Сталкер – Vägvisaren

Jag såg den ryska filmen Stalker igen. Ett mästerverk av Andrei Tarkovsky. Köpte DVD:n, och den var dyr, över 300 kronor för två timmar film. Kvalitetsfilm av den här kalibern har börjat bli svår att få tag i, även som nedladdning. Priset spelade alltså ingen roll; jag skulle bara se den nu igen. Senaste gången var i början av 90-talet. Förstod jag nåt av den då? Jag vet egentligen inte. Men jag tror inte jag uppskattade den lika mycket som jag gör 20 år senare. En sådan oerhört bra film detta är. Klart är att jag inte ångrar de 315 kronorna, även fast jag nu upptäcker att den finns på Youtube. (Engelsktextad, och inte samma bildkvalitet, dock. Men den GÅR alltså att se där…)

(Edit 2012-01-13: Inser att upphovsrättsnissar har plockat bort allt från Youtube…)

Zonen: Ett gåtfullt område, bevakat av gränsposteringar, som man måste ta sig förbi för att komma in i. Varför vill man det? Ty väl härinne finns – ingen. Här är du totalt ansvarig. Ingen skyddar dig här, inga försäkringar gäller nu. Någon gång landade en meteorit här, vilket fick konsekvenser som ingen vet något om, det viskas om det. Enstaka rapporter har skrivits. Man sände trupper ut hit, som aldrig kom tillbaka. Okända väsen sägs behärska området, ingen finns här, likväl är det något som iakttar varje steg du tar. (Ska jag spoilervarna förresten? Alltså, jag tror inte det. Man kan inte ”spoila” en sådan här film. Den är så mångbottnad att man kan se den varje dag och hitta nya nyanser varje gång, eller för den delen – se tjugo minuter av den innan man stänger av utan att fatta nånting.)

Tre män tar sig förbi vakterna, de tar en gammal dressin och drar iväg på en rostig järnväg. De beskjuts men vet att de inte kommer att följa dem in. Ingen vågar. Så småningom kliver de av. Stalker skickar dressinen tillbaka. Hur ska vi nu komma tillbaka själva? blir frågan…

-Man kommer inte tillbaka härifrån, blir svaret.

Stalker är vägvisaren. De två andra har lejt honom. Betalt honom. Han vet vägen till Zonens förborgade inre, där man kan få sina önskningar uppfyllda.

Men bara om uppsåtet är ärligt.

En författare och en vetenskapsman har bestämt sig; de vill sätta allt på spel. Men de förstår inte att de inte kan förstå vad de önskar, om de ska vara ärliga. På en dunkel bar har de styrkt sig lite, trots Stalkers protester. För härute måste du låta din styrka falla, annars är du inte ärlig. Styrkor krossas härute, endast skalen blir kvar.

På en dimhöljd äng står en grupp stridsvagnar, övergivna, övervuxna, genomrostade, mossbelupna, bisarrt overkliga – och så vackra i detta. Maktens attribut lämnade att vara. Eldrör en gång så hotfulla och viktiga pekar dött ut i evigheten, som klockvisare vars urtavla vittrat bort. En gång i en annan tid ville några vara starka härute. Vad har hänt med dem?

Männen var talföra i början men blir allt tystare. Det talades nog för att vattna murarna, för att skydda sig mot önskningarna. Inre gränsposteringar. Och yttre ting. Ryggsäcken kvarglömd. Prata om den mycket. Jag måste ha den. Men det går inte, härute går man aldrig samma väg tillbaka någonstans. En medsmugglad spritflaska åker fram. Stalker beslagtar den, häller ut innehållet. Våra liv hänger på det. Den slutar dricka som förstått att ansvaret är hans. Männens oärliga identiteter skriker i tystnad men Zonen måste få se om de är värdiga. Man kommer till ställen där många strukit med, varnar Stalker. Zonen vredgades.

Låt det som var förutbestämt ske. Låt dem tro på det. Och låt dem skratta över sin skräck.

Ty det som kallas skräck är egentligen inte själslig energi, utan friktion mellan själen och världen utanför den. Det viktigaste: Låt dem tro på sig själva, och de blir hjälplösa som barn! För svagheten är stor och kraften obefintlig.

När en människa föds är hon svag och böjlig, och när hon dör är hon stark och hård.

När ett träd växer är det skört och böjligt, och när det är torrt och hårt dör det.

Hårdhet och kraft är dödens följeslagare. Svaghet och böjlighet föreställer Tillvarons friskhet. Därför kan det som hårdnat aldrig segra.

-Stalkers monolog

Vad Zonen lär är att inte göra motstånd i Nuet. Konflikter uppstår likafullt mellan männen, men läxan är att lämna sina stridsvagnar bakom sig. Och med dem alla önskningar de hade med sig, de som de kan ha funderat över innan de ens åkte, kanske på den där baren. Vad önskar man sig då egentligen, på den där fantastiska Platsen Där Alla Önskningar Går I Uppfyllelse? Den där Platsen som de SKA nå, oavsett alla motgångar och alla hinder som kan uppkomma. VAD önskar man sig? Härute blir man ju snarare av med sådant som man alltid önskat sig.

