Marxismen

I Göteborgs-Posten recenserades för några dagar sedan en bok om Karl Marx: ”Why Marx was right”, av Terry Eagleton: http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.605590-terry-eagleton-why-marx-was-right

Recensionen får anses vara positiv; och recensenten (Mattias Hagberg) vidarebefordrar i stort sett författarens indignation över alla fördomar vi har om Karl Marx; hur vi genast associerar till Stalinterror, folkmord, naiva utopier om jämlikhet, osv… när marxismen i själva verket är så mycket rikare och öppnare än vi har trott. Det här är intressant, och jag kommer alldeles snart att deklarera vem jag själv är i frågan och varifrån jag kommer (det här är också ett eldfängt ämne, varför det är viktigt att klargöra alla detaljer innan man börjar orera 🙂 )

Det måste på ett initialt stadium meddelas att jag som skriver detta inte har läst vare sig boken som recenseras, eller – i varje fall inte i detalj – något som Karl Marx själv skrev, såsom t ex Das Kapital. Det som nu följer är således inget påhopp mot vare sig marxismen, författaren Terry Eagleton eller skribenten Mattias Hagberg .

Marxismen, kommunismen – vad som var meningen och hur det i själva verket blev – är ett viktigt  ämne, eftersom det säger så mycket om människan, och hennes förhållande till auktoritet.
Jämförelsen med kapitalismen tas självklart upp, och den misär som den ställer till med, härvid utgås på någon nivå från att marxism är motsatsen till kapitalism – vilket jag har för avsikt att diskutera här.
Men vad som först och främst tilldrar sig mitt intresse – tillika den faktor som motiverar mig att skriva detta inlägg – är själva klimaxet, kärnan i recensionen, där författaren (enligt recensenten) verkligen briljerar i att lyfta fram Karl Marx’ syn på ”historiens drivkrafter och människans natur”:

” Han [Terry Eagleton] påpekar att Karl Marx mest grundläggande idé är insikten om att vi människor först som sist är fysiska varelser, fullständigt beroende av varandra och av vår omgivning. Det är här historien startar för Karl Marx.”

Redan ett par rader efter detta Statement om Människan och Tillvaron, kommer:
”Det handlar med andra ord om ekonomi i sin allra mest grundläggande form”.

Recensionen avslutas med slutkämmen att vi borde alla gå ut i verkligheten; det är ”som om”, menar Hagberg,  Marx himself uppmanar oss:

” Släng böckerna och teorierna! Lämna skrivborden och institutionerna och gå ut i världen och se hur den ser ut i verkligheten. Börja i det lilla. I den vardagliga tillvaron för människor världen över och arbeta er uppåt. Jag lovar, ni kommer att se helt andra saker än dem ni uppfattar när ni ser världen från styrelserummen och genom de politiska institutionernas lins.
”…
”Det är en vacker uppmaning. Och i den bemärkelsen borde vi alla vara marxister. ”

Jag har funderat på det här en hel del. Som jag påpekat har jag inte läst de böcker som diskuteras, utan jag siktar in mig på en mening vilken framställs som Karl Marx’ utgångspunkt, som ligger till grund för allt han senare säger. Jag har sett denna doktrin förut, och vet varifrån den kommer.
Jag är alltså ingen petimäter som hänger upp mig på en formulering som de flesta skummar förbi,  utan vill peka på de konsekvenser den kan få – om vi har med en diktatur att göra. 
Till att börja med kan jag säga att jag alltid röstat på den”rödare” sidan, eftersom jag alltid tyckt att den känns anständigare än borgerligheten. Jag har jobbat på verkstadsgolvet, på fina gamla SKF, och sett många exempel på patronanda och maktmissbruk. Jag gick tvärs emot min rabiate far, som var hyperblå (det är en annan historia). På SKF mötte jag också en person som var väldigt insatt i Das Kapital, och som kunde hålla låda i timmar om ämnet. Han var oerhört medveten, men liksom på fel sätt. Han hade komplexa svar på allt, och det var som om själva retoriken var viktigare än förståelsen. Det var hela tiden något väsentligt som saknades, kände jag. Vad det var kunde jag inte sätta fingret på, då. Jag blev aldrig någon marxist

