När det går åt helvete för änglar

brad_pitt3Jag såg om filmen Seven häromdagen. Ni har väl sett den? Med Morgan Freeman, Brad Pitt, Gwyneth Paltrow och Kevin Spacey, alla i högform. (Spoilervarning: Har ni mot förmodan ännu ej sett denna film, gör det nu, innan ni läser detta).

Filmen är en ytterst mörk historia. Kolmörk. Även rent visuellt. Det hällregnar i nästan alla utomhusscener,  det är många vandrande ficklampor i dystra kackerlackskvartar, och den handlar om de sju dödssynderna. Man kan få ångest för mindre…

Jag såg den första gången när den kom på bio 1995, men nu ser jag andra dimensioner i den som jag inte såg då. Den är oerhört effektivt framförd, inga överflödiga detaljer eller utvikningar. Bara rakt på. Ändå finns det så mycket man ”anar bakom”. Den väckte många tankar som jag vill försöka sätta på pränt.

Alla skådespelare gör suveräna insatser, men det är ändå Morgan Freemans film.
Och när jag ser om filmen nu, kommer jag att tänka på änglar (det gjorde jag inte 1995).

Änglar är varelser, som skapats i ett specifikt syfte. De är ett slags specialister, som hjälper människorna, visar, ger ledtrådar, men de tvingar inte. Det är aldrig meningen att tvinga någon, ty vi har alla vår fria vilja och den är helig. Änglar är totalt hängivna det Högre Väsendet, Livet, Gud. De kan uppträda i mänsklig gestalt eller i andeform.

Luis-Royo-White-Angel-330555Och Morgan Freeman i den här filmen – Somerset heter rollfiguren – verkar faktiskt vara skapad i ett mycket specifikt syfte. Han är bara där. Ska gå i pension om ett par dagar. Han gifte sig aldrig. Inga inramade foton av barn, hustru eller anhöriga står på hans skrivbord för att muntra upp honom, få honom att orka vidare genom glåmiga måndagar.
Han verkar inget liv ha utöver sitt jobb.
Han bor ensam i någon lägenhet någonstans, där det är ett satans liv ute på gatan, i trapphuset… han sätter igång en metronom för att skapa en takt, något säkert att hålla sig till, det verkar ge honom frid att höja sig över larmet.
Men jag vet inte riktigt vad som får honom att höja sig över det han stöter på i sitt jobb…

Man frågar sig ibland hur folk orkar. I Somersets fall är det dock inte den rätta frågan. Hur reducerar frågan till ett spörsmål om ren råstyrka, frågan om var krafterna kommer ifrån, när själva motivet redan är klarlagt.
Här måste man istället fråga sig: Varför orkar han? Man kan nämligen inte se motivet i Somersets fall. Han saknar överhuvudtaget allt det där som är menat att ge motivation att orka med ett betungande arbete.

Han saknar allt det som vanliga människor ser som meningen med livet, och nu är han dessutom så gammal att han har framtiden bakom sig. Om ett par dagar ska han gå i pension. Vad ska han göra då? Paradoxalt nog verkar han längta efter pensionen, något drar honom dock in i detta fall, som filmen Seven skildrar.

En ny ung kollega, Mills (Brad Pitt) dyker upp. Ett offer. Somerset ser rakt igenom honom, Mills är en ungtupp som vet säkert, som gör motstånd, han tar klart ställning emot det som är fel. Somerset gör inte så. Han gör inget motstånd. Han bara frågar varför, han observerar, och gör det han kan. Men Mills måste köra sitt race. Som vore han predestinerad. Han kan inte se sin belägenhet. Han rasar emot, och blir själv en del av eländet. Det här går inte att göra något åt.

Somerset verkar – trots sitt konkreta rättspatos – inte vara övertygad om att det finns rätt och fel. Att det alltid finns något ”rätt” som alltid måste besegra något som är ”fel”. På en annan, abstrakt, omedveten, högre nivå känner han att det finns en tredje väg, där kanske både ”rätt” och ”fel”, är fel! Det fattar inte Mills. Mills sitter som i en kapsel. Somerset ser ytan på kapseln och vart den är på väg, Mills ser inte det, och det går inte att visa för honom, det slås bort av hans mentala vaktposter, hans ego. Taggar utåt här! Han måste få köra sitt race. Han vet att han har så rätt. Och hans blick liksom flackar, ser inte, det är blicken hos någon som sitter på en förbidrivande vrakdel och han måste bara med – och ändå tror han sig vara så självständig och stark.

