Void Main

Vad tusan betyder ”void main”?
Jo, i datorernas värld skapas program – som i allt väsentligt är en form av objekt – i en rymd. Det är en elektronisk rymd, men ändå.
”Void” är en annan benämning på rymd. Enligt Wikipedia betyder Void tomrum. Och det är vad det är. Men jag vill ändå skilja på void och rymd. Void är mera generellt än rymd. Void är det tomrum inom vilket rymd finns. Nej, det här är inte flummigt. Skillnaden är att Void inkluderar Det Stora Okända – medan rymd kan vara en känd rymd, eller en överenskommen rymd. Den kan också vara en rymd som man anser sig ha kontroll över, och som man bevakar. Detta är mycket vanligare än vi tror. Denna rymd är en skapad rymd. En mental skapelse. Men Void är inget sådant. Void är Kosmos’ grundtillstånd. Eller det som bara ÄR. Absolut Stillhet. Jo, det existerar.  Som det svarta som omger denna figur:

Att skapa ett program är helt enkelt att skapa något i ett – om än elektroniskt – Void. Det gör man genom att först bestämma en avgränsning inom vilket det ska ske. Sedan skriver man sina programrader inom denna avgränsning – inom denna kända rymd.
Programraderna organiseras i rutiner- eller funktioner – varvid ’Void Main’ är namnet på den allra första och mest grundläggande funktionen; huvudfunktionen  – programmets hjärta (och det finns faktiskt ett ”hjärta” – en ”message pump” som driver hela programmet).

I allt människan gör, har hon en förmåga att återskapa sin egen tillvaro, medvetet eller omedvetet. Det sker ofta  intuitivt, tror jag.
Det har skett genom litteratur och genom film, genom spel, genom konst. Men allra tydligast kan man se det inom datorernas värld –detta relativt nya medium, där man kan skapa virtuella världar som man rentav kan uppleva sig VARA i.

Att skapa i ett elektroniskt void är en miniatyr av skapande i verklighetens Void. Datorn ger oss en elektronisk representation av sådant vi hittills alltid har sett som medvetandets domän. Jag har också förut sagt att Internet är en – eller kan ses som – en elektronisk representation av det kollektiva medvetandet.

Men tillbaka till verkligheten: Det finns också en kollektiv ”känd rymd” där vi alla lever, som vi ser som vår Verklighet. Vetenskapen har sedan Newtons tid alltid hävdat existensen av en objektiv verklighet. De hävdar också att detta är vad som ÄR. Det säger att det är den faktiska verkligheten. Det här är inte Void, utan en avgränsning gjord i densamma! Ett grundantagande. Att det inte är Void framgår också när man inser att de vill skilja sig från det subjektiva. Men borde inte någon som utger sig för att se det som ÄR, kunna se det objektiva såväl som det subjektiva?

Det ÄR något utanför den objektiva verkligheten. Ett Okänt Void. Vetenskapen har här kluvit sig i två läger, där det ena vägrar erkänna existensen av ett yttre Void och envist hävdar att ALLT är den kända rymd som definierats som den Objektiva Verkligheten. Detta är de vetenskapliga materialisterna.
Den andra halvan – den som är öppen för kvantfysik och Einsteins alla teorier – kan åtminstone leka med tanken på existensen av ett större okänt Void. Och att det finns högre medvetandenivåer.

Märk nu det jag sa tidigare: Att rymd kan vara något man vill kontrollera, och att detta är mycket vanligt. Denna typ av vetenskap i kombination med maktbegär kan leda till farliga konsekvenser. Det kan vara farligt att ens nämna sådant som ”högre medvetandenivå”.

Void skrämmer. Vi är som bekant rädda för det okända. Rättare sagt: Det är det mänskliga egot som har denna rädsla. Därför vill vi (egot) gärna ha kontroll över den rymd vi skapar. Vi vill ha kontroll över de objekt som finns däri. Om det sker något oroande vill vi genast ha en definition på vad det är. Och det förefaller viktigare att vi får en definition än att definitionen är sann. Det viktiga är bara att den distraherar oss från Void och därmed ger oss en känsla av kontroll.

Om vi inte får någon definition så skapar vi lätt en själva – som kan distrahera oss från Void. Och den här typen av definitioner – som alltså kan vara fullkomligt uppåt väggarna – tenderar vi att vara väldigt säkra på, och de som vi försvarar med stor ilska.
Det behöver inte vara så hysteriskt, naturligtvis. Men oftast är det så att när man har definierat en rymd, så identifierar man sig själv i denna, och vad som finns utanför skiter man fullständigt i. En konsekvens av detta är att man stänger ute stillheten – allt blir mer och mer hektiskt och tillfälligt. Vi har skapat en tillvaro där allt ska gå fortare och fortare.