Likafullt fortsätter jag dock att rösta rött eller åtminstone rödgrönt även efter att jag företagit en sk ”klassresa” (vad det nu betyder) och lämnat verkstadsgolvet. Så, naturligtvis har även jag på en nivå Karl Marx att tacka för någonting. Jag kommer dock i det som följer att vända ut och in på en hel del.

Med åren har jag kommit till insikten om att det handlar inte om två polariteter där ena sidan står för Sanningen, och den andra sidan för Lögnen. Det är jag övertygad om att du som läser också är medveten om.

Likväl behöver det observeras att i tider där kapitalismens illaluktande baksidor exponeras alltmer, kan det förefalla naturligt att hemfalla åt kommunismen, som tycks verka ”mot” det här (nu finns det säkert de som brusar upp och ryter att marxism inte är kommunism, utan att de senare är en perversion av Marx’ sanna lära – jag är mycket medveten om det, men tålamod, vi kommer till en poäng senare.)

Det vore alltså en förolämpning mot individens intelligens att påpeka så elementära saker som att det inte existerar några klara sidor av ”svart” och ”vitt”. Men det finns ett kollektivt medvetande, som ofta ligger på en lägre nivå än individens, som – med tidens hjälp – kan manipuleras genom media och propaganda. Detta lägre kollektiva moras är lätt att se för någon som kommer utifrån som besökare. Detta är Systemet medvetet om, och de försöker typiskt presentera en tillrättalagd bild för besökaren.

I Italien t. ex, har hela folket mer eller mindre somnat in, hjärntvättade av Berlusconis propaganda.
”- Men Berlusconi är väl inte Marxist!?”.

Förvisso inte. Men även inom klart högerinriktad politik existerar samma mekanismer som inom kommunismen. En liten klick makthavare som håller en hel nation i ett tillstånd av ignorans. Det här är egentligen det viktiga.

Men för den som vill ha färska exempel från marxism/kommunism rekommenderas t ex Caroline Salzingers bok ”Hälsningar från Ondskans Axelmakter”. I synnerhet kapitlet om hennes besök i Nordkorea. Och för den delen, läs allt vad Solsjenitsyn skrivit. Och för övrigt torde det vara tämligen känt att någon som besöker ett kommunistiskt land ständigt bevakas, bara får träffa utvalda personer, tillåts röra sig endast inom bestämda områden, etc.

Nåväl, när man har definierat vad Människan ÄR, kan man då – som Marx gör – reducera allting till en fråga om ekonomi?

Jag har alltid varit misstänksam inför system som talar om för mig vad jag ÄR. Och likaså filosofin att vi är en produkt av vår omgivning. Denna filosofi – som har sina rötter hos en annan skäggig gubbe – Charles Darwin och med honom evolutionsteorin – stötte jag senast på i Zeitgeist-rörelsen, vilken jag följer för att se hur den utvecklas. Därmed inte sagt att jag gillar det jag ser. Den här rörelsen startade ju med en rad häpnadsväckande rön (3 filmer) om makteliters hantering av ekonomi och religion, men har på senare tid antagit en rent materialistisk prägel, låt vara i form av vetenskap men det är samma sak: Sedan man definerat människan som ett fysiskt objekt, kan allting reduceras till objektiv vetenskap.

