Marika

Vi levde i samma spårvagn.
Hon frågade efter eld. Jag hade ingen.
Hon verkade jagad av något.
”Du kan väl följa mig hem och prata en stund?”, sa hon.
Hon  hade så vackra ögon.
”OK”, sa jag. ”Jag vill ju inte göra dig besviken två gånger”.

Det var mörkt, snön yrde. Hon frågade vad jag hette, jag sa det. Hon ville veta efternamnet också.
”Det säger mig ingenting”, sa hon.
Hon gick så fort. Jag sackade efter, kände mig lite trist.
”Så då är det alltså ingen du känner som ..heh?”. Jag halvsprang.
”…någon berömd …simmare hette visst så”, fortsatte jag.
Det fällde henne. Hon började skratta. Konvulsiviskt, det bar över. Hon tjöt, vred sig i kramp, det höll på mycket länge, trodde hon skulle kvävas, jag fick gå fram och hålla om henne.

Hon lugnade sig efter hand. Stod nerböjd, torkade tårarna.
Bara vi fanns där. Mitt i gatan.
”Du får ursäkta”, sa hon.
”Jag blir sån här.”
”Det bara skenar iväg?”, sa jag.
”Just det.  Det bara skenar iväg”.
Snöflingor glimmade till när de blev till droppar i hennes mörka hårsvall.
Hon var ljuvlig. Hennes blå ögon sökte sig till mina.
”Jag är helt väck”, sa hon.

Hon hette Marika. Bodde ett par kvarter bort.
Vi pladdrade och skojade på vägen dit, men i tomrummen mellan orden kände jag hennes smärta; den fick mig att minnas min egen som var en annan sorts.
Bron emellan oss var rank och  lång; omgiven av mörker. Mitt på den fanns ett litet krypin, svagt upplyst. Det fanns en liten radio därinne. Man kunde höra pikanta små lustigheter från den.
Tillsammans kunde vi samtidigt le och grimasera framför en liten spegel på väggen. Men kalla vindar drog genom springorna. Det sprakade om radion, batterierna slet illa.
Hon stängde av den.
”Jag gillar dig”, sa hon. Och hon drog mig över bron ända över till sin sällsamma strand.

”Gå inte in”. Jag stannade i trappan.
”Det finns valpar här. Och det ser förjävligt ut”. Hon låste upp.
”Valpar?”
”Ska sälja dom. Sex stycken…aaapp, stopp där…hörrru!”, ett par krabater kravlade sig ut, jag lyckades få fatt på dem.
”Vad är det för ras?”
”Berner Sennen och nåt annat”
”Korsning?”

Allt var vitt i lägenheten. Väggar, tak, golv, möbler, enda ljuset var en liten lampa med vit skärm, i ett fönster. Jag satte mig i en fåtölj, kände mig spontant som i en film av Stanley Kubrick.
Marika kom ut från köket.
”Vill du ha en whisky eller nåt?”
”Ja tack”.
Hon kom in med ett glas som smakade MacScot. Hon satte sig i fåtöljen bredvid, med ett glas rödvin.
”Jag vill bara prata lite”, sa hon.
”Jag med”
”Jag kommer från Sveg, hörs det?”
”Kanske lite.”
”Vi är extremt intelligenta.”
”Va?”
”Vi ser saker som ingen annan ser här”
”Vilka vi? Sveg-bor i allmänhet, eller?”
”Och vet du, min bror han bara försvann en kväll, när han skulle bära in ved.”
”Va?”
”På vintern var det. Man såg hans fotspår i snön, och så slutade spåren, på väg till vedboden.”
”Kom han aldrig tillbaka?”
Hon såg på mig eftertänksamt.
”Nej”
Jag tog ännu en klunk av den dåliga whiskyn. Hon såg på mig med en stillsam blick som gjorde mig lite obehaglig till mods.
”Varför berättar du det här?”, frågade jag.
”Jag tror du har träffat honom. Min bror.”
Jag var nu övertygad om att jag verkligen var i en Kubrick-film. Spelas den in här och nu? Jag kom på mig själv med att titta runt efter kameramän. Dolda kameran tänkte jag inte på.
”Det finns inga kameror här”
”Antar att…”
”Just det, Stanley Kubrick är inte här heller”, log hon.
Nu uppstod ett långt vacuum. Jag hade verkligen inget att säga, och jag vågade inte tänka ut något att prata om heller. Marika betraktade mig intensivt. Jag vågade inte se på henne.
Något dunsade till i rummet med valparna.
”Vänta…” Hon reste sig.
Efter någon minut reste jag mig också. Gick fram till bokhyllan. Massor av böcker här. Alla bokryggar var dock vita, och det gick inte att läsa något på dem, antagligen för att texten var vit den också. Undrar om…
”Visst har väl du träffat honom? Min bror!”  Jag drog snabbt tillbaka handen.
”Nej, det tror jag inte!”
”Ska vi slå vad?”
”Hur…då?”
Hon höll fram sina händer.
”Ge mig dina händer”, sa hon.

