Marika

Vi levde i samma spårvagn.
Hon frågade efter eld. Jag hade ingen.
Hon verkade jagad av något.
”Du kan väl följa mig hem och prata en stund?”, sa hon.
Hon  hade så vackra ögon.
”OK”, sa jag. ”Jag vill ju inte göra dig besviken två gånger”.

Det var mörkt, snön yrde. Hon frågade vad jag hette, jag sa det. Hon ville veta efternamnet också.
”Det säger mig ingenting”, sa hon.
Hon gick så fort. Jag sackade efter, kände mig lite trist.
”Så då är det alltså ingen du känner som ..heh?”. Jag halvsprang.
”…någon berömd …simmare hette visst så”, fortsatte jag.
Det fällde henne. Hon började skratta. Konvulsiviskt, det bar över. Hon tjöt, vred sig i kramp, det höll på mycket länge, trodde hon skulle kvävas, jag fick gå fram och hålla om henne.

Hon lugnade sig efter hand. Stod nerböjd, torkade tårarna.
Bara vi fanns där. Mitt i gatan.
”Du får ursäkta”, sa hon.
”Jag blir sån här.”
”Det bara skenar iväg?”, sa jag.
”Just det.  Det bara skenar iväg”.
Snöflingor glimmade till när de blev till droppar i hennes mörka hårsvall.
Hon var ljuvlig. Hennes blå ögon sökte sig till mina.
”Jag är helt väck”, sa hon.

Hon hette Marika. Bodde ett par kvarter bort.
Vi pladdrade och skojade på vägen dit, men i tomrummen mellan orden kände jag hennes smärta; den fick mig att minnas min egen som var en annan sorts.
Bron emellan oss var rank och  lång; omgiven av mörker. Mitt på den fanns ett litet krypin, svagt upplyst. Det fanns en liten radio därinne. Man kunde höra pikanta små lustigheter från den.
Tillsammans kunde vi samtidigt le och grimasera framför en liten spegel på väggen. Men kalla vindar drog genom springorna. Det sprakade om radion, batterierna slet illa.
Hon stängde av den.
”Jag gillar dig”, sa hon. Och hon drog mig över bron ända över till sin sällsamma strand.

”Gå inte in”. Jag stannade i trappan.
”Det finns valpar här. Och det ser förjävligt ut”. Hon låste upp.
”Valpar?”
”Ska sälja dom. Sex stycken…aaapp, stopp där…hörrru!”, ett par krabater kravlade sig ut, jag lyckades få fatt på dem.
”Vad är det för ras?”
”Berner Sennen och nåt annat”
”Korsning?”

Allt var vitt i lägenheten. Väggar, tak, golv, möbler, enda ljuset var en liten lampa med vit skärm, i ett fönster. Jag satte mig i en fåtölj, kände mig spontant som i en film av Stanley Kubrick.
Marika kom ut från köket.
”Vill du ha en whisky eller nåt?”
”Ja tack”.
Hon kom in med ett glas som smakade MacScot. Hon satte sig i fåtöljen bredvid, med ett glas rödvin.
”Jag vill bara prata lite”, sa hon.
”Jag med”
”Jag kommer från Sveg, hörs det?”
”Kanske lite.”
”Vi är extremt intelligenta.”
”Va?”
”Vi ser saker som ingen annan ser här”
”Vilka vi? Sveg-bor i allmänhet, eller?”
”Och vet du, min bror han bara försvann en kväll, när han skulle bära in ved.”
”Va?”
”På vintern var det. Man såg hans fotspår i snön, och så slutade spåren, på väg till vedboden.”
”Kom han aldrig tillbaka?”
Hon såg på mig eftertänksamt.
”Nej”
Jag tog ännu en klunk av den dåliga whiskyn. Hon såg på mig med en stillsam blick som gjorde mig lite obehaglig till mods.
”Varför berättar du det här?”, frågade jag.
”Jag tror du har träffat honom. Min bror.”
Jag var nu övertygad om att jag verkligen var i en Kubrick-film. Spelas den in här och nu? Jag kom på mig själv med att titta runt efter kameramän. Dolda kameran tänkte jag inte på.
”Det finns inga kameror här”
”Antar att…”
”Just det, Stanley Kubrick är inte här heller”, log hon.
Nu uppstod ett långt vacuum. Jag hade verkligen inget att säga, och jag vågade inte tänka ut något att prata om heller. Marika betraktade mig intensivt. Jag vågade inte se på henne.
Något dunsade till i rummet med valparna.
”Vänta…” Hon reste sig.
Efter någon minut reste jag mig också. Gick fram till bokhyllan. Massor av böcker här. Alla bokryggar var dock vita, och det gick inte att läsa något på dem, antagligen för att texten var vit den också. Undrar om…
”Visst har väl du träffat honom? Min bror!”  Jag drog snabbt tillbaka handen.
”Nej, det tror jag inte!”
”Ska vi slå vad?”
”Hur…då?”
Hon höll fram sina händer.
”Ge mig dina händer”, sa hon.

