga är unik? Det kan vara så. På nåt vis känns det rätt.

Möjligheten att vara på samma plats som något annat, men ändå liksom separat från det, ökar när skillnaden i frekvens är stor. Är skillnaden obetydlig kan man inte riktigt inta samma plats, men dock påverka det andra. Två närliggande radiostationer är ett exempel. De förvränger varandra, det märks speciellt på en gammal rörradio. Men det är stor skillnad i frekvens mellan t ex atomerna i en betongvägg och mikrovågor, därför kan mobiltelefonsamtal fritt passera genom betongväggen. Märk, att det är frekvensen som bestämmer här! Att det ena är materia och det andra vågor är egalt.

Varför en boll som kastas mot en betongvägg studsar tillbaka i stället för att åka rätt igenom, är för att skillnaden i frekvens är liten. En högre frekvens innebär att materia-stadiet till slut lämnas. Lägre frekvens = högre densitet.

De här skalorna som bara ”slutar” därför att vetenskapen slutar, ger mig ingen ro. Jag vill rentav materialisera mig ner i denna skala, ställa mig där och speja ut bortanför 1024 Hz. Vad skulle man se? Jag visualiserar en töcknig väg, som så småningom upplöses i ett surrealistiskt blurr. En sån där väg som man aldrig kommer tillbaka ifrån, kanske kantad av ondskefulla väsen, hydror, demoner… fan & hans anhang…

Men såhär funkar det förstås inte, det här är lika missvisande som den linjära skalan. Man tar inte vägen nånstans när det handlar om frekvens. Snarare BLIR man.

För du ser, din kropp sitter bergfast ohjälpligt fast i frekvensbandet där du står, och skulle du komma på idén att ta vägen nånstans, så hålls du fast av universums största ankare. Men bara om du ÄR din kropp.

Jag har ett mycket tidigt minne. Kanske från 3-4 års ålder. Jag var ursinnig över att jag hade fått en tung och otymplig kropp att släpa på, som hindrade mig att göra saker jag var van vid (detta är sant). Jag var ursinnig över att jag inte kunde sväva i rymden, fritt, vara där jag ville. Jag minns att jag försökte flyga, och blev rasande när jag bara hamnade på golvet. Jag minns även fragment av en tankedialog jag hade kring det, jag tvingades motvilligt att intala mig att det här går inte längre att göra, därför att ”jag har ju den här nu”. Ungefär så resonerade jag med mig själv. Några år senare, kanske vid 6 år, såg jag dock en Disneyfilm på TV som väckte upp alltsammans igen, och då tog jag mig upp på en bänk i köket och hoppade rakt ut, övertygad om att jag kunde flyga. Det gick inte så bra den gången heller.

Mediet Terry Evans tar kontakt med kroppslösa existenser som fastnat på någon frekvens inte så långt ifrån det kroppsliga, på så vis att de fortfarande tror att de ÄR kroppen, och försöker göra saker som kroppen var van vid – så fenomenet kanske existerar i omvänd bemärkelse?

Det intressanta är att han kan ”ta in” dessa andar (spöken, gengångare helt enkelt) i sitt eget fält, sin aura, varefter han höjer sin egen frekvens: ”now I raise my frequency so he can see the light”, typ, brukar han säga (han sa det nu senast på Det Okända, kanal 7).

En låg frekvens kan höjas av en högre, men den får inte vara alltför hög; på det viset höjer han spökena så att de kommer inom räckhåll för andevärlden: kanske en anhalt nånstans bortom 1024 Hz?

Människor existerar på sina frekvenser. Emotioner som kärlek, glädje, hat, vrede, sorg, melankoli, rädsla, apati, är olika frekvenser. Kärlek är hög frekvens, apati är låg. På samma vis som Terry gör med andar, kan en ”högtonig” människa höja upp en annan människa som deppat ihop, bara genom sin närvaro. Och det får inte heller här vara för stor skillnad: en apatisk person missar helt en alltför glädjefull person (de går bara rätt igenom varandra, känslomässigt), om den senare inte sänker sig något, till strax ovanför den apatiskes nivå. Då kan de kommunicera. Och den apatiske kan följa med den andre upp. Visst, han kan vara så fast besluten att han ÄR den han är, att det inte går. Allt hänger i sista hand på individens beslut. Man måste vara öppen.

Ju lägre frekvensen är, desto mer ”materia” (kropp) är man. Men de lägre frekvenserna är bevisligen inga lyckliga tillstånd. Varför är det så?

Ta en cyniker, en riktig pessimist (också en låg frekvens, dock högre än apati), som säger att ”det blir bara svart när vi dör, det är finito. Allt är materiellt, allt annat heligt och glättigt är bara New Age och ett förbannat önsketänkande”.

Han talar som om begreppet frekvens inte alls existerar överhuvudtaget, fast det ju faktiskt finns vetenskapliga bevis – som vi ser – för det. Men han är isolerad i sin sfär, han bara slår ifrån sig allt som inte ligger inom hans bestämda frekvensomfång. Även om det finns vetenskapliga bevis. Du ser, det här är vanligt hos den sortens folk: de förfäktar vetenskap, och hyser vördnad inför vetenskapliga bevis, men de väljer ändå de bevis som passar dem. För de har valt en identitet, och då manifesterar sig helt brutalt deras universum (men som de tror är allas) på deras frekvens. Och då ser de inget annat.

