Det tredje perspektivet

Nu blir det politik här. Fast på mitt sätt…

Juholt bekänner färg i partiledardebatten. Socialistiskt rött mot modererat blått. Något verkar stå på spel här. Min verklighet? Någons säkerhet? Något vi inte alls trodde?

Juholt liknar någon gammal karlakarlspastisch, från den tid då män gärna underströk sin manlighet med en präktig mustasch (jag gjorde själv så ett tag, tills jag insåg att det är något suspekt med det), han påminner om Världens Starkaste Man från något obskyrt kringresande tivoli från svunna tider, han som basunerades ut under stort spektakel: ”Mina herrar, vem vill utmana Vääääärldens Starkaste Maaaan!?” – Tadaaaa! Där kommer han nu iförd randig trikå, ett sorl stiger i publiken! Någon stark dräng känner sig manad och försöker lyfta en vikt som han inte rubbar en millimeter, varpå Världens Starkaste Man lyfter sin vikt (som senare visade sig vara gjord av skumplast), lätt som en plätt, medan hans blick är stint fixerad, som vid någon vision – kanske bara en illusion – den om den egna viktigheten?

Det finns en komprimerad idioti i detta maskulina jämförande som barn ofta ser tydligt, eller kanske bara känner. En liten grabb i publiken säger högt och ljudligt: ”Pappa, farbrorns vikt är inte på riktigt!”, varpå han genast hyschas ner av sin far – som på kuppen blev ännu rödare än Juholt.

Samma slags idioti – och samma typ av bondfångeri – finns i den politiska debatten idag. Den kan lättas upp lite när kvinnor deltar i den, men tyvärr inte mycket eftersom de är så ”förmanligade” – ta en sådan som Margaret Thatcher t ex, en kvinna som lyckades bli mer maskulin än de flesta män. Jag minns t ex när Stina Dabrowski förgäves försökte få henne att utföra ett fånigt hopp framför TV-kameran, om ni minns det där, från 80-talet, alla hon intervjuade gjorde det utom Thatcher (det skulle betyda att rentav Muammar Khadaffi gjorde hoppet!? Rätta mig om jag har fel!)

Det är ett sundhetstecken att alltfler genomskådar det dualistiska spelet mellan politiker, och börjar se bortom det. Många går inte och röstar – det behöver inte vara tecken på att man inte längre bryr sig, utan att man höjt sitt medvetande över detta käbbel, och den engagerande känslan av att det som sker är viktigt. Viktigare än något annat, något som avgör hela vår framtid. Men vad är det då som är viktigt? Att någon part i konflikten neutraliseras? Att Sverigedemokraterna inte tillåts sticka upp? Den eviga kampen för något, mot något? Mänskliga rättigheter? Grundläggande demokratiska värderingar?

Det här är argument som kan greppa tag i oss och engagera oss för livet, fast övertygade om att vi ser en verklighet som alla andra inte ser, och att vi måste kämpa. Men politiska falanger som vinner folkmassors förtroende genom att appellera till ren girighet eller populism, kommer alltid att ha sina anhängare. Och att engagera sig hårt i kampen kan snart leda till att man blir blind för sådant som sker utanför konflikten – utanför den politiska debatten. Det kommer förr eller snarare att leda till att du tycker dig veta att du tillhör en kategori som är ”bättre än” andra – att det är andra som har problem. Vilket kanske är fallet, men det är inte det som är poängen. Poängen – problemet – är att du skapar din identitet i allt detta. Engagemanget blir till vad du ÄR. Och då är du också hotad, eftersom du ÄR något som skulle kunna besegras – och du kan därmed dö (fundera på det ett tag, det är djupt som fan…)

Jag minns nu ett av mina första inlägg på denna blogg, där jag och min kompis vid 4-5 års ålder plötsligt hamnade i en konflikt med varandra över vad som är höger och vänster. Vi satt mitt emot varandra, så hans höger blev mitt vänster. Men det var vi blinda för. Det enda jag (och han) såg var en ”fiende” framför mig som så uppenbart hade FEL. Det var ju så TYDLIGT! Men en gammal man som betraktade oss såg det hela, och han kunde rädda oss. Det tog lång tid innan jag kunde se mig själv utanför den konflikt jag hade identifierat mig i, och där jag kunde släppa känslan av att vara hotad. Och detta glömmer jag aldrig. Jag tror denna incident har format mig till att bli den jag är. Jag har alltid velat se saker från det där tredje perspektivet. Det har kanske gjort mig till lite av en outsider. Man blir medveten – i alla fall öppen för – sådant som sker bakom kulisserna. Och bortom vår ignoranströskel. Jag säger inte att detta är ett särskilt behagligt sätt att leva.

