Du är alltid HÄR

stillness_of_sea_by_Tobias_Zeising

Du är alltid här. Det är en av de största insikterna.
Oavsett om du dör är du alltid här. Här, där du är.
Var är det?
Det är inte där din kropp är. Det är inte någonstans. Position har ingen betydelse. Man kan säga: Du är alltid närvarande. Du kan dock glömma allt detta. Men du kan påminnas om det: Du är alltid här.

Upplysning är inte att lära sig, det handlar mera om att bli påmind om något man redan vet.

Det är därför något klickar till inom oss ibland, när vi läser något, när vi hör något: Vi blir påminda, men vi vet inte riktigt vad det är.

Det är därför John Shermans ständiga upprepning ”Look at yourself…Look at the you-ness of YOU. The you who are always here”, så småningom leder till att man faktiskt minns sig själv. Och DÅ – kanske bara för ett ögonblick; för en bråkdels sekund slår det mig att jag… är ända där borta – när jag KAN vara HÄR!  Wow!

Jag får kontakt en liten liten stund, under vilken jag känner att jag verkligen kan skapa mitt liv. Jag upplever en stund av absolut kontroll över mig själv, frid inom mig själv; det är verkligen jag som bestämmer nu.
Men så är det något som hinner ifatt mig. Innan jag vet ordet av är jag tillbaka där jag vant mig att vara – ända DÄR borta! Och har snart glömt även det. Hur fan gjorde jag? Men det verkar kört att komma på det. Men då försöker jag skriva om det…well…

Det här avståndet, mellan HÄR och DÄR – är tid. HÄR är NU. DÄR är DÅ. Är du med?

Tiden är vår avvikelse från Nuet.

Tiden som upplevelse. Vi är förlorade i tid. Antingen grämer vi oss i det förflutna eller oroar oss för framtiden – eller rent allmänt: vi är PÅ VÄG någonstans. Som gör att Nuet reduceras till en transportsträcka. Vi är inte riktigt här, vi är på väg nånstans! Vi har ett mål, i framtiden, och det målet dyker aldrig någonsin upp. Därför att vi är på väg någonstans!
Det här har Eckhart Tolle sagt många gånger. Men det är verkligen sann visdom.

HÄR, är ingen plats i tid och rum (en plats i rummet skulle innebära en plats i tiden) . Det är ”HÄR”. Du kan möjligen se detta som ett koncept; ha en intellektuell bild av det. Men det är en annan sak att INSE det, personligen.
John Sherman i Kalifornien talar i telefon med nån i Australien, och säger: ”You’re here. Always”. Kan du se helheten i detta?

Och lika lite som HÄR är en plats i rummet, är NU en punkt i tiden!

HÄR är NU. Där Du ÄR! Så fort du börjar se något utanför dig själv, och identifiera dig med det, dras du ut ur NU! Du är inte längre HÄR.

Denna identifiering är något som du själv väljer. Och det blir naturligtvis en falsk identitet. Det är inte DU! Med denna falska identitet följer rädsla. All rädsla – även rädslan för döden – kommer ur en falsk identifikation. Rädslan för döden är att identifiera sig med något som  en dag måste förgås. Men du behöver ingen död.

Du har varit HÄR i miljontals år. Ända sedan universum skapades. Men du har valt att förlora dig själv i tid, och snurra in dig i en labyrint där du inte längre vet vem du är eller varifrån du kom. Men allt är en illusion. Lägre nivåer av medvetande.
Att lämna en nivå av medvetande och gå till en lägre, är att falla. Faktiskt, med gravitation och allt. Tid, rum och gravitation hänger samman! Du lämnar en högre frekvens och går till en lägre!

Det är detta som beskrivs symboliskt i syndafallet. The Fall of Man.
Nuet är en högre frekvens. Ju nuare det blir, ju högre frekvens. Allt kan nås enbart genom insikt. Look at yourself. Du leder dig själv tillbaka till Nuet. Utan att egot kan göra något åt det.

Din falska identifikation är vad vi kallar egot. Nu var det ett tag sedan jag skrev om egot. Men det är vad den här bloggen handlar om. Och medvetande. Och identitet.

