Rekryterarna

Vi kan kalla dem Employee AB.
(Detta namn plus två till – Q-PERSONAL och Telecom AB – är fingerade namn på företag som hette något annat i verkligheten.)

De – Employee AB, ett rekryteringsföretag – har ringt till mig och kallat till jobbintervju. För min del är detta ännu en av alla dessa återkommande rekryterar-intervjuer som inte leder någonstans. Men som jag ändå måste ställa upp på. Jag vet ungefär vad jag har att vänta. Denna gång verkar dock ett misstag ha skett.

Jag ringer på dörren, en tjej kommer och öppnar. Jag uppger namn och säger att jag hade tid här, men hon stirrar på mig klentroget och säger ”ursäkta?” Bakom henne stirrar ett antal andra tjejer bakom datorskärmar på mig. Så småningom är det en av dem som reagerar, hon kommer fram och ber mig följa med till ett rum där. Alla stirrar på mig när vi går förbi.

Intervjun går bra. Jag drar de sedvanliga harangerna och hon ler rart mot mig. Jag kanske också ler rart tillbaka. Det märks att hon tränar sig, att anlägga det där professionella leendet, att hitta den där representativa yrkesmässiga tonen. Men oavsett om hon får ut något av det här eller inte, är det tydligt att hon har missat en sak: min ålder. Jag skulle aldrig ha blivit kallad hit.

Jobbet gällde ett programmerarjobb på Ericsson, enligt annonsen som hon tidigare mailade över behövdes ett antal; men nu hade plötsligt hela behovet försvunnit, tyvärr, sa hon, och anledningen till att hon kallade mig var egentligen bara att höra med mig om jag kunde finnas till hands för kommande uppdrag, hon skulle i så fall lägga in mig i deras databas, och hon skulle maila över password och user-ID till mig. Javisst, maila dem, tyckte jag…
Det kom aldrig nåt mail. Trots att jag redan visste hur det låg till mailade jag en påminnelse, hon skrev tillbaka och ursäktade sig – men det kom aldrig något password och userID.
(Troligen är det så att jag kan lägga in mig i deras databas direkt utan hennes inblandning. Men detta var exakt vad hon sa. Jag gör mig dummare än jag är – mest för att jag är less…)

Jag förödmjukade mig till ytterligare en akt när jag någon tid senare fann en annan annons om ett jobb på Ericsson – genom Employee AB, samma tjej – som jag borde kunna passa för. Vis av erfarenheten frågade jag först om det var nån mening, med tanke på att jag närmar mig 50-årsstrecket. ”Skicka CV” skrev hon. Vilket hon inte skulle behöva om jag lagt in mig i deras databas. Jag mailade mitt CV och fick snabbt svar – lite för snabbt –  att ”den här kunden vill bara ha systemvetare med lång erfarenhet”, trots att annonsen sa något annat. Och det är det jag brukar höra. Det är lättare att säga till folk att det beror på något som de åtminstone i teorin kan göra något åt, än att det beror på något oåterkalleligt – som hög ålder. Ingen säger det rakt ut, att man är för gammal, mindre för att det vore ett lagbrott – det vore åldersdiskriminering – än för att de skäms.

I de glassiga kvarteren omkring Ericsson håller många av dem till: rekryterarna.
Men det är bara ett exempel; för de finns överallt, inom alla branscher, och de har inte så sällan sitt huvudkontor i något annat land. Vad de alla verkar ha gemensamt är: ”vi ska bli störst”. Störst på det de håller på med:  Att leverera kompetent personal.

Vad jag menar med rekryterare är bemanningsföretag, rekryteringsföretag, allt vad de kallas. De mera kända heter Manpower (med Nisse), Proffice, Adecco, Poolia, Uniflex, Academic Work, Maxkompetens… och det finns många flera. Jag läste nånstans att det finns 360 rekryterare representerade i Göteborg, vet inte om det stämmer, men det verkar troligt.

Innan jag visste bättre köpte jag läget och la in mig på deras databaser, riktigt många faktiskt, i tron att jag gjorde något verkligt radikalt åt min situation. Det verkar också vara meningen att man ska tro detta. Det var kanske för sent jag stötte på en vis arbetsförmedlare som avrådde mig från det. Inte för många databaser. De stjäl din energi och din tid. Får dig att tro att det händer nånting, dessutom ger det dig en ”bad image” att ligga i ett system för länge.

Hur kan det finnas rum för alla de här rekryterarna?
Det fundamentala svaret på frågan är naturligtvis: Behov.
Av vad? Jo, det är något som är viktigt. Det är så viktigt för företagarna att anställa rätt folk. Och i takt med att kraven ökar och tiden blir knappare för företagarna, vidgas marknaden för rekryterarna. De sköter den här tidskrävande sysslan åt företagen. Det blir allt mer fördelaktigt för företagen att anlita en rekryterare, som harvar igenom alla de omständliga procedurerna, som utmynnar i ett slutligt urval av intressanta kandidater för det viktiga jobbet. Rekryterarna har härvid en kravspecifikation att följa, en önskelista, som arbetsgivaren fastställt. Ett kvalitetskriterium för rekryteraren uppstår: att leverera enligt dessa mallar.

