Att dö innan man dör

Silence

Jag vet inte hur jag ska fortsätta. Det här är något som vill fram, vad det är vet jag inte nu, efter föregående inlägg, den upplysta hyddan.
Jag vet inte heller, varför jag håller på så här. Men jag tror det är mest ett behov av att förklara för mig själv, bringa ordning i ett kaos av infall och insikter. (Och så måste du som läsare av detta se det. Detta är bara mitt försök att formulera tillvaron. Och ingenting ska tolkas bokstavligt.)

En annan orsak är att jag har tid med det här nu.
Jag skulle aldrig ha en blogg ens, om jag hade haft kvar mitt jobb inom IT-branschen, nej då hade jag varit helt uppslukad av programmering – och ingen tid hade räckt. Det där förefaller mig alltmer groteskt.

Det är något särskilt med föregående inlägg. Detta har hänt i verkligheten, nej fel; det ÄR. Det har faktiskt alltid varit! Men jag hade bara glömt det. Liksom du.

Den här synen med hyddan ser jag framför mig varje morgon och jag vet numera att det aldrig kan gå riktigt snett, hur sned världen än är.
Den otroliga känslan av frid finns där alltjämt, även om den – liksom allt annat gör i formens värld – har mattats. Men det spelar ingen roll.

Titeln till detta inlägg har inspirerats av Adyashanti, som jag har lyssnat mycket på de senaste dagarna. Se länk här bredvid.
”Die before you die” heter en av hans ljudfiler som kan laddas ner från hans sajt. Satsang kallas det, för dem av er som inte är så bevandrade inom andlighet. Jag visste själv inte vad Satsang var för något, för bara ett halvår sedan. Men det är samma sak som det Eckhart Tolle gör. En gubbe som sitter och pratar bredvid nån blomma, och svarar på lite frågor efteråt. Det är allt.

Jag har inte lyssnat på Die before you die men jag vet vad han menar. Jag tror jag ska lyssna på den efter att jag har skrivit detta. Tror den kostar 10 dollar att ladda ner.

Die before you die – so you can live. Det verkar som att döden har mycket med livet att göra, fast vi tror det är raka motsatsen till livet. Det är intressant. Tänk vad mycket lidande vi skulle kunna slippa, om vi anlade en annan syn på den.

Men jag längtar tillbaka till Hyddan. Och jag är snart där igen.

Omgivningarna blir vad jag vill. Jag kan också ha vilken kropp jag vill. Jag ser nu ett väldigt solbelyst böljande grönt gräsfält med lummiga träd och undersköna fjärilar. Luften är så syrerik och livgivande att varje andetag är en fröjd, som att ta Livet självt i famn. Färgerna är underbart fylliga och klara. Jag vill ha nära till havet som Lundell, så havet breder ut sig nedanför även nu.

Hyddan står uppe på en höjd. Den ser likadan ut. Därinne finns som förut en violett flamma som lyser upp hyddan inifrån. Lozar kommer med en spann vatten som han häller i kärlet inne i hyddan, precis som förra gången.

Den här gången har han dock med sig ett ritblock, och en penna.
”Jag vet att du har frågor”, säger han med ett skevt leende.
”Typ vad detta är för ett place egentligen”, säger jag.
Lozar ritar upp en åtta. Övre slingan kallar han Alfa, undre Omega. Jag blir lite otålig, tycker att detta kan jag ju.
Åttans skärningspunkt markerar han röd. En röd punkt. ”YOU ARE HERE”, skriver han också.
”Spika upp den på väggen så alla turister vet var dom hamnat!”, säger jag. Lozar kucklar.
”Men vi är inte riktigt här om vi ska vara noga. Vi är LITE nedanför, LITE i formens värld. I Omega. Annars hade vi inte omgivningarna här.”
”Centrum är lågan”
”Centrum är lågan”, ekar Lozar.
”Alfa och Omega är också Yin och Yang. Där Yin innehåller Yang och Yang innehåller Yin. Den symbolen är en åtta den också.”
”Men det här har jag ju redan skrivit om på min blogg”. Jag känner mig som om jag vet något. Kaxar mig. Nåt går snett, jag vet inte varför.
”Du vet vad som sker om du tjurar”, flinar Lozar, och jag upplever nu hur min upplevelse mattas av, tunnas ut, Lozar blir allt otydligare, försvinner, jag faller, tillbaka till min trista tillvaro och jag ser nu ett äppelskrutt framför mig på skrivbordet och en hög obetalda räkningar. Jag varseblir ånyo Perras sunkiga kropp och känner mig allmänt tung. Jag föll tillbaka ner i dualismen, den relativa världen.