Jag tog hennes händer och genast hände något mycket egendomligt. Jag brukar aldrig komma ihåg drömmar, mer än små fragment.  Även de gånger jag ansträngt mig att lägga dem på minnet, i det där mellantillståndet mellan dröm och vakenhet, så har det aldrig gått. Minnet försvinner alltid, även om jag är säker på att de finns kvar någonstans i djupet av det undermedvetna.
Och det var något sådant som utkristalliserade sig nu. Jag var inne i en av  mina drömmar igen! Och det var just en sådan dröm jag hade försökt minnas!

Medan jag höll hennes händer sögs jag handlöst in i sammanhanget igen: Jag var återigen i den där staden, som jag tycker mig vara Prag, men säkert är det inte. En restaurang jag aldrig sett, eller besökt, men som ändå var välbekant. Så otroligt välbekant. Tiden är 20-talet. När man gick in var det som en smal gång först, innan man kom in i själva salen. Bakom en pelare hade vi våra”favoritplatser”. Men vilka ”vi” var i drömmen hade jag glömt…
”Är du där nu”, frågade Marika.
”Ja”
Och nu börjar de fragment jag lyckats minnas av drömmen få liv igen. Jag ser platserna runt bordet. Jag sitter alltid jämte den svarta marmorpelaren (gillar att luta huvudet mot den frampå kvällen). Jag ser nu också de andra runt bordet – alla välbekanta ansikten, men några namn minns jag inte.
Vi är två familjer som umgås ofta på den här krogen. Alla är klädda fint. Själv har jag en svart kostym på mig, och en guldrova i kedja.
Vi män har alla skägg i någon form. Kvinnorna är rätt fetlagda. Jag känner igen alla ansikten så väl. Jag är rätt gammal. Säkert en bra bit över 60. En av kvinnorna är min svärmor. Hon lutar sig mot mig och säger något i mitt öra. Jag vet inte riktigt vad det var men jag begriper att det är något om min fru. Jag svarar henne att hon kommer lite senare.

”Finns det en röd duk av något slag?”, frågar Marika.
Och det gör det. Jag halar upp en röd sammetsnäsduk ur fickan. Jag brukar använda den till att putsa mina glasögon. Och jag är rädd om den.
”Ja, jag har en röd näsduk”. Jag la duken på bordet, i drömmen.
”Hände något med den, den här gången?”
Och nu minns jag: Jag glömde näsduken på bordet när vi gick. Men jag vet att jag fick tillbaka den. Någon kom springande med den…
”Vem var det?”, frågade Marika.
”Jan”, for det bara ur mig!
”Det är han! Min bror!”
Håren reste sig över hela kroppen. Vad sker här? Jag ville avbryta.
”Snälla, försök vara kvar. Det är inte farligt.”
Men det gick inte. Det var för mycket, jag var kraftigt påverkad av detta och kände att jag höll på att tappa orienteringen totalt…
”Kan vi prata som vanligt i stället?”
”OK.”.  Vi lösgjorde våra händer.
”Hur är det?”
”Jag vet inte”. Och jag kände mig helskum. Hittar inget bättre ord. Mina ben började skaka. Jag tog ännu en klunk ur glaset, nu smakade det nästan OK.
”Jag måste på toan”. Jag reste mig och hittade WC:t. Allt var vitt härinne också. Jag noterade tacksamt att min spegelbild fortfarande existerade och det kändes genast mycket bättre. Något var som det brukar. Jag stod här ett tag. Log och grimaserade åt mig själv. Det drog plötsligt kallt någonstans ifrån och jag fick frossa. Märkligt. Inget fönster var öppet och elementet var varmt. Är jag sjuk?
”Så kallt det blev därinne”, påpekade jag för Marika sedan. Hon bara stirrade på mig.
Jag satte mig i fåtöljen igen. Tog lite mer whisky, i det här läget kändes det motiverat med en whisky.
Något i det här intresserade mig enormt, samtidigt som jag var livrädd. Men Marika såg melankolisk ut.
”Ska vi gå ut och gå en sväng?”, frågade jag, för jag minns hur glad och uppsluppen hon var innan vi kom inom dessa vita väggar.
Det tyckte hon lät bra. Vi tog på oss ytterkläderna och gick ut. Jag noterade namnet på dörren: M Eriksson.

