Hjärtats Röst

5699PresPresFredrik Larson har skrivit och utgivit en bok, som undertecknad har läst de senaste veckorna.

Jag meddelade Fredrik i ett tidigt skede att jag läser långsamt i största allmänhet; och det här är dessutom en naket ärlig, utlämnande, roande och oroande, påminnande, väckande, igenkännande, smärtsam, provocerande bok som man måste läsa långsamt.

Boken heter Jesus, Elvis, Jante och Jag, och är enligt författaren kanske en bloggroman; en personlig resa med avstickare ut i mystiken – ”Ibland  en bikt, en bön eller en sång sjungen från alla de platser jag befunnit mig på. Ibland bara en lägesrapport.”, som han själv skriver på bokens baksida.
Och det här är ganska bra beskrivet.
Sedan lägger han till (jag vill nu nämna att alla kursiverade citat som återges i denna artikel är Fredrik Larsons egna, med förbehåll för ”kråkor” som kan ha uppkommit i det visuella avskrivande som ägt rum ):
 
”Mest handlar den om att förverkliga drömmar”
 
(Och vidare, vi  klargör nu en  gång för alla: Det faktum att ord som ”Jesus”, ”bikt” och ”bön” nu har nämnts, gör Fredriks bok till en ”kristen” eller ”religiös” skrift i ungefär den utsträckning som om Nick Caves, eller Bob Dylans nämnande av dessa ord skulle klassifiera samtliga dessas verk – eller de själva – såsom kristna/religiösa. Så nu vet ni det…)
 
Det här är – ur en vinkel – historien om Fredrik och bandet. Fredrik och Dom Andra.
Fredrik är sångare, skriver egna låtar.
Ärligt. Om livet. För livet. Kärnan i det. Hjärtat. Bara en sådan sak. Det passar inte alltid in. Ofta klent med gage när de hade tänkt sig ett band som spelar ”nåt folk känner igen”…
Det här är också – ur en annan vinkel – historien om Fredrik och hans liv. På yttre plan. På inre plan. Hans val, hans inre röst, hans feeling, hans straggel, strul med relationer, familj och vardag, desperation, ångest, litenhet. Men också storhet.
 
Storheten i insikten att följa Hjärtats röst. Är det inte ärligt, får det vara.
Och Fredrik är en person som menar det han säger. Och går sin egen väg.
Man upplever detta, med små medel från författaren, på ett tidigt stadium och det blir till en drift att läsa vidare
 
Romanen tar sin början början i Prag 1997. Det år han fyller 30:
 
”Min trettioårsdag firar jag med duvorna och två vackra svanar nere vid flodkanten”.
 
Inget stängs in. Inget stängs ute. Även om världen är sådan. För det är den ofta.
Egots spel, stagnerade fållor och byråkrati, arrogans och ignorans, maktmissbruk och tvång är den ständiga fond mot vilken alla ärliga uttryck från Hjärtat tycks föra en hopplös kamp. Hot om arbetslöshet och ruinerad ekonomi – dessa jävla pengar – lurar ständigt i bakgrunden.
”Min dröm kostar mitt liv, det har jag förstått. Är jag redo att offra?”

Det är priset man betalar för att LEVA. För att se cirkeln måste man söka sig ut mot periferin. Där ute hotas man till livet! Och den som hotar är kanske mest du själv!!

Alltså, jag kan inte recensera böcker!
Därför gör jag som så nu, att jag sätter igång att skriva om det jag känner – så får vi se vad det blir. Nu spånar jag på min totalupplevlese av boken – ungefär som man kan meditera på ett tema – och jag talar inte om för er hur länge jag satt mellan denna mening och det som nu kommer:

Ängslans mäktiga krafter vill dra en in i cirkeln igen. In i ett slutet system.
Så man inte märker något.
Av slaveriet. Av bedrägeriet.
Vi tror vi går framåt. Men det går bara runt, kanske rentav i en krympande spiral… medan vi glor oss trötta på våra TV-apparater och matas med tillrättalagda nyheter, vi orkar inte förverkliga oss. Det är inte lönt.

Det här skrevs det om även på 70-talet. Men dem som skrev då slutade nästan alltid själva i spiralen och blev grå dom med, med skyggande blick, avhuggande ”så här ÄR det”, dom också.