Jag går ut i köket, slår på en balja kaffe. På TV:n går någon politisk debatt…”VI har rätt – NI har FEL!!” Samma dualistiska konflikt som det alltid varit.
Återgår till skrivbordet, betalar de fördömda räkningarna på Nordeas internetbank. En process av distraktion sätter igång, liksom smyger sig på, och snart triggas den där lilla problemgeneratorn, som fabricerar mera motstånd mot det som ÄR.

Fan, skulle inte ha låtit mig övertalas av den där telefonförsäljaren om extra TV-kanaler på Comhem…. och Internet vill genast dra ner mig i mer dualism, suga upp min uppmärksamhet, snärja mig. Den ena oroande rubriken leder till nästa, bygger snabbt upp sjok som drar upp gammal skit från det förflutna, vilket också väcker oro över framtiden; allt lägger sig genast över mig som ett blytungt lock, över själva rummet, jag känner mig plötsligt helrisig. Och hårddisken har börjat väsnas oroväckande…tänk om den rasar…nya utgifter… en hoper negativa tankar lockas fram från ingenstans, som spyflugor som dyker upp ur intet. Men jag vet MYCKET VÄL att jag matar något med dessa tankar; att mitt ego lever av det här, och snart drar det igång sin litania: Vi är snart rökta allihopa – mera ångest! Pile it on! Fascismen står för dörren! Vi dras med svininfluensa, Reinfeldts blanka ögon, finanskris, fördumning, apati, Bush’s eftermäle, profitfixering, arbetslöshet, miljöförstöring, konspirationer och Illuminati! Vi ÄR bara små jävla flugskitar i ett iskallt mörker. Lika oförmögna som höns i burar. Vi kan bara kackla och sitta fast. Allt går ju åt helvete! Och något inom mig liksom triumferar, vill vältra sig i det! Och när så Maud Olofssons snusförnuftiga svada hörs i TV-jäveln rämnar de sista utposterna av sans; stygiska vindar sveper in från dödsriket med sitt följe av demoner, tapeterna ruttnar, blod rinner ner under taklisterna och en molande jämmer ekar nerifrån Hades, en ishand kramar mitt hjärta och vill slita ut det; krucifixet på väggen hänger plötsligt upp och ner och sanning blir lögn och lögn blir sanning…

Now everything’s a little upside down, as a matter of fact the wheels have stopped,
What’s good is bad, what’s bad is good, you’ll find out when you reach the top
you’re on the bottom.
-Bob Dylan

…och när den osaliga kören stämmer upp till ett orgiastiskt crescendo ser jag genom en röd hinna förtvivlade visioner av mig själv i en framtida apokalyps; ser hur jag bara lämnar alltihopa, dörren på vid gavel, och bara försvinner till skogs där jag låter skägget växa iförd gröna paltor från överskottslagret och med en Swiss Army Knife köpt för mina sista slantar och en gasmask och en rulle ståltråd och en överlevnadskurs i bakfickan, och där allting går ut på MOTSTÅND!! Jag i konflikt mot elementen, flåsande besatt därute, darrögt, i konflikt mot tyrannen! Och jag låter mig älta dessa tankar fascinerat…något ÄLSKAR detta, för jag har SÅ JÄVLA RÄTT.

Jag ligger utslagen på parketten. Kommer sakta till sans. Känner mig som Gösta Ekman i Papphammar när han ligger mitt på vägen, och säger ”kom du nu?” till bilisten som måste stanna och gå fram till honom. Och det är mitt bättre jag som kommer.

Kaffebaljan har kallnat. Värmer relativt stillsamt en kopp i mikron.
Adyashanti får in mig på rätt kurs igen. Jag sätter mig och lyssnar på Not Knowing the Unknown. Han kan det här med intressanta namn. Mina knän slutar snart skaka.

”The heart of spirituality is to go from the known to the unknown”, säger han.
”…and what the known is, is simply: Everything you think you know”

“…and the ME is in CONSTANT resistance to the unknown….”

