Kakburken (En saga om makt)

Det var en gång en familj, där barnen (sju styckna) hölls i strikta tyglar av en bestämmande moder.
Det var inte så att hon slog barnen, men hon visade var skåpet skulle stå. Det kanske behövdes, åtminstone ibland,  för de sju barnen kunde verkligen stöka till det.

En dag när alla barnen lekte indianer ute i skogen kom en snäll gumma gående på en stig. Hon gav dem en jättestor burk med de godaste kakor de någonsin smakat. Och de verkade vara magiska på något vis, den som åt en sådan kaka blev lite mera medveten än innan.
”Men”,  sa gumman, ”bara för den som är öppen för det. Och bara för den som inte frossar. Och bara för den som inte har några baktankar”

En annan sak är att kakorna i burken aldrig verkade ta slut! Det var samma mängd kakor i burken hela tiden, hur mycket ungarna än åt!
Den snälla gumman såg ingen av dem till sedan. Men det var det ingen som tänkte på.
Vad de  tänkte på var att se till att gömma burken, så att mamman inte fick tag i den. Och det gjorde de, i skogen fanns det gott om gömställen, de hittade en liten grotta att lägga den dyrbara burken i, och allt täcktes över med grankvistar. Innan de gick hem såg de till att stoppa sina fickor fulla med kakor.

Nu följde en jobbig tid för barnens mamma. Som ni säkert räknat ut dröjde det inte länge förrän hon kom på sina barn med att äta kakor! Varifrån kom dom?? Barnen svarade unisont att de fick dem av en snäll gumma i skogen, men vart hon tog vägen sedan visste ingen. Mamman lät sig nöja med detta svar och barnen fick behålla sina kakor första dagen.

Men när hon upptäckte att barnen hade sina fickor fulla med kakor även andra dagen, och tredje, steg hennes misstänksamhet. Samtidigt tyckte hon att något mystiskt hade hänt med barnens attityd. De verkade inte ha samma respekt för henne längre! I stället för att undergivet fälla ner blicken och säga ”ja mamma”, kunde det nuförtiden ske att de bara såg henne lugnt, rakt in i ögonen, vilket höll på att göra henne vansinnig. Något hade hänt! Det var något som hon inte hade total kontroll över längre! Och hon kunde inte sova om nätterna.

Mamman, som hittills varit en – förvisso sträng – men överlag rätt bra mamma, började nu gradvis uppvisa mörkare sidor. Det var något i hennes eget hem som hotade hennes makt, vilket fyllde hennes bröst med en känsla som av kvävd gråt.

Så det var nog så att om barnens attityd  förändrades, till det bättre faktiskt, så höll deras mors attityd på att förändras åt rakt motsatt håll.

Från och med nu tvingade hon av sina barn alla kakor! Och numera kunde hon rentav dela ut örfilar om hon inte omgående blev åtlydd! Kakorna såg hon till att demonstrativt slänga i soporna. Men i hemlighet smusslade hon undan en och annan för egen räkning! Jo minsann! Hon hade nämligen en intuitiv känsla att det var något mystiskt med kakorna. Hon smakade på dem, jovars, de var mycket goda. Men hennes attityd till saker och ting förändrades inte. Inte till det bättre i alla fall. Kanske till det sämre – men det märkte hon i så fall inte själv.

Mamman, som hette Lydia, hade en intrigant syster med namnet Livia. En dag bestämde hon sig för att ta med sig några kakor och besöka henne.
Livia smakade även hon på kakorna, och det utföll på likartat sätt som för systern.
Men Livia fick nu en idé (om den kom ur kakornas eventuella motsatta effekt förtäljer inte historien):
”Vi smyger oss efter ungarna och ser var de får dom ifrån!”
”Naturligtvis!”, instämde Lydia.

Sagt och gjort, de smög sig en dimmig morgon efter barnen, försedda med en stark kikare. Och de såg var barnen hade gömt burken. När barnen hade stoppat sina fickor fulla och gått därifrån smög de dit och beslagtog den.
”Äntligen!!”, sa Lydia, ”Nu hivar vi den i ån, så får vi lugn och ro, en gång för alla!”
”Är du en idiot!?”, utropade Livia, ”Naturligtvis behåller vi burken! Den som har kontroll över den här burken, förstår du, har makten över ungarna!”
”Naturligtvis!”, sa Lydia.

De gick triumferande hem med kakburken. I barnens åsyn ställdes den högt, högt upp, på en hylla ovanför deras huvuden, utom räckhåll.
”Hädanefter…”, sa barnens kontrollsjuka mamma, ”…blir det inga kakor som inte går via mig!!”
Det här var ett svårt besked för barnen. Och det märktes på dem. Nu kunde mamman ana en vändning tillbaka till det som varit (medan hennes egen utveckling alltjämt accelererade utför).

