Tranströmer, Thoreau och Olydnaden

Om jag ska vara ärlig, så var det Marcus Birro som visade mig vägen till Tranströmer. Det var också på hans (numera nedlagda) blogg som signaturen Perra J började synas i bloggosfären (resten är historia). Den där bloggen kokade av liv, mycket därför att Birro uppenbarligen hängde (och brände) ut sig själv på den i det att han aldrig tvekade att slåss mot väderkvarnar. Och säga vad man vill om Birro, men det jag gillar hos honom är hans attityd till litteraturen och till poesin – han tar det på allvar. Han är alltid direkt, aldrig indirekt. Vad jag menar med det? Jo, jag menar att tillämpa poesin på sitt liv, och att läsa poeten i stället för att läsa om poeten. Direkt söka glöden i poetens ord istället för att applicera en projektion på poeten – t ex genom att läsa ett förord eller introduktion författat av någon annan, som placerar in (och oskadliggör) poeten i sitt ”rätta” sammanhang, i den ”ism” han tillhör och beskriver hur hans verk uppfattats av auktoriteter.

Sådana här introduktioner finns det drösvis av, och jag undviker dem i regel, i synnerhet skulle jag aldrig läsa något sådant innan (vilket är meningen) jag läste poeten själv – som skrev med sitt eget blod en gång, utan någon tanke på någon ”ism”. Det är därför poesi skrivs – för att hitta den där magiska meningen som avslöjar demonen i vårt inre; sågar av grenen vi sitter på, får oss att störta handlöst mot det okända; låter oss ana de djupare strömmar som driver isberg tvärs emot ytliga stormar. Man ska inte skjuta in någon intellektualiserad abstraktion mellan sig och poeten.

Poesi är på liv och död.

Av skäl som angivits är jag glad att jag hann läsa Tranströmer innan han fick nobelpriset.

Tranströmer hyllar Thoreau i dikten Fem Strofer till Thoreau:

Trodd av ingen går den som sett en geysir,
flytt från stenad brunn som Thoreau och vet att
så försvinna djupt i sitt inres grönska,
listig och hoppfull.

 

Det här slog an något hos mig: att försvinna i sitt inres grönska. Och det var med denna dikt i bakhuvudet jag på ett av Majornas antikvariat sprang på Thoreaus mästerverk (som det visat sig) ”Skogsliv vid Walden”. Jag anföll direkt, 50 kronor som hittat; översättningen var ålderstigen men det gör inget när det är Frans G. Bengtsson som gjort den (det finns en nyare översättning). Jag köpte boken för att försvinna djupt i mitt inres grönska.

Henry David Thoreau byggde sig en liten stuga, vid Walden Pond utanför Concord, Massachusetts, och flyttade in där på Frihetsdagen den 4:e juli, 1845. I två år och två månader levde han vildmarksliv. Platsen hedras idag med en skylt – med ett citat ur boken – som jag visar bild på; jag tror också att själva stugan har bevarats.

Thoreau har ett sätt att skriva på, som låter en ana mycket mellan raderna. Även när han endast beskriver vardagliga bestyr får man intryck av en distanserad person med hög resning, integritet; stil om man så vill. En sådan person som finner sällskap i ensamheten men ändå är ytterst social. Och en rakbladsvass iakttagare!

Jag insåg efter några sidor att det Thoreau gjorde är något alla borde göra någon gång – fly från den stenade brunnen, ta adjö av det sociala, samhällsliga rutnätet för att bli ett med vårt ursprung, med Naturen.