Men när Juholts socialiströda ansikte övergår i ilsket matadorrött under det att snäser åt Reinfeldt att han inte ska läxa upp en socialdemokrat om ekonomi (Juholt själv var inte påläst, så han var hotad), saknar jag det tredje perspektivet. Det är också det icke-dualistiska perspektivet. Det andliga perspektivet. När detta perspektiv går förlorat övergår andligheten i religion – som också är en version av – och kanske en föregångare till – den politiska debatten, där någon grupp har RÄTT, och andra FEL. Men där konsekvenserna är dragna till sin spets. Men politik kan bli väl så obehagligt. Se denna video från nämnda intervju:

https://www.youtube.com/watch?v=cMJf-EoRc1g

Annonser

5 thoughts on “Det tredje perspektivet

  1. svensson skriver:

    I politiska debatter försvinner nyanserna. Det får man nog acceptera. Man kan inte göra allt till vad spelteoretikerna kallar ”solidaritetsspel”. Ska man debattera massinvandring och Politisk Korrekthet går det inte att vara alltför defensiv, man måste veta vad man är emot och bekämpa det.

    Det kan skapa groll mellan vänner men det får man ta. Dessa dagar är radikala, det går inte att vara neutral.

    Inte så att man ska spendera hela dagen i stridstillstånd. Men man måste ta ställning till invandring, multikulti och USA:s krigföring världen över. Vill man vila får man göra det bland åsiktsgelikar. Någon neutral ståndpunkt finns dock inte.

    • Perra J skriver:

      Det finns ingen neutral ståndpunkt. Men det finns en korkek. Där kan man sitta och lukta på blommorna, och förundras över stillheten.

      En gång fanns det kanske en mening i att ta ställning. Men inte den här gången.

      Dessa dagar är krigshetsarnas dagar. De är beroende av att de flesta anser att man måste vara radikal och ta ställning. De är beroende av att människor är fast i sitt dualistiska tänkande. Politiken har alltid fostrat oss in i detta synsätt.
      Ekonomier kraschar, Grekland är bara början. Sedan, USA? Då finns det alltid en utväg: krig. Startar DET kriget, så blir det kriget där alla kommer att förlora precis allt.
      Du ser inte det här förrän du lämnar strulet och tar plats under korkeken… det är dags att se bjälken i ditt(mitt) eget öga. De saktmodigas tid är kommen.

  2. Fredrik Larson skriver:

    Apropå ekonomi som kraschar. Vårt hus har sjunkit ett par hundra tusen på ett år. Enligt en mäklare, som känner av marknaden, är det så överallt. När huspriser sjunker så står snart ganska många människor med kraftigt överbelånade hus.
    Vi fick vårt hus omvärderat förra året för att få bort topplån. Men skulle vi värdera idag skulle vi plötslgt ha 300 000 kr i topplån.
    Det går fort när det faller.
    Och internet fungerar ju som ett kollektivt medvetande som skyndar på processen.

    Jag tror definitivt att folk snart har makten att inte betala låtsasskulder. Det är den positiva sidan av sådana här krascher. Man hoppas grekerna vägrar. Liksom spanjorerna.
    Angela Merkels uttalande om de ”lata grekerna” vittnar om människosynen bland politikereliten. Man har skiktat sig från folk och talar om ”dem”. Massan. Vi.
    Vilken makt vi ges när regeringar vill lamslå och ytterligare inskränka vår frihet. Och då kan vi nog prata om verklig revolution: Att bara släppa rädsla och skuld. I tanke och handling. Även om den utmanar vår livssyn,
    Men poängen är att folk ges ett val. På riktigt!

    Fredde

    • Perra J skriver:

      Hej Fredde!
      Jag köpte själv en lägenhet 1991 för 365000 kronor, precis innan den här 500% räntechocken kom, och priserna dalade nåt enormt, jag minns att värdet på lägenheten var nere på 70000 ungefär. 1998 lyckades jag i alla fall få 300000 för den. Då var jag tvungen att sälja. Hade jag väntat några år till hade jag fått en miljon för den!

      Men nu är det andra tider. Allt det vi tror är så VIKTIGT kommer att smulas sönder. Det gäller att förändra sig själv i takt med de yttre förändringarna och inte klamra sig fast vid nånting.
      Walsch är ute med en bok nu som heter ”When Everything Changes, Change Everything!”, köpte den precis…

  3. Fredrik Larson skriver:

    Hej igen Perra!

    Titeln är helt underbar: När allt förändras – se till att förändra allting!
    Om inte vi förändras, ja då förändras bara kulissen vi lever i och av.

    Skriv gärna recension på boken!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s