Vi gick Ekedalsgatan uppåt, bort mot Kungsladugård. Det började dra sig mot gryningen.
Marika verkade lättad på något vis. Det är något i den där lägenheten som inte är som det ska.
”Så konstigt det var, det där med din bror!”
”Jag tror inte det är så konstigt. Han bytte bara frekvens.”
”Va?”
”Frekvens. Det är ingen konstigt. Han lämnade den här världen och gick in i en annan.”
”Är det det som sker i Bermudatriageln också?”
”Ja! Exakt!”
”Jag tror min far nämnde något om en pojke som försvann däruppe i Jämtland när han skulle bära in ved”.  Och det stämde. Min far hade läst om detta i en tidning och berättade om det på sitt sätt,  en gång.
”Härjedalen”
”Vadå?”
”Sveg ligger i Härjedalen!”
”Javisst ja!”
”Du sa något konstigt därinne.”
”Vadå?”
”Du talade något främmande språk.”
”Närdå?”
”När jag tog dig in i drömmen”
”Nähä?”
Nu svindlade det för mig igen. Jag blev frånvarande och kunde nätt och jämt hålla mig kvar i vad som verkade bekant. Jag måste stanna. Jag svalde. Marika gick fram och höll om mig.
”Du får ursäkta”, sa jag.
”Det bara skenar iväg?”, sa hon.
”Just det. Det bara skenar iväg.”
Hon sökte min blick.
”Alltså, jag känner mig helt väck!”, sa jag.
Benen skakade. Jag kände mig svag.
”Ska vi gå tillbaka?”
”Kan vi inte sätta oss nånstans ett tag?”
VI fann en bänk en liten bit bort. Det gjorde gott att få sitta ner.

”Det där med frekvens…”, sa jag. Jag gav mig inte. Jag måste gå till botten med detta.
Marika log mot mig.
”Säkert att du klarar det?”
”Jag mår finfint! Jag är nog tuffare än somliga tror!”. Tänkte på Mowgli.
”Allt vi upplever, den här världen, detta universum, är som en radiostation!”
”Jag tänkte nästan det.”
”Vissa av oss kan byta frekvens. De har en frekvensratt.”
”Men det förklarar inte Bermudatriangeln.”
”Det kan styras på annat vis också.”
”Atlantis låg kanske där?”
”Vet inte”, sa hon.
”Kan du byta frekvens?”
”Nej. Men jag skulle vilja. En dag kanske jag kan”, svarade hon.
”Säg något mer!”
”Vi kommer alla från en mycket mycket högre frekvens än denna. När vi dör återvänder vi dit”
”Aha! Så finurligt!”
”Men det finns många universa, som ligger nära varandra i frekvens. Hört talas om överhörning?”
”Ja. När man kan uppfatta intilliggande frekvenser mycket svagt, på en radiostation”
”Somliga av oss kan göra detta här”, sa hon.
Ett rådjur dök upp ur buskarna invid Slottsskogen, det rusade ner mot vägen men tvärvände när det såg oss och sprang in i skogen igen. Klokt. Jag började bli enormt trött. Det var mycket nu. Det här hände under den tid då Stefan Sauk sa så på TV varje lördag.

”Var din bror Jan i min dröm?”
”Ja”
”Men hur kunde jag veta att han hette Jan när jag inte minns några andra namn?”
”Det är bäst att du själv kommer underfund om det, och det kommer du att göra ”
”Vi reinkarnerar alltså?” Den frågan var överflödig.
”Det verkar så”
”Men den här Jan, en ung man var det i min dröm. Jag blir inte riktigt klok på något här. Var han…min son?”
Marika log mot mig igen:
”Allt kommer att klarna. Lita på mig. Och vi nalkas tider då allt sånt här kommer att bli helt normalt. Men det är inte lämpligt att jag talar om för dig hur det var. Det kan gå överstyr. Det ser du ju själv.”