Idag är det annorlunda. Mycket har hänt under 40 år. Dramatiskt mycket under de 10 senaste.
Idag är det inte som förr. Skeppet rätade alltid upp sig förr, hur kraftigt det än gungade.
Men idag är det inte så säkert.
Idag ligger skeppet kvar för länge, sjukt länge, i gungningarna. Så länge att vi känner att det inte kommer räta upp sig helt – men vi förtränger det. Vi kränger oss till baren och konsumerar en paraplydrink. Och det är allt som kan sägas. Var dag – en i taget – bryter ny mark. Men vi försöker låtsas som ingenting
Det kanske finns hopp? Men det ser så svart ut nu…
Men det är alltid mörkast just innan gryningen…
Jag har kommit på mig med att känna mig rätt eländig någon gång ibland mellan läsningarna av denna bok – Fredrik är pessimistisk? Nej det är fel ord. Men det infinner sig en återkommande uppbrottsstämning, ett slags desperation. Ett irrande. En ”grundkänsla”.

Det behövs några passager i boken där LIVET bara rular, bara måste hyllas.
Bara segrar, för att det är så jävla vackert. Alltså glädje.
Det skulle behövas lite fler sådana korn… jag är säker på att de här stunderna fanns under de här åren boken skildrar, anar dem också.
Men allt som oftast assimileras det i ett av bokens karaktärsdrag – kanske det författaren beskriver som ”lägesrapport”? Jag ser ett slags ”transportläge” i boken (det är spring i lägenheter, kånkande med PA-anläggningar, resor hit, resor dit, fester…), som kanske får LITE för mycket utrymme – Fredrik är som bäst de gånger han samlar sig, gör ett koncentrerat av det som verkligen betyder något, knyter ihop tåtarna, finner själva ESSENSEN! Det som vibrerar…

Nu är ju detta när allt kommer omkring en ”bloggroman”.
Men jag tror Fredrik har större kapacitet än så, borde kunna bli en poet, som Bruno K, eller Tranströmer? Men så är han ju också textförfattare till sina låtar, och de här texterna – en del finns i boken – är mycket, mycket bra!

Fredrik liknas med Plura, och andra, jag vill inte likna honom vid någon… Fredrik är sin egen…

Men det känns annars som om han skriver om något han redan är klar med.
Som om han haft en dröm om att skriva en bok, kanske en kultbok – OK nu äntligen gör han det men i samma ögonblick är han på väg ifrån det, växer ifrån det – den här författaren söker vidare. Utvecklar sig. Transcenderar…

Språket är helt suveränt. Fredrik har en speciell känsla, som ingen annan. Allra bäst blir han – som sagt – när han koncentrerar det viktiga, finner samklang med den inre rösten, det är då man känner hur väl han ser de reella sammanhangen, det som ÄR:

”Gång på gång uppmanas jag att lämna de snåla rummen och börja ge – ge bort halva min inkomst, ge mig själv nya kläder, ge mig själv av universums rikedom, att inte vara rädd för att bli fattig, möjligtvis pank någon gång men aldrig fattig”

”Vi får den värld vi förtjänar. Den vi bär inom oss. Privat som kollektivt. Jag som alla andra.”
Det här är en bok som ger både blodsmak och hopp. Det handlar om hur fan det ÄR. Men också om drömmen långt borta – för långt? Finns den kvar? Men ändå. Den kan vara närmare än vi tror! Vi kan inte säga något nu, om det som kommer. Idag är leken blandad som aldrig förr. Och med alla jokrar med. Kanske är den preparerad.

Den är utgiven mitt i en vansinnig tid full av liv och död, av hopp och fruktan, när inga regler verkar stämma längre…när de som brukar ha rätt plötsligt har fel.

Och jag har fel. Det FINNS glädje i den här boken också. Visst känner jag mig hemma – och känner igen mig – här:

”Pjär kommer hem efter tre veckor i Kina och bandet kan samlas fulltaligt igen. Han dyker ner till mig med lite Neil Young-skivor och vi pratar om samhället, livet, den förlorade visionen. När han gått fortsätter samtalet i mitt huvud. Nästa morgon lyssnar jag på Weld, på gitarren hittar jag några ackord som ett mantra och skriver en text. Pusselbitarna vill på plats, spelningar närmar sig, dagarna kryper allt längre in i sommaren och snart är det midsommarafton. Som enligt väderleksrapporterna ska regna bort. Ett gäng Ronnebymusiker samlas i Patrik och Emmas lägenhet en söndag för att jamma, åtta nio stycken är där och sjunger ut. När några sedan vill lägga av fortsätter jag och några till hemma hos Johan i hans lilla lägenhet. Vid ett traskar jag hemåt med gitarren på ryggen och sångerna i bröstet”.