All materialism sätter en gräns någonstans, som försvaras med ilska.

Och här, vid 1024 Hz går den ultimata gränsen – för att bortom 1024 Hz finns inga vetenskapliga belägg.  Är vi fiskar, simmandes omkring i ett akvarium? Vad har en akvariefisk för behållning av att fråga sig om det finns något på andra sidan glaset?

Well, drömmen om ett hav nånstans därute, där alla fiskar hör hemma, kan göra fiskarna kaxiga. Så en vetenskapsfisk – eller kontrollfiskar över honom – kan ha behållning av att diktera för alla andra fiskar att ingenting finns bortom glaset.

Kim Michaels – ett annat medium – fick inleda detta inlägg. Han är ett medium för varelser på högre frekvenser. Inte så SF som det låter, utan det handlar om andar som varit i mänsklig kropp på denna jord, däribland Jesus, och Buddha. De talar alltså genom den här mannen (för den som är öppen). Det är därifrån det jag skriver här är inspirerat. Som jag tidigare sagt: jag är inte religiös, går aldrig i kyrkan. Men det här tror jag på. För det är så här det måste vara. Men vi har fri vilja, och var och en har rätt till sitt eget universum. Att man sedan kan välja sådant man inte mår så bra av, är en annan sak.

Tidigare har jag skrivit mycket om vetenskap här. Om konflikten mellan Newtons fysik och Einsteins kvantfysik, t ex. Den första är materiell vetenskap, men den andra rycker frejdigt bort glaset och spejar ut bortom 1024 Hz; upptäcker att forskaren själv blir en del av experimentet, att experiment resulterar i en partikel eller en våg beroende på vad forskaren förväntar sig. På Kim Michaels sajt kan man läsa att det mänskliga sinnet är framtidens vetenskapliga instrument, därför att ett konventionellt instrument tillverkat inom det materiella universum aldrig kan mäta sådant som pågår utanför det materiella universum. Ungefär som det Einstein sa, att samma medvetandetillstånd som skapade problemet aldrig kan lösa problemet.

Frekvenserna som instrumenten ska mäta, är inte inom det materiella universum – de är inom oss! Skulle detta innebära att om vi kunde vrida på våra inre frekvensrattar (som det inledande citatet antyder), så skulle den verklighet vi upplever förändras?

I begreppet frekvens har vi vetenskapens bild av andligheten. Det är fullt möjligt att vetenskapligt förklara alla ”övernaturligheter”.

Någon som har testat Eckhart Tolles lära om Nuet, kan troligen rapportera något om märkliga vibrationer, bara man öppnar sig och låter allt vara som det är. Allt i världen som vill ta din uppmärksamhet, snärja dig, fånga dig, hålla dig beroende av denna världens tillfälliga njutningar, håller din frekvens på en låg nivå. Bara man kan släppa allt det här, så kommer de högfrekventa energierna, och med dem en inre frid, ett välbefinnande som går utanpå allt. Men de kan också utsätta en för märkliga sensationer som rentav kan vara skrämmande; jag har själv upplevt en del. Men dessa fenomen är av övergående natur.

Free from desire, you realize the mystery.

Caught in desire, you see only the manifestations.

-Tao Te Ching.

Jag läste någonstans en episod (kan inte komma på var det var, den som känner igen detta får gärna tipsa mig), Jag återger den ur minnet:

Det var en solig dag och en vandrare var ute och gick bland bergen. Så fick han syn på en märklig man som verkade leta efter något, han irrade omkring, med blicken trevande omkring sig.

Vandraren frågade: ”Vad söker du?”

”Solen”, sa mannen.

”Solen är där”, sa vandraren, och pekade mot den gassande solen.

Mannen kisade mot solen, bländades av den. Men återgick sedan till sitt letande. Han fattade aldrig. Ändå visste han intellektuellt vad solen är för något. Men historien är symbolisk . Solen representerar något annat. Vad tror du?

Kanske Nuet? Det blir uppenbart, sedan man släppt alla mentala bilder, alla projektioner. Allt tvångsmässigt tänkande. Sedan man gett upp. Surrender into the NOW. Jodå, även Tolle talar om frekvens.

Man kan inte söka Nuet, man kan inte söka efter de högre frekvenserna. Det skulle ju introducera en linearitet (som om målet skulle finnas längre fram längs en väg) och det skulle vara detsamma som att tolka bilden högst upp bokstavligt. Nej, man måste bara vara stilla där man är, och öppna sig, bara låta allt vara vad det är. Denna ständiga drivkraft att man måste göra något är också en av denna världens (Mayas) trick för att hålla dig fången. För det finns ingen ände på allt det du ”måste göra”, och det leder aldrig någon vart, i alla fall inte till något permanent.

Är du med? Sanningen finns inte till höger, inte till vänster, och inte i någon labyrint. Den finns högre upp! Uppåt! Men för Guds skull – lyssna på en som blåslagits av erfarenhet – det handlar inte om att lära sig flyga för att komma dit…

Annonser