Men – och det är viktigt – det behöver inte endast vara arbetsgivaren som fastställer denna kravspec. Kanske rekryteringsföretaget å sin sida hjälper till med detta, får arbetsgivaren att se sådant som borde läggas till på önskelistan? Kanske de står inför en hoper olika rekryteringsföretag att välja mellan? Vad man då väljer är troligen någon man känner förtroende för. Någon som ger intryck av att kunna marknaden, någon som kan tala om för dem saker de inte visste. Framför allt något som övertygar dem om varför just de kan leverera ännu bättre personal än de andra.

Det behöver knappast sägas att det blir lika viktigt för rekryterarna att leverera enligt denna kravspec, som för arbetsgivarna att anställa rätt folk. Misslyckas de är det bara för arbetsgivaren att anlita en annan rekryterare ur högen – och jag har sett detta ske ofta.
Det behöver heller inte sägas att om de ofta lyckas leverera enligt spec, får ett gott rykte.
Jag ska inte säga att detta system är allenarådande; det finns – gudskelov – ännu företag som annonserar efter folk direkt, genom annons i tidningen eller via arbetsförmedlingen, men inom ”min” bransch – IT-branschen – förefaller lejonparten av alla jobb som annonseras gå genom någon rekryterare, som t ex ELAN, ITResurs eller DFIND.

Jag baserar mina slutsatser på de upplevelser jag varit med om; den som läser här och är insatt får självklart säga mot.
Något annat jag misstänker är att företagen kan teckna ett samarbetsavtal med rekryteringsföretaget, varvid den senare tar hand om i princip hela personalproblemet åt företaget. Detta fungerar t ex när företaget behöver folk – men det är dåliga tider (för få sökande). Företagen vill inte vara tvungna att anställa ”fel” personal bara för att det inte finns så många att välja på – och då finns det rekryteringsföretag som har en egen konsultverksamhet, och har du ett avtal med dem kan man hyra in en konsult – ett slags övervintringshjälp – kanske till ett fördelaktigt pris. Vad detta kan utmynna i är en framtid där det aldrig kommer några egentliga ”goda tider” för arbetssökande – utan där det är konstant svårt att få arbete – medan företagen å sin sida alltid kan känna sig tryggt förvissade om att det finns arbetskraft.
Jag har sett jobbannonser som legat ute i över ett års tid, trots att de uttrycker ett brådskande behov.

Jag är som sagt arbetssökande inom IT-branschen, jag har mångårig yrkeserfarenhet. Men det är ett fel på mig: jag närmar mig 50. Jag såg inte detta som ett hinder när jag tvangs söka arbete för 1.5 år sedan- tvärtom, jag var rätt kaxig, tänkte att det tar kanske bara en vecka för mig att få jobb, max en månad. Värre var det för 6-8 år sedan när jag hade just ingen IT-arbetserfarenhet och dessutom var i en ålder som låg nära riskzonen. Då var jag inte kaxig, tvärtom, jag var nervös och tänkte att detta går aldrig vägen; ändå lyckades jag få jobb rätt snabbt.

Nu är jag definitivt ”för gammal” men har skaffat mig långt mera erfarenhet. Men nu går det inte. Det är stopp. En ny faktor har tillkommit, som inte fanns då (inte alls i samma utsträckning):

Rekryteringsföretagen. Det är det nya för dagen, och de har kommit för att stanna.

Jag kan se tillbaka på massor av intervjuer, men få av dem, kanske 15-20%, har genomförts direkt hos arbetsgivare – resten har varit hos olika rekryteringsföretag.
Om vi dessutom betänker att en andel av dessa 15-20% ”velar” mellan att anlita en rekryterare eller att sköta det på egen hand, kan man råka ut för bakslag man inte upplevde förr. Som ett exempel kan nämnas företaget Telecom AB, där jag gjorde en bra intervju och var ytterst nära att få jobbet; ja, det var t o m nästan klart, de sa till mig att ”Ja men du! Det här ser lysande ut, jag lutar åt att vi gör ett försök!”. De skulle höra av sig senare med närmare detaljer.

Det är sällan en intervju går så bra som denna gjorde, den var rent magisk; det var inte bara det att personkemin stämde, utan det uppstod spontant ett läge av ärlighet, det var som om vi hade känt varandra sedan länge, vi satt en halvtimme över den avtalade tiden bara för att det var trevligt.