Egot har makt, men bara så mycket makt du väljer att ge det. Egot är ersättningen för din sanna identitet – som du har i NUET, HÄR – och egots väsen är rädsla, kan inte vara något annat! Därför är egot rädd om sin rädsla och gör vad det kan för att du inte ska genomskåda det. Egot är en entitet – falsk identitet – med sitt eget överlevande.

Egot är Ormen. Det som lockar med resonemang som verkar vettiga. Men bara i relation till någonting. I resonemanget tappar du snart bort greppet om helheten – och då faller du! Och hamnar i den relativa världen, där du – egot – bara kan se något i relation till något annat.

Polariteten är perverterad. Du kan inte längre se Alfa och Omega som två krafter som förstärker varandra – utan bara två sidor i konflikt med varandra – det ena är ”bättre”, eller ”sämre” än det andra. Och det snurrar på i all oändlighet, du kan aldrig veta något på riktigt, aldrig se sanningen. Till och med din identitet blir till ett koncept, något utanför dig själv i relation till något annat som du på fullt allvar ser som något att diskutera, som ett objekt!
Tiden – en illusion – ser du nu som något absolut. Egot är rädd att förlora kontrollen, rädd om sin rädsla. Men egot är likafullt det du handlöst låter styra i alla ”kritiska” frågor. Det känns säkrast. Men du vet ingenting! Det är rentav säkrast att inte veta – Ignorance is bliss!!

Cole_Thomas_Expulsion_from_the_Garden_of_Eden_1828_2Nuet är Eden. Vår sanna hemvist. Ingen plats i tid och rum. Det är vår identitet. Den som vi valde att lämna? Varför? Varför är det möjligt att göra detta?
Därför att vi har fri vilja. Man kan säga att Gud är din Sanna Identitet. Men du är fri att gå emot Gud. Och då handlar livet om vägen tillbaka till Dig Själv – det kan bli ett äventyr. Och visst måste vi få ha äventyr om vi vill?

Annonser

Marika

Vi levde i samma spårvagn.
Hon frågade efter eld. Jag hade ingen.
Hon verkade jagad av något.
”Du kan väl följa mig hem och prata en stund?”, sa hon.
Hon  hade så vackra ögon.
”OK”, sa jag. ”Jag vill ju inte göra dig besviken två gånger”.

Det var mörkt, snön yrde. Hon frågade vad jag hette, jag sa det. Hon ville veta efternamnet också.
”Det säger mig ingenting”, sa hon.
Hon gick så fort. Jag sackade efter, kände mig lite trist.
”Så då är det alltså ingen du känner som ..heh?”. Jag halvsprang.
”…någon berömd …simmare hette visst så”, fortsatte jag.
Det fällde henne. Hon började skratta. Konvulsiviskt, det bar över. Hon tjöt, vred sig i kramp, det höll på mycket länge, trodde hon skulle kvävas, jag fick gå fram och hålla om henne.

Hon lugnade sig efter hand. Stod nerböjd, torkade tårarna.
Bara vi fanns där. Mitt i gatan.
”Du får ursäkta”, sa hon.
”Jag blir sån här.”
”Det bara skenar iväg?”, sa jag.
”Just det.  Det bara skenar iväg”.
Snöflingor glimmade till när de blev till droppar i hennes mörka hårsvall.
Hon var ljuvlig. Hennes blå ögon sökte sig till mina.
”Jag är helt väck”, sa hon.

Hon hette Marika. Bodde ett par kvarter bort.
Vi pladdrade och skojade på vägen dit, men i tomrummen mellan orden kände jag hennes smärta; den fick mig att minnas min egen som var en annan sorts.
Bron emellan oss var rank och  lång; omgiven av mörker. Mitt på den fanns ett litet krypin, svagt upplyst. Det fanns en liten radio därinne. Man kunde höra pikanta små lustigheter från den.
Tillsammans kunde vi samtidigt le och grimasera framför en liten spegel på väggen. Men kalla vindar drog genom springorna. Det sprakade om radion, batterierna slet illa.
Hon stängde av den.
”Jag gillar dig”, sa hon. Och hon drog mig över bron ända över till sin sällsamma strand.