Jag tog hennes händer och genast hände något mycket egendomligt. Jag brukar aldrig komma ihåg drömmar, mer än små fragment.  Även de gånger jag ansträngt mig att lägga dem på minnet, i det där mellantillståndet mellan dröm och vakenhet, så har det aldrig gått. Minnet försvinner alltid, även om jag är säker på att de finns kvar någonstans i djupet av det undermedvetna.
Och det var något sådant som utkristalliserade sig nu. Jag var inne i en av  mina drömmar igen! Och det var just en sådan dröm jag hade försökt minnas!

Medan jag höll hennes händer sögs jag handlöst in i sammanhanget igen: Jag var återigen i den där staden, som jag tycker mig vara Prag, men säkert är det inte. En restaurang jag aldrig sett, eller besökt, men som ändå var välbekant. Så otroligt välbekant. Tiden är 20-talet. När man gick in var det som en smal gång först, innan man kom in i själva salen. Bakom en pelare hade vi våra”favoritplatser”. Men vilka ”vi” var i drömmen hade jag glömt…
”Är du där nu”, frågade Marika.
”Ja”
Och nu börjar de fragment jag lyckats minnas av drömmen få liv igen. Jag ser platserna runt bordet. Jag sitter alltid jämte den svarta marmorpelaren (gillar att luta huvudet mot den frampå kvällen). Jag ser nu också de andra runt bordet – alla välbekanta ansikten, men några namn minns jag inte.
Vi är två familjer som umgås ofta på den här krogen. Alla är klädda fint. Själv har jag en svart kostym på mig, och en guldrova i kedja.
Vi män har alla skägg i någon form. Kvinnorna är rätt fetlagda. Jag känner igen alla ansikten så väl. Jag är rätt gammal. Säkert en bra bit över 60. En av kvinnorna är min svärmor. Hon lutar sig mot mig och säger något i mitt öra. Jag vet inte riktigt vad det var men jag begriper att det är något om min fru. Jag svarar henne att hon kommer lite senare.

”Finns det en röd duk av något slag?”, frågar Marika.
Och det gör det. Jag halar upp en röd sammetsnäsduk ur fickan. Jag brukar använda den till att putsa mina glasögon. Och jag är rädd om den.
”Ja, jag har en röd näsduk”. Jag la duken på bordet, i drömmen.
”Hände något med den, den här gången?”
Och nu minns jag: Jag glömde näsduken på bordet när vi gick. Men jag vet att jag fick tillbaka den. Någon kom springande med den…
”Vem var det?”, frågade Marika.
”Jan”, for det bara ur mig!
”Det är han! Min bror!”
Håren reste sig över hela kroppen. Vad sker här? Jag ville avbryta.
”Snälla, försök vara kvar. Det är inte farligt.”
Men det gick inte. Det var för mycket, jag var kraftigt påverkad av detta och kände att jag höll på att tappa orienteringen totalt…
”Kan vi prata som vanligt i stället?”
”OK.”.  Vi lösgjorde våra händer.
”Hur är det?”
”Jag vet inte”. Och jag kände mig helskum. Hittar inget bättre ord. Mina ben började skaka. Jag tog ännu en klunk ur glaset, nu smakade det nästan OK.
”Jag måste på toan”. Jag reste mig och hittade WC:t. Allt var vitt härinne också. Jag noterade tacksamt att min spegelbild fortfarande existerade och det kändes genast mycket bättre. Något var som det brukar. Jag stod här ett tag. Log och grimaserade åt mig själv. Det drog plötsligt kallt någonstans ifrån och jag fick frossa. Märkligt. Inget fönster var öppet och elementet var varmt. Är jag sjuk?
”Så kallt det blev därinne”, påpekade jag för Marika sedan. Hon bara stirrade på mig.
Jag satte mig i fåtöljen igen. Tog lite mer whisky, i det här läget kändes det motiverat med en whisky.
Något i det här intresserade mig enormt, samtidigt som jag var livrädd. Men Marika såg melankolisk ut.
”Ska vi gå ut och gå en sväng?”, frågade jag, för jag minns hur glad och uppsluppen hon var innan vi kom inom dessa vita väggar.
Det tyckte hon lät bra. Vi tog på oss ytterkläderna och gick ut. Jag noterade namnet på dörren: M Eriksson.