Somersets blick är alltid fast, alltid här, observerande det som ÄR. Han har naturligtvis ett övertag. Han driver sin omgivning att inta sina försvarsattityder, han ifrågasätter alla dessa etiketter man så gärna, så hastigt, sätter på objekt och företeelser – såsom meningslös ondska – för att kunna sätta in det i ett fack, för att kunna sortera bort det. Egot kräver kontroll. Egot kräver säkerhet. Men Somerset utmanar t o m egot. Och kanske därför är det som det är med honom: han är ensam.

Han skulle inte kunna ha något man måste skydda.

Men det har Mills. Han har sin fru (Gwyneth Paltrow), där är kärnan till en familj. En egen borg, som alltid måste skyddas mot ondskan därute. Alla ”wackos”. Det är alltid därute någonstans ondskan finns. Men inom den egna borgen är vi alltid goda, skyddade.

Men det är en illusion. Borgens murar är byggda av rädsla. Av egot. När det finns rädsla har ondskan något att ”ta på”. Och hela borgen står på lös sand. Somerset står på en fast klippa. Är ensamheten ett pris? Eller är i själva verket såväl Mills som hans hustru, ensammare i sina kokonger än Somerset?
Blir familjer bara grupperingar av ensamheter, sammankopplade av ängslans band? Är livets sanna uppdrag att se bortom rädslan? Att resa sig över egot? Ser man kanske något här, på denna högre nivå, på Somersets nivå, något egot aldrig kan se? Kanske att vi lever för evigt, att vi alltid går vidare? Att ingen är ensam? Kan vi släppa vår kapsel när vi ser den?
Man kan aldrig döma av yttre omständigheter. Likväl är vi så benägna att göra det.

Jag har talat om en film här. Fiction. Jag vet inte om Somerset är en ”realistisk” person, såvida han inte är en – just det: ängel. Någon hitsänd, på ett alldeles speciellt uppdrag. Finns det sådana här människor i verkligheten, som orkar utan att man förstår varför? Och uppnår hög ålder?
Det måste i så fall finnas en orubblig tro på det Goda.

seven2Och i den bemärkelsen är Seven rentav en ljus film. Det Goda finns här bland oss, inom oss, hur svart det än ser ut. Det Goda kan aldrig någonsin tvingas på oss. Vi måste själva välja, och vi måste alltid ta konsekvenserna av våra handlingar. Inget straff, utan konsekvenser. Vi skapar själva våra helveten. För det är vi själva som väljer att beskylla någon annan, eller något annat. Då lägger vi ansvaret för oss själva, utanför oss själva.

Men det kan också gå åt helvete för änglar. Vad som sker är att de förlorar det absoluta, sugs in i det dualistiska medvetandet, den relativa världen, som Mills sitter fast i – och de flesta av oss kanske – där vi tror att det finns något ont som måste bekämpas, att man måste göra motstånd, att man måste kapa åt sig och försvara. Att livet är en ständig konflikt mellan två motpoler. Om detta händer änglar blir det inte roligt. Eftersom de är så oerhört hängivna i det de gör, blir de nu istället lika hängivna i ondskans tjänst.

De blir totalt hänsynslösa. Saknar totalt empati, medmänsklighet, ansvar.
De blir fallna änglar. Lucifer är ett exempel.

Fallna änglar finns bland oss, förkroppsligade. De anser sig ha rätt att tvinga andra. Rätt att döda. Rätt att ta för sig, rätt att skövla. De anser att hela denna jord är deras ägodel. De anser sig stå över vanliga människor. De är en elit. De ska ha makt, till varje pris. De uppfann skulden, hädelsen, synden och straffet, att förslava sin omgivning med. Och slaveri har vi.

De uppfann i själva verket de sju dödssynderna.

Kanske är John Doe (Kevin Spacey) i filmen en sådan? Han låter sig dödas men vinner ändå. Så länge vi tror att de måste bekämpas vinner de. Eftersom vi själva blir som dem. Delar deras energier. Som Mills.
Du tror kanske att det är någon annans fel, men livet är alltid om DIG. Glöm aldrig det. Du är allt som finns. Du är inte en hjälplös liten myra, styrd av omgivningen. Du är alltid här. Du kan inte tro något annat utan att ha glömt vem du är.

Jag gillar Freemans slutreplik: ”I’m around”

Annonser

Hjärtats Röst

5699PresPresFredrik Larson har skrivit och utgivit en bok, som undertecknad har läst de senaste veckorna.