Zeitgeiströrelsen är inget avsteg från ämnet, eftersom den är som en rysk revolution i en ny version.
Den uppstod som en reaktion på det brott som kapitalismen begått, mot alla dessa allsmäktiga bankirer som håller foket i ett järngrepp (mer om Zeitgeist här). På deras forum ser man starka kommunistiska krafter in action, och Marx’ idéer diskuteras hejvilt. Men, i det kollektiv som rörelsen är, blir lösningen på alla de förfärliga saker som filmerna skildrar – kapitalismens motsats, såsom kommunism och med denna följer materialism med Darwin och evolutionsteori. Men man har ingen idé om hur det ska genomföras, utöver övertygelsen att om vi förändrar omgivningen, så kommer individerna att förändras. Jag har även noterat att de materalistiska falangerna inom rörelsen inte ALLS vill diskutera den häpnadsväckande insikten (medvetandehöjningen) om t ex vad hemliga bankkarteller bedrivit, utan de lägger sig på en lägre nivå, och liksom väntar på en ledare. Och det är farligt.
Och Peter Joseph hamrar även han in när han kommer åt: ”Vi är alla produkter av vår omgivning”, och han får det att låta så självklart, så ödmjukt. Och alltsammans kanske är ett försök att skapa global kommunism? Det kan vara så.

Utsagor som ”vi är alla produkter av/beroende av vår omgivning” kan låta oskyldiga, ödmjuka och rentav vettiga i ett litet sammanhang. Men när de tillämpas i ett system blir det något annat.
 
Och tänk efter lite nu: indoktrinerades inte miljoner ryssar att se sig själva som produkter av sin omgivning? Vad blev konsekvensen? Kan det vara att individen blir antingen inget värd eller ett hot? Man är ju bara en ”produkt” av en omgivning – som andra  (som alltså INTE är ”produkter”) skapar åt oss. Och är inte kontroll nödvändig, eftersom vi också är ”beroende av varandra”? Det gör ju att systemet blir sårbart.

Därför måste kontroll över individerna införas. Alla individer är indoktrinerade i Systemets förträfflighet, och ”vet” att det behöver försvaras. Ivanov anger därför plikttroget tänkbara ”förrädare” för Systemet – ”Zap!”- där försvann han – vilket stärker de egna aktierna (åtminstone vad Ivanov tror…)

Vilket alltså betyder att det måste existera en instans som har makt att förändra omgivningen, även om det uttrycks att alla är produkter av den. Men där går ignoranströskeln. Det skiter folket i, helt enkelt. Någon enstaka som vågar halshugger vi på torget (eller troligare: han bara försvinner…)
Således, i en diktatur vore det alldeles förträffligt för diktatorn om alla medborgare såg sig som ”produkter av sin omgivning”.

Men visst, folk är inte helt bakom flötet. Det fixar vi dock lätt. Diktatorn kan sätta sig bland folket på spårvagnen och synas framför blixtrande kameror: ”Se, han är lika beroende av vart spårvagnen för oss som alla vi andra – han är en produkt av sin omgivning han med! Så fint att se! Vi älskar vår diktator!” – detta är propaganda, som med tidens och medias hjälp bäddar in folket i allt djupare ignorans. Diktatorn lever helt och hållet i det här kollektiva/mediala glammet; allt är syntetiskt ljust, glatt och pompöst. Och om natten hämtar de din granne.

Genom att vara ”ute i verkligheten, bland folk”, som låter så riktigt och bra, kan du också missa vad som pågår bakom kulisserna (dvs ”styrelserummen” och de ”politiska institutionerna”, se citatet i början)!
Det här är bara en uppmaning att låta maktens män vara ifred – att ägna oss åt den verklighet som de har definierat åt oss. Vi får sitta på Café Mombasa och diskutera alla komplexiterna i Das Kapital om vi vill, övertygade om att maktens män som styr oss själva har hittat vägen ut genom de labyrinter vi ställs inför. Tror du att det är så? Inte jag.

Så alltså – vad boken anbelangar: So what? Det som framställs som dess stora förtjänst – Karl Marx’ ”missförstådda” grundtes (?) – var ju exakt det som VAR fel!