Vi gick Ekedalsgatan uppåt, bort mot Kungsladugård. Det började dra sig mot gryningen.
Marika verkade lättad på något vis. Det är något i den där lägenheten som inte är som det ska.
”Så konstigt det var, det där med din bror!”
”Jag tror inte det är så konstigt. Han bytte bara frekvens.”
”Va?”
”Frekvens. Det är ingen konstigt. Han lämnade den här världen och gick in i en annan.”
”Är det det som sker i Bermudatriageln också?”
”Ja! Exakt!”
”Jag tror min far nämnde något om en pojke som försvann däruppe i Jämtland när han skulle bära in ved”.  Och det stämde. Min far hade läst om detta i en tidning och berättade om det på sitt sätt,  en gång.
”Härjedalen”
”Vadå?”
”Sveg ligger i Härjedalen!”
”Javisst ja!”
”Du sa något konstigt därinne.”
”Vadå?”
”Du talade något främmande språk.”
”Närdå?”
”När jag tog dig in i drömmen”
”Nähä?”
Nu svindlade det för mig igen. Jag blev frånvarande och kunde nätt och jämt hålla mig kvar i vad som verkade bekant. Jag måste stanna. Jag svalde. Marika gick fram och höll om mig.
”Du får ursäkta”, sa jag.
”Det bara skenar iväg?”, sa hon.
”Just det. Det bara skenar iväg.”
Hon sökte min blick.
”Alltså, jag känner mig helt väck!”, sa jag.
Benen skakade. Jag kände mig svag.
”Ska vi gå tillbaka?”
”Kan vi inte sätta oss nånstans ett tag?”
VI fann en bänk en liten bit bort. Det gjorde gott att få sitta ner.

”Det där med frekvens…”, sa jag. Jag gav mig inte. Jag måste gå till botten med detta.
Marika log mot mig.
”Säkert att du klarar det?”
”Jag mår finfint! Jag är nog tuffare än somliga tror!”. Tänkte på Mowgli.
”Allt vi upplever, den här världen, detta universum, är som en radiostation!”
”Jag tänkte nästan det.”
”Vissa av oss kan byta frekvens. De har en frekvensratt.”
”Men det förklarar inte Bermudatriangeln.”
”Det kan styras på annat vis också.”
”Atlantis låg kanske där?”
”Vet inte”, sa hon.
”Kan du byta frekvens?”
”Nej. Men jag skulle vilja. En dag kanske jag kan”, svarade hon.
”Säg något mer!”
”Vi kommer alla från en mycket mycket högre frekvens än denna. När vi dör återvänder vi dit”
”Aha! Så finurligt!”
”Men det finns många universa, som ligger nära varandra i frekvens. Hört talas om överhörning?”
”Ja. När man kan uppfatta intilliggande frekvenser mycket svagt, på en radiostation”
”Somliga av oss kan göra detta här”, sa hon.
Ett rådjur dök upp ur buskarna invid Slottsskogen, det rusade ner mot vägen men tvärvände när det såg oss och sprang in i skogen igen. Klokt. Jag började bli enormt trött. Det var mycket nu. Det här hände under den tid då Stefan Sauk sa så på TV varje lördag.

”Var din bror Jan i min dröm?”
”Ja”
”Men hur kunde jag veta att han hette Jan när jag inte minns några andra namn?”
”Det är bäst att du själv kommer underfund om det, och det kommer du att göra ”
”Vi reinkarnerar alltså?” Den frågan var överflödig.
”Det verkar så”
”Men den här Jan, en ung man var det i min dröm. Jag blir inte riktigt klok på något här. Var han…min son?”
Marika log mot mig igen:
”Allt kommer att klarna. Lita på mig. Och vi nalkas tider då allt sånt här kommer att bli helt normalt. Men det är inte lämpligt att jag talar om för dig hur det var. Det kan gå överstyr. Det ser du ju själv.”

Vi sa inte så mycket mera utan vi skildes senare, gick var och en till sitt. Jag tror hon var mycket trött också.
Påföljande dag sov jag till klockan två på eftermiddagen, kände mig som i ett vacuum. Det första jag tänkte på var Marika.
Det stod inte på länge förrän jag var på väg dit igen.
”M. Eriksson”. Jag hade memorerat det.
På den dörr det var, vilket jag var 100% säker på, stod det dock något annat: K. Oscarsson!
Detta var helt otroligt. Jag kände igen allting i trapphuset, stället där jag fångade upp valparna som sprang iväg, allting. Och jag brukar inte minnas fel när jag memorerar något.
Men, tänkte jag: Det låg på bottenplanet. Om man skulle gå ut och kika in genom fönstret?
Jag gjorde så.
Jag tittade försiktigt in genom ett av de tre fönstren till vardagsrummet. Det såg exakt ut som igår, våra glas stod kvar på bordet (jag hade en liten smutt whisky kvar, såg jag).
Men det var en sak.
Allt var inte vitt därinne nu. Tapeterna gick i rött, hade ett mönster med guldfärgade blommor. Böckerna i bokhyllan var inte vita allihopa utan såg ut som böcker gör i allmänhet.
Mycket besynnerligt…
Aha! Det måste vara något med den där lampan, tänkte jag. Lysrör kan förvilla färguppfattningen. Kanske det finns fräcka lampor också, som….
Men lampan lyste fortfarande därinne.
Jag tittade in igen. Men lite vilja kunde jag se ena hörnet på lådan där valparna var i ett annat rum invid hallen. Saken var klar, det måste vara här!
Men vem var K. Oscarsson? Jag var så förvirrad att jag nöp mig i armen. Inget hände.
Varför frågade hon mig så konstigt om mitt namn? Varför ville hon veta efternamnet, och varför sa hon att det inte sa henne något?
Till slut gick jag och knackade på dörren. Ingen öppnade.
Jag gick hem igen. Jag skrev en lapp där jag sa vem jag var och att jag söker en Marika (tack för igår!), och så mitt telefonnummer. Jag gick dit igen och slängde ner lappen i brevinkastet, gick hem igen och glodde på telefonen. Ingen ringde.
Veckorna gick. Det hände att jag gick förbi lägenheten. Ibland lyste lampan, ibland var den tänd, så någon levde i alla fall där inne. Men hon måste ha fått lappen och var uppenbarligen inte intresserad, så Marika sjönk undan i mitt medvetande.

