Rekryterarna

Vi kan kalla dem Employee AB.
(Detta namn plus två till – Q-PERSONAL och Telecom AB – är fingerade namn på företag som hette något annat i verkligheten.)

De – Employee AB, ett rekryteringsföretag – har ringt till mig och kallat till jobbintervju. För min del är detta ännu en av alla dessa återkommande rekryterar-intervjuer som inte leder någonstans. Men som jag ändå måste ställa upp på. Jag vet ungefär vad jag har att vänta. Denna gång verkar dock ett misstag ha skett.

Jag ringer på dörren, en tjej kommer och öppnar. Jag uppger namn och säger att jag hade tid här, men hon stirrar på mig klentroget och säger ”ursäkta?” Bakom henne stirrar ett antal andra tjejer bakom datorskärmar på mig. Så småningom är det en av dem som reagerar, hon kommer fram och ber mig följa med till ett rum där. Alla stirrar på mig när vi går förbi.

Intervjun går bra. Jag drar de sedvanliga harangerna och hon ler rart mot mig. Jag kanske också ler rart tillbaka. Det märks att hon tränar sig, att anlägga det där professionella leendet, att hitta den där representativa yrkesmässiga tonen. Men oavsett om hon får ut något av det här eller inte, är det tydligt att hon har missat en sak: min ålder. Jag skulle aldrig ha blivit kallad hit.

Jobbet gällde ett programmerarjobb på Ericsson, enligt annonsen som hon tidigare mailade över behövdes ett antal; men nu hade plötsligt hela behovet försvunnit, tyvärr, sa hon, och anledningen till att hon kallade mig var egentligen bara att höra med mig om jag kunde finnas till hands för kommande uppdrag, hon skulle i så fall lägga in mig i deras databas, och hon skulle maila över password och user-ID till mig. Javisst, maila dem, tyckte jag…
Det kom aldrig nåt mail. Trots att jag redan visste hur det låg till mailade jag en påminnelse, hon skrev tillbaka och ursäktade sig – men det kom aldrig något password och userID.
(Troligen är det så att jag kan lägga in mig i deras databas direkt utan hennes inblandning. Men detta var exakt vad hon sa. Jag gör mig dummare än jag är – mest för att jag är less…)

Jag förödmjukade mig till ytterligare en akt när jag någon tid senare fann en annan annons om ett jobb på Ericsson – genom Employee AB, samma tjej – som jag borde kunna passa för. Vis av erfarenheten frågade jag först om det var nån mening, med tanke på att jag närmar mig 50-årsstrecket. ”Skicka CV” skrev hon. Vilket hon inte skulle behöva om jag lagt in mig i deras databas. Jag mailade mitt CV och fick snabbt svar – lite för snabbt –  att ”den här kunden vill bara ha systemvetare med lång erfarenhet”, trots att annonsen sa något annat. Och det är det jag brukar höra. Det är lättare att säga till folk att det beror på något som de åtminstone i teorin kan göra något åt, än att det beror på något oåterkalleligt – som hög ålder. Ingen säger det rakt ut, att man är för gammal, mindre för att det vore ett lagbrott – det vore åldersdiskriminering – än för att de skäms.

I de glassiga kvarteren omkring Ericsson håller många av dem till: rekryterarna.
Men det är bara ett exempel; för de finns överallt, inom alla branscher, och de har inte så sällan sitt huvudkontor i något annat land. Vad de alla verkar ha gemensamt är: ”vi ska bli störst”. Störst på det de håller på med:  Att leverera kompetent personal.

Vad jag menar med rekryterare är bemanningsföretag, rekryteringsföretag, allt vad de kallas. De mera kända heter Manpower (med Nisse), Proffice, Adecco, Poolia, Uniflex, Academic Work, Maxkompetens… och det finns många flera. Jag läste nånstans att det finns 360 rekryterare representerade i Göteborg, vet inte om det stämmer, men det verkar troligt.

Innan jag visste bättre köpte jag läget och la in mig på deras databaser, riktigt många faktiskt, i tron att jag gjorde något verkligt radikalt åt min situation. Det verkar också vara meningen att man ska tro detta. Det var kanske för sent jag stötte på en vis arbetsförmedlare som avrådde mig från det. Inte för många databaser. De stjäl din energi och din tid. Får dig att tro att det händer nånting, dessutom ger det dig en ”bad image” att ligga i ett system för länge.