Människan är helt enkelt inte en produkt av sin omgivning – hon är i högsta grad kapabel att förändra sin omgivning.

Jag har tidigare resonerat att Karl Marx’ idéer handlade om rättvisa för alla, bröd åt alla – men att det inte fungerade eftersom det torde erkännas att vi dras med något som kallas det mänskliga egot, vilket gör att det alltid existerar någon eller några som vill vara bättre än alla andra, flyta ovanpå alla andra, ha makt över andra. Det mänskliga egot tar sig oftast uttryck i girighet, en hunger som aldrig får nog. Det här finns naturligtvis i alla system – kapitalistiska som kommunistiska, för att inte tala om religionen.

Men marxismen bygger dessutom på ett grundantagande som inte fungerar. Ett grundantagande som helt enkelt är felaktigt. Den leder till materialism, vilket är en ytterst olämplig verklighetssyn, eftersom den gör oss passiva inom en bubbla som andra kontrollerar. Konsekvensen av materialism är blint anammande av de strukturer som människor skapat, och blint följande av mänskliga auktoriteter. Det enda spel som återstår är att man kan välja att följa människor som man tror har ”rätt”, och således inte följa de som har ”fel”. Vi har ju fria val – bara att välja de som står för Sanningen! Emellertid börjar vi intuitivt känna att det inte fungerar så här, och vi röstar istället på något missnöjesparti.

Det finns ingen ”motsats” till kapitalismen. Samma sak råder inom alla system. Och vi har faktiskt sedan en tid tillbaka insett att marxism eller socialdemokrati inte självklart betyder befrielse från kapitalism. En bättre modell är den om centraliserande resp de-centraliserande krafter, där de första alltid handlar om en liten klick som vill ha makt över många, medan de senare har bättre kontroll över egots drifter, delar makt och ansvar och strävar efter rättvisa, sann jämlikhet, yttrandefrihet och demokrati.
 
Centraliserande krafter vill dock gärna utåt sett låta som de-centraliserande.  Demokratier korrumperas av centraliserande tendenser överallt. Det finns alltså krafter som vill ha kommunism i hela världen, vilket betyder att en liten klick strävar efter att styra hela världen. Oavsett om Marx’s grundtes missuppfattas eller inte denna gång betyder det också ännu ett Sovjet – denna gång ett globalt sådant.
 
Marxismen har visat sig vara en centraliserande kraft, fastän den på pappret verkar vara de-centraliserande. Det beror på grundtesen att människan är totalt beroende av sin omgivning. Som sådana väntar vi passivt på att någon ledare ska komma, och fixa allt åt oss.

Den här individuella insikten som ligger på en högre nivå än kollektivets är farlig för Systemet.
Sådana individer måste hyvlas bort. Det är inte meningen att det ska finnas individer som kan ställa sig vid sidan av och se kollektivets hjärntvätt.

Och märk nu, att medan du står där, vid sidan av och observerar, så är du inte längre en produkt av din omgivning, utan du ser andra – kollektivet – som ÄR det! Och de är det för att de har valt det själva.

Och efter några decennier i detta system (tid finns det alltid gott om) kommer alla ha glömt att de en gång valde det.

Och efter några decennier i detta kollektiv kan någon komma med ytterligare en oneliner om vad människan ÄR – och torgföra den som vetenskaplig absolut sanning, bygga en hel ideologi på den.

Och du kan aldrig gå till Café Mombasa där alla andra marxister inom Systemet sitter, och vädra denna insikt – de kommer genast att se misstänksamt på dig, och någon kommer att rapportera dig för Systemet, i stället är du tvungen att göra ett val, eller du är ”zapped” du med. Du väljer att bli en produkt av din omgivning.

Sensmoralen av denna diskussion är att det faktiskt existerar nivåer av medvetandetillstånd. En yttre makt bestående av ett fåtal indidivider  kan – under förutsättning att du valt ett strikt materialistiskt synsätt på verkligheten (och därmed följer och fruktar auktoriteter) – skapa ett lägre medvetandetillstånd på det kollektiva planet. Det utgör ca 80 % av populationen, vilket lätt besegrar enstaka individer som kan se detta.