Jag meddelade Fredrik i ett tidigt skede att jag läser långsamt i största allmänhet; och det här är dessutom en naket ärlig, utlämnande, roande och oroande, påminnande, väckande, igenkännande, smärtsam, provocerande bok som man måste läsa långsamt.

Boken heter Jesus, Elvis, Jante och Jag, och är enligt författaren kanske en bloggroman; en personlig resa med avstickare ut i mystiken – ”Ibland  en bikt, en bön eller en sång sjungen från alla de platser jag befunnit mig på. Ibland bara en lägesrapport.”, som han själv skriver på bokens baksida.
Och det här är ganska bra beskrivet.
Sedan lägger han till (jag vill nu nämna att alla kursiverade citat som återges i denna artikel är Fredrik Larsons egna, med förbehåll för ”kråkor” som kan ha uppkommit i det visuella avskrivande som ägt rum ):
 
”Mest handlar den om att förverkliga drömmar”
 
(Och vidare, vi  klargör nu en  gång för alla: Det faktum att ord som ”Jesus”, ”bikt” och ”bön” nu har nämnts, gör Fredriks bok till en ”kristen” eller ”religiös” skrift i ungefär den utsträckning som om Nick Caves, eller Bob Dylans nämnande av dessa ord skulle klassifiera samtliga dessas verk – eller de själva – såsom kristna/religiösa. Så nu vet ni det…)
 
Det här är – ur en vinkel – historien om Fredrik och bandet. Fredrik och Dom Andra.
Fredrik är sångare, skriver egna låtar.
Ärligt. Om livet. För livet. Kärnan i det. Hjärtat. Bara en sådan sak. Det passar inte alltid in. Ofta klent med gage när de hade tänkt sig ett band som spelar ”nåt folk känner igen”…
Det här är också – ur en annan vinkel – historien om Fredrik och hans liv. På yttre plan. På inre plan. Hans val, hans inre röst, hans feeling, hans straggel, strul med relationer, familj och vardag, desperation, ångest, litenhet. Men också storhet.
 
Storheten i insikten att följa Hjärtats röst. Är det inte ärligt, får det vara.
Och Fredrik är en person som menar det han säger. Och går sin egen väg.
Man upplever detta, med små medel från författaren, på ett tidigt stadium och det blir till en drift att läsa vidare
 
Romanen tar sin början början i Prag 1997. Det år han fyller 30:
 
”Min trettioårsdag firar jag med duvorna och två vackra svanar nere vid flodkanten”.
 
Inget stängs in. Inget stängs ute. Även om världen är sådan. För det är den ofta.
Egots spel, stagnerade fållor och byråkrati, arrogans och ignorans, maktmissbruk och tvång är den ständiga fond mot vilken alla ärliga uttryck från Hjärtat tycks föra en hopplös kamp. Hot om arbetslöshet och ruinerad ekonomi – dessa jävla pengar – lurar ständigt i bakgrunden.
”Min dröm kostar mitt liv, det har jag förstått. Är jag redo att offra?”

Det är priset man betalar för att LEVA. För att se cirkeln måste man söka sig ut mot periferin. Där ute hotas man till livet! Och den som hotar är kanske mest du själv!!

Alltså, jag kan inte recensera böcker!
Därför gör jag som så nu, att jag sätter igång att skriva om det jag känner – så får vi se vad det blir. Nu spånar jag på min totalupplevlese av boken – ungefär som man kan meditera på ett tema – och jag talar inte om för er hur länge jag satt mellan denna mening och det som nu kommer:

Ängslans mäktiga krafter vill dra en in i cirkeln igen. In i ett slutet system.
Så man inte märker något.
Av slaveriet. Av bedrägeriet.
Vi tror vi går framåt. Men det går bara runt, kanske rentav i en krympande spiral… medan vi glor oss trötta på våra TV-apparater och matas med tillrättalagda nyheter, vi orkar inte förverkliga oss. Det är inte lönt.

Det här skrevs det om även på 70-talet. Men dem som skrev då slutade nästan alltid själva i spiralen och blev grå dom med, med skyggande blick, avhuggande ”så här ÄR det”, dom också.