Vad ÄR det egentligen som är något värt?

Insikten att det inte finns något som är något värt, utan den Inre Frid som mirakulöst börjar anas bakom allt bara sedan man lyckats släppa det, och som kan hänföra mer än alla pengar i hela världen, allt guld i hela världen, all makt i hela världen?

Zonen är Döden. Och Zonen låter dig lämna allt bakom dig. Även Döden själv. Zonen är Livet.

Det är vad som sker när man dör, befrielsen från alla ok, all falsk identifikation. Men egot skriker. Skapar konflikt, så att det får anledning att existera. I något nedgånget rum börjar de diskutera högljutt. Det står en gammal telefon på golvet. Mitt i den heta diskussionen börjar den ringa. Men männen märker inget på ett bra tag, förrän alla tre slås som blixten och stirrar på telefonen:

Vem ringer?

Zonen ger tillbaka det man sänder ut. Och därför måste man göra samma resa inom sig som utom sig. På det inre planet märker man mycket väl hur fel det blir när man går tillbaka samma väg; man är inte längre närvarande, i Nuet. Att gå tillbaka är rädsla, att vilja ha tillbaka kontroll. Att utifrån detta önska sig något, vore att välja en stridsvagnsönskan. Stridsvagnar skapas av egot för att ge säkerhet, kontroll och makt. Vilka önskningar kan inte hänföras till detta?

Zonen är Upplysning. Men Upplysning är det mest seriösa du någonsin, någonsin, kan ge dig in på. Upplysning är att lämna rädsla bakom dig. Då behövs inget pansar. Har du valt vägen till Upplysning måste du lämna det ramverk som människor skapat. Och du kan ALDRIG gå tillbaka igen.

Det betyder också att ramverket inte längre närs av dig och därför måste söka förhindra tilltaget. Gränsposteringar är inte till för att skydda dig utan makten.

Och vi har våra inre gränsposteringar! För mig är detta förutsättningen för att ta till sig en film som Stalker – att spela upp dramat i mitt inre, översätta det yttre till det inre. Jag tror inte jag begrep detta första gången jag såg den. Nej, då var man nog mera fokuserad på filmens tekniska kvaliteer, såsom kameraåkningar, ljussättningen, skådespeleriet… allt sådant är lysande i denna film, men budskapet är viktigare.

Särskilt i tider som dessa. Jag befarar att Zonen är här, nu, hos oss. Och att det finns Stalkers lite här och var. Undrar om jag inte just snackade med en, på krogen? Saker och ting förändras i en accelererande takt nu, precis som i Zonen i filmen.

Annonser

8 thoughts on “Сталкер – Vägvisaren

  1. Fredrik Larson skriver:

    Tjena Perra! Intressant recension. DN:s kulturskribent skulle inte sett det du ser.
    Jag har inte sett filmen, men blir sugen. Lite som en ryskt karg bitterhård variant av Alice i Underlandet – som jag brukar tjata om.
    När vi kliver igenom spegeln, in i underland, då är JAG världen.
    Jag har skrivit en översättning av Dylans Jokerman, som också handlar om det här. I drömvärlden – den fjärde dimensionen, den arketypiska, filmen vi sänder ut, den kollektiva filmen – är jag ansvarig, ingen annan. All rädsla är figurerad, gestaltad och kan omvandlas när vi inte räds den, utan ser den, ser igenom den.
    Det här är livsviktig info. För när tiden krymper, eller Maya slöjas av i vårt kollektiva paradigm, då står vi inför att möta oss själva. Att vara eller inte. Att leva eller dö.
    Kan det libyska folket möta sig själva eller även det demonisera sin ledare? Ska norska folket möta sig själva eller förskjuta galningen vidare in i sin vanställda dröm?
    Kommer det amerikanska folket möta sin girighet, sitt högmod?
    Kommer vi svenska möta vårat avund – och ta oss ut ur den socialdemokratiska hypnosen?

    Fredde

  2. Perra J skriver:

    Roligt att höra av dig igen, Fredde, tack!
    Den där Jokermangrejen skulle jag vilja höra. Det jag annars minns i den vägen från dig är Political World, som du gör förbannat bra.
    Se den här filmen, den finns som 7 styckna 20-minutersbitar på Youtube. Glöm inte att sätta upplösningen på det högsta, så får du något sånär bra kvalitet…
    Filmen ser lite risig ut i början, men det är medvetet gjort: Det går i sepiatoner ett tag, men sedan skiftar det till färg.