Inom detta kollektiva medvetande tror du att du lever i jämlikhet och broderskap med alla andra (den marxistiska drömmen), men i själva verket styrs ni alla av en elit som håller sig ovanför er ignoranströskel. Det är alltså inget egentligt som skiljer detta från kapitalism.
Utåt sett, för andra nationer, syns endast detta kollektiva Paradis – men som faktiskt är en mardröm, när man inser att det finns en styrande elit bakom, som är ”censurerad”.

Det är alltså klarlagt att utgångspunkten ”Vi är alla fysiska varelser, totalt beroende av vår omgivning”, inte är en Sanning om Människan och hennes villkor – utan ett val. Det här är en utomordentligt viktig insikt. Det blir nödvändigt att tvinga individen att göra detta val, om han inte går med på det själv. Därför är det första som står på dagordningen när marxism införs i ett land att sluta landet, på politisk och ideologisk väg, eller helt brutalt medelst fysiska murar (vilket egentligen säger: ”låt oss vara ifred – vi ska greja med folks medvetandenivå här, vilket skulle gå åt pipan om för många såg det”) – och då har vi kommunism. Ett system som tvingar på oss materialism. Och även ett system som är en förolämpning mot individens intelligens.

They destroy everything that is individual. They want you just to be a part of the collective whole — just a part, a cog in the wheel, which is always replaceable. And I know that no human being is replaceable, because every human being is so unique, so utterly unique, that there is no way to replace him. In Marxian communism there is no respect for the individual. What are they closing, do you know? They are closing the door to your own being, and if the door is closed to your own being, you are separated from existence totally. Then there is no question of seeking and searching the truth; there is no question of knowing thyself, of being thyself. In fact it is dangerous, being thyself, knowing thyself. It is better to be just a cog in the wheel, with no self.
– Osho

Sanningens pris

Följande kan ses som ett svar på alla frågor jag brukar få om huruvida jag är “religiös” eller på annat vis troende. Med en gång ska sägas att jag är mycket intresserad av sådana här frågor, och jag har ett motto för denna blogg – att vara öppen för ALLT. Jag är helt enkelt intresserad av sanningen, oavsett hur smärtsam den kan vara.

Det ska också sägas att jag på frågan ”är du religiös?” alltid svarar nej. Jag brukar också säga att jag är ateist, vilket jag också är om man tolkar ordet exakt. Jag tror alltså inte på den teistiska Gud ”uppe i himlen” som dogmatisk kristendom torgför, vars bud man ska åtlyda och vars nåd man kan undfå genom ett mekaniskt utförande av ritualer och kyrkobesök och ta för givet att Jesus därför förlåter alla synder. Jag går aldrig i kyrkan, och jag anser att präster är onödiga (även om det finns präster som är varma och godhjärtade). Jag har alltid haft en känsla av att något inte stämmer med kristendomen, helt enkelt.

Jag är dock konfirmerad – det var svårt att komma förbi detta i den stad jag är uppvuxen i, och då min farmor var djupt religiös. Men det var på väg att förvägras mig eftersom konfirmationsprästen inte kunde finna bevis på att jag var döpt (ett misstag), men alla turerna kring det här var något som än djupare stärkte min uppfattning om att något med kristendomen är fundamentalt fel – som om man inte skulle vara välkommen hos denna Gud, för att en rent mekanisk, yttre ritual – som man omöjligen kan ha kunnat påverka – ej utfördes! Det är ganska horribelt när man tänker på det. Och när man studerar kristendomen närmare finner man den katolska doktrinen att vi är födda i synd, inget vi kan göra något åt! Såvida inte man vänder sig till Jesus som kan förlåta alla synder. Vilka synder förresten?? Om vi redan är födda i synd, och när reinkarnation bestämt förnekas av katolska kyrkan? När begick vi synderna?