Hur kan det finnas rum för alla de här rekryterarna?
Det fundamentala svaret på frågan är naturligtvis: Behov.
Av vad? Jo, det är något som är viktigt. Det är så viktigt för företagarna att anställa rätt folk. Och i takt med att kraven ökar och tiden blir knappare för företagarna, vidgas marknaden för rekryterarna. De sköter den här tidskrävande sysslan åt företagen. Det blir allt mer fördelaktigt för företagen att anlita en rekryterare, som harvar igenom alla de omständliga procedurerna, som utmynnar i ett slutligt urval av intressanta kandidater för det viktiga jobbet. Rekryterarna har härvid en kravspecifikation att följa, en önskelista, som arbetsgivaren fastställt. Ett kvalitetskriterium för rekryteraren uppstår: att leverera enligt dessa mallar.

Men – och det är viktigt – det behöver inte endast vara arbetsgivaren som fastställer denna kravspec. Kanske rekryteringsföretaget å sin sida hjälper till med detta, får arbetsgivaren att se sådant som borde läggas till på önskelistan? Kanske de står inför en hoper olika rekryteringsföretag att välja mellan? Vad man då väljer är troligen någon man känner förtroende för. Någon som ger intryck av att kunna marknaden, någon som kan tala om för dem saker de inte visste. Framför allt något som övertygar dem om varför just de kan leverera ännu bättre personal än de andra.

Det behöver knappast sägas att det blir lika viktigt för rekryterarna att leverera enligt denna kravspec, som för arbetsgivarna att anställa rätt folk. Misslyckas de är det bara för arbetsgivaren att anlita en annan rekryterare ur högen – och jag har sett detta ske ofta.
Det behöver heller inte sägas att om de ofta lyckas leverera enligt spec, får ett gott rykte.
Jag ska inte säga att detta system är allenarådande; det finns – gudskelov – ännu företag som annonserar efter folk direkt, genom annons i tidningen eller via arbetsförmedlingen, men inom ”min” bransch – IT-branschen – förefaller lejonparten av alla jobb som annonseras gå genom någon rekryterare, som t ex ELAN, ITResurs eller DFIND.

Jag baserar mina slutsatser på de upplevelser jag varit med om; den som läser här och är insatt får självklart säga mot.
Något annat jag misstänker är att företagen kan teckna ett samarbetsavtal med rekryteringsföretaget, varvid den senare tar hand om i princip hela personalproblemet åt företaget. Detta fungerar t ex när företaget behöver folk – men det är dåliga tider (för få sökande). Företagen vill inte vara tvungna att anställa ”fel” personal bara för att det inte finns så många att välja på – och då finns det rekryteringsföretag som har en egen konsultverksamhet, och har du ett avtal med dem kan man hyra in en konsult – ett slags övervintringshjälp – kanske till ett fördelaktigt pris. Vad detta kan utmynna i är en framtid där det aldrig kommer några egentliga ”goda tider” för arbetssökande – utan där det är konstant svårt att få arbete – medan företagen å sin sida alltid kan känna sig tryggt förvissade om att det finns arbetskraft.
Jag har sett jobbannonser som legat ute i över ett års tid, trots att de uttrycker ett brådskande behov.

Jag är som sagt arbetssökande inom IT-branschen, jag har mångårig yrkeserfarenhet. Men det är ett fel på mig: jag närmar mig 50. Jag såg inte detta som ett hinder när jag tvangs söka arbete för 1.5 år sedan- tvärtom, jag var rätt kaxig, tänkte att det tar kanske bara en vecka för mig att få jobb, max en månad. Värre var det för 6-8 år sedan när jag hade just ingen IT-arbetserfarenhet och dessutom var i en ålder som låg nära riskzonen. Då var jag inte kaxig, tvärtom, jag var nervös och tänkte att detta går aldrig vägen; ändå lyckades jag få jobb rätt snabbt.

Nu är jag definitivt ”för gammal” men har skaffat mig långt mera erfarenhet. Men nu går det inte. Det är stopp. En ny faktor har tillkommit, som inte fanns då (inte alls i samma utsträckning):

Rekryteringsföretagen. Det är det nya för dagen, och de har kommit för att stanna.

Jag kan se tillbaka på massor av intervjuer, men få av dem, kanske 15-20%, har genomförts direkt hos arbetsgivare – resten har varit hos olika rekryteringsföretag.
Om vi dessutom betänker att en andel av dessa 15-20% ”velar” mellan att anlita en rekryterare eller att sköta det på egen hand, kan man råka ut för bakslag man inte upplevde förr. Som ett exempel kan nämnas företaget Telecom AB, där jag gjorde en bra intervju och var ytterst nära att få jobbet; ja, det var t o m nästan klart, de sa till mig att ”Ja men du! Det här ser lysande ut, jag lutar åt att vi gör ett försök!”. De skulle höra av sig senare med närmare detaljer.

Det är sällan en intervju går så bra som denna gjorde, den var rent magisk; det var inte bara det att personkemin stämde, utan det uppstod spontant ett läge av ärlighet, det var som om vi hade känt varandra sedan länge, vi satt en halvtimme över den avtalade tiden bara för att det var trevligt.