”Gå inte in”. Jag stannade i trappan.
”Det finns valpar här. Och det ser förjävligt ut”. Hon låste upp.
”Valpar?”
”Ska sälja dom. Sex stycken…aaapp, stopp där…hörrru!”, ett par krabater kravlade sig ut, jag lyckades få fatt på dem.
”Vad är det för ras?”
”Berner Sennen och nåt annat”
”Korsning?”

Allt var vitt i lägenheten. Väggar, tak, golv, möbler, enda ljuset var en liten lampa med vit skärm, i ett fönster. Jag satte mig i en fåtölj, kände mig spontant som i en film av Stanley Kubrick.
Marika kom ut från köket.
”Vill du ha en whisky eller nåt?”
”Ja tack”.
Hon kom in med ett glas som smakade MacScot. Hon satte sig i fåtöljen bredvid, med ett glas rödvin.
”Jag vill bara prata lite”, sa hon.
”Jag med”
”Jag kommer från Sveg, hörs det?”
”Kanske lite.”
”Vi är extremt intelligenta.”
”Va?”
”Vi ser saker som ingen annan ser här”
”Vilka vi? Sveg-bor i allmänhet, eller?”
”Och vet du, min bror han bara försvann en kväll, när han skulle bära in ved.”
”Va?”
”På vintern var det. Man såg hans fotspår i snön, och så slutade spåren, på väg till vedboden.”
”Kom han aldrig tillbaka?”
Hon såg på mig eftertänksamt.
”Nej”
Jag tog ännu en klunk av den dåliga whiskyn. Hon såg på mig med en stillsam blick som gjorde mig lite obehaglig till mods.
”Varför berättar du det här?”, frågade jag.
”Jag tror du har träffat honom. Min bror.”
Jag var nu övertygad om att jag verkligen var i en Kubrick-film. Spelas den in här och nu? Jag kom på mig själv med att titta runt efter kameramän. Dolda kameran tänkte jag inte på.
”Det finns inga kameror här”
”Antar att…”
”Just det, Stanley Kubrick är inte här heller”, log hon.
Nu uppstod ett långt vacuum. Jag hade verkligen inget att säga, och jag vågade inte tänka ut något att prata om heller. Marika betraktade mig intensivt. Jag vågade inte se på henne.
Något dunsade till i rummet med valparna.
”Vänta…” Hon reste sig.
Efter någon minut reste jag mig också. Gick fram till bokhyllan. Massor av böcker här. Alla bokryggar var dock vita, och det gick inte att läsa något på dem, antagligen för att texten var vit den också. Undrar om…
”Visst har väl du träffat honom? Min bror!”  Jag drog snabbt tillbaka handen.
”Nej, det tror jag inte!”
”Ska vi slå vad?”
”Hur…då?”
Hon höll fram sina händer.
”Ge mig dina händer”, sa hon.

Jag tog hennes händer och genast hände något mycket egendomligt. Jag brukar aldrig komma ihåg drömmar, mer än små fragment.  Även de gånger jag ansträngt mig att lägga dem på minnet, i det där mellantillståndet mellan dröm och vakenhet, så har det aldrig gått. Minnet försvinner alltid, även om jag är säker på att de finns kvar någonstans i djupet av det undermedvetna.
Och det var något sådant som utkristalliserade sig nu. Jag var inne i en av  mina drömmar igen! Och det var just en sådan dröm jag hade försökt minnas!