Det här är helt vansinnigt. En yttre auktoritet säger mig att jag inte har levt förut, som om denna auktoritet skulle ha inflytande över mina egna minnesbilder (jo, jag har sådana, och väldigt många andra bär på minnen från tidigare liv)!

Buddhismen känns ärligare och mer harmonisk än kristendomen. Där råder ingen konflikt mellan inre och yttre. Men katolska kyrkan stämplar Buddism som hedendom. Det är de tvungna till, eftersom de bejakar reinkarnation.

Återigen kommer vi in på det faktum att kristendomen uppstod ur romarriket. Jag har skrivit om det mycket redan. Men här uppstod troligen det fundamentala felet med kristendomen. Kejsaren av Rom var redan Gud på jorden. Han skulle ses som Gud själv – då kom Jesus och sa att Gud är inom oss. Faktum är att de första kristna jagades med blåslampa. De offrades framför lejonen på Colosseum, torterades till att förneka denna Gud inom, för att i stället erkänna Gud utom (dvs kejsarens, och sedermera även påvens, totala makt)

Det är när Gud används av makteliter för att stärka deras egen makt som något går fel. Det här är möjligt bara när Gud defineras som en entitet utanför oss, och inte inom oss. Det är bara då man kan lägga beslag på denna yttre entitet och använda auktoritet, rida på folkets rädsla, utge sig för att vara den enda kanalen till Gud! Detta var det drivande konceptet bakom den mörka medeltiden. Och som det har använts alltsedan dess, till att manipulera och ruinera folk!

Makt var ordet. Jag har redan varit inne på det. Söker man sanningen stöter man förr eller senare på makt, och man börjar se dessa osynliga pyramider, där varje våning lyder under våningen ovanför, och ingen av våningarna vet, vågar ens tänka på, vad den översta våningen (spetsen) sysslar med. Hela pyramiden hålls ihop av rädsla. Toppen går alltid fri oavsett vad som händer, utom det fall när de underlydande kommer över sin rädsla. Jag menar med detta den överdrivna respekten för auktoriteter.

Det här är grunden, som format oss i västvärlden under 2000 års tid, skapat denna fixering vid yttre ting (Gud utom) och rädslan inför att se inom oss. Det spelar ingen roll om man är ateist eller troende, för det handlar bara om makt.

Vetenskapen är inget avståndstagande till religionen. Rättare sagt: Den försöker ta avstånd till religionen men blir samma sak, blir samma pyramid den med, eftersom det är det mänskliga egot som bygger pyramiderna. Och det gör det överallt, de finns redan på skolgårdarna.

Eftersom materialistisk vetenskap (märk att jag inte ser all vetenskap som materialistisk) förnekar och tar avstånd från något, och kallar det subjektivitet, vidskepelse, tro… så kommer det som förnekas alltid att vidhäfta vetenskapen, som ett olöst problem, och hejda dess utveckling.

Så länge vetenskapen har denna attityd kommer begreppet vidskepelse alltid att leva, och det kommer att bromsa utvecklingen, vilken bara är möjlig om man är öppen, och inte behöver ta avstånd från något beroende på att man befinner sig i en konflikt.

Det finns egentligen inget som är övernaturligt, utan begreppet lever kvar, endast beroende på den här konflikten, som kvarhåller det olöst för att bevara det som ett argument mot motståndaren.

Det man attackerar, blir man. Det finns något kinesiskt ordspråk som säger detta, som jag aldrig riktigt har förstått men som jag ser nu. Den vetenskap som mest ihärdigt försökt ta avstånd från kyrkan – materialistisk vetenskap – framstår nu själva som den makt som aggressivt tar avstånd från något inom, och som också förnekar reinkarnation!