Jag tänkte meddela släkt och vänner att jag lyckats få jobb, men väntade ändå, av någon anledning. Det var klokt.
Tiden gick, ingen ringde, jag ringde men kom inte fram… men så fick jag ett mail där de sa att de hade beslutat att de trots allt inte behövde anställa någon alls nu, överhuvudtaget – men att de skulle ha mig i åtanke i framtiden – tack för visat intresse.
En vecka senare hittar jag en annons hos rekryteraren Q-PERSONAL där Telecom AB utlyser just det jobb jag nästan fick!
Och då satte jag nog kaffet i vrångstrupen, trots att jag vid det laget var ganska härdad. Jag hann dock inte svära så länge, för telefonen ringde, det var från Q-PERSONAL, och just den person faktiskt, som nu var kontaktperson för jobbet på Telecom AB:

”Ja, det är så att jag hittade dig i våran databas här, och jag vill träffa dig för intervju…”

Tid bokades. Under dagarna som gick hittade jag ett par jobb hos Q-PERSONAL som jag tyckte borde passa mig; i synnerhet ett, som efterlyste kunskaper i MFC. Kompetenskravet ”Akademisk examen eller annan relevant arbetslivserfarenhet” verkade vara i min viktklass.  Och MFC är det inte så många som kan idag.
Intervjun förlöpte på sedvanligt manér. Detta var ingen målinriktad intervju, med ett specifikt jobb i siktet, utan av utredande karaktär. Det är lätt att tro att rekryterarna härvid tar något slags ansvar – men jag tror snarare det handlar om att de får poäng för antal genomförda intervjuer.

Rekryteringskonsulten – vi kan kalla honom Niklas – raljerade över min utbildning: Åtti poäng bara?
”Programmet var på åtti poäng”, sa jag, ”det är vad som motsvarar en högskoleexamen”.
”Men akademisk examen går vid 120 poäng! Där går ribban för de allra flesta idag!”
Jag tänkte fråga honom VEM som har satt den ribban, men höll inne med det, den här arrogante sprätten har kontroll över en massa jobb, och skulle jag komma på kant med honom… jag insåg med växande fasa att den jäveln har makt! Det gäller alla de här rekryteringsföretagen, inklusive donnan som fläktar sitt nagellack på Employee AB! De jävlarna har makt.

Det är till DOM man ska gå med mössan i hand, ödmjukt tiggande om förbarmande! Man skriver sina ansökningar för en arbetsgivare som jobbar med sådant man själv jobbar med, men det är DOM som tar emot dem! De skiter fullständigt i vad du skriver och har noll kunskaper om det jobb som det handlar om, de har ingen möjlighet eller ambition att sätta sig in i det, utan håller stenhårt på de faktorer som de har kontroll över och som de anser säkerställer en god kvalitet på den vara de ska leverera – kompetent personal.

Det är konkurrensen mellan rekryterarföretagen som trissar upp kraven på de arbetssökande – inte arbetet man faktiskt söker! Och du fastnar hos dom, i detta extra skikt av byråkrati mellan dig och jobbet. Hela ditt jobbsökande leder med tiden fram till ett läge där nästan allt sökande handlar om att tvingas uppvakta samma grupp av, kanske 6-7 rekryteringskonsulter, som är så trötta på dig att de i många fall slutar att försöka dölja det.

Men tillbaka till intervjun: Jag frågade honom i alla fall om det här MFC – jobbet, och faktiskt även jobbet jag sånär höll på att få, på Telecom AB, men han svarade att det var som han sagt: ”De här kunderna kräver akademisk examen, och helst som systemvetare eller civilingenjör!”
”Är det ett absolut krav?”
”Absolut!!!”
Jag ser mig om efter min slitna keps…
Innan jag går frågar Niklas: ”Du, det här MFC som du nämnde… vad är det för något?”
Jag tar mig tid med att svara att det är Microsofts föregångare till .NET-teknologin, men att det var gjort för C++, ett klassbibliotek för C++…
”Klassbibliotek?”
”Framework!”
”Aha! Framework!”
Så, nu vet han det till nästa gång. Inte ens han klarar av att vara HELT rudis när man bollar med andras liv.

Den natten sov jag oroligt; drömde om dagens upplevelser. I drömmen tog Niklas gestalt av i ena stunden en Percy Nilegård i rekryteringsbranschen, i andra stunden av Al Pacino i Djävulens Advokat.
Och som Percy satt han där först, behagfullt, med sina blankpolerade Gucci-49:or vulgärt uppslängda en decimeter från mitt ansikte:
”Och det måste du väl fatta, att vi får lov att sätta en gräns, va? Statistiskt sett drabbas man efter 42 års ålder alltmer av infarkt, stroke och andra kvalitetsavvikelser. Hur skulle det se ut om du segnar ner i ett jävla gallstensanfall det första du gör? Fattar du hur mycket det kostar aktiebolagen, va? VET DU VAD ETT AKTIEBOLAG ÄR, VA??? Och fattar du vilken image det ger OSS, som leverantörer av kompetent personal? Skit in – skit ut, that’s life!! Därför har vi NÅN JÄVLA kvalitetskontroll på råvaran vi tar in. Äckel!!” .