Detta är en bok jag varmt rekommenderar!

 

 

 

Annonser

10 thoughts on “Hjärtats Röst

  1. fredrik skriver:

    Oooooh Tack Perra!

    Fantastisk recension. Och visst påminns man av desperationen, av att fastna där i ytterkanten och inte våga riktigt kliva över gränsen. Man vill nästa skrika killen i örat: ”Sluta! Gå nu! Skit i det som hindrar, gå!”
    Och eftersom boken är del 1 i en trilogi ville jag hålla kvar i den där nästan navelskådande känslan. Desperationen. Förtrycket, det egna, det yttre.
    Jag brukar kalla boken, och tiden den skrevs, för ”De magra åren”.

    Oh vad jag längtar efter att släppa nästa bok. ”De feta åren”

    Tack Perra. Du har läst med hjärtat!

  2. Perra J skriver:

    Tack själv, Fredrik!!
    Det känns gött att det gick hem, det jag försökte sätta på pränt här…
    Åhå! Är detta början på en trilogi? Det hade jag inte en aning om! Är det redan färdigskrivet?
    Nu tillförs ett nytt perspektiv, som jag inte fick med i den här ”recensionen”, men det jag säger funkar kanske ändå. Det förklarar det jag säger…
    Utgår från att du håller mig up-to-date on this subject…

  3. fredrik skriver:

    Det här med Identiteter Perra, där storheter som nämnda Elvis, Michael Jackson, Dylan, Jesus i mer ljusa skruder och Hitler, Lucifer, mfl i lite mörkare skruder har fått en allmän bild. De har fått anta en arketypisk roll.

    Vad fasen gör de där typerna med oss? Alltså inte människorna i sig, utan bilden av människorna.

    Jag var på Lundells konsert i höstas, du vet när han yrade om att sluta spela. Han ville liksom abdikera. Sudda ut den projicerade bild folk hade av honom. Den gör, enligt honom själv, ofri.
    När han påpekade sin ambition att sluta ropade någon ur publiken: ”Men Keith Richard kör ju på!”
    Lundell svarade:”Ja men egot har tagit honom”.

    Idolskap, kändisskap, upphöjande av vissa personer, är ett betydligt större problem än vi anar. Världens genom tiderna mest kända gestalt Jesus är inte direkt en sann bild av honom som person. Religioner har också anammat en knäböjande projicering för att på så sätt också upphöja sin egen position.

    Tidningar, radio, TV är idag vad religioner var förr vad gäller att ”välja ut” personer och sedan hylla dem.

    Idrottsvärlden har enorma behov av nya stjärnor, nya personer att projicera sin önskan om att vara störst, bäst och vackrast.
    Idrottsnomenklatur har också intagit konstvärlden.
    Lundell kommenterade även detta under höstkonserten när någon ur publiken ropade ”Kom igen!”
    ”Kom igen”, svarade han ”tror ni det är någon j-a hockeymatch? Vad fan menar ni?”

    Den där Uffe är nog inne på något rätt intressant som INGEN annan artist ens nuddat: nämligen ett offentligt avläggande av egot. Hur nu fan det ser ut?

    (Nåja. Nu är jag nog själv ute på djupt vatten i min bloggkommentar. Tur man är i närheten av kapten Perra som kanske kan styra rätt den här skutan!?…)

    Identiteter var vi inne på. De kan väl tjäna oss en liten tid, sedan är det tid att lämna dem. Men är en identitet helt plötsligt allmänt gods, då kan det vara svårt.
    Jag inbillar mig att boken även handlar om det.
    Som min mormor sa: ”Ja, på ett sätt…” Om man nu skulle ha meningsskiljaktigheter. Min mormor som också myntade den odödliga klassikern: ”Kom ihåg det mina pojkar att alltid vara kyssvänliga!”