Åren gick. En dag i januari hände det sig att jag gick uppför Stigbergsliden. Det hade snöat rikligt och snön låg kvar på gatan. Jag såg en kvinna komma neråt, som såg mystiskt bekant ut. Men det var också något konstigt med henne, onaturligt färglös liksom, hon såg ut som om hon stigit ut ur ett gammalt fotografi som bleknat i solen.
”Nämen! Hej!”, ropade hon till mig.
”Hej”
”Känner du igen mig? Du var hemma hos mig en gång!”
”Det kan nog stämma det”
”Vad gör du nu för tiden?”
”Jobbar och står i…”
”Kom närmare så jag får se dig igen.” Jag gick ett par steg närmare.
”Vad tyckte du om den där kvällen? Hur längesen var det nu?”
”Vet inte, det var några år sedan, 91 tror jag det var.”
”Hälsa på nån gång, vet jag!”
”Det gör jag nog nån gång”
Jag ville inte vara kortfattad, så jag fortsatte:
”Fick du lappen jag skrev?”
”Va?”
”Jag skrev en lapp och la i ditt brevinkast dagen efter!”
”Gjooorde du!? Men tänk om valparna käkade upp den! Så måste det ha gått  till…”
”Och vem är K Oscarsson?”
Då blev hon blekare än hon redan var.
”Var får du det ifrån?”
”K. Oscarsson. Det stod så på din dörr. Men jag minns att det stod M. Eriksson ”
”Kjell Oscarsson försvann för tjugifem år sedan.  Det var min bror.”
Jag fick kortslutning. Kunde inte få fram ett ord. Jag bara glodde på henne.
Marika stod bara där, lite högre upp än mig, på Stigbergsliden. Hennes blick spejade in något långt där bakom oss bägge, så intensivt att jag själv ofrivilligt vände mig om – en bråkdels sekund – för att se vad det var.
När jag vände mig tillbaka fanns ingen där. Hon var försvunnen. Jag såg fotspåren där hon stått, i snön, det fanns inga spår därifrån. Marikas spår slutar där.

Annonser

25 thoughts on “Marika

  1. Anders Widén skriver:

    Jag väljer att kommentera denna text ur en rent skönlitterär vinkel, alltså som berättelse. (jag kallar mig ju författare, så det är säkert en yrkesskada att jag ofta läser texter genom ett sådant filter)

    Det här är riktigt bra skrivet och man sugs in i handlingen och tror på den, går med på den.

  2. Perra J skriver:

    Hej Anders!
    Tack för detta!! Jag tar åt mig!
    Det här är en blandning mellan fiction & verklighet kan man säga. Inledningen skrev jag på 90-talet, utan att komma vidare. Men nu kom jag på nåt…

  3. Anders Widén skriver:

    Vet du, jag började förra året på ett uppslag till en ny bok, ”Kapselhopparen”.

    Den innehåller detta du beskriver som ett av sina huvudmoment!
    länkar till några av utkasten kring ”kapselhopparen”

    Det dina personer upplever när de håller varandra i händerna upplever min kapselhoppare bla i Van Allen-bältena…

  4. Anders Widén skriver:

    En annan sak, men ändå inte. Jag söker ju ”vanligt” jobb nu för fulla muggar, men din text om Marika kastade mig genast tillbaka till lusten och viljan att skriva.

    Jag måste skapa mig utrymme att börja skriva så fort mitt liv får struktur och ordning igen.

    • Perra J skriver:

      Hej Anders!
      Tack för mycket intressanta kommentarer! Jag kollade upp länkarna och fattade ingenting, men det skäms jag inte över…
      Det verkar oroande att din kapselhoppare i Van Allen – bältena upplever samma sak som personerna i min novell… antar att du inte menar i bokstavlig bemärkelse nu, men ändå… 🙂

      Liksom du söker även jag ”vanligt” jobb nuförtiden. Det ser kört ut. Kanske jobbet är att skriva? Jag tyckte mig dock läsa bland allt det du länkar till, att allt redan är skrivet… men det sa väl Borges också?