Med detta sagt kängade han till mig med sin fascistiska Gucci-49:a så jag åkte in i väggen och tuppade av.
När jag vaknade hade jag ”49” i pannan. Spegelvänt, men Djävulen läser spegelvänt…
Och som Al Pacino – som Djävulen – bjöd han mig med ut på sin balkong, med vidsträckt vy över staden.  På ett litet bord sprang en mus i ett hjul, outtröttligt… fångad…runt…
Han gjorde en gest med hela handen, ut mot staden:
”Det här är mitt fält”, log han, ”är det inte vackert?”


”Se de små liven därnere. De vet bara vad de måste göra, utan att se att det inte leder nånstans. De vill ha mera. Mera av allt. De måste vilja det, för systemet kräver det. Det är den enda väg de ser. Mera ting, mera saker, mera varor. Men nu är de varor själva!!”, Pacinodjävulen hov upp ett tjutande skratt. Några molokna duvor flög sin kos. Skrattet nådde överallt, alla människor i hela staden.
”Och vems fel är det? Inte mitt! Nääää!” Djävulen såg på mig med sina stora urskuldande Pacinoögon alldeles inpå mig.
”Men låt oss säga att jag drar nytta av situationen – jag är ju djävulen. Men du kan vara jag! Köper du bananer som är övermogna?”
”Men du kan väl inte jämföra frukt med människor, din jävel!”

”Det där senare tar jag som en komplimang. Men det första – det är inte jag! Du gör det! Du köper bananer av en schyst leverantör, eller hur? Du vill helst ha gröna bananer, som håller ett tag. Det är allt du vet, och du stänger av där. Visst köper du din mobiltelefon av en schyst leverantör? Den ska ha de och de egenskaperna – det är allt du vet och du skiter i hur den kommer till dig. Vet du hur de har det, barnslavarna som skickas ner i farliga schakt för att hämta kobolt, så att din mobil kan tillverkas? Men du VILL inte se. Du ska bara ha din mobil. Precis som du ska ha dina bananer. I mobilfallet far människor illa. Barn dör. Men du vill kunna köpa din mobil precis som du köper frukt.
Och vet nån hur DU har det, ditt uttjänta gamla skrälle? Du måste vara DÄR UPPE. Men är på väg DIT NER. Varför erkänner du inte det? Det kommer en tid, ser du, när det erbjuds nådaskott för parasiter som du, som de kommer att vara tacksamma att få betala för, för sina sista slantar. Ingen bryr sig. Du stöts bort. Du försvinner ner i det ishav du själv skapat, och det är lika bra! Du bara tar plats. Tar plats för den nya världseliten…”

Pacinodjävulen plockar upp den lilla musen i svansen. Benen slutar inte springa. Han håller upp den, ler och släpper den över räcket.

Jag vaknar kallsvettig. Det finns inget att säga. Jo en sak. Djävulen har fel. Djävulen dras till rädsla.
Det är inte så lätt att vara övertygad om att allt ska gå bra när man inte är det. Men det går. Det handlar om att inte ge upp. Inte bara i sitt görande, utan det viktigaste är att inte ge upp i sitt varande…

Annonser

31 thoughts on “Rekryterarna

  1. Perra J skriver:

    Under tiden detta skrevs hände det sig mirakulöst att det löste sig. Jag har fått en möjlighet att komma tillbaka.
    Som programmerare. Det var en av mina gamla arbetsgivare som ville ha mig tillbaka. Det börjar som en praktikplats på 6 månader, går det bra så förtjänar jag mitt uppehälle igen.

    Jag tror inte jag hade orkat skriva detta inlägg klart om det inte hade skett. Jag har tidigare fått råd att skriva av mig om just arbetslösheten, och har funderat på det själv, men jag kände att det var inte rätt; jag tror jag skulle bara befästa mitt eget elände. Den som faller är för upptagen med att falla för att beskriva sin situation. Men jag vet att det finns folk som funkar så, som kan ”skriva av sig”…
    Så denna blogg har handlat om helt andra saker, och så kommer den att fortsätta (det här inlägget var ett undantag).

    Jag tar gärna en diskussion här. Jag är säker på att det sker saker på arbetsmarknaden nu som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Det är fascistiska vindar som blåser in, hårt och kallt.
    Jag trodde inte arbetslöshet kunde vara så här. Det är så oerhört nerbrytande, det är en undergångskänsla som kommer inifrån, som man inte kan värja sig emot. Man har så FEL!
    Tyvärr finns det krafter som till max utnyttjar den ”moraliska opinion” som ligger den arbetslöse till last – som rider på det faktum att allt i slutänden är den arbetslöses eget ansvar. Det är den arbetslöse som får på sig det moraliska ansvaret för de oegentligheter som begås, och det tar uppmärksamheten från ett fult spel, där människor i allt väsentligt är varor, slavar om man så vill, de bedöms enligt samma kollektiva och hjärtlösa godtycke.

    Men inte ens detta förslår i längden mot ett positivt sinne. Ge aldrig upp. Än om du känner att det inte hjälper att inte ge upp.