    Fredde

    • Perra J skriver:

      Hej Fredrik!
      Jag har haft lite strul med Internet, men är nu igång igen.
      Identiteter ja! Det är vad allt handlar om. Det impar på mig, det du säger om Lundell. Han är för mig en hjälte som jag tyckte svek. Och varför jag tyckte det, har med identitet att göra också. Jag gillade Ripp Rapp, Nådens År med de här låtarna Prärien Igen, Kitsch… sagolikt bra (men Lundell rådde egentligen aldrig på Ola Magnell, anser jag)
      Men så började Lundell hänge sig åt vad jag tyckte var regelrätt plagiering, av framför allt Bob Dylan, Neil Young, Springsteen, och det var så ogenerat att jag tappade hakan.. ta t ex den här lååånga perioden då Janne Bark alltid spelade brölgitarr a la Neil Young, som totalt dränkte Uffes röst.

      Begrep han inte att det krävs en röst som Neil Youngs för att höras i ett larm av det slaget??
      Nä, det gjorde han fan inte, och det är bara ett exempel.. han försökte se ut som ”Bob Dylan 1976”. Hans låtar var precis som en svensk Dylan…. och till sist släppte jag Lundell helt. Preskiberade Romanser tror jag var den senaste jag köpte av honom.
      På senare år har han börjat komma närmare igen. Polarn spelade in Omaha åt mig. Kanske har det att göra med att han känner sig säkrare nu, i sin egen identitet? Du får gärna ge mig Lundell tillbaka. Prärien Igen är en låt som betytt mycket för mig, den handlade om MIG. Lipar till den än idag…
      Och så har vi Bente, också en kanonlåt… Lundell behövde aldrig hålla på med att mixtra med sin identitet… men vafan så här håller vi ju på allihopa, i någon mån, eller hur?

      Identiteter – de här som ställer till med så mycket problem, de falska – är mentala bilder, inte verklighet. I ställer för att SE det som ÄR, går vi på en mental bild, som vi krampaktigt håller fast vid; den blir SANN, något att slåss för.
      Gud är det värsta exemplet. Aldrig har så många varit på säkra på vad så få vet, som när det gäller Gud.
      Folk med anorexi, bulimi, ser inte sig själva. SER inte! De ser en mental bild av sig själva, och hur motbevisade de än blir av uppenbara fakta, ser de inte… men så här håller vi på också, allihopa, i någon mån.

      John Sherman talar oerhört intressant om Identitet i den här videon. It’s all about Identity. Kolla upp Sherman…

      http://www.johnsherman.org/2007_retreat_videos/2009/07/index.html

  4. Fredrik Larson skriver:

    Lundell kom in sent i mitt liv. Han har heller aldrig lyft mig till himlen. Som bäst är han när sångerna är hans egna. Jag vet inte varför Springsteen har sådant inflytande i hans shower.
    När jag såg honom i höstas slog det mig att han, genom löftet om abdikation, blev helt och hållet sig själv. Sångerna klev fram som de var. Musiken. Bandet. Ingen fånig Janne Bark. Inget poserande alls.
    Så enkelt.
    Så egentligen abdikerade han inte från sångerna och verken, utan endast den bild han själv projicerat ut. Som återspeglats av folk.
    Världen är en spegel. Precis som i min bok. Den runtvandrande killen i huvudrollen vandrar runt i sig själv, som Alice i Underlandet.
    Som jag fått beskrivet en gång: våra liv, våran film programmeras i 4D och spelas ut i 3D. Allt som sker i 3D är bara en utsaga av det drama som finns i en högre dimension. Det är också därför människans problem kvarstår. Vi erkänner inga högre dimensioner och försöker, likt vetenskap och sjukvården, bara dämpa symptomen.

    Därför är det också så enkelt att manipulera människor via media, teve, radio, knuffa fram händelser, arketyper, floder av reklam, floder av ”nyheter” som programmer unga sinnen.

    Ett ”uppvaknande” är därför också en väldigt omskakande upplevelse, en kamp mot så ini helsike mycket skit från en annan dimension. Därför att allt finns i oss. Vi är så programmerade och vi programmeras varje dag.

    Och ”befrielsen” är ju inte en yttre skapelse, ett samhälle avskärmat från ”det onda”, från hotet mot vissas ordning. Befrielsen är ju när vi tar befälet och skapar vårt eget liv, uttrycker vår egen sanning, ser det som ÄR. Som du nämner. Helt enkelt betraktar filmen. Låter den löpa ut. Sätter punkt. Lämnar salongen. Kliver ut.

    • Perra J skriver:

      Det är som om du är under isen. Under själva vaken, där du föll igenom. Det är bara att (bildligt talat) sträcka upp en hand och och dra sig upp.
      Men det fattar du inte. Du är DÄR, men fattar inte.