Materialister och religiösa fundamentalister är precis samma slags folk. Bägge hänvisar till en fullkomlig entitet – den yttersta rätten – utanför oss. I ena fallet är det Gud, i andra fallet är det den objektiva verkligheten. Och eftersom ingen av dem vet vad Gud är, eller vad den objektiva verkligheten är, så måste det anses att bägge tror på sina mentala bilder av desamma så starkt att de får raserianfall när dessa bilder ifrågasätts det allra minsta.

Där säkerheten är som störst är kunskapen som minst.

På samma sätt som de höga prästerna var den enda kanalen till Gud, är nu vetenskapsmännen – eller de makter som finansierar dem – de enda kanalerna till den objektiva verkligheten, vilken gärna framställs som alltmer komplex och svårbegriplig, utom räckhåll för gemene man. Men den åtnjuter erkännande och respekt hos folket (”vetenskapligt bevisat” gör dig oantastlig!). Nu kan en elit sätta sig på toppen av denna pyramid, och styra och ställa i det fördolda. Som t ex de globala läkemedelsföretagen gör utan att någon ifrågasätter dem. De åtnjuter total immunitet, anonymitet och diskretion, och de har sådan makt att de kan korrumpera och manipulera vilka regeringar som helst, och styra media.

Det är inget fel på vetenskap eller religion, men bägge lider av korruption, vilket tar sig uttryck i att bromsa utvecklingen intill stagnation, för att bevara en maktstruktur. Det vill säga att om toppen av pyramiden anser att de har makt, så kommer resten av pyramiden att låsas, mer eller mindre. Medan mannen på gatan tror att ”vetenskapen” pågår i något underbart befriat, upplyst, sakralt space någonstans, bortom all konflikt och allt beroende, och att det sker ett självklart framåtskridande för mänsklighetens bästa! Det här är mycket vanligt hos materialister.

Materialister ser överhuvudtaget inte sådant som hör det mänskliga sinnet till (det är ju ”inom”), och de gör sig därmed blinda för de ränksmiderier som auktoriteter bedriver bakom kulisserna. De blir lydiga schackpjäser, utan att någonsin se det själva. Precis som religiösa fanatiker som sänds ut i krig, programmerade att tro att de slåss för Gud.

I krig är sanningen första offret, heter det. Ingenstans är detta så tydligt som i kriget mellan religion och vetenskap (detta krig är vi alla (under)medvetna om). Det sker helt enkelt ingen utveckling, därför att de ena sidan behöver något från den andra och vice versa, men bägge vägrar erkänna det.

Varken den yttre Guden, eller den objektiva verkligheten – de två så hyllade och respekterade sidorna i konflikten inför vilka folk knäböjt – existerar! Bägge är mentala projektioner, från början skapade ur rädsla.

Den som försöker stå utanför konflikten för att fokusera på vad som verkligen är sant, blir också utsatt för projektioner. För att någon ska lyssna på dig krävs att du säger precis sådant som denne anser är rätt, annars är du en ”agent” från fiendesidan, vad du säger nagelfars efter första bästa avvikelse från en standard, och därefter etiketteras du för att aldrig mer bli tagen notis om. Eller blir mål för en raseriattack. Det här är eldfängt så det förslår.

Jag har alltså sagt mig vara ateist. Det betyder att jag inte tror på den teistiska gud som utgör en part i den här konflikten. För den skull allena betyder det inte att jag går över till den andra sidan och blir materialist, utan jag tror att Gud kan vara något helt annorlunda, totalt utanför konflikten, utanför de dualistiska polariteter som egot fabricerar. Jag vill inte säga något mera, eller försöka definiera det. Det handlar om medvetande. Medan man drömmer ska man inte definiera hur det är att vakna. När du en gång vaknar visar sig allt det du drömt ihop vara totalt meningslöst, det försvinner bara… ”POP!”. Det existerade bara som en mental bild. Inget man ska ta på dödligt allvar… eller hur?