  2. Fredrik Larson skriver:

    Stark berättelse Perra!
    Dr Phil har vid något av sina program, för några år sen, beskrivit om arbetslösas situation: han jobbade tydligen med det. Han sa att det tar ca 1 år i arbetslöshet sedan är självkänslan och självförtroendet nere på noll. Noll. Zip nada. Och där kommer farbror Phil in.

    Jag kan känna att allt arbete idag är fascistiskt i sin natur – det är tänkt att vara så tydligen. Alla ord om empati och för människans bästa är bara ord. Inget annat.
    Egot är ett fenomen värt att diskutera på betydligt bredare front. Det kollektiva som det personliga egot. Här spelar rädslan sin roll, som bekant. Rädsla=ego=yttre makt – och cirkeln är sluten.
    För de som tar befäl över sitt eget liv vet att det är just tvärtom som är lösningen: Kärlek=sanning=makt över sitt eget liv, inte andras.

    Samhällskonstitutionen vill inte den sistnämnda ordningen. Kontroll över medborgare är viktigt. Kontroll=rädsla=ego… den nedbrytande spiralen.

    Arbetslöshet är ett tillstånd samhället spelar på människors liv. Och utanför arbetslösheten är människor splittrade. Vi vandrar i tysthet och förbannar och lägger skuld för att vi känner som vi gör. Vi har rentav en diagnos. Det är fel på OSS. Inte världen runtom.

    Jag tror på att acceptera situationer: såsom du gjort i din berättelse. Bästa sättet att kliva ut ur tillstånd är att just acceptera. Såhär är det. Då brukar trollstaven också verka…

    Personligt gör vi och många människor så idag.

    Men kollektivt inte. Zip nada. ”Alla ska med” och in i den förbannat onda cirkeln. Om tillräckligt många reser sig upp INOM systemet och vägrar traditionell ordning då händer grejer. Man kan spela den där yttre makten ur händerna på folk som väljer ut och beslutar över människors liv. Man kan häva politikers makt. Bryta chefers strama agendor. Förpassa livsfientliga organisationer där de kom ifrån.

    Liksom en sann röst började tala ur våra egna hjärtan så kommer sanna röster tala ur kärnan av vårt samhälle. Till slut tar den över helt.
    (Ja här kan man fortsätta i evigheter…)

    Fredde

    • Perra J skriver:

      Hej Fredrik
      Tack. Dr Phil är bra. Jag såg nästan på alla hans avsnitt förr, nu har det inte blivit så frekvent – jag är en dålig TV-tittare.

      Ett år? Sedan är man rökt? Då är jag alltså det, och bara askan kvar…
      Men jag tror det beror mycket på hur man förvaltar tiden. Om man identifierar sig själv som ett offer för det som sker, då går det sämre – men jag har liksom skapat en annan plattform, särskilt på den här bloggen. Att blogga är en kanonbra grej att göra alltså, när man är arbetslös! Det ger nya idéer och infall, och rätt vad det är händer det nåt! Universum funkar på det viset.

      Man ska aldrig identifiera sig som ”arbetlös”! Det är en offer-roll, som de ”fascistiska” vindarna vill pränta in i det kollektiva medvetandet. Du har helt rätt.

      Allt arbete är fascistiskt till sin natur? Så säger Jacque Fresco också. Det är en intressant och viktig fråga. När de mindre pyramiderna assilmileras av de större, kommer en yttre makt in som kan missbrukas och skapa stor otrygghet. Se nu vad som sker när Volvo styrs från Kina (Geely). Ibland kan det här funka bra, men det kan också vara som i youtuben med Percy här ovan!

      • Fredrik Larson skriver:

        Grattis till jobbet Perra!

        Och ja, vi ska aldrig identifiera oss med motgångar, misslyckanden osv. Men vi behöver uttrycka vårt tillstånd, för att släppa och kliva utanför.
        Dina bloggar är skitbra. Blandningen suverän. Dikterna, de till synes djupare krönikorna osv – sluta inte!! Nu när du fått jobb…

        Och jag önskar fortfarande en krönika om Dylan… annars skriver jag den själv. Tamejfan!

        Fredde

  3. Björn Clausen skriver:

    Hej Perra!
    Jag läste i kommentaren att det löst sig! Det gjorde mig såå glad!! Härligt att höra. Själv börjar jag nytt jobb 12:e april. Skall berätta mer när vi ses. Men, detta är en oerhörd utmaning för medvetenheten – att det löst sig för oss – att inte stänga av då – att ALDRIG glömma att arbetslös inte tillhör någon – det är mänskligheten som går hårt åt sig själv. Mycket angeläget inlägg även om jag ännu bara skummat. Skall läsa långsamt snart.
    Låt oss aldrig stänga av Perra. Och låt oss alltid påminna varandra och alla andra också, i den mån det går, om att varken arbete eller arbetslöshet tillhör NÅGON. Jaja, jag tror du anar vad jag vill åt här. Men jag ser själv att det ser konstigt ut.
    Måste rusa till gamla jobbet:)
    Allt gott! Vi hörs!
    Björn

    • Perra J skriver:

      Tja Björn!
      Jag kör igång den 8:e mars med mitt. det ska bli gött. Det är ju folk jag kände sedan 2002, och de är sig lika allihopa. Ska bli kul att höra vad det är för kneg du har på G. Du är inne på det här också, med dessa roller som man kan anta och bli offer i. Världen blir vad vi skapar.!