Medan jag höll hennes händer sögs jag handlöst in i sammanhanget igen: Jag var återigen i den där staden, som jag tycker mig vara Prag, men säkert är det inte. En restaurang jag aldrig sett, eller besökt, men som ändå var välbekant. Så otroligt välbekant. Tiden är 20-talet. När man gick in var det som en smal gång först, innan man kom in i själva salen. Bakom en pelare hade vi våra”favoritplatser”. Men vilka ”vi” var i drömmen hade jag glömt…
”Är du där nu”, frågade Marika.
”Ja”
Och nu börjar de fragment jag lyckats minnas av drömmen få liv igen. Jag ser platserna runt bordet. Jag sitter alltid jämte den svarta marmorpelaren (gillar att luta huvudet mot den frampå kvällen). Jag ser nu också de andra runt bordet – alla välbekanta ansikten, men några namn minns jag inte.
Vi är två familjer som umgås ofta på den här krogen. Alla är klädda fint. Själv har jag en svart kostym på mig, och en guldrova i kedja.
Vi män har alla skägg i någon form. Kvinnorna är rätt fetlagda. Jag känner igen alla ansikten så väl. Jag är rätt gammal. Säkert en bra bit över 60. En av kvinnorna är min svärmor. Hon lutar sig mot mig och säger något i mitt öra. Jag vet inte riktigt vad det var men jag begriper att det är något om min fru. Jag svarar henne att hon kommer lite senare.

”Finns det en röd duk av något slag?”, frågar Marika.
Och det gör det. Jag halar upp en röd sammetsnäsduk ur fickan. Jag brukar använda den till att putsa mina glasögon. Och jag är rädd om den.
”Ja, jag har en röd näsduk”. Jag la duken på bordet, i drömmen.
”Hände något med den, den här gången?”
Och nu minns jag: Jag glömde näsduken på bordet när vi gick. Men jag vet att jag fick tillbaka den. Någon kom springande med den…
”Vem var det?”, frågade Marika.
”Jan”, for det bara ur mig!
”Det är han! Min bror!”
Håren reste sig över hela kroppen. Vad sker här? Jag ville avbryta.
”Snälla, försök vara kvar. Det är inte farligt.”
Men det gick inte. Det var för mycket, jag var kraftigt påverkad av detta och kände att jag höll på att tappa orienteringen totalt…
”Kan vi prata som vanligt i stället?”
”OK.”.  Vi lösgjorde våra händer.
”Hur är det?”
”Jag vet inte”. Och jag kände mig helskum. Hittar inget bättre ord. Mina ben började skaka. Jag tog ännu en klunk ur glaset, nu smakade det nästan OK.
”Jag måste på toan”. Jag reste mig och hittade WC:t. Allt var vitt härinne också. Jag noterade tacksamt att min spegelbild fortfarande existerade och det kändes genast mycket bättre. Något var som det brukar. Jag stod här ett tag. Log och grimaserade åt mig själv. Det drog plötsligt kallt någonstans ifrån och jag fick frossa. Märkligt. Inget fönster var öppet och elementet var varmt. Är jag sjuk?
”Så kallt det blev därinne”, påpekade jag för Marika sedan. Hon bara stirrade på mig.
Jag satte mig i fåtöljen igen. Tog lite mer whisky, i det här läget kändes det motiverat med en whisky.
Något i det här intresserade mig enormt, samtidigt som jag var livrädd. Men Marika såg melankolisk ut.
”Ska vi gå ut och gå en sväng?”, frågade jag, för jag minns hur glad och uppsluppen hon var innan vi kom inom dessa vita väggar.
Det tyckte hon lät bra. Vi tog på oss ytterkläderna och gick ut. Jag noterade namnet på dörren: M Eriksson.

Vi gick Ekedalsgatan uppåt, bort mot Kungsladugård. Det började dra sig mot gryningen.
Marika verkade lättad på något vis. Det är något i den där lägenheten som inte är som det ska.
”Så konstigt det var, det där med din bror!”
”Jag tror inte det är så konstigt. Han bytte bara frekvens.”
”Va?”
”Frekvens. Det är ingen konstigt. Han lämnade den här världen och gick in i en annan.”
”Är det det som sker i Bermudatriageln också?”
”Ja! Exakt!”
”Jag tror min far nämnde något om en pojke som försvann däruppe i Jämtland när han skulle bära in ved”.  Och det stämde. Min far hade läst om detta i en tidning och berättade om det på sitt sätt,  en gång.
”Härjedalen”
”Vadå?”
”Sveg ligger i Härjedalen!”
”Javisst ja!”
”Du sa något konstigt därinne.”
”Vadå?”
”Du talade något främmande språk.”
”Närdå?”
”När jag tog dig in i drömmen”
”Nähä?”
Nu svindlade det för mig igen. Jag blev frånvarande och kunde nätt och jämt hålla mig kvar i vad som verkade bekant. Jag måste stanna. Jag svalde. Marika gick fram och höll om mig.
”Du får ursäkta”, sa jag.
”Det bara skenar iväg?”, sa hon.
”Just det. Det bara skenar iväg.”
Hon sökte min blick.
”Alltså, jag känner mig helt väck!”, sa jag.
Benen skakade. Jag kände mig svag.
”Ska vi gå tillbaka?”
”Kan vi inte sätta oss nånstans ett tag?”
VI fann en bänk en liten bit bort. Det gjorde gott att få sitta ner.

