Rakspegeln

(Jag har inte läst boken som bilden ovan refererar till (däremot länkas till en video av författaren). Jag la in bilden här för att den är vacker, och därför att den kan inspirera folk att skriva rymdoperor…)

Det finns en fantastisk lektion i överlevnad, en övning helt enkelt, som jag var med om för många år sedan men kommer att minnas för alltid. Det sägs vara NASA som skapade den, vet inte om det stämmer men det spelar mindre roll.

Du presenteras inför ett scenario, där du och ett antal andra beger er långt ut på havet i en lustjakt. Allt ser bra ut tills en brand utbryter ombord. Skepparen och besättningen – de enda som har något sånär sjövana – omkommer under släckningsarbetet.

Inte nog med det, båten sjunker sakta och alla överlevande måste ta plats i livbåten. Där är det ont om plats, och det är dessutom ont om tid; ni måste skyndsamt bestämma er för vad som behöver tas med på båten, och uppgiften är att från ett överlevnadsperspektiv rangordna viktigheten hos ett antal föremål. Någon skrev ner det och det ser ut så här:

1: En sextant

2: En rakspegel

3: Moskitnät

4: Några paket av arméns frystorkade matportioner

5: Ca 20 liter vatten i dunkar

6: Kartor (sjökort) över Stilla Havet

7: Flytande sittdynor

8: Ca 8 liter olja

9: En liten transistorradio

10: Några kvadratmeter genomskinlig plast

11: Något medel som avskräcker hajar

12: Halvannan pava rom

13: Ca 3 meter rep av nylon

14: 2 kartonger chokladkakor

15: Ett enkelt fiske-set

För övrigt har ni några fempundssedlar, några paket cigarretter och några paket tändstickor…

Ni har också klart för er att ni befinner er ca 1000 sjömil från land (i Stilla Havet)

Så, hur rankar ni prylarna?

För den som vill fundera på det här själv, sluta läsa här. Jag kommer snart att avslöja det. Övningen finns – så klart – på nätet här:  http://www.training-manager.co.uk/documents/TMSS-LostatSeaExercise.pdf

När du ändå är igång: kolla upp denna länk med Steven Norquist. Eller du kan vänta med att se det. Den här mannen är rätt speciell:

http://www.nevernothere.com/steven-norquist-sig

Vadå? Hur jag lyckades med övningen? Hmmm…

Till mitt försvar ska nämnas att jag begrep att vattnet är viktigt.

Matportionerna och chokladen förtjänar också hög ranking, det är ganska uppenbart. Frågan är bara vad som ska in på första plats. Det man väljer om ENDAST ETT av föremålen får tas med.

Det gäller att verkligen SE situationen. Att SE den verklighet som råder, så här pass långt ute i havet, utlämnad åt elementen. Men förmodligen kommer det val du gör att säga något om dig själv: Är du en person som alltid vill fixa alla problem själv? Eller är du en person som söker hjälp? Kan du ens tänka dig att söka hjälp för någonting alls?

Vad gör du i första hand?

OK, när jag konfronterade övningen var jag en självfixare. ALLT i mitt universum utgick från premissen ”det här klarar jag själv”, och jag satte sextanten som nummer 1. Utan att ens veta hur en sådan mackapär fungerar (men jag trodde att jag visste).

Men det är rakspegeln som ska in på första plats. Tvåa kommer oljan. Viktigare än vattnet och maten. Oljan kan hällas ut på vattnet, antändas med tändstickorna och fempundssedlarna, för att påkalla uppmärksamhet från något flygplan. Och visst, båten kan brinna upp den med – det är en risk! Och solen kan gå i moln så spegeln blir värdelös! Men dessa argument faller ändå inför verkligheten:

Detta är din chans, du måste lita på försynen nu, annars är du rökt.

Men det ser man inte om man är en person som resonerar: ”Om inte jag kan fixa det här, så dör jag!”

Att ens ta in i min tankevärld att mina chanser är förbannat små; att ENDA HOPPET är att påkalla uppmärksamhet från något flygplan (något borde sändas ut mycket snart för att spana!) – var otänkbart för mig.

Att postulera mig själv som beroende av något, i synnerhet försynen, var mer än jag kunde klara av!

Egot måste alltid ha säkerhet. Även om säkerheten är fullkomligt vansinnig.

Även  om det kan demonstreras att säkerheten är en illusion, att det inte är mer än sanden för strutshuvudet, så väljer egot det ändå med furiöst ursinne –  bara det tillåter ett uppskjutande av det grymma ödet, bara det ger en respit från avgörandet.

Egot vägrar konsekvent att ta ansvar över situationen. Avgörandet är alltid någon annanstans, i tid och i rum! Avgörandet MÅSTE alltid vara nån annanstans! Därför serverades gratis champagne under slagsida medan Titanic sjönk. Inte för att det var sista glaset, utan mera för att det var sista gången man lever efter illusionen att avgörandet är någon annanstans i tid och rum.

Det finns utan tvivel djupare dimensioner i det här. Exemplet säger så mycket om våra betingelser, de doktriner vi vuxit upp med. Kommer du från en vetenskaplig bakgrund eller en religiös? Jag påstår inte att det är så enkelt att personer som brukar be till högre makter lättare ser rakspegeln än en som litar till vetenskapliga landvinningar – undantag finns gudskelov alltid.

Kan man säga att det ”råder en iskall verklighet därute”, utan att i detsamma skapa denna verklighet? Är verkligheten som upplevs bara ett resultat av det man hittills byggt upp, genom vana och doktrin, genom medgångar och motgångar. Genom reaktioner på det och det?