Efter det att burken ställts på hyllan i Lydias ägo, var den emellertid inte densamma längre.
Nu upphörde dess magiska egenskap att självgenerera kakor. Nu tog kakorna slut! Vilket gjorde de konspiratoriska systrarna till bagare. De fyllde på med egna kakor. Men från och med nu var kakburken en helt ordinär kakburk, utan några som helst mystiska egenskaper. Det här märkte barnen direkt. Och frånsett att kakorna fortfarande var ganska goda, så var de inte längre lika intresserade av dem.

Det här noterade systrarna. Och för att bibehålla burkens maktbringande egenskaper, satte de igång med att baka en massa sorters smarriga kakor, den ena sötare än den andra. Men Livia kände en ljusskygg druid, som gav henne ett oheligt extrakt, som tillsattes till kaksmeten, och nu började det hända saker…

Dessa kakor var också mycket goda, fast på ett annat sätt än gummans originalkakor: De var beroendeframkallande och blev till en last, emedan de saknade alla de positiva egenskaper originalkakorna hade. Dessa positiva egenskaper glömdes bort helt och hållet.
De här kakorna visade sig istället göra barnen hänsynslösa, grälsjuka och avundsjuka.  Mindre medvetna, helt enkelt. Men de gav systrarna makt, eftersom  kakorna kunde erhållas bara genom dem, och ungarna kunde fås att göra vad som helst för att få dem. De blev slavar på gården där de bodde och fick slita från tidig morgon till sen kväll. Passade det inte, så var det bara att säga ”då blir det inga kakor!”

Livia, som var den som drev på maktspelet, kom nu på en idé: Varför inte vända sig till en större marknad  med dessa kakor? Varför nöja sig med det här? Man kunde få ännu mera makt, kanske över hela byn!
Sagt och gjort: De fick byns handlare att sälja kakorna, som snabbt blev en succé. De sålde som smör!
Men byns polis fick plötsligt bråda tider. Brottsfrekvensen ökade markant i byn. Samtidigt gick affärena glimrande. Kakorna drog in massor av pengar för de styrande i byn, som byggde sig enorma hus omgärdade med höga murar och taggtråd, för att hålla brottsbenägna element ute.

Och på toppen av pyramiden satt systrarna, som snabbt blev miljardärer och  lät bygga åt sig en veritabel fästning,  där barnen fick slita hårdare än någonsin. En sträng uppsyningsman anställdes, som höll dem i ett järngrepp. Det gav systrarna tid att resa till de stora städerna för att propagera för sina kakor. Nu fick de också lov att starta ett större bageri med anställda, som givetvis fick slita ungefär som barnen.

I en skum borg i vildmarken utanför byn höll druiden Ignatius rådslag med ledningsgruppen för systrarnas bageri. Druidsällskapet ville ha insyn i systrarnas företag, och dessutom dela ägarskapet med dem, i utbyte mot att de preparerade kakorna med sitt gift, som förslavade folket. Systrarna motsatte sig förslaget, eftersom de inte ville involvera  sig för mycket med druiderna (rykten gick om att de tillhörde en ockult sekt med en tvivelaktig agenda), men Ignatius ord flöt lenare än den finaste kaksmet och han visste exakt vilka knappar han skulle trycka på. Han hade snart fört dem bakom ljuset. När han beskrev för dem hur mycket mera MAKT de kunde få tack vare druiderna (som själva, menade han ödmjukt, var ett fromt sällskap utan världsliga ambitioner), började deras ögon glittra och de föll till föga snabbare än han räknat med. De skrev på ett dokument som gav Druiderna inflytande i företaget.

Vid det här laget var situationen ohållbar för de tackars barnen hemma i borgen. De fick knappt något att äta. Och fick inte gå utanför borgen.  Men det hände sig mirakulöst att de lyckades rymma, och de försvann snabbt till skogs, och uppsyningsmannen visste inte vart de hade tagit vägen.

Nu skedde nästa mirakel: På samma ställe som förra gången dök återigen den snälla gumman upp!
Hon kom gående på stigen, som från ingenstans! Till en början kände de inte igen henne, eftersom de hade ätit så många dåliga kakor som trubbat av deras sinnen. Men när hon räckte över en stor kakburk kom alla ihåg. De tog tacksamt emot den och tog genast varsin kaka. Med ens blev de alla medvetna och var inte rädda längre. Inte ens för den grymme uppsyningsmannen. Och nu förstod alla vilket bedrägeri deras mor och moster höll på med. De såg vilket vacuum folket levde i utan att de visste om det, och hur de tvärtom var kaxiga och trodde att de var fria.