Efter denna slutsats är han tyst mycket länge. Och det är jag också. Det träffar rakt i själen.
Jag är återigen mycket vaken. Jag är återigen HÄR. Jag kan återigen ta mig till hyddan.

Och det gör jag. Jag upplever återigen denna underbara frid.
”Du försvann ett tag…”, säger Lozar
”Jag försvann ett tag.”
”Hur for det för dig?”
”Hmm…”

Och vad jag nyss genomgick är bara en bagatell, utan någon mening alls här uppe. Det finns inte, är inte verkligt, fast det föreföll mycket verkligt. Jag satt verkligen fast!

”Och det du gjorde, när du försvann härifrån, var ytterligare ett syndafall. Du gjorde det som Adam och Eva gjorde. Började laborera med det dualistiska medvetandet”, säger Lozar.
”Motstånd mot det som ÄR.”
”Det är orsaken till allt lidande”
”Men det enda vi vet är att vi ska dö! Det är skrämmande!”
”Har du tänkt på vad som ÄR så skrämmande för er?”
”Nej”
”Tanken att förintas. Att upphöra att existera.”
”Därför gör vi motstånd mot det okända! Därför att döden är okänd, och den kommer!”
”Och motstånd skapar smärta. Smärtan skapar mer rädsla. Rädslan skapar ännu mer motstånd. Skapar ännu mer smärta.”
”Men vad är ”förintelse”? Vad ÄR ingenting?”
”Här!”
”Här! Just det. I flamman! Void! HÄR! Det är DU!”
Jag får ett skrattanfall.
”När du släppt allt är du HÄR”
”Ingenting är det enda som är evigt!”
”Och vad ÄR ingenting?”
”Medvetande!”
”Denna underbara frid vi har här är det ni fruktar mest. Det ni i era mörkaste stunder målar upp som Den yttersta rädslan. Den yttersta fasan. Dödens fasa. Mörkrets hjärta.”
”Det är Gud vi är rädda för?”
”Flamman är DU. Ditt I AM. Det är din unika Guds-flamma.”
”Och genom flamman är jag alla andra flammor också?”
”Så är det.”
Jag får ett till skrattanfall.

”Detta är den absoluta världen. Ni skapar den relativa världen, det gjordes i protest mot den absoluta världen, det var ett uppror mot Gud, därmed mot I AM. Mot dig själv. Men det absoluta syns ändå från den relativa världen – i form av döden! Den ter sig skrämmande för er. Förstår du? I den relativa världen blir det absoluta skrämmande!”

”What’s good is bad, what’s bad is good…”

“Dylan har rätt. Det onda är att göra tvärtom! Hädaren gör tvärtom! Det sker ett tvärtomvridande av världen. I ockult litteratur beskrivs hur det talas baklänges, kors vänds åt andra hållet. Klockor går baklänges, osv, allt det här symboliserar protesten mot Gud, protesten mot din sanna identitet. Vi tycker ”o vad hemskt!”! Men det är sant! Och du tror att du gör rätt, och det verkar rätt! Men bara i den relativa världen, i dualismen. Där måste du ha rätt! Egot måste ha rätt!”

”Och det intressanta är att ondskan inte är självständig. Den har nåt som den är ond , och som den faktiskt är beroende av, som den förvränger. Därmed gör man egentligen samma saker i den onda (relativa) världen som här. Som när du njuter av ditt varande HÄR i det absoluta. Du gör samma saker där, men i förvrängd form. Med din falska identitet, egot, i den relativa världen. Som måste definiera sitt varande genom konflikt! Därför frossar du i elände, i lidande, i vrede. Det är egots sätt att definiera sig självt, och njuta av ”varandet”! Men det blir som en drog, en besatthet! Men inte är det DU!”

”När du identifierat dig med något annat än DU, blir din sanna identitet – som är HÄR – ett hot. Därefter vänds allting tvärtom! Och du blir utsatt. Du måste göra motstånd! Du har inte längre kontakt med Livets flöde utan måste vinna det genom möda, genom konflikt.”

Så det handlar inte om att man ska uppnå något, skaffa sig något, prestera något.
Det är precis tvärtom. Släpp! Let go of it. Lägg ner allt motstånd mot det som ÄR.

Då vänder du flödet.
Till slut börjar saker och ting rätta till sig.
Då finns ingen död längre.
Döden är bara en skräckbild, som du byggt upp med ditt motstånd. Lägg ner allt motstånd och lev! Det är bara ditt ego som ”dör”. Låt egot dö här, innan din kropp dör.