    Vet inte om DN:s kulturskribent skulle se det jag ser här. Men om han såg det skulle han helt säkert inte få skriva det.
    Håller med: detta är livsviktig info. Det finns ett uppvaknande till ett nytt sätt att se sig själv. Ett nytt självmedvetande. Och detta ser jag i Stalker.
    Här finns vetskapen om ett uppvaknande, jämte förtvivlan över det som vill hålla tillbaka och täppa till alla hål mot det okända; detta är nog grundintrigen
    i filmen.
    Vi måste möta oss själva, yes. Men folk vill ha något, något objektifierbart, en produkt.
    Folk tenderar att vänta: ”Nu händer saker – och då får vi det här”. Men vi måste förändra oss själva.

  3. Perra J skriver:

    När jag själv började titta på denna, så fann jag inte del 3!
    Men jag hittade en annan version som kör hela filmen rakt av:

  4. svensson skriver:

    Stalker är en av mina favoriter. En djup sak, det finns mycket att ta på här. Framför allt slås jag av Tarkans förmåga att skapa ett drömlandskap av en synbart trist miljö = förfall, rost och nedgång. Det hela blir till ett romantiskt landskap. Gosh wow.

    Intressant att så många filmer finns på Youtube i sin helhet. Filmskapare, bolag och rättighetsinnehavare tänker kanske att det är bra marknadsföring. Jag gläds i alla fall.

    Re ”vad DN skulle ha sagt” så sa de när filmen kom 1979 att den handlar om kärnkraftsolyckan i Kyshtym, Ural, 1957. Nu baseras iofs bröderna Strugatskijs bok som filmen gjordes efter delvis på detta, på det faktum att man spärrade av en zon där kring Kyshtym osv. Strugatskijs skrev ju om en expedition till zonen som vore det en avspärrning efter ett UFO som landat. Det var ett sätt att skildra det hela på i den diktatur som Sovjet var då. Sedan kom Tarkovskij och tog det hela till ännu en nivå – en subtilare, mer konstnärlig nivå än vad Strugatskijs var mäktiga.

    Det manus/scenario bröderna S. publicerade i JVM oktober 1983 är rätt fascinerande. Det är lite vassare än romanen ifråga, ”Picknick vid vägkanten” (Delta förlag 1982). Men vad man än säger om detta: Stalker med Tarkovskijs signatur är i en klass för sig. Den har den där andliga dimensionen som Strugatskjs nog inte hade i sin utblick.

  5. Perra J skriver:

    Tack Lennart, intressant. Antar att du läst Strugatskys bok? Jag sökte den på Adlibris men hittade inget, fast nu inser jag att jag stavade picknick fel…

    Köper man DVD:n så kommer man i åtnjutande av extramaterial som är rätt så intressant. Den där hunden som dyker upp i filmen lär ha dykt upp
    oväntat även för filmteamet. Men Tarkan lyckades väva in den i filmen så att den når ytterligare en dimension tack vare den (anser jag iaf).

    Han motarbetades svårt både av sovjetiska myndigheter och av filmbolaget, som vägrade framkalla filmen efter ett års arbete (eller de sa att filmen inte gick att framkalla) – bara att slänga i papperskorgen. Men av nån anledning återupptog Tarkan arbetet igen.
    Filmen är i två delar men bolaget betalade bara för en; hela filmen är alltså skapad ur ren vilja, och med tuggummi och ståltråd där inget annat fanns att tillgå. Stridsvagnarna jag nämner hade teamet 1.5 timmar på sig att få i ordning så att det såg ut som om de stått på ängen i 20 år – de hade behövt 3 dagar, men det gick på nåt vis…
    Scenen i början där jeepen följer tåget in genom grinden är en ren trickfilmning – de hade ingen taggtråd och inga stängsel!

    Jo jag har sett att det finns en hoper filmer på tuben. Men frånsett tuben är det som jag sa: De här ”smala” kvalitetsfilmerna är svåra att få tag i.
    T ex söker jag ännu efter ”Innan Regnet Faller”. DVD är i regel kört, och tuben ger ingen vidare kvalite, tyvärr. Man vill ju så gärna se den i fullscreen men då blir skärpan usel…

    • Fredrik Larson skriver:

      Åh, ”Innan regnet faller” har jag också letat efter. Kommer ihåg när jag såg den på Draken i Göteborg, någon gång i mitten av nittiotalet. Var helt tagen. Just att tiden var bruten också. Allt börjar om, var det en dröm, verklighet.. hela den känslan. Och ett fantastiskt skådespeleri.

      Hittar du den så hör av dig!!!

      Fredde

  6. svensson skriver:

    @PerraJ: Boken heter ”Roadside Picnic” i sin engelska version. ”Picknick vid vägkanten” på svenska. Men egentligen är det en dålig bok, den har inget alls av magin i Stalker. Och förresten är det bara sista tredjedelen av boken som Tarkan bearbetade och filmatiserade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s