”Dela med er av kakorna”, sa gumman. Och det gjorde de. Många var motvilliga och vägrade att ens smaka på de här kakorna som var nya för dem. Men det var inget att göra åt. De flesta tog emot dem med förtjusning, och det började långsamt spridas ett hopp, en upplysning, bland folket. Och en insikt om det  stora brott som begicks på hög nivå.

Under tiden, i den mörka borgen, efter att systrarna hade gått, skålade Ignatius i svinblod med sin ordensbroder Julius:
”Vi ska bara låta dem jobba åt oss”, sa han, ”låta pyramiden växa, och växa mera.  Och sedan, när den vuxit ända upp till VÅR nivå, då går vi in…”. Ignatius tog en djup klunk ur kraniet.
”Skulle inte det märkas?”, sa Julius.
”Skulle ett folk, som inte vågar titta upp mot oss ens, märka något? Nej, broder. Deras rädsla gör dem blinda. Glöm inte Pyramidens princip. Var och en av dem är en liten pyramid som inte är medveten om den stora, som därför innesluter och behärskar honom. De ser bara det vi vill att de ska se.  Därför att de ser inte upp”
”De ser inte upp!”, ekade Julius.
”De ser bara ner”, fortsatte Ignatius, ”Det som de tror de har kontroll över. Bara det som har mindre makt än de själva. Och de tror de vet allt. Men uppåt har de en ignoranströskel. Det gör den befallande entiteten utbytbar.” Julius kände hur maktens rus grep honom när han lät Ignatius’ ord sjunka in.

Ute i markerna runt byn spreds ryktet om den gåtfulla gumman, vars namn var Maria. Nästan ingen hade träffat henne, utan de flesta hade bara träffat de märkvärdiga barnen som delade ut kakor som räckte åt alla. Och när de tackade dem, svarade barnen ”Tacka inte oss, tacka Maria!”.

Det första Lydia märkte var att försäljningen började gå ner. Kort därefter nåddes hon av ryktena om en annan sorts kakor som dykt upp: De SANNA kakorna! Något började gå fel! Hon fick återigen den där känslan som av kvävd gråt, och av att hon höll på att förlora kontrollen! Skyndsamt kontaktade hon Livia, som blev rasande.  Hon ropade in Torquemada, den grymme uppsyningsmannen, och beordrade honom att samla ihop  ett uppbåd som skulle finkamma markerna efter en gumma vid namn Maria. Det ställde Torquemada mer än gärna upp på. Nu skulle han visa dem!

Vid det här laget började ytterligare en egenskap hos kakorna bli känd: Man behövde inte ens få de fysiska kakorna från barnen eller gumman, utan bara man hörde talas om dem och ärligt ville ha dem, så hade man kakorna på sig! De var var och ens medfödda rättighet!
Situationen blev snabbt kritisk för druiderna. De sammankallade ett krismöte, och Ignatius yttrade torrt att den här gumman måste dö, men att det måste göras på rätt sätt. Det var av största vikt att deras – bageriets – förtroende hos folket återupprättades och att det inte skulle råda några tvivel om att deras falska kakor var de sanna kakorna. Folket måste få intryck av att allt går ärligt till. Och sedan sa han till sist något som fick alla att höja lite extra på ögonbrynen:

”Den som har kontroll över den här gumman har makt över världen.”

Kort därpå återvände Torquemada triumferande med gumman Maria i fängsel. Hon fördes inför Ignatius, som förhörde henne kort. Han frågade varför hon spred turbulens i världen med sina falska kakor, varpå gumman svarade lugnt: ”De sanna kakorna är var och ens rättighet”.

En jury sammankallades, vilken bestod enbart av folk som Torquemada valt ut. Folk som bara ville ha de falska kakorna. Trots detta vågade inte Lydia, utan det var Livia som fick ställa sig bredvid gumman på ett podium, och folkmassan nedanför fick välja vem av dem som skulle få leva. Och pöbeln skrålade:
”Livia ska leva! Bränn häxan! Bränn!  Bränn!!”

Ignatius såg spektaklet uppifrån sitt fönster.
”Hon ska inte brännas. Inte än.”, mumlade han.

Så vad som skedde var att hängde gumman Maria. Så blev hon förd till sin grav under stor uppmärksamhet. Ignatius beordrade sedan Torquemada att hämta kroppen och bränna den. Alla spår av den fysiska gestalten Maria måste utplånas, beordrade han. Folk skulle tro att hon var gudomlig och att hon återuppstod från de döda. Att hon reste sig ur sin grav, och att hon var av övernaturlig härkomst.

”…för då kan vi placera henne på en hylla, högt, högt ovanför folks huvuden, utom räckhåll för dem. Då kan vi säga att hennnes kakor –  eftersom hon var en gudom – var ouppnåeliga för vanligt folk. Och att det är hädelse att ha lust efter de kakorna.

Nej, de ska kunna nås ENDAST VIA OSS. Och gissa vilka kakor de får då!”