Jag jobbar som programmerare. Och jag har funderat en del på hur det kommer sig att just programmerare är så speciella, sådana knäppisar. Jag tror jag har svaret, och det är mycket enkelt: Eftersom processen att skapa ett program påminner om  verkligheten som jag beskrivit här, så identifierar sig programmerare tämligen hårt i den kända rymd de har skapat, och allt utanför blir ovidkommande,  kanske t o m hotfullt och skrämmande! Programmerare vill helst vara i sin rymd, där de har kontroll över allting. Men egentligen är det så här med nästan alla människor, inte bara programmerare.

Ju mer datorprogrammeringen utvecklas, desto mer liknar programmeringsmodellen verkligheten. Ett relativt sent tillskott är sk. Objektorienterad programmering med klasshierarkier. Det låter som något politiskt, men det är det inte. Det handlar om objekt som ärver egenskaper från högre – mera generella – objekt.


Klassen ”gråsparv” ärver t ex från klassen ”fågel”. Fågel är en sk basklass, som innehåller egenskaper som är generella för ALLA fåglar. Man kan dock inte skapa ett objekt av ”fågel” – vi måste veta vad för slags fågel. ”Fågel” är då en abstrakt klass. Vilket betyder just detta, eller som man säger: att den inte kan instansieras (göras objekt av direkt). Man kan däremot skapa objekt av gråsparv. Men varje gråsparv ÄR en fågel. Fågel har i sin tur en basklass, ”Djur”. Det är alltså en hierarki. Vad finns allra högst upp? En del säger nu att människan också är ett djur, och att ”Evolutionen” är allra högst upp i pyramiden.

Objekt och identitet ska det vara. Void är identitetslöst, abstrakt, otryggt. Det här är intressant.
Anta att du är ett datorprogram. Du behöver självklart inte. Men jag antar just nu att jag själv är ett (för mig är det inte så svårt 😉 ), och vet inte var jag kommer att landa…

Programmet JAG (vi antar att det finns ett sådant) är en för mig känd rymd av objekt. Vad är objekt? Det kan förstås vara föremål med fysisk massa. Men objekt behöver inte vara det. I den mest generella formen är objekt något som vi kan ge identitet åt. Definition. Då behöver det inte ha någon fysisk massa. En tanke är ett objekt.  Jag tror att lejonparten av våra tankar handlar om just bekräftande, återskapande och stärkande av identitet. I synnerhet om det handlar om vår Ego-identitet. När vi definierar, stärker vi samtidigt vår egen känsla av identitet!

JAG är i funktionen Void Main. Eftersom jag är rädd för Void, så måste jag identifiera mig med objekt. Identifikation är trygghet. Men är det trygghet att identifiera sig med objekt? Det tål att tänka på.

Ett objekt har en begränsad livstid. Alla objekt är utsatta för universums nedbrytande kraft och måste härvid förgås. Void klarar sig från det. Void är evigt.

Men visst är vi mera rädda för att förgås, än för Void? Varför identifiera oss med objekt, som ska förintas? Det här är intressant. Att ha evigt liv och slippa dö, är något som de flesta skulle ge vad som helst för. Men det Eviga skrämmer samtidigt skiten ur oss. Igen: det är egot som  är oroligt.

I funktionen Void Main kan jag fritt postulera objekt, som om jag vore Gud. Jag skapar dem i programmet. När programmet når sitt slut, kommer alla objekt jag skapade i det att förintas – eller som programmerare säger: de går out of scope. Och eftersom jag identifierat mig själv i det, förintas jag också.
Eller gör jag? Är det inte bara min identifikation som förintas?
All identitet har en överlevnadsinstinkt. Men vad jag identifierar mig med behöver inte vara JAG? Kan det vara så??
Denna identifikation, som vill överleva, och som fruktar Void, är skapad i programmet. Men om det hade varit HELA JAG, HELA min identitet, hur skulle jag överhuvudtaget kunna vara medveten om något utanför programmet? För det är jag ju. Och om vi lämnar datorprogrammen, visst är jag medveten om något utöver den kända världen? Dvs utanför den Objektiva Verkligheten?
Det mänskliga egot är en falsk identitet. När man kan se sitt eget ego (vi är SÅ bra på att se andras!), så får man gradvis denna medvetenhet. Egot får mindre makt- man blir alltmer sin Sanna identitet. Man blir alltmer ett med Nuet.

Ett intressant koncept inom objektorienterad programmering är det som kallas Polymorfism. Det låter objekt som ärver av en basklass även utveckla ”sin egen individualitet”. Jag ska inte gå in på hur det ser ut rent tekniskt, för inlägget handlar inte om programmering, men vad jag menar är den design som ”ålägger” objekten att utveckla sin egen individualitet.

Och tillbaka till verkligheten igen: Jag kom att tänka på denna design när jag läste Neale Donald Walsch’s Conversations With God (Samtal med Gud). Där finns också en ”basklass” – Gud förstås – som alla människor ärver av, men där varje människas uppgift är att uppleva och utveckla sin egen individualitet.
Och med tanke på vilket lyckat koncept denna modell utgör inom programmering, så verkar Walsch’s modell rätt tilltalande.
Med dagens programmering kan man skapa komplexa stora världar med ett myller av invånare som alla verkar ha (nästan) sin egen personlighet. Det liknar inte verkligheten, men det är ändå en intressant upplevelse. Det skulle inte vara möjligt att göra det om denna design inte fanns. Men invånarna i spelet är elektroniska. De har ingen egen vilja, och de blir inte rädda, arga eller avundsjuka, eller giriga.