Jag var arbetslös ungefär lika lång tid som Thoreau bodde i sin koja i vildmarken, kan det jämföras? Mjae, men en sak är klar: Jag ser på denna tid som den viktigaste i mitt liv. Jag var för en lång period frikopplad från den hierarki vi alla annars tillhör. Jag hade inte längre någon att rapportera till, mer än mig själv. Mina tankar var inte längre så bundna utan fick plötsligt frihet, som när man åker ut till skogsbrynet med en tam räv för att den ska hitta tillbaka; den håller sig första tiden nära civilisationen men börjar så småningom dras mot sin hemvist. Något dör, för att återfödas (såpass länge gick jag arbetslös). Man ser hur samhället, hierarkin, ger oss en falsk identitet. Den måste dö. Det är inte vi. Det är bara något som är viktigt, hela tiden viktigt, och som kräver din uppmärksamhet. Vi är förminskade, inträngda, förfelade. Men märker det kanske inte!

Vi äro ett släkte av dockor och sprattelgubbar; och vi lyfta oss sällan till högre andliga höjder än de dagliga tidningarnas kolumner

 Det påstås att det brittiska väldet är stort och respektingivande och att Förenta Staterna är en första rangens stormakt. Vi tro inte alls att bakom varje människa svallar och sjunker en tidvåg som kunde lyfta det brittiska väldet som ett spån, om var människa endast hade plats för den vågen i sitt medvetande.”

-Henry David Thoreau (Skogsliv vid Walden)

Det är syrerikt att läsa Thoreau, särskilt i dessa tider, när man kanske ger sig själv allt mindre tid att läsa. Men det är ingen ursäkt, jag tror inte det beror på att vi inte har tid, det är något annat. Vi kanske inte har tid att läsa På Spaning Efter Den Tid Som Flytt (!), men vi borde ha tid att läsa poesi, som Tranströmers – för det är väldigt mycket mindre text.

Men jag tror inte vi vill. Civilisationen omger oss som en sfär, där vi tror vi måste överleva, och vad poesi som Tranströmers gör, vad filosofi som Thoreaus gör, är att få oss att ta ett par steg tillbaka, se oss själva. Det skyggar många för. Men vad sker om man försöker avidentifiera sig med samhället?

När Thoreau skrev under 1800-talet levde slaveriet i Amerika, och säkert var Thoreau en av de röster som ledde till dess avskaffande. Men idag har vi ett annat slaveri. Vi märker det inte, och vi vill inte märka det. Slavdrivaren är inte uppenbar, inte konkret utan abstrakt. Men (kanske därför) starkare än något annat. Den har rentav blivit ett addiction, ett begär. Jag måste här citera Mikael Wiehe igen:

”Det finns så många fängelser, där mänskor spärras in

Och värst är väl de, som saknar galler”

Och sådana fängelser var det som drev Thoreau ut i vildmarken. Civilisationen i sig kan vara ett sådant fängelse! Men Friheten ligger inom dig själv, vilket inte är en poetisk fras, för vacker att vara sann. Det är så, helt enkelt.

Men det kan också vara så att vi – inom oss – har en ovälkommen hyresgäst (som ej betalar hyra utan som du betalar hyra till, utan att veta det). En befallande entitet, som alltid vill få oss att se bort från den själv, för att projicera vrede, rädsla och avund på yttre – konkreta – entiteter. Och denna entitet – bjälken i vårt öga – är vi oftast extremt motvilliga att konfrontera.

Det är rent praktiskt svårt i våra tider att göra som Thoreau gjorde: Att bygga en koja ute i skogen för att bo där och leva på det Naturen ger. Men faktum är att jag själv bodde många år i Naturens närhet, i Norrland, i ett litet hus med skogen inpå knutarna. Och vi levde där som inne i stan. Det var länge min fars dröm att  få återvända till sin hemtrakt, på landet där han växte upp, men när han väl besannat drömmen såg han på TV i sitt hus, tog sig en hutt brännvin och blåste sina rökringar precis som han gjorde i stan. Vi kunde ha odlat det vi behövde men vi handlade allt i butik i stan. Vi var på alla vis lika beroende av civilisationen som stadsbor. Nej, vi uppskattade inte Naturen. Något hektiskt låg över oss. Naturen fanns därute, men som på en distans. Vi kunde se naturprogram på TV:n och hänföras, det gick an, men vi var blinda för den natur vi levde i (men nu när jag besöker Norrland på äldre dar ser jag hur vackert det är)! Civilisationen är ett avståndstagande från Naturen, som ses på som ett objekt, och vi var präglade (hjärntvättade) av denna livssyn.