Din sanna identitet är En med alla. Alla är en. Oneness. Non-duality. Men med din individualitet.
Men om du retar dig på en annan är du inte längre en med alla. Du separerar dig. Du vill öppna för att kunna skada den andre och betalar med dig själv. Det är ett högt pris. Men du får göra det. Den fria viljan är helig.

”Och det var väl en del du la på stackars Maud där”, säger Lozar.
”Kan du nu vara ETT med Maud?”
Jag blir mycket perplex. Jag vet ju, men känner ändå ett omedelbart motstånd välla upp, det gungar till ett tag, men jag faller inte. Jag kan nu se Maud. Hon är bara en människa som inte vet bättre och handlar utifrån det. Som om jag skulle veta bättre? Gör jag verkligen det? Men jag kan inte resonera mig fram till det, släpper det bara, jag måste bara helt enkelt SE henne med total acceptans, inte försöka veta något, definiera. Bara se. Det är inte min sak att definiera andra. Jag faller inte. Jag är kvar.

Och när jag SER rakt på utifrån absolut stillhet, upplever jag hur ett stort sjok av negativ energi disintegreras, och jag får tillbaka positiv energi! En sten lättar från mitt hjärta, det är en fantastisk känsla.

”Det är en alkemi i det här”, säger Lozar. ”Du gör guld av skrot”.

”Vad hade vi mer”, säger Lozar sedan…”Reinfelt?”
”Nej! Inte han!”, en våg av vämjelse väller omedelbart upp. Jag är ytterst nära att falla, jag står vid randen av ett milshögt stup, känner hur gravitationen vill suga ner mig.
”Bara se honom”, säger Lozar. ”Med total acceptans. Total förlåtelse. Låt honom bara vara det han är utan motstånd”.
”Den här vämjelsen, varifrån kommer den?”, frågar Lozar.
”Kommer den från dig själv?”
Det gör den. Jag projicerar min egen skit på andra. Men jag HAR SÅ JÄVLA RÄTT. Och nu kommer det här ruset över mig igen. Jag är YTTERST nära att falla.
”Se på dig själv! Se ditt ego!”
Och jag lyckas hålla mig kvar. Jag vet inte hur, men det går.

”Hmmm…”, säger Lozar. Nu blir jag livrädd, visst nämnde jag ett namn till? Nämnde jag inte..nej. Inte h… NEJ!
”NEEEEEEEEEEEJ!!!!!”
Jag faller. Som en sten. Faller, faller, faller…
Ner till regioner Gud glömde, sedan ännu en bit ner, sedan…..ni vill inte veta. Det var en lång lång väg tillbaka. Och jag har en bit kvar…

Bush har blivit politikern alla älskar att hata. Det har blivit en hederssak att visa distans till den här mannen, som vi sätter som ansvarig för så mycket skit.
Men min fråga är: När visar jag störst distans till korruption och ondska? När jag markerar klart motstånd mot honom och det han står för, eller när jag låter det vara vad det är? När jag inte låter mig dras in i en dualistisk konflikt?

Always forgive your enemies; nothing annoys them so much.
-Oscar Wilde

Annonser

6 thoughts on “Att dö innan man dör

  1. Björn Clausen skriver:

    Tack! Detta inlägg slår alla andra inlägg på den här bloggen. Jämförelse – dualism – jag vet, jag vet:) När Mauds namn dök upp första gånge visste jag vad som skulle komma. Vet du att Ram Dass hade ett altare hemma där han hade foton på olika andliga giganter som inspirerade honom. Bland dessa bilder stod också en bild på den politiker han hade svårast för att känna enhet med. Han berättar så himla roligt och bra om det där, önskar jag kunde hitta den ljudfilen och skicka över den.
    Jag skulle kunna ta stycke för stycke i ditt inlägg och berätta att jag omväxlande satt och nickade instämmande och skrattade förtjust. Tack för läsfesten!

  2. Perra J skriver:

    He he, tack Björn!
    Kul det här med Ram Dass, det hade jag ingen aning om, hittar du filen får du gärna slänga över den.
    Utgår från att du funderade på frågan på slutet.. 🙂

  3. Rollercoaster skriver:

    Återigen. Tack, söta du!