Men i verkligheten är det tvivelsutan så. Här har vi levande människor som vill vara bättre än andra människor. Här finns rädsla, avund och girighet i stora mått.
Människor är rädda för varandra. Människor vill hålla sig inom sitt. Sin egen kända sfär. Om någon rubbar denna sfär uppstår konflikt.
Om man betänker det som diskuterades tidigare: all identifikation vill överleva, är det inte svårt att se vad som sker. Har vi människor glömt vår ”design”? Och därmed vilka vi är? Och då vi glömt detta, så måste vi identifiera oss med något annat?
Har vi glömt vår basklass? Vad sker när vi gör det? Vi blir separerade från varandra. Vi ser inte att vi hör ihop. Vi hamnar i konflikt med varandra. Vi förnekar vår basklass. Vi förnekar Void. Är det Void som är basklassen?
Tja, allt verkar komma därifrån. Men vi har fri vilja att förvränga allting.

Det är stor skillnad mellan att vara medveten om sin basklass, och lyda sin basklass. Och det finns positiva hierarkier och negativa hierarkier.
I de två förstnämnda handlar allt om medvetandenivå. Det är fritt fram att avancera uppåt. Det skulle aldrig fungera om läromästaren är ”överlägsen” dig, utan du måste vara ETT MED läromästaren.

Men i de två senare handlar det om att dölja högre medvetandenivåer, så att du inte ska se vilka du lyder. Detta sker när du förnekar basklassen. Du förstår, du måste ändå ha din basklass – men det blir nu en förvrängd sådan, som enbart vill ha makt över dig. Det kommer att bli en överlägsen auktoritet, som du lyder. Och du gör det av rädsla. Alla diktaturer har därför anställt bokbål och hindrat folk från att bli medvetna. Bob Dylan får inte uppträda i Kina läste jag nyligen. Varför? Han skulle kunna sprida medvetenhet.

När medvetenhet förnekas, försvinner förmågan att se sammanhang. Separationen ökar, och där vi förr såg helhet och sammanhang inträder nu en fragmenterad verklighetssyn. Begreppet ”fågel” blir alltmer overkligt (fågel är inget reellt objekt),  och man kan till slut bli i stånd att se en gråsparv som väsensskild från en häger.
Så fort man försöker påvisa vad de kan ha gemensamt,  genom att tala om fåglar, så ignoreras detta begrepp och man hör bara om igen ”du kan inte jämföra gråsparvar med hägrar!” Och det värsta är att de får så rätt!

Den fragmenterade synen krymper storleken på den kända rymden. Troligen blir din egen upplevda rymd en del av en större, kontrollerad rymd.
När denna rymd är kontrollerad, är det för att en auktoritet har tagit den abstrakta basklassens plats. Eftersom du inte är medveten om detta – medvetenhet är ju förbjudet – skapas en negativ hierarki. Rädsla tar medvetenhetens plats.
MEN – det här är otäckt – det är inte alltid så solklart att du är medveten om att medvetenhet är förbjudet! Du serveras endast harmlös, dvs ”ofarlig” medvetenhet. Det är när du identifierar dig i denna krympta rymd som detta medvetande försvinner. Detta medvetande blir i samma stund ett hot mot identifikationens existens! Är du med på vad jag menar här?

Det är denna mekanism som skapar egot.  Hypnos är helt enkelt identifikation. Du glömmer din riktiga identitet (basklass) och blir i stånd att anta en annan. Jag upplever en annan känd rymd och identifierar mig i den. All identifikation vill överleva. Om någon i mitt hypnotiserade tillstånd upplyser mig om att jag är Perra och ingen annan, så kommer jag kanske att attackera honom! (Jag säger inte att du skulle göra det – för det skulle kanske utmana ditt ego…)

Never argue with a fool. He’ll drag you down to his level, and then beat you with experience.
-Okänd

Som jag sagt så många gånger: Egot måste alltid VETA (även om det inte är sant). Egot måste ha rätt (det är ANDRA som har fel). Egot måste ha kontroll. Egot måste känna sig ”bättre än”. Egot vill ha makt. Är det några problem, så är de problemen alltid någon annanstans.
Men allt detta BARA inom den kända rymd i vilken det skapades!
Ju mer den rymden krymper, ju enklare blir världen, och desto mer tvärsäkert blir egot på det som det tror sig veta.

Nu var det ett tag sedan jag skrev på den här bloggen. Det finns mer att säga, men jag väljer att få ut detta nu och lägger in en youtube med den person som jag anser kan kallas THE VOID MAN – Eckhart Tolle…

Annonser