Ett Gott Liv

Under denna julhelg har knappt någon julmusik spelats här hemma, förutom Celine Dions julskiva som är omistlig. Nej, vad som mest har roterat i CD-släden är Ängelholmspågen Fredrik Larsons senaste platta, som heter Gott Liv. Jag har hört den om och om igen, och den växer hela tiden.

Första gången jag hörde den tyckte jag det var ett par låtar som ”fastnade”. Men senare lyssningar har gett mig mig andra favoriter. Just nu kan jag inte för mitt liv utse någon svag låt på denna skiva. Alla ska vara där. Det finns inget överflödigt. Alla låtar har sin egen gnista. Alla har något särskilt att säga och alla låtar liksom harmonierar med varandra.

 Detta är ingen skiva som lever på en hitlåt, där resten är medioker utfyllnad. Nej, här föreligger kvalitet. Rakt igenom. Jag har inte hört de tidigare plattorna men ändå tror jag att jag kan säga: Fredrik Larson släpper inte ifrån sig något halvhjärtat. Det är egentligen bara självaste Neil Young som man kan säga något liknande om.

 Man frågar sig: Varför är han inte mera känd än han är? Det här är ju en artist som utan vidare ska nämnas jämte LeMarc, Plura och de där. Men även om det finns kultureliter i detta land som sätter villkoren och bestämmer hur det ska se ut, så finns det en sprängkraft här som bara måste segra i slutänden. Och jag tror det kommer att ske.

 Det är inte bara Fredrik. Bakom den skånska stämman huserar ett band som är samspelt och proffsigt, och jag tycker plattan bjuder på stor musikalisk variation, och några riktigt goa gitarrsolon (särskilt gillar jag solot i ”Jag måste vara fri”).

För mig, som också har läst Fredriks bok, är det särskilt givande att höra detta band, med Limme, Pierre och de andra. Detta är alltså ett gäng som har gått igenom en del tillsammans. Och sannolikt vuxit tillsammans.

 Jag saknar ett namn på bandet, erinrar mig att det förr har hetat ”Fredrik Larson och Dom Andra”, vilket tydligen har frångåtts?

 ”Pengarna är slut igen, ändå har jag allt man kan önska” är bland det första man får höra sedan man tryckt på PLAY-knappen, och det liksom sätter kursen för resten av materialet, som betonar vårt inre värde och de yttre tingens ihålighet: Här avhandlas Livet, Döden, Gud och Kärleken. Vi behöver inte springa efter dessa saker. Då springer vi troligen ifrån dem. Fredrik och Dom Andra försöker inte vara något. De har passerat det stadiet. De springer ingenstans. De ÄR.

Annonser

14 thoughts on “Ett Gott Liv

  1. Fredrik Larson skriver:

    Tack som fan för den här recension… jag blir rörd!

    Fredde

    • Perra J skriver:

      Fredde: Såja, såja…:-) Nu bra…
      Jo du. Den här skivan är värd uppmärksamhet, helt klart. Det finns en urkraft här, som ni skapar tillsammans. Tappa inte kursen! Som jag sa till Limme: Keep up the Good Work!!

  2. Limme Johnsson (producent) skriver:

    tack för en bra och nyanserad recension,och även om pengarna är slut har jag fortfarande en del att önska av den här sällsamma världen

    /Limme

    • Perra J skriver:

      Limme: Tackar å min sida för din uppskattning, och välkommen hit! Jag har förstått att du ligger bakom mycket av det jag diggar på detta album (bl a nämnda gitarrsolo) Jag gillar oxå det distade gitarrgunget i titellåten & annorstädes. Grymt! Här finns känsla!! Keep up the Good Work!

  3. Perra J skriver:

    Jag ger här – som en hyllning till er – en youtube från en av mitt livs allra största konsertupplevelser. Det var faktiskt rätt nyligen: Neil Young i Göteborg, Way Out West 2008 (var ni där?).
    Och så just den här låten, Words, som är en av mina favoriter, och som han sällan spelar live….