      I stället går du ut i horisontalled, ut, bort från vaken, under isen, för att komma upp.

      Du hittar en massa grejer på vägen, som verkar intressanta. Men inget som tar dig upp.
      Men nånstans på samma väg kanske nån häxa, eller nån tiggare, nån hemlös sate sa: hitta stället där du föll igenom!
      Du lagrar det i bakhuvudet…

      Du lever här under isen bara så länge du har syre kvar i lungorna. Det du fick när du föll igenom. Det är livet. Det du ÄR. Men det är en bristvara. Du måste upp! Du vet. Men fattar inte. Du måste få strula omkring här under isen ett tag, tills du fattar…

      Så här är det, tror jag…

      Sånt här kommer man fram till efter att ha läst din bok.

      Återkommer…

  5. Fredrik Larson skriver:

    Apropå identiteter igen.
    Där tycks vi hamnat.
    Jag identifierar mig inte med mitt förflutna jag. Inte heller mitt framtida.

    Under hypnos kan vi panorera ut från oss sjålva, om händelsen är obehaglig. Skrivande är per automatik en distansering och en resa rakt in. Vi blir betraktare och medskapare på samma gång, i samma ögonblick. Vi identifierar något nytt. Exploaterar en rörelse.

    Är vi inte alla under isen, i en bemärkelse? Och där på drift, på väg både upp och ner.

    U-båten inom oss, syret, tanken sökande sin rätta livsmiljö, luften. Eller känslan, flytande i sin livsmiljö, vattnet.

    Elden, ilskan, uttrycket, som delar vattnet, som blåser ut depressionen, meningslösheten. Ger nya livsrum. Blottlägger, avslöjar Moder jord. Där, planterande drömmar, drömfrön i askan, i det förgångna. För nya världar. Expansion.

    Fredde

    I världens första interaktiva recension…. återkom!

    • Perra J skriver:

      Jag ska återkomma! Har nu varit uppe i Norrrland en vecka, en mycket stimulerande sådan, skriver nåt ikväll, tack för intressant kommentar!

    • Perra J skriver:

      Hej igen,
      Ja, jag tror vi alla är under isen, de flesta. Men jag tror vi mestadels driver i horisontalled, dock är vi alltid medvetna om att det är lätt att gå neråt, sjunka i djupet… det är den enda fasan. Mörkret.
      Men Uppåt!?
      Det här är en intressant och kontroversiell fråga, som framkallar allehanda reaktioner. Man får blickar på sig om man börjar jiddra om att gå uppåt. Man blir suspekt. Ett potentiellt hot. Någon livnär sig på oss under isen…

      Egot vill alltid tro att det befinner sig på MAX, att det vet allt, förstår allt, har kollen över allt. Det är bara ett fåtal av oss som kan se över egot och därmed är öppna för att gå uppåt, i medvetande. Det är bara ett fåtal av oss som minns att det finns ett periskop på u-båten, som man kan använda. Varmed man kan se sig själv, något högre upp; förstå sin belägenhet.

      Jag tror också att detta under-isen-tillstånd är som en hypnos. Vi har gått in i ett annat varande. Hypnos är att ta bort alla referensramar, då brakar man iväg med sig själv nån annanstans, man är inte längre sig själv. Man identifierar sig med nåt annat. Vi måste ha något att identifiera oss med, annars blir vi galna. Men det är faktiskt en illusion.

      För egentligen måste vi inte, vi KAN bara vara. Se oss själva. Vi får inte vara rädda för rädslan. Det är barriärrer av rädsla att gå igenom. Det verkar hemskt, men bara man hittar ett sätt att ta det gradvis – inte för brutalt – går det bra.
      Skrivande är nog att använda periskopet. Jag har börjat upptäcka det själv. Skrivande har för mig alltid varit oerhört ångestladdat… men jag kan nu hantera det på ett annat sätt.

      Vi skapar när vi betraktar. Det vi betraktar är vår skapelse…
      Vi kan göra oss av med alla indetifikationer vi har, en efter en efter en… det kan verka som en ytterst skrämmande tanke, men det är här vi har det.

      Bara genom att betrakta en falsk identifikation, en falsk identitet, släpper den – åtminstone i någon mån – sitt grepp. Vi vaknar gradvis upp ur en hypnos…

  6. […] mig, som också har läst Fredriks bok, är det särskilt givande att höra detta band, med Limme, Pierre och de andra. Detta är alltså […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s