Vi sa inte så mycket mera utan vi skildes senare, gick var och en till sitt. Jag tror hon var mycket trött också.
Påföljande dag sov jag till klockan två på eftermiddagen, kände mig som i ett vacuum. Det första jag tänkte på var Marika.
Det stod inte på länge förrän jag var på väg dit igen.
”M. Eriksson”. Jag hade memorerat det.
På den dörr det var, vilket jag var 100% säker på, stod det dock något annat: K. Oscarsson!
Detta var helt otroligt. Jag kände igen allting i trapphuset, stället där jag fångade upp valparna som sprang iväg, allting. Och jag brukar inte minnas fel när jag memorerar något.
Men, tänkte jag: Det låg på bottenplanet. Om man skulle gå ut och kika in genom fönstret?
Jag gjorde så.
Jag tittade försiktigt in genom ett av de tre fönstren till vardagsrummet. Det såg exakt ut som igår, våra glas stod kvar på bordet (jag hade en liten smutt whisky kvar, såg jag).
Men det var en sak.
Allt var inte vitt därinne nu. Tapeterna gick i rött, hade ett mönster med guldfärgade blommor. Böckerna i bokhyllan var inte vita allihopa utan såg ut som böcker gör i allmänhet.
Mycket besynnerligt…
Aha! Det måste vara något med den där lampan, tänkte jag. Lysrör kan förvilla färguppfattningen. Kanske det finns fräcka lampor också, som….
Men lampan lyste fortfarande därinne.
Jag tittade in igen. Men lite vilja kunde jag se ena hörnet på lådan där valparna var i ett annat rum invid hallen. Saken var klar, det måste vara här!
Men vem var K. Oscarsson? Jag var så förvirrad att jag nöp mig i armen. Inget hände.
Varför frågade hon mig så konstigt om mitt namn? Varför ville hon veta efternamnet, och varför sa hon att det inte sa henne något?
Till slut gick jag och knackade på dörren. Ingen öppnade.
Jag gick hem igen. Jag skrev en lapp där jag sa vem jag var och att jag söker en Marika (tack för igår!), och så mitt telefonnummer. Jag gick dit igen och slängde ner lappen i brevinkastet, gick hem igen och glodde på telefonen. Ingen ringde.
Veckorna gick. Det hände att jag gick förbi lägenheten. Ibland lyste lampan, ibland var den tänd, så någon levde i alla fall där inne. Men hon måste ha fått lappen och var uppenbarligen inte intresserad, så Marika sjönk undan i mitt medvetande.

Åren gick. En dag i januari hände det sig att jag gick uppför Stigbergsliden. Det hade snöat rikligt och snön låg kvar på gatan. Jag såg en kvinna komma neråt, som såg mystiskt bekant ut. Men det var också något konstigt med henne, onaturligt färglös liksom, hon såg ut som om hon stigit ut ur ett gammalt fotografi som bleknat i solen.
”Nämen! Hej!”, ropade hon till mig.
”Hej”
”Känner du igen mig? Du var hemma hos mig en gång!”
”Det kan nog stämma det”
”Vad gör du nu för tiden?”
”Jobbar och står i…”
”Kom närmare så jag får se dig igen.” Jag gick ett par steg närmare.
”Vad tyckte du om den där kvällen? Hur längesen var det nu?”
”Vet inte, det var några år sedan, 91 tror jag det var.”
”Hälsa på nån gång, vet jag!”
”Det gör jag nog nån gång”
Jag ville inte vara kortfattad, så jag fortsatte:
”Fick du lappen jag skrev?”
”Va?”
”Jag skrev en lapp och la i ditt brevinkast dagen efter!”
”Gjooorde du!? Men tänk om valparna käkade upp den! Så måste det ha gått  till…”
”Och vem är K Oscarsson?”
Då blev hon blekare än hon redan var.
”Var får du det ifrån?”
”K. Oscarsson. Det stod så på din dörr. Men jag minns att det stod M. Eriksson ”
”Kjell Oscarsson försvann för tjugifem år sedan.  Det var min bror.”
Jag fick kortslutning. Kunde inte få fram ett ord. Jag bara glodde på henne.
Marika stod bara där, lite högre upp än mig, på Stigbergsliden. Hennes blick spejade in något långt där bakom oss bägge, så intensivt att jag själv ofrivilligt vände mig om – en bråkdels sekund – för att se vad det var.
När jag vände mig tillbaka fanns ingen där. Hon var försvunnen. Jag såg fotspåren där hon stått, i snön, det fanns inga spår därifrån. Marikas spår slutar där.

Annonser