De Korslagda Liarna

Jag hörde om far hur han hade stannat förstenad

vid vägens kant

 Där låg två liar, lagda i kors

 

Och rödvingetrasten tystnade i sitt vemod, lierade sig med myrarnas väsen,

Som lierade sig med bygden där man gillrar och vaktar, räknar och viskar

Bygden, där gamla som skulle vara de visa

Bara sår ogräs med rötter som utvecklar nätverk

Som stelnar i tjälen

Blir permanent

 

Bygden som ger dig igen det du skapar

Där blott den som kan låta allt vara vad det är,

finner ro, djupare än tjärnen

 

Och jag erinrar mig ett tidigare kors längs samma väg,

Hur jag hade berättat för far den gången

 Om den där tavlan jag sett, med dödskallen,

Invid den en såpbubbla som speglade ett kors – hoppet – så skört!

Far hade stannat förstenad även då, kanske på samma plats,

Eller var det korset ett förebud, viskande om ett annat,

Längre fram?

 

Jag greps av dramat, som levde av far

Allt runt far fick en dovare klang

Det var som om någon utifrån myrarna kallade honom,

Ville korsa hans väg

 

Och som vi har viskat  om det som varit,

Vi som mollstämda drog ut från bygden

 Långt ut, långt bort därifrån i tid och i rum,

Till annan trakt

 

Och långt därborta, i glammet och stojet

Har jag understundom tystnat i vemod

 

Och för att inte bubblan ska spricka

Med Nåden,

 Har jag hörts ropa i natten

Efter Ärkeängeln med blåelden

 

Och en gång kom han,

Högrest och klar

 

Han lät mig veta att han inget får göra

Förrän jag kan låta bubblan vara

 

 Förrän jag är redo

Att släppa dramat

Annonser