Thoreau var en Gudlig person, men som även anammade Darwins teorier som vid denna tid började ta fart; kanske tog Thoreau intryck av Darwins tes att vi är produkter av vår omgivning? Vid läsningen av Walden känner jag dock att ju längre han levde mitt i Naturen, ju mer öppen blev han för sitt inre. Det är inte självklart att en ny omgivning förändrar oss, utan det är omgivningen som förändras om vi förändrar oss själva, på så vis att vi släpper egots jagande inom oss: svälter ut den där hyresgästen genom att sluta betala mer hyra till honom.

”Man behöver endast sitta stilla tillräckligt länge på någon tilldragande plats i skogen för att alla dess invånare efter hand skola visa sig i tur och ordning”

Den här insikten tyder på det: Vår omgivning – naturen – ger oss tillbaka det vi har inom oss. Jag vet också att skogens alla invånare ogärna visar sig för en person som inte är öppen – än om han tvingar sig själv att sitta stilla mycket länge. Det bara är så.

Thoreau var som besatt – liksom poeten – av att gräva sig ner till själva Essensen; det som verkligen är Sant. I den processen upptäckte han hur samhället – regeringar – söker avleda, rentav förleda, vår uppmärksamhet från vad som betyder något. Thoreau – liksom en god poet – försöker få dig att våga se, även åt obehagliga, kanske ”farliga”, håll.

I Civil Olydnad, en annan bok han skrev, ger han sin syn på hur regeringar alls inte har något intresse av något framåtskridande, utan snarare parasiterar på massans ignorans, och har ett intresse av att ignoransen bibehålls.

Om regeringen kräver av dig att agera orättvist mot någon annan, säger han:

”…bryt mot lagen. Låt ditt liv vara den friktion som hejdar maskineriet”

Vilket är farliga saker att säga, samtidigt som det är så viktigt att förstå. Som detta kan misstolkas och missbrukas! Men då tolkar man Thoreau för konkret. Jesus var kanske den sortens ”friktion” bland fariséer och skriftlärde?

Och, jag har varit inne på det tidigare: Det är inte nödvändigt att göra den fysiska resan, det som betyder något är att du öppnar upp ditt inre. Det är som sagt svårt idag att göra som Thoreau gjorde men det är inte heller nödvändigt; och även om vi kunde skulle vi troligen ta med oss vår iPad till kojan, aldrig släppa banden till civilisationen. Men vi kan göra som Tranströmer. Sanningen finns inom oss:

Läs mellan raderna. Vi skall träffas om 200 år

Då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda

Och äntligen får sova, bli ­ ortoceratiter.

Varning för kommunism

En våg av demonstrationer sveper över oss. Wall Street, London, Rom… även i Sverige händer det, t ex 200 meter från där jag bor på Järntorget. Och från Sergels Torg kommer följande citat (ur G-P):

”Kaife Amin och hans kamrat höll upp en stor banderoll med budskapet Systemet är problemet.

-Det kapitalistiska systemet är på väg att kollapsa ekonomiskt, ekologiskt, moraliskt och på alla sätt och alla håll, sade han till TT.

Aktionen lockade en blandad skara, från punknitade tonåringar till prydliga pensionärer”

Är detta ett uppvaknande? Det kan vara det, men det blir vad vi gör det till. Att det inte går att skapa pengar ur tomma intet i all oändlighet säger sig självt. Att pengar egentligen inte är värda något, utan är skuldsedlar då de representerar ett värde som inte existerar (men som måste betalas), är en så besk medicin för så många, att en reaktion av något slag måste ske. I så många år har botten på pyramiden fått betala i form av ökad arbetsbörda, ökade skatter, lägre lön i form av ökad inflation. Det har fungerat så länge man kunnat lova ytterligare tillväxt. Men när inte det går längre, sprider sig toppens oro nedåt i pyramiden, folk på alla nivåer börjar fråga sig vad som egentligen är något värt, och finner inga svar på den frågan. Då hotas hela pyramidens existens. En bankhierarki kan kollapsa om det sprids en insikt om att pengarna i banken inte representerar något reellt värde.