”Det där med frekvens…”, sa jag. Jag gav mig inte. Jag måste gå till botten med detta.
Marika log mot mig.
”Säkert att du klarar det?”
”Jag mår finfint! Jag är nog tuffare än somliga tror!”. Tänkte på Mowgli.
”Allt vi upplever, den här världen, detta universum, är som en radiostation!”
”Jag tänkte nästan det.”
”Vissa av oss kan byta frekvens. De har en frekvensratt.”
”Men det förklarar inte Bermudatriangeln.”
”Det kan styras på annat vis också.”
”Atlantis låg kanske där?”
”Vet inte”, sa hon.
”Kan du byta frekvens?”
”Nej. Men jag skulle vilja. En dag kanske jag kan”, svarade hon.
”Säg något mer!”
”Vi kommer alla från en mycket mycket högre frekvens än denna. När vi dör återvänder vi dit”
”Aha! Så finurligt!”
”Men det finns många universa, som ligger nära varandra i frekvens. Hört talas om överhörning?”
”Ja. När man kan uppfatta intilliggande frekvenser mycket svagt, på en radiostation”
”Somliga av oss kan göra detta här”, sa hon.
Ett rådjur dök upp ur buskarna invid Slottsskogen, det rusade ner mot vägen men tvärvände när det såg oss och sprang in i skogen igen. Klokt. Jag började bli enormt trött. Det var mycket nu. Det här hände under den tid då Stefan Sauk sa så på TV varje lördag.

”Var din bror Jan i min dröm?”
”Ja”
”Men hur kunde jag veta att han hette Jan när jag inte minns några andra namn?”
”Det är bäst att du själv kommer underfund om det, och det kommer du att göra ”
”Vi reinkarnerar alltså?” Den frågan var överflödig.
”Det verkar så”
”Men den här Jan, en ung man var det i min dröm. Jag blir inte riktigt klok på något här. Var han…min son?”
Marika log mot mig igen:
”Allt kommer att klarna. Lita på mig. Och vi nalkas tider då allt sånt här kommer att bli helt normalt. Men det är inte lämpligt att jag talar om för dig hur det var. Det kan gå överstyr. Det ser du ju själv.”