  5. Anders Widén skriver:

    @Perra:
    Borges är bara för bra! Och allt är på sitt sätt redan skrivet.
    Men ändå är din berättelse ”Marika” genial.
    Två personer tar varandra i händerna i ett vitt rum (Lite Matrixvarning, första filmen) och så förs någon form av ”Vibrationer” över så att killen får vara med om något som passerat i ett tidigare liv.

    För att komma i åtnjutande av dessa vibrationer måste man enligt min berättelse skicka upp en viss sorts personligheter ut i Van-Allen-bältet.

    Där, i Van Allen-bältet kan vissa personer nå nya medvetandenivåer. Ett av problemen för mänskligheten är att det är så dyrt att få upp personer dit. Ett annat problem är att veta exakt vilken sorts personlighet austronaterna måste ha. Det går nämligen inte med vem som helst.

    Att du inte förstod länkarna är nog inte konstigt alls. Jag ville ju inte avslöja min bok i vardande så jag postade bara hälften av det stoff jag hade.
    Jag lät några läsare få mer information via mejl.

    Säg att storyn är ett 1000-bitars pussel, varav jag skrivit 10 och låtit andra ta del av 4 bitar… Svårt att se vad hela bilden ska bli – och jag har den inte ens färdig inför mig själv i mitt huvud.

    • Perra J skriver:

      Jag utgår från att du har lusläst hans Ficciones, där vi bl a hittar Biblioeket i Babel. Det är där han säger det tror jag. Men jag vet inte om han verkligen säger det själv eller om han får mig att säga det till mig själv… lysande litteratur som fler borde upptäcka.

      Jag drar mig f.ö. till minnes att du nämnde Nerval, och en kommande svensk översättning, på Marcus Birros blogg under den tid då det gick att skriva nåt där…
      vet du om den har kommit?

      Tack för det du säger! Matrixvarning? Det hade jag inte en susning om när jag skrev det här! Men jag ser det nu. Roligt att någon uppskattar detta. Jag trodde den inte var nåt vidare ”bloggmässig”…

  6. Anders Widén skriver:

    Ficciones är mycket riktigt lusläst, men hur många gånger jag än läser den relativt tunna boken hittar jag ständigt nya referenser. Nu slog jag på slump och fick upp: ”När man kungjorde att Biblioteket omfattade alla böcker, var den första reaktionen en enastående lyckokänsla.”

    Denna lycka förbyts sedermera till sin motsats.
    Borges är ”biblisk” på så sätt att hans texter är otroligt komprimerade. Det är som i Bibeln när en hel stad förintas, en kvinna vänder sig om, Lots hustru, och så förstenas hon, blir en stod. Lot går vidare. Finner skydd i en grotta, där hans döttrar får för sig att deras far är alldeles för bedrövad, så de super honom full och låter sig därpå befruktas av hans säd så att de ska få nya barn och därmed något att glädjas över…

    Allt detta, att Gud förstör en hel stad och att döttrarna lurar sin far till incest tar bara någon spaltdecimeter text i anspråk.

    Borges, likt Bibelns skribenter, lyckas med oerhörd koncentration. Det är precis som du säger, efter att ha läst sådan koncentrerad text frågar man sig: Vad stod där egentligen och vad tänkte jag själv?

    Behöver jag nämna att jag haft en djup Borgesperiod? Han slog mig med full kraft för ett halvt liv sedan, när jag var ca 20-23. Jag lånade och köpte böcker och författare som Borges nämner och refererar till. För några veckor sedan plockade jag ned en av dem och läste ur ”Suckar ur djupen” av Thomas De Quincey.

    Visst nämnde jag Nerval! Och jag har lagt upp en sådan där bevakning hos adlibris för att de ska signalera till mig när boken kommer.
    Tyvärr tror jag att förlaget som skulle ge ut boken har gått i konkurs. De tog sig vatten över huvudet, skulle ge ut en rad härliga klassiker, men gick inte i land med uppgiften.

    Så nej, jag har inte fått någon bok.

    Just nu känner jag bara till ett förlag som pysslar med Nerval i Sverige; Det lite märkliga förlaget Bokbål Förlag

    Jag har skickat efter bok från dem, Nervals lilla häfte ”Chimärer” och det fungerade utmärkt, men jag tror faktiskt att jag skickade efter den via adlibris.

    * * *

    Det intressant det här med omedvetna referenser. Jag skrev en gång en berättelse om en fläck som man tvättade bort – och så återuppstod fläcken.
    Hur mycket man än tvättade bort fläcken kom den åter. En blodfläck.