    Jag är tillsammans med dig och Lozar. Förtjusas över er kontakt. Det slog mig (igen) idag att folk omkring oss dör. En nära bekant till mig fick en hjärtinfarkt och åkte på ballongpumpning.

    Alla omkring oss dör.

    Här.

    Och – alla vi dör. Här.

    Jag har lidit mycket över att förlora kära och nära. Jag anar att oavsett hur väl vi [detta något] så blir det rejält sorgligt och arbetsamt att inte ha de våra omkring oss i fysisk form. Jag har precis ordinerats p-piller för avgjort svår PMS och häromdagen fick jag hjärtklappning och blev yr i huvudet. Sånt kan hända när man tar Yaz och själv fick jag då min första verkliga rädsla för att vara ett fult lik i morgon bitti.

    Jag kommer alltså att dö jag med. Tillsammans med alla oss andra. Så att säga. Och när jag tänker mig den kollektiva kroppsliga döden så svettas jag inte. Har inga kval. Däremot – när jag föreställer mig den personliga kroppsliga döden så …

    Någon ska hitta mig. Vad händer med min hund? Kommer hon drabbas av skräckfilmsfobi och börja tugga på mitt ytterlår? Överlever hunden dom tillräckliga dagar det krävs innan folk (vilket folk?) krossar sovrumsfönstret och tar sig in?

    Tänk om folket (vilket folk?) uteblir och hunden dör dessutom..?

    Fy fan.

    Det är okej för mig att dö. Och nu förstår jag mors ångest över att dö. Man lämnar människor (levande folk) att vara såna dom kan.

    Så här är det. Jag vill inte dö före min hund dör. Det vore taskigt som attan. Verkligen attans taskigt (vi pratar mycket fin hund här).

    Sedan. Detta med den fria viljan och därefter … Som du skrev:

    ”Always forgive your enemies; nothing annoys them so much.
    -Oscar Wilde”

    Vänner. Ovänner. Familj. Släkt & bekanta. Mig själv.

    Förlåt.

    Så.

    /Rolle

    • Perra J skriver:

      Kära Rolle

      Alla omkring oss är än så länge döda. Väntar på livet.

      Men i det vi identifierar oss med, dvs våra liv, våra problem, vårt ändlösa lidande…osv, tycker vi oss finna ett liv vi klamrar oss vid, som för en hopplös kamp mot en grym övermakt. Men det är inte så. Vi väntar alltjämt på livet.

      ‘Att dö innan man dör’. Plus lite ”Yaz” (…? nåt ryskt neråttjack?) kanske fick dig att måla upp din egen möjliga död? Gör inte så. Gör inte så här mera.

      Vi har ”that little engine of hope and fear”, som styr hela vårt liv och ger oss det vi tänkt oss, och den ger oss det vi fruktar. Den lever på oro. Den lever på livet som en konflikt, och lever livet åt dig.
      Somliga av oss har kanske en BIG engine. En stor jävla E N G I N E. Det spelar ingen roll.

      Det finns en ny dimension som väntar på oss. När vi har upptäckt den ordnar sig allt det andra.

      Kanske måste vi först tröttna på att inte tro på det, och då först verkligen se på oss själva?
      Allt är mycket enkelt. Livet är inte vad man tror. Och det är inte vad man vet.
      Att det är enkelt betyder inte att det inte finns nåt här, som väntar på upptäckt.

      Vi har så jävla mycket idéer och föreställningar som vi tror är sanna, men som inte är det. Ingen av dem är sann! Inte en enda, inte ens det du VET, är sant. Inte ens själva hörnstenarna, själva fundamenten du bygger världsuppfattningen på, och självuppfattningen på, är sanna. Det är bara en identitet. Och varje identitet får vad den sår.

      Låt den här identiteten dö innan du dör. Då finner du livet. Det är det detta handlar om.

      Vill rekommendera Adyas filer. Det är inte vad du tror. Öppna sinnen. Tro mig. Lev.

  4. Steph skriver:

    Du skriver som en gud. Aldrig har jag varit så intresserad att läsa någon annans text som på detta vis. Kände mig tvungen att berätta det. Och jag förstår din text med. Till punkt och pricka.
    Nåja, ha det bra!

    • Perra J skriver:

      Steph: Tack! Kul att du tittar in här! Mycket glädjande att någon annan också förstår det här. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s