Hajar måste ständigt röra på sig, sägs det. Hajar kan aldrig sluta simma, annars sjunker de och dör. Och nu har vi finanshajar som inte längre har någonstans att simma. Då exponeras de.

Jag har under två års tid studerat Zeitgeiströrelsen, för att se vart det hela tar vägen. Men det finns fler rörelser, och de utger sig alla för att ”sakna ledare”. Efter att ha deltagit i forum har jag dock märkt att de har stadgar som man inte får rubba på, och som typiskt är klart rotade i Darwinism och en materialistiskt vetenskaplig livssyn. Inlägg och kommentarer som betecknas ”religiösa” eller som kritiserar Darwinism plockas gärna bort av moderatorerna. Eller hånas öppet av dem.

Min slutsats av detta är att det visst finns ledare, men att de är ”osynliga”, dvs de vill operera ostört i bakgrunden. Rörelsen blir utåt till ett skepp som kan tas över av vem som helst, därför att folk har fostrats till att aldrig ifrågasätta auktoritet, vilket heller inte ska finnas i dessa rörelser men som finns ändå – man behöver bara säga att man inte finns.

Något annat vi fostrats till genom media och propaganda under 100 år är ett dualistiskt tänkesätt: Det finns alltid två polariteter. Om något är gott finns det alltid något som är ont, som hotar det goda. Om något är rätt finns det alltid något som är fel, som hotar det som är rätt. Och det är INGEN ÄNDE på det.

USA:s tvåpartisystem är en konsekvens av ett dualistiskt tänkesätt, och som tvingar in verklighetsupplevelsen i en konflikt mellan två parter – som om det vore den totala, faktiska verkligheten.

Om jag inte håller med demokraterna i en fråga, så gör detta mig till republikan, fast jag inte vill vara vare sig det ena eller det andra! Det här antar extrema proportioner i mera laddade konflikter, som krig. Inte bara fysiska krig med vapen och soldater utan även ideologiska krig, t ex kriget mellan marxism och borgerlighet, och kriget mellan religion och vetenskap.

Om jag på ett materialistiskt forum kritiserar ståndpunkten att hjärnan genererar vårt medvetande, så kan detta mycket väl göra mig till en religiös person, kapabel att köra flygplan in i byggnader. Det är en bild som projiceras på mig, som jag inte kan göra något åt, och skulle jag ens försöka skulle jag alltså måsta övertyga folk om att jag aldrig skulle kunna köra ett flygplan in i en byggnad, när jag bara ville framkasta en synpunkt jag hade redan som 11-åring. Detta är det dualistiska medvetandetillståndet in action.

Och nu: studera citatet ovan. Om kapitalismen nu faller, vad betyder det i ett dualistiskt synsätt? Just det: Kommunism måste vara ”The Ticket”. Som om kapitalism och kommunism vore de polariteter som innefattar hela vår totala verklighet, som om något annat inte fanns eller kan finnas.

Rörelser som Sanningsrörelsen, Zeitgeist osv, betecknas typiskt i media som ”högerextrema”. Men de kan lika gärna vara vänsterextrema, vilket vore raka motsatsen, eller är det bara en illusion? Det är projektioner!

Är det då alltid frågan att välja det som är är rätt? Eller är det detta sätt att tänka i sig som är fällan? Detta är en annan rörelse som pågår nu, men som inte har några demonstrationer: Non-duality kallas den. Den erbjuder ett alternativ:

Ska jag gå åt höger, eller åt vänster? Är detta det enda valet?

Nej, du kan välja att gå UPPÅT, där du kan se ”höger” och ”vänster” – och där du kan se, tack vare din högre position, hur dessa leder till precis samma mål…