Vi sa inte så mycket mera utan vi skildes senare, gick var och en till sitt. Jag tror hon var mycket trött också.
Påföljande dag sov jag till klockan två på eftermiddagen, kände mig som i ett vacuum. Det första jag tänkte på var Marika.
Det stod inte på länge förrän jag var på väg dit igen.
”M. Eriksson”. Jag hade memorerat det.
På den dörr det var, vilket jag var 100% säker på, stod det dock något annat: K. Oscarsson!
Detta var helt otroligt. Jag kände igen allting i trapphuset, stället där jag fångade upp valparna som sprang iväg, allting. Och jag brukar inte minnas fel när jag memorerar något.
Men, tänkte jag: Det låg på bottenplanet. Om man skulle gå ut och kika in genom fönstret?
Jag gjorde så.
Jag tittade försiktigt in genom ett av de tre fönstren till vardagsrummet. Det såg exakt ut som igår, våra glas stod kvar på bordet (jag hade en liten smutt whisky kvar, såg jag).
Men det var en sak.
Allt var inte vitt därinne nu. Tapeterna gick i rött, hade ett mönster med guldfärgade blommor. Böckerna i bokhyllan var inte vita allihopa utan såg ut som böcker gör i allmänhet.
Mycket besynnerligt…
Aha! Det måste vara något med den där lampan, tänkte jag. Lysrör kan förvilla färguppfattningen. Kanske det finns fräcka lampor också, som….
Men lampan lyste fortfarande därinne.
Jag tittade in igen. Men lite vilja kunde jag se ena hörnet på lådan där valparna var i ett annat rum invid hallen. Saken var klar, det måste vara här!
Men vem var K. Oscarsson? Jag var så förvirrad att jag nöp mig i armen. Inget hände.
Varför frågade hon mig så konstigt om mitt namn? Varför ville hon veta efternamnet, och varför sa hon att det inte sa henne något?
Till slut gick jag och knackade på dörren. Ingen öppnade.
Jag gick hem igen. Jag skrev en lapp där jag sa vem jag var och att jag söker en Marika (tack för igår!), och så mitt telefonnummer. Jag gick dit igen och slängde ner lappen i brevinkastet, gick hem igen och glodde på telefonen. Ingen ringde.
Veckorna gick. Det hände att jag gick förbi lägenheten. Ibland lyste lampan, ibland var den tänd, så någon levde i alla fall där inne. Men hon måste ha fått lappen och var uppenbarligen inte intresserad, så Marika sjönk undan i mitt medvetande.

Åren gick. En dag i januari hände det sig att jag gick uppför Stigbergsliden. Det hade snöat rikligt och snön låg kvar på gatan. Jag såg en kvinna komma neråt, som såg mystiskt bekant ut. Men det var också något konstigt med henne, onaturligt färglös liksom, hon såg ut som om hon stigit ut ur ett gammalt fotografi som bleknat i solen.
”Nämen! Hej!”, ropade hon till mig.
”Hej”
”Känner du igen mig? Du var hemma hos mig en gång!”
”Det kan nog stämma det”
”Vad gör du nu för tiden?”
”Jobbar och står i…”
”Kom närmare så jag får se dig igen.” Jag gick ett par steg närmare.
”Vad tyckte du om den där kvällen? Hur längesen var det nu?”
”Vet inte, det var några år sedan, 91 tror jag det var.”
”Hälsa på nån gång, vet jag!”
”Det gör jag nog nån gång”
Jag ville inte vara kortfattad, så jag fortsatte:
”Fick du lappen jag skrev?”
”Va?”
”Jag skrev en lapp och la i ditt brevinkast dagen efter!”
”Gjooorde du!? Men tänk om valparna käkade upp den! Så måste det ha gått  till…”
”Och vem är K Oscarsson?”
Då blev hon blekare än hon redan var.
”Var får du det ifrån?”
”K. Oscarsson. Det stod så på din dörr. Men jag minns att det stod M. Eriksson ”
”Kjell Oscarsson försvann för tjugifem år sedan.  Det var min bror.”
Jag fick kortslutning. Kunde inte få fram ett ord. Jag bara glodde på henne.
Marika stod bara där, lite högre upp än mig, på Stigbergsliden. Hennes blick spejade in något långt där bakom oss bägge, så intensivt att jag själv ofrivilligt vände mig om – en bråkdels sekund – för att se vad det var.
När jag vände mig tillbaka fanns ingen där. Hon var försvunnen. Jag såg fotspåren där hon stått, i snön, det fanns inga spår därifrån. Marikas spår slutar där.

Mysteriet Saint Germain

macbethWilliam Shakespeare (1564 – 1616) är Englands nationalskald och världens störste dramatiker. Eller är han?
Det finns en annan teori om Shakespeare som leder vidare till de mest halsbrytande märkligheter man kan tänka sig. Jag överdriver inte det minsta. Jag sätter en slant på att om du inte tidigare har hört talas om den här historien, så är detta det konstigaste du läst…

Shakespeare omnämnde aldrig sina verk i sitt (annars mycket detaljerade) testamente, och man har aldrig funnit något skrivet med hans handstil –  