Jag tänkte meddela släkt och vänner att jag lyckats få jobb, men väntade ändå, av någon anledning. Det var klokt.
Tiden gick, ingen ringde, jag ringde men kom inte fram… men så fick jag ett mail där de sa att de hade beslutat att de trots allt inte behövde anställa någon alls nu, överhuvudtaget – men att de skulle ha mig i åtanke i framtiden – tack för visat intresse.
En vecka senare hittar jag en annons hos rekryteraren Q-PERSONAL där Telecom AB utlyser just det jobb jag nästan fick!
Och då satte jag nog kaffet i vrångstrupen, trots att jag vid det laget var ganska härdad. Jag hann dock inte svära så länge, för telefonen ringde, det var från Q-PERSONAL, och just den person faktiskt, som nu var kontaktperson för jobbet på Telecom AB:

”Ja, det är så att jag hittade dig i våran databas här, och jag vill träffa dig för intervju…”

Tid bokades. Under dagarna som gick hittade jag ett par jobb hos Q-PERSONAL som jag tyckte borde passa mig; i synnerhet ett, som efterlyste kunskaper i MFC. Kompetenskravet ”Akademisk examen eller annan relevant arbetslivserfarenhet” verkade vara i min viktklass.  Och MFC är det inte så många som kan idag.
Intervjun förlöpte på sedvanligt manér. Detta var ingen målinriktad intervju, med ett specifikt jobb i siktet, utan av utredande karaktär. Det är lätt att tro att rekryterarna härvid tar något slags ansvar – men jag tror snarare det handlar om att de får poäng för antal genomförda intervjuer.

Rekryteringskonsulten – vi kan kalla honom Niklas – raljerade över min utbildning: Åtti poäng bara?
”Programmet var på åtti poäng”, sa jag, ”det är vad som motsvarar en högskoleexamen”.
”Men akademisk examen går vid 120 poäng! Där går ribban för de allra flesta idag!”
Jag tänkte fråga honom VEM som har satt den ribban, men höll inne med det, den här arrogante sprätten har kontroll över en massa jobb, och skulle jag komma på kant med honom… jag insåg med växande fasa att den jäveln har makt! Det gäller alla de här rekryteringsföretagen, inklusive donnan som fläktar sitt nagellack på Employee AB! De jävlarna har makt.

Det är till DOM man ska gå med mössan i hand, ödmjukt tiggande om förbarmande! Man skriver sina ansökningar för en arbetsgivare som jobbar med sådant man själv jobbar med, men det är DOM som tar emot dem! De skiter fullständigt i vad du skriver och har noll kunskaper om det jobb som det handlar om, de har ingen möjlighet eller ambition att sätta sig in i det, utan håller stenhårt på de faktorer som de har kontroll över och som de anser säkerställer en god kvalitet på den vara de ska leverera – kompetent personal.

Det är konkurrensen mellan rekryterarföretagen som trissar upp kraven på de arbetssökande – inte arbetet man faktiskt söker! Och du fastnar hos dom, i detta extra skikt av byråkrati mellan dig och jobbet. Hela ditt jobbsökande leder med tiden fram till ett läge där nästan allt sökande handlar om att tvingas uppvakta samma grupp av, kanske 6-7 rekryteringskonsulter, som är så trötta på dig att de i många fall slutar att försöka dölja det.

Men tillbaka till intervjun: Jag frågade honom i alla fall om det här MFC – jobbet, och faktiskt även jobbet jag sånär höll på att få, på Telecom AB, men han svarade att det var som han sagt: ”De här kunderna kräver akademisk examen, och helst som systemvetare eller civilingenjör!”
”Är det ett absolut krav?”
”Absolut!!!”
Jag ser mig om efter min slitna keps…
Innan jag går frågar Niklas: ”Du, det här MFC som du nämnde… vad är det för något?”
Jag tar mig tid med att svara att det är Microsofts föregångare till .NET-teknologin, men att det var gjort för C++, ett klassbibliotek för C++…
”Klassbibliotek?”
”Framework!”
”Aha! Framework!”
Så, nu vet han det till nästa gång. Inte ens han klarar av att vara HELT rudis när man bollar med andras liv.

Den natten sov jag oroligt; drömde om dagens upplevelser. I drömmen tog Niklas gestalt av i ena stunden en Percy Nilegård i rekryteringsbranschen, i andra stunden av Al Pacino i Djävulens Advokat.
Och som Percy satt han där först, behagfullt, med sina blankpolerade Gucci-49:or vulgärt uppslängda en decimeter från mitt ansikte:
”Och det måste du väl fatta, att vi får lov att sätta en gräns, va? Statistiskt sett drabbas man efter 42 års ålder alltmer av infarkt, stroke och andra kvalitetsavvikelser. Hur skulle det se ut om du segnar ner i ett jävla gallstensanfall det första du gör? Fattar du hur mycket det kostar aktiebolagen, va? VET DU VAD ETT AKTIEBOLAG ÄR, VA??? Och fattar du vilken image det ger OSS, som leverantörer av kompetent personal? Skit in – skit ut, that’s life!! Därför har vi NÅN JÄVLA kvalitetskontroll på råvaran vi tar in. Äckel!!” .