  4. Bengt Alvång skriver:

    Först, grattis till praktikplatsen, Per! Jag vet hur stort det är.

    Jag jobbar bland annat som rekryteringskonsult – en av dem du vill sätta upp på dart-tavlan 🙂

    Intressant att läsa din text. Jag håller med om att det kan vara nyttigt att skriva ned sina upplevelser. Själv skriver jag låtar för bland annat det syftet. Både i arbetsmarknaden, i ”utanförskapsmarknaden” och i livet i övrigt sker motgångar, och det finns ingenting viktigare än att på alla sätt man kan, finna styrka, kunskap och hopp, så att man klarar av dessa motgångar och kanske lär av dem, för om man inte gör det så sjunker humörläget och saker ser svartare och svartare ut. Det finns punkter där självkänslan inte längre räcker till …. nej, nu blir det för dystert, jag skrev en novell som jag ger till folk som behöver styrka – ”Överlevarna” – där tog jag upp sådant.

    Jag har även jobbat nu ett tag som jobbcoach, och är på sätt och vis mer givande än att gallra bland ansökningar, för jag tycker att jag kan vara till hjälp. Där har jag verkligen hört skräckhistorier, som ibland bara fått mig att utbrista ”Let´s get you out of there!” Man har alltid rätt att ställa krav på samhället och andra, men det är tydligt att denna förmåga, och styrka, avtar allteftersom man inte får ett jobb där man tjänar sitt levebröd, betalar skatt på det och känner att man kan ställa krav. Det är inte det att man inte kan ställa krav om man inte är anställd. Jag pratar bara om hur det känns – och hur myndigheter kan börja se på den enskilda, om man inte har turen att ha en bra handläggare på AF eller Soc, vilket jag också sett finns.

    Jag har haft vissa trix och tankesätt under mina 20 år inom rekrytering, som förhindrat, tror jag, att jag drabbats av den arrogans och högmod som jag ser att du mötts av. Dels brukar jag påminna mig om att i framtiden kan det vara JAG som söker jobb, och just denna person jag intervjuar, är den som intervjuar MIG. (Inte så osannolikt, eftersom jag ofta rekryterar folk med projektledande eller personalledande funktioner). Mitt andra ”trick” är min firmas slogan – På Samma Sida Mot Samma Mål. Att se rekrytering som en gemensam situation där man TILLSAMMANS med den sökande tittar på en aktuell tjänst och ser om den verkligen är RÄTT STEG. Ingen vinner på att en person får ett jobb som inte passar. Men vilja och omdöme sätter jag högst! En IT-konsult måste hela tiden uppdatera sina kunskaper, för att vara marknadsmässig, men om man inte kastas helt huvudstupa in i en brännhet situation, utan får lite tid på sig, så är källan till misslyckande aldrig brist på kunskap. Det är brist på vilja att lära sig och att lösa problemet. Och naturligtvis arbetsgivare som inte FÖRTJÄNAR bra personal.

    • Perra J skriver:

      Hej Bengt!
      Kul att du ville kommentera här (det bör kanske sägas att Bengt inte är en av de rekryterare som haft med mig att göra, utan vi känner varandra från ett HELT annat sammanhang, sedan tidigare).

      Vad jag tyckt mig ana – och det som jag vill komma åt – är ett slags rovdrift inom den här branschen, som det är frestande att hemfalla åt, och där de svaga (de arbetslösa) får stå för hela notan.

      När konkurrensen mellan rekryterarna spetsas till, höjs kraven för de arbetssökande till helt irrelevanta nivåer. Det sker en avpersonifiering i bedömningen av de arbetssökande, och vad som kommer in i stället är generella uppfattningar baserade på statistik, rykten och kollektivt godtycke.
      Som t ex det jag nämner om att hjärtinfakter statistiskt sett ökar i 40-årsåldern. Visst finns sådan statistik! Nu kommer sådana farhågor in i stället för personliga möten med de sökande.

      Jag är övertygad om att det sätts åldersgränser.

      Det här med coachning är nåt jag inte vet något om alls, och jag är övertygad om att det här är skitbra! Det du säger verkar helt OK. Jag tror också källan till misslyckande beror mindre på bristande kunskap än på viljan att lära sig.