    Flera år senare fick jag reda på att samma sak hände i en berättelse av Oscar Wilde. Gud så pinsamt. Folk kunde ju tro att jag plagierade!
    Men jag plagierade inte. Jag hade kommit på det den där återuppstående fläcken helt själv, liksom Wilde hade gjort rätt många år tidigare, och kanske någon före honom…

    I din text om ”Marika” varken lånar eller plagierar du från Matrix. Ändå slog det mig vid andra genomläsningen att i filmen Matrix lär man sig saker genom att ”rummet” blir helt vitt och berättaren som tidigare gett en valet mellan de två pillren fyller det vita rummet med valda illusioner…

    Helt omedvetet, eller utan att mena det valde du att skriva: ”Allt var vitt i lägenheten. Väggar, tak, golv, möbler, enda ljuset var en liten lampa med vit skärm, i ett fönster. Jag satte mig i en fåtölj, kände mig spontant som i en film av Stanley Kubrick.”

    Jaget i din berättelse får också lära sig att se nya saker i ”det vita rummet”.

    * * *
    Du skriver i din kommentar: ”Roligt att någon uppskattar detta. Jag trodde den inte var nåt vidare “bloggmässig”…”

    I dina vanliga blogginläg är du ofta pedagogisk för resonemang, eller driver teser.
    Här kom en berättelse. Jag sade åt min hustru att läsa texten ”Marika”. Hon sade spontant att den var ”skitbra”.

    Den är skitbra!

    Det är en bra berättelse.

    En av mina favoritförfattare heter I.B Singer. Särskilt en bok har jag läst säkert 12 gånger och den heter ”Dårskaper”. Boken därefter heter ”Skuggor över Hudsonfloden”.

    På ytan handlar båda böckerna om några spridda judar som på ena eller andra sättet klarat sig undan förintelsen och nu lever i New York på 50-talet. På det ytliga planet virrar berättarjaget omkring och skriver i förstaperson om sitt författarskap på jiddiska tidningar och hur han knullar runt med alla judiska flyktingkvinnor han träffar, gifta eller ogifta, änkor eller mödrar eller döttrar, spelar ingen roll. Alla är lika förvirrade och har överlevt all skräck för att just hamna i denna makalösa förvirring i världsstaden New York, som de aldrig rör sig i, utan de är bara inne i sina lägenheter och minns det som varit, äta den gamla sorts maten från tiden i Polen och för att trösta sig i nuet kastar de sig i varandras armar medan de pratar om sina döda nära och kära…

    Hela tiden denna yta. Hela tiden under denna yta kasta Gud frågor i ansiktet på oss – och berättarjaget kastar dem tillbaka.

    Spinoza är närvarande hela tiden. Liksom Gemara och Mishna som tillsammans bildar Talmud.

    Den här ytan, den här berättelsen som Singer väver på ytan, med vardagliga föremål, lökar och potatisar och dörrar och en bilgrill som slår hetta mot en när man råkar kliva ut fel i gatan och bilen bromsar för att inte köra över en.

    Denna yta, denna fullkomliga yta som saknar alla rispor växer till ett monument som vrider en sönder och samman invärtes, för ytan finns där för att täcka mordet på 5 miljoner judar, vilket ändå är det enda alla personer i boken lever med och minns. Alla personer i boken har personliga referenser till detta bestialiska massmord.

    Den kollektiva frågan i boken, slungad rakt i ansiktet på Gud blir: Varför lever jag här?

    En annan fråga: Hur ska jag förhålla mig till dig, Gud?

    I ljuset av vad dessa personer genomlidit är Gud en djävul – och att ens tänka så om Alltings skapare är en hädelse i sig…

    * * *
    På liknande sätt är din berättelse om Marika, enligt min mening, mer fångande än om du skrivit pedagogiskt och avhandlat teser.
    Man kan se berättelser som ytterligare ett verktyg i människans tjänst att ställa komplexa frågor.

    • Perra J skriver:

      Hej Anders!
      Tack för denna kommentar!! Det här är roligt att läsa.

      Jorge Luis Borges slog mig med full kraft ungefär vid samma tid i mitt liv: i 20-årsåldern, och det medelst två sammanslagna böcker i en: David Brodies Rapport/Gåvornas Natt, i pocketutgåva (finns inte att få tag på idag). Vad som fick mig att köpa boken var något man kunde läsa på baksidan där han säger något om att ”en författare bör inte lägga sig i det han skriver”.

      Håller med: han skriver oerhört koncentrerat, och han kräver också koncentration av läsaren. Grejen är att hans texter ser inte koncentrerade ut; språket är alltid enkelt och det är aldrig långa saker han skriver. Risken är att man bara skummar igenom det och säger, tja…. men då har man inte förstått nånting. Och jag tror faktiskt inte de flesta som försöker definiera/beskriva/recensera Borges begriper vad han säger.

      Jag kollade upp ”det lite märkliga” bokförlaget Bokbål, och blev mycket förtjust, samtidigt som jag fick mig många goda skratt! Finns detta verkligen? I så fall finns fortfarande hopp. Jag ska banne mig beställa Nervals bok av dem. Synd att det gick i KK det där du nämner…

      IB Singer har jag läst nån gång i min ungdom, utan att bli helt frälst dock, tror det var Trollkarlen från Lublin. Dårskaper ska jag genast kolla upp, då temat intresserar mig.
      Det gläder mig oerhört att du gillar Marika! Stort tack för det du säger! Det ger mig inspiration till nya dåd. Vi får se vad det blir!