Med detta sagt kängade han till mig med sin fascistiska Gucci-49:a så jag åkte in i väggen och tuppade av.
När jag vaknade hade jag ”49” i pannan. Spegelvänt, men Djävulen läser spegelvänt…
Och som Al Pacino – som Djävulen – bjöd han mig med ut på sin balkong, med vidsträckt vy över staden.  På ett litet bord sprang en mus i ett hjul, outtröttligt… fångad…runt…
Han gjorde en gest med hela handen, ut mot staden:
”Det här är mitt fält”, log han, ”är det inte vackert?”


”Se de små liven därnere. De vet bara vad de måste göra, utan att se att det inte leder nånstans. De vill ha mera. Mera av allt. De måste vilja det, för systemet kräver det. Det är den enda väg de ser. Mera ting, mera saker, mera varor. Men nu är de varor själva!!”, Pacinodjävulen hov upp ett tjutande skratt. Några molokna duvor flög sin kos. Skrattet nådde överallt, alla människor i hela staden.
”Och vems fel är det? Inte mitt! Nääää!” Djävulen såg på mig med sina stora urskuldande Pacinoögon alldeles inpå mig.
”Men låt oss säga att jag drar nytta av situationen – jag är ju djävulen. Men du kan vara jag! Köper du bananer som är övermogna?”
”Men du kan väl inte jämföra frukt med människor, din jävel!”

”Det där senare tar jag som en komplimang. Men det första – det är inte jag! Du gör det! Du köper bananer av en schyst leverantör, eller hur? Du vill helst ha gröna bananer, som håller ett tag. Det är allt du vet, och du stänger av där. Visst köper du din mobiltelefon av en schyst leverantör? Den ska ha de och de egenskaperna – det är allt du vet och du skiter i hur den kommer till dig. Vet du hur de har det, barnslavarna som skickas ner i farliga schakt för att hämta kobolt, så att din mobil kan tillverkas? Men du VILL inte se. Du ska bara ha din mobil. Precis som du ska ha dina bananer. I mobilfallet far människor illa. Barn dör. Men du vill kunna köpa din mobil precis som du köper frukt.
Och vet nån hur DU har det, ditt uttjänta gamla skrälle? Du måste vara DÄR UPPE. Men är på väg DIT NER. Varför erkänner du inte det? Det kommer en tid, ser du, när det erbjuds nådaskott för parasiter som du, som de kommer att vara tacksamma att få betala för, för sina sista slantar. Ingen bryr sig. Du stöts bort. Du försvinner ner i det ishav du själv skapat, och det är lika bra! Du bara tar plats. Tar plats för den nya världseliten…”

Pacinodjävulen plockar upp den lilla musen i svansen. Benen slutar inte springa. Han håller upp den, ler och släpper den över räcket.

Jag vaknar kallsvettig. Det finns inget att säga. Jo en sak. Djävulen har fel. Djävulen dras till rädsla.
Det är inte så lätt att vara övertygad om att allt ska gå bra när man inte är det. Men det går. Det handlar om att inte ge upp. Inte bara i sitt görande, utan det viktigaste är att inte ge upp i sitt varande…

Mellan Stationerna

Genom immiga glas ser jag svagt
Stjärnor vilande i rymdkölden

Deras Ljus påminner oss om värme,
I mörkret mellan dem söker vi flera påminnelser

Jag tände ljuset på graven i novembermörkret
Stod där en stund sökte något i min tomhet,
Står aldrig länge vid gravar

Hemma värmde jag kaffe, slog  på den gamla rörradion
När jag vred frekvensratten förnam jag att en röst kämpade att nå mig
Mellan stationerna

Fönstret ut mot kölden immades
Just då: En spröd klockklang trängde igenom
Varslande om kommande tåg

En röst från en högre vibration söker mig!
Men just när jag ska känna igen den dras den ut i långvåg och blir till åtlöje i etern,
Sällar sig till den perverterade kören

Tåget rusar förbi, kaffekoppen vandrar

Men en ung man på det tåget nåddes av det som sades
Han tittar nu upp från sin tidning, slagen av det

Kastar en blick genom det rystande nattfönstret,
Immat av kylan

Han går och köper sig kaffe. Men oron drar
Han kommer att bli en sökare och han kommer att hitta mig