Idag är det annorlunda. Mycket har hänt under 40 år. Dramatiskt mycket under de 10 senaste.
Idag är det inte som förr. Skeppet rätade alltid upp sig förr, hur kraftigt det än gungade.
Men idag är det inte så säkert.
Idag ligger skeppet kvar för länge, sjukt länge, i gungningarna. Så länge att vi känner att det inte kommer räta upp sig helt – men vi förtränger det. Vi kränger oss till baren och konsumerar en paraplydrink. Och det är allt som kan sägas. Var dag – en i taget – bryter ny mark. Men vi försöker låtsas som ingenting
Det kanske finns hopp? Men det ser så svart ut nu…
Men det är alltid mörkast just innan gryningen…
Jag har kommit på mig med att känna mig rätt eländig någon gång ibland mellan läsningarna av denna bok – Fredrik är pessimistisk? Nej det är fel ord. Men det infinner sig en återkommande uppbrottsstämning, ett slags desperation. Ett irrande. En ”grundkänsla”.

Det behövs några passager i boken där LIVET bara rular, bara måste hyllas.
Bara segrar, för att det är så jävla vackert. Alltså glädje.
Det skulle behövas lite fler sådana korn… jag är säker på att de här stunderna fanns under de här åren boken skildrar, anar dem också.
Men allt som oftast assimileras det i ett av bokens karaktärsdrag – kanske det författaren beskriver som ”lägesrapport”? Jag ser ett slags ”transportläge” i boken (det är spring i lägenheter, kånkande med PA-anläggningar, resor hit, resor dit, fester…), som kanske får LITE för mycket utrymme – Fredrik är som bäst de gånger han samlar sig, gör ett koncentrerat av det som verkligen betyder något, knyter ihop tåtarna, finner själva ESSENSEN! Det som vibrerar…

Nu är ju detta när allt kommer omkring en ”bloggroman”.
Men jag tror Fredrik har större kapacitet än så, borde kunna bli en poet, som Bruno K, eller Tranströmer? Men så är han ju också textförfattare till sina låtar, och de här texterna – en del finns i boken – är mycket, mycket bra!

Fredrik liknas med Plura, och andra, jag vill inte likna honom vid någon… Fredrik är sin egen…

Men det känns annars som om han skriver om något han redan är klar med.
Som om han haft en dröm om att skriva en bok, kanske en kultbok – OK nu äntligen gör han det men i samma ögonblick är han på väg ifrån det, växer ifrån det – den här författaren söker vidare. Utvecklar sig. Transcenderar…

Språket är helt suveränt. Fredrik har en speciell känsla, som ingen annan. Allra bäst blir han – som sagt – när han koncentrerar det viktiga, finner samklang med den inre rösten, det är då man känner hur väl han ser de reella sammanhangen, det som ÄR:

”Gång på gång uppmanas jag att lämna de snåla rummen och börja ge – ge bort halva min inkomst, ge mig själv nya kläder, ge mig själv av universums rikedom, att inte vara rädd för att bli fattig, möjligtvis pank någon gång men aldrig fattig”

”Vi får den värld vi förtjänar. Den vi bär inom oss. Privat som kollektivt. Jag som alla andra.”
Det här är en bok som ger både blodsmak och hopp. Det handlar om hur fan det ÄR. Men också om drömmen långt borta – för långt? Finns den kvar? Men ändå. Den kan vara närmare än vi tror! Vi kan inte säga något nu, om det som kommer. Idag är leken blandad som aldrig förr. Och med alla jokrar med. Kanske är den preparerad.

Den är utgiven mitt i en vansinnig tid full av liv och död, av hopp och fruktan, när inga regler verkar stämma längre…när de som brukar ha rätt plötsligt har fel.

Och jag har fel. Det FINNS glädje i den här boken också. Visst känner jag mig hemma – och känner igen mig – här:

”Pjär kommer hem efter tre veckor i Kina och bandet kan samlas fulltaligt igen. Han dyker ner till mig med lite Neil Young-skivor och vi pratar om samhället, livet, den förlorade visionen. När han gått fortsätter samtalet i mitt huvud. Nästa morgon lyssnar jag på Weld, på gitarren hittar jag några ackord som ett mantra och skriver en text. Pusselbitarna vill på plats, spelningar närmar sig, dagarna kryper allt längre in i sommaren och snart är det midsommarafton. Som enligt väderleksrapporterna ska regna bort. Ett gäng Ronnebymusiker samlas i Patrik och Emmas lägenhet en söndag för att jamma, åtta nio stycken är där och sjunger ut. När några sedan vill lägga av fortsätter jag och några till hemma hos Johan i hans lilla lägenhet. Vid ett traskar jag hemåt med gitarren på ryggen och sångerna i bröstet”.

Detta är en bok jag varmt rekommenderar!