  7. Rollercoaster skriver:

    Magiskt. Jag tänker på Paul Auster när jag läser detta.

  8. Rollercoaster skriver:

    Ja, just han. Ditt sätt att skriva påminner om hans sätt att skriva New York-trilogin. Inga stora åthävor, inga svulstigheter men enormt intresseväckande. Och trilogin saknar den här eteriska dimensionen som du låter Marika genomsyras av. Det du!

  9. fredrik skriver:

    Hehe,

    nu får Perra så mycket berusande smörj att han säkert skäms…

    Fredde

  10. Anders Widén skriver:

    Även du inspirerar mig, inte bara med berättelsen om Marika, utan hela din blogg.

    Bokbål är fantastiskt som företeelse – och visst blir man glad att sådana finns!

    Trollkarlen från Lublin tycker inte heller jag är så bra. Singer är som bäst, tycker jag, när han skriver i första person, som om allt var sant och har hänt honom.

    Böckerna: ”Sosha” och ”Ung man söker kärleken” handlar om precis samma sak som ”Dårskaper”, trots att perspektivet är ett helt annat; före förintelsen.

    Eller så är det i min hjärna allt Singer har skrivit smälter ihop till en helhet där han på ytan berättar om det vardagliga liv en fattig person med författardrömmar kan tänkas leva i judiska ghetton på trettiotalet, då han träffar de första kvinnorna i sitt liv. Därefter blir det ett egentligen rätt stort tidshopp till ”Dårskaper” som utspelar sig i NY. Ändå står tiden på något sätt still, eller är inkapslad, kretsar kring exakt samma förvirrade frågeställningar om existensen hela tiden – och vad som driver oss människor.

    Min hustru fnyser och tycker inte om Singer. Hon finner inget där.
    Jag vördar honom för enkelheten. Det enkla, till synes vardagliga språket. För mig lyckas han ladda de banala orden, de banala historier han berättar till bristningsgränsen.
    Singers böcker är lika täta som Borges, men på ett helt annat sätt.

    * * *
    Berättelsen om Marika inspirerar mig. Kanske jag vågar börja nysta i de ännu förfärliga och stökiga och osannolika trådar jag lagt ut kring mitt bokprojekt ”Kapselhopparen”.
    Det är bara en enda röra. Samtidigt påminde du mig nyss om Borges: att “en författare bör inte lägga sig i det han skriver”.

    Min berättelse har ännu inte börjat leva. Den har mer trasslat in sig i sig själv.
    Det beror helt på rädsla.
    Jag har fått för mig att jag för familjens skull måste lägga ned mitt författande och tjäna mina stålar på annat sätt.

    Hustrun sade idag till mig: ”När ska du sluta fåna dig, söka jobb som säljare? Jag kan ju inte ens berätta det för mina bästa vänner! Det är ju inte du! Du är inte trovärdig. Du är författare!”

    Hustrun vill alltså ha tillbaka sin författare. Hon vill att han ska drälla omkring här hemma och vara lycklig i sin värld.

    Just nu väljer jag att fega.
    Men olika saker tycks ändå puffa mig i den riktningen igen.

    din blogg och Marika är en.

  11. Rollercoaster skriver:

    Rekommenderar John Fowles för den som uppskattar bokliga skapelser outstyrda i ryschpysch.

    Förresten, var ÄR Perra?

    • Anders Widén skriver:

      @Rollercoaster: ”Franska löjtnantens kvinna” trodde jag bara skulle vara trams, en kärleksroman + viktorianskt ryschpysch – så fann jag den riktigt bra!

      • Rollercoaster skriver:

        Vet du, det var rent obehagligt att läsa skönlitteratur efter JF. Boken efter Illusionisten blev en Nesserdeckare, men ajajaj – alla dessa utfyllnadsord. Som om jag kommit att bli överallergisk mot onödiga bokstäver.

        Tja, där ser man.

  12. Perra J skriver:

    VAR Perra ÄR…huh!?
    Det är nog den bästa fråga jag har fått.

    John Fowles, ja!! Jag lever ännu på The Magus (Ilusionisten), som jag läste på Mallorcas stränder 2006. Helt underbar. Jag satt långt inpå småtimmarna på hotellets balkong, med cikadorna gnisslande utanför, men denna bok… mycket gemytligt!

    Men likna Perra med Paul Auster är väl att ta i???

    Om I B Singer: Jag erinrar mig också att han lanserades hårt av BBB (Bra Böcker), vi har te x Familjen Moskat, som en kompis till mig meddelade mig inte var ”nån höjdare”… därför har jag nog låtit honom vila.