  5. Perra J skriver:

    Fredrik: Tack. Nej jag ska inte sluta. Men ska jag skriva en krönika om Dylan? Jag har ju för fan inte ens läst karlns memoarer… :-). Men det kanske blir nåt, vi får se…

  6. fredrik skriver:

    varför jag önskar en krönika av dig är därför att du fattar det… att det inte handlar om att upphöja och idolisera, utan att stora verk påminner om våran storhet… den vi glömt…
    memoarer del 1 är fantastisk! läs!!

    Freddrik

  7. Rollercoaster skriver:

    Hej där!

    Fint att se uppslutningen kring detta inlägg. Än finare; tonen i den – din tykna kommentatorsnuna till trots (har alla här inne noterat den, förresten?).

    Jag tycker det är trevligt med gemenskap. Därför skulle borgarparollen ”alla-ska-med” kunnat bli en fullträff i mina ögon. Men … njee, not so much. Någonting gick fel och tog en inte så tilltalande vändning. Mot samhörigheten ställdes utanförskapet och i denna dualism brakade plötsligt helvetet lös. Det finns grader i helvetet och en alldeles särskild nisch inrättades åt De improduktiva. Nu skulle det sättas dit syndare minsann och det började stångas med horn, sparkas med bockben och höttas med rödglödgad treudd. Måltavlor var inte bara sjukskrivna, arbetslösa och folk med sjukersättning. Nej, för fan; gamla pensionärer hörde inte heller till det högpresterande humankapitalet och fick tji när Fredrik & Co införde jobbskatteavdraget. Ja, kära nån så det kan gå…

    … och går det så därför att vi fastnat i värderingsfållan/-fällan? Det ena kan inte finnas med mindre än att det andra existerar, och definieras en människa såsom värdefull när hon yrkesarbetar – vad är hon då när hon inte gör det?

  8. Perra J skriver:

    Hej Rolle!
    Tack för kommentar. Du sammanfattar hela problemet knivskarpt där, på slutet…

    Vadå ”tyken kommentatorsnuna”???? Jag förstår ingenting…. 🙂

  9. Rollercoaster skriver:

    Nänä. Med den uppsynen förstår jag fullkomligt att du ”förstår ingenting”…

    =D

    Sen är jag inte alls förtjust i ordet arbetslös. Som om man skulle vara totalt ute på drift, ickeförankrad i vad helst som föder känslor av meningsfullhet i livet. Men jag kanske förväxlar arbetslöshet med ordet apati. Eller totalkoma. Paltkoma. Gjorde förresten nyss en god omelett. Att äta en god omelett kan föda känslor av meningsfullhet. Faller man därefter i paltkoma har man troligen ätit för mycket. Eller är det arbetslös man är? Nä, jag förstår ingenting…

  10. Perra J skriver:

    Vadå ”den uppsynen”? Fattar du inte att jag försöker se bildad ut, som Jan Myrdal och dom här?

    Gillar inte heller ordet ”arbetslös”. Det finns en mental bild kopplad till det ordet, som är exakt det du säger. Men det finns ju folk som tar ett sabbatsår från sitt jobb, och seglar jorden runt eller nåt. Då talas det inte om koma med nödvändig återanpassning, utan om självförverkligande.
    Jag har definitivt inte varit apatisk under min arbetslöshet.

    • Rollercoaster skriver:

      Ja. Jo. Javisst. Självklart. Herr Myrdal bär glasögon och det gör ju du också. Ett bevis på briljant intellekt om något! Eventuellt får du jobba lite till på din image. Helskägg kanske?

      Det borgarna tappade bort var medmänskligheten och, för att sosseuttrycka sig, solidariteten. I stället för att hjälpa människor drog dom igång hetsjakt på folk. Det är så sabla beklagansvärt när maktutövning visar sitt fula tryne på det sättet.

      Jag har kommit att tycka om att finnas i det till synes anspråkslösa. Baka en äppelkaka. Ta ett fotbad. Ge någon en liten present. Källsortera. Och i det här bemödar jag mig om att ge mig tid att vara, att inte stressa. För vad är egentligen stress? Är inte det ett symptom på att egot misstycker att jag befinner mig just där jag är?

      Nu vill jag ge mig själv en värmande dusch. Höres.

      • Perra J skriver:

        Det låter ganska bra det där.
        Jag undrar om det jag beskrev här, dvs situationen på arbetsmarknaden, kommer att förändras på något vis för att vi får en sosseregering? Det här känns som ett globalt fenomen, som ingen kan göra nåt åt egentligen. Skillnaden mellan partierna bleknar, det finns ett slags rå-kapitalism som styr…

  11. Fredrik Larson skriver:

    Hej Perra!

    Dylan-krönika på g.
    Jag meddelar nedkomst.

    F

  12. Bengt Alvång skriver:

    Dylans krönika del ett är helt enkelt fenomenal. Något av det bästa jag läst. Hur han får fram stämningar, till synes utan ansträngning. Jag skrev en låt när jag hade läst den, Dark City, finns på myspace.com/alvangcarlsson.