Kan någon egentligen uttala sig om det RENA ofärgade verkligheten? Kan någon addressera denna verklighet direkt?

Det beror kanske på om du är en person som fixar det själv? Definitionen blir det viktiga, inte sanningen. Men du tror det är sanningen. Nej, du vet! Du vill distansera dig från “troende”. Du presenterar “fakta”!

…all philosophy is pseudo-philosophy

and all science is pseudo-science because, as a precondition of their very

existence, they accept the make-believe reality of the dreamstate as real

reality. And erect their systems of knowledge on that baseless basis.

-Jed McKenna

Man kan aldrig göra detta, så att någon annan begriper. Verkligheten måste direktupplevas.

Man kan däremot försöka skapa en bubbla att fånga andra i, skapa en verklighet inom denna bubbla som folk tror är den faktiska, rena verkligheten! Det går att skapa en virtuell värld inom en sannare värld, och totalt identifiera sig i denna, så till den grad att den sannare världen utanför upphör att existera. Sedan är det nästan omöjligt att få den här personen att se den sannare verkligheten – han kommer hela tiden att projicera något annat: ”Jag är inte vilsen – dom där borta (inom samma bubbla!) däremot…!”. Han kommer alltid att skjuta upp sitt seende: Han ska ”ta itu med det någon gång, men…inte nu”.  Alltid inte nu. Alltid inte här.

Och så somnar han om fast han tror han vaknar.

Det här är identifikationens kraft. Du skapar din verklighet. Universum är en ”experience machine”, som Kim Michaels säger.

Och egots drift att överleva skyr inga medel…

Det värsta är att egot inte är självständigt, utan det bygger sitt  ”ego” på andra. ”Bättre än” andra, ”mäktigare än” andra….osv. Egot parasiterar på andra, stjäl energi. Egot definierar sig själv genom andra.

Anta att du och ett antal andra lever fånga i en virtuell värld utan att veta om det. Men så börjar du och några till att se igenom falsariet, revan i himmelsduken. Skulle ni ostört få hålla på med era avslöjanden?

Växande skaror av människor börjar ansluta sig till er; ni ser att ni levat i en bubbla!

Men andra skaror börjar samtidigt bygga upp en motpropaganda – bevis för att bubblan är den enda sanna verkligheten, de förlöjligar och förföljer de här ”aktivisterna” eller vad de ska kallas, faktum är att de håller på med samhällsfarlig verksamhet som måste stoppas. De har identifierat sig totalt i bubblan och är oförmögna till annat – därför är din ”sanningsverksamhet” ett direkt hot mot deras liv! De lever i mörker, som vampyrer! Du får fan inte komma och lysa upp!

I motpropagandan ingår även att skildra ”uppvaknandet” som något som man bör undvika, som något farligt, som något som skulle kosta dig all glädje, all kärlek till nära och kära – kort sagt Livet. De skapar en alternativ väg, som verkar vara den riktiga men som tillåter fortsatt mörker, helst förstärker det.

Jag använde övningen om rakspegeln som modell för en mera generell verklighet. Är vi inte alla överlag utsatta mitt i elementens raseri på en livbåt? Hur många av oss har tagit med oss det vi verkligen behöver? Och: Hur många bedyrar uppgivet, genom sediment av dold bitterhet:

Det kommer inget flygplan.

…varpå de utgår från detta statement, bygger upp hela sin världsbild på det.

Hoppet om något kommande flygplan försvinner helt, glöms bort totalt.

I stället för rakspeglar har vi med oss elektroniska gimmickar som ger oss distraktion från verkligheten! Varenda millisekund av vår uppmärksamhet är fångad, och bara få av oss vågar konfrontera hur rädda vi är för nuet. Vi vägrar se vår situation.

Steven Norquist är en person för vilken det inte kommer något flygplan. Han kallar det uppvaknande att konfrontera en verklighet där det är uteslutet att ett flygplan kommer. Således varnar han för det han vill säga (Se videon på egen risk. (nej, det är inte videon du ser här nere, förra länken alltså)). På något märkligt vis hajar man ändå till, men på grund av det han inte säger.

Det finns två typer av andliga lärare: De för vilka ett flygplan kan komma och de för vilka ett flygplan inte kan komma.

Många av dem säljer rakspeglar, men få fattar hur de ska användas…

Annonser

5 thoughts on “Rakspegeln

  1. Pierre Durrani skriver:

    Tack! Jättefint inlägg med en vacker ansats och ett djupt budskap. Tillit-ande.

    Har inte hunnit se Norquist än. Kanske aldrig gör det. Nihilist-trist.

    Fa firru ila ‘Llâh.

    Mvh,

    Pierre

  2. Perra J skriver:

    Tack Pierre! Roligt att du ser det vackra i det, jag tror nog det kan upplevas rätt så utlämnande också.
    Norquist är som en stenhård spark på smalbenen. Eller på nåt ännu känsligare ställe. Han får i alla fall saker att hända…
    Men jag anser absolut att du borde se den senare videon med Kim Michaels! Den är på två delar och har verkligen poänger!

  3. Jennyli skriver:

    Kim Michaels är så bra och det är så enkelt och självklart det han säger. Här talar han ju om det jag brukar säga: SÅ SOM I HIMMELEN (inom), SÅ OCH PÅ JORDEN (utom).
    Tack 🙂

    • Perra J skriver:

      Tack Jennyli.
      Jo, den här Kim-videon har jag haft ute förut, och den passar ju perfekt här. Det han säger är så genomlyst på nåt vis.
      Det är inte bara nån som sitter där och hasplar ur sig saker och ting…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s