  4. Fredrik Larson skriver:

    Jag såg Neil Young på Globen sommaren 2001 – en magisk spelning. Jag tror han sa två meningar i mellansnacket. Mer behövdes inte.

    Många Neil Young-skivor på hög i mitt hjärta. Och han står jämte Dylan i storhet, i att fånga in magi och känsla. Och Words är också en av mina favoriter. Lite som Down by the river, fantastiskt!

    • Perra J skriver:

      Globen sommaren 2001, tror du nämner den spelningen i boken, eller hur?
      Jag var där oxå, håller med (vi hade lite taskiga platser på denna, långt bak). NY är alltid grym live. Alltid.

      Jag minns oxå Sjöhistoriska museet, Sthlm 1993. Där han hade Pearl Jam som förband, Booker T. & The MG’s som kompband, och den där högtalaren som började brinna… alla på scen fick spatt, utom NY själv som var HELT inne i sitt maraton-gitarrsolo. Jag tror aldrig han märkte något.

      Hans konsert på Scandinavium 1982 ansåg jag länge som den bästa konsert jag sett, alla kategorier; bara han själv kan slå det, jag tyckte faktiskt han gjorde det 2008.
      Men här var han oxå märkvärdigt pratsam mellan låtarna, drog gamla minnen med Johnny Cash, skämtade med publiken. Och så drog han Cortez the Killer, kanske min absoluta favorit… än om jag alltid kommer att tycka att studioversionen på Zuma piskar allt…

      • Fredrik Larson skriver:

        Cortez the killer är en favorit här också. Pierre gav mig skivan med en liveversion av den, vet inte vilken skiva längre, skitsamma, jag var knockad! Vilka grejor. Jag lyssnade med två öron, ett öra, ett halvt öra hela kvällen o in mot natten. På morgon var jag helt i trans. Hittade ackord på gitarren och skrev Ser du oss, ser du dom som vi spelade in i radio blekinges studio bara tre månader efter den var färdig. Den klockade in på 12 minuter. Radioproducenten sa att: den kan vi tyvärr bara spela en gång i radio. För lång…
        Vi gjorde tummen upp… så ska man jobba!

        Får lägga upp den låten på MySpace igen.

        Andra favoriter med Neil är Unpluggedplattan. After the goldrush. Everybody knows this is nowhere. Mirrorboll, Sleeps with angel, Harvest, Harvest moon, ja många fler, fasen va mycket han gjort. Där finns en trippel-cd också, som är suverän, liveplatta…

        Va Pearl Jam bra 93? Jämte chefen?!

  5. Rollercoaster skriver:

    Jaja, jag vet. Men ändå.

    • Perra J skriver:

      Hej Rolle!
      Aha, intressant! Jag kände igen den här bruden till tusen och insåg att det ju är Alison Moyet! Vart tog hon vägen sedan? Hon har en jäkla pondus i rösten.
      Men Yazoo är ju urgammalt, läser jag nu på Wiki. Fast de återförenades tydligen 2008. Alison hade nån hit på 80-talet, sen dess har jag inte hört ett barr från henne, tills nu. Tydligen lever hon i alla fall. Kul!

  6. Perra J skriver:

    Fredde: Jag har aldrig vart nån större fan av Eddie Vedder och Pearl Jam, men de gjorde väl en habil insats. En polare som hängde med dit gjorde det mest för Pearl Jams skull, men han blev knockad när NY kom in.

    Håller med om skivvalet. Sedan har du American Stars n’ Bars, On The Beach… Hawks & Doves… å det är så mycke… 🙂

    Har du gjott en cover på Cortez? Intressant!

  7. Fredrik Larson skriver:

    GOTT NYTT ÅR! Perra o alla andra…

    En liten hälsning på min blogg http://blogg.fredriklarson.se/#post22

    Fredde

    • Perra J skriver:

      Fredde: Tackur. GOTT NYTT ÅR & ETT GOTT LIV önskar jag. (Det gäller f ö alla som läser här!)
      Kommenterade på din blogg oxå…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s