    • Perra J skriver:

      Bengt: Tack.
      Ja nu fan får jag läsa den.
      Jag har ju boken redan, men det är så förfärande mycket böcker jag vill läsa att jag skapat en mental bok-kö. Dessutom läser jag rätt långsamt, och det ska till tvingande skäl för att prioritera upp någon bok i den kön! Men nu har det hänt; Jag börjar läsa NU i denna stund, jag citerar detta:

      ”Outside the wind was blowing, straggling cloud wisps,snow whirling in the red lanterned streets……steam rising out of manholes”

      Förstår vad du menar med att han för fram stämningar. Detta gillar jag skarpt.

      Du lånade Infidels av mig när den kom 1983 – kom du ihåg? Minns att du tyckte den var skitbra – och det är den verkligen. Det är där han säger detta, ett av mina favoritcitat:

      Now, he’s hell-bent for destruction, he’s afraid and confused,
      And his brain has been mismanaged with great skill.
      All he believes are his eyes
      And his eyes, they just tell him lies.


      Oerhört…

  13. Perra J skriver:

    Bengt! Lyssnar just nu på Dark City, mycket originellt, känsla! Lite Tom Waits-feeling anser jag – du har inte hans rossliga röst, men ”energin” är densamma.

  14. bengt alvång skriver:

    Tack, re Dark City!!

    Oh shit, Infidels, ja, jag tror jag skulle lyssna in mig på lyriken mycket bättre på hans låtar.
    Kan det då vara DIN Infidels som jag fortfarande har med mig i förrådet bland skivor jag inte kunnat med att göra mig av med trots att jag inte längre har vinylspelare? Fick du den inte tillbaka?

    • Perra J skriver:

      Jodå, visst fick jag igen den! Jag har både den gamla LP:n och en nyköpt CD.
      Har du nån annan skiva så är den definitivt inte min.

      Är ni ute på ställen och spelar också?

      • Perra J skriver:

        Måste tillägga att jag inte alls har ”örnkoll” på lyriken i alla Dylans låtar, även om det kanske verkar så!

  15. Crystal skriver:

    Perra! H-e vilken bra text!!! Jag är tagen. Fullständigt. Kan bara hålla med dig i analysen. Är själv ensamföretagare, har också känt av läget och dom kalla vindarna.

    Sen vill jag säga, grattis till ditt nya jobb. Sanslöst bra gjort. Att inte identifiera sig, precis, håller med. Har inte heller gjort det, och vad hände, jo pengar kom out of the blue. Så jag kommer också klara mig igenom det här. Vet knappt hur det gick till, men kanske ordnade det sig för att jag vägrar identifiera mig med ordet ”lågkonjunktur”, vem vet.

    ”There must be some way out of here, said the joker to the thief”. Apropå Dylan. Japp, det finns ju det…

    Än en gång – otroligt bra skrivet och varmt grattis!!!

    • Perra J skriver:

      Crystal: Tack! Jag blir nästan rörd.
      Det ska sägas att det är en praktikplats jag har fått, och det är tur att jag har råd att ta det här jobbet. Om jag inte haft sparade medel hade jag varit tvungen att tacka nej!
      FK står nämligen för min lön de första sex månaderna, och den är samma som jag har nu, ca 680 kr om dagen, det blir runt 10000 i månaden. Jag går lite minus varje månad som jag har det redan nu. Men nu ska jag jobba, ovanpå detta – gratis.
      Alla omkostnader det innebär att jobba (lunch, månadskort) får jag stå för själv. Och det kommer att svida.
      Jag kanske fixar det här. Kanske ska jag vara tacksam. Men jag tycker ändå det här är åt h-e.
      Men ovsett vad man tycker så styr pengar moralen, och gör att fel blir rätt.
      Det är detta som är det kusliga.
      Som sagt: det gäller att inte gå in i de offerroller som finns. Man ska vara medveten om hur det är – inte cementera sig själv in i det. Inte göra sig sjäv till en part i ett gräl med samhället, med tillvaron. Det är då det går åt skogen.

  16. Fredrik Larson skriver:

    Jag är bara tvungen att kliva in här hos dig Perra och ropa efter Dylan-kännare. Du tycks ha fler av dem än jag bland dina läsare!

    Läs http://blogg.fredriklarson.se/#home

    Fredde

    • Crystal skriver:

      Hej Fredde,

      Har bara hunnit läst halva inlägget på din blogg om BD men ska strax läsa resten. Väldigt intressanta tankar du har kring hans konstnärsskap. Tack för en himla intressant läsning! 🙂

  17. Melody skriver:

    Känner igen detta med åldersdiskrimineringen, som jag skulle vilja kalla det. Fast tvärt om. Jag har fram tills min senaste födelsedag varit för ung för de flesta yrken; man ska helst vara minst 25 år efter vad det står i annonserna. Vad det kan bero på kan man ju fråga sig. Jag hoppades nästan att jag natten till jag fyllde 25 skulle drabbas av plötslig upplysning och mogenhet, vakna upp till att vara en ny människa. Men inget hände ;).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s