    Nu när vi snackar böcker vill jag passa på att framhålla Gabriel Garcia Marquez! Jag älskar hans Patriarkens Höst! Märkligt nog har jag inte läst nåt annat av hans verk än…

    Fredde: Jag är på sidan 400 nu i din roman! Den här boken ska jag ägna ett inlägg åt framöver, och jag kan meddela dig att jag gillar det du skriver!!
    Vi kan väl ta en bira framöver? Jag läser att du är rätt så hemmastadd i Göteborg; jag bor själv väldigt nära Café Zenit i Majorna, som du beskriver i boken!

    Anders, hur gick det med det här sjöodjuret som hittades? Rätt skumt det där.. och sen så hade du ju mixat in den bilden så det såg ut som om fanskapet låg på gräsmattan framför dig och dina ungar… det fick mig att flippa ur ett tag… 🙂

    Annars håller jag nog med din hustru: Klart du ska mysa omkring hemma i dina tofflor och skriva – som jag själv gör just nu! (Men jag vet vilket trauma du snackar om…) 😀

  13. Rollercoaster skriver:

    Du, det innebär ingen märkvärdighet what so ever att bli jämförd med pållen Åster. Vad det handlar om här är något skrivet och hur man som läsare associerar till någonting annat skrivet.

    Faktum.

  14. Anders Widén skriver:

    Familjen Moskat orkade jag inte igenom. Jag försökte verkligen, men det gick inte.
    Singer kväver sig själv i den storyn, han hittar inte sin egen röst där.

    De andra böckerna jag nämner har ett helt annat tonläge och anslag.
    Jag antar också att det handlar om sinnesstämning när man tar i en bok. Är man själv stämd i rätt vibrationer går somligt rakt in i en.

    Vi talar ju även om John Fowles och även om jag tycker han är bra så spelar han i helt annan division än Singer, såvitt man är stämd i rätt läge för Singer.

    Gabriel Garcia Marquez är också underbar; men jag föredrar hans ”Hundra år av ensamhet” framför patriarkens höst – tror jag – för såhär i efterhand är jag faktiskt osäker på om det är sant, böckerna smälter ihop i mig och jag kan inte redogöra för någon av dem, utan de lever i mig som en viktig känsloklump.

    • Perra J skriver:

      Hmm… jag har Hundra år av Ensamhet..ska flytta fram den i min ”läs-kö”. Vet att den är grym. Tack för många bra tips, Anders!

  15. Fredrik Larson skriver:

    Hej Perra och alla andra!

    Det här var det roligaste kommentaterfältet jag varit med om… som en kulspruteeld av kärlekskulor.

    Anders, om du på några sätt har planer på att sluta skriva – då är det tid att rikta kulsprutan mot ditt håll!

    Och alla andra som kommenterar – det är orden vi möts i. Den här till synes orealistiska värld där så mycket ändå avhandlas. ”Herrens vägar…” som någon skrev.

    Självklart ska vi träffas i Göteborg Perra, jag ska skaka loss tid och ta en dag däroppe. Där så mycket i mitt liv utspelats.

    Apropå jobb: för de som är konstnärer, författare, musiker, skådespelare ed finns tyvärr inget forum att träffas på, diskutera det här idiotssamhällets utveckling för vi är inte betrodda. Egentligen. Detta beror på att VARAT är struket ur samhällsnormen. Struket ur vårt mänskliga manus. Du är endast vad du GÖR. Men om du skapar en egen värld, ett eget paradis och vill leva på det, ja då ska du inte få ha något företag för då förlorar du a-kassa eller vilken satans bottennappsersättning som helst.

    Det här måste vi göra något åt!!!

    Fredde

    (som heltidsarbetar, renoverar en gård, skriver, spelar, driver eget och ska dessutom underhålla min kära sambo!)

    Fredde

    • Perra J skriver:

      Hej Fredde!
      Jag håller med, det var ett riktigt roligt fält av kommentarer! Jag trodde aldrig nån skulle kommentera överhuvudtaget på detta inlägg, och det dröjde oxå ett bra tag innan de började trilla in – men som det har trillat!

      Jag är rörande ense med dig i allt du säger…
      Hoppas du har vägarna förbi snart…

      Perra

      • Anders Widén skriver:

        @ Fredrik.
        Ja, plötsligt förvandlades Perras kommentarsfält här till värsta-bästa forumet för oss som vet att det finns mer liv i livet än att sälja fossila oljor att bränna upp på det ena eller andra sättet (ett av jobben som af skickat mig till senaste tiden för att ta tag i…att mot helprovision sälja fossila oljor, som om vi inte redan har nog av multinationella oljekedjor som inte gör annat än säljer just sådan sorts olja…).

        Nåväl. Mentalt stängde jag av allt författande några månader. Men jag är tillbaka. Jag kan inte stänga av. Däremot ser det ut att dröja innan jag kan göra det på heltid igen.

        @ Perra: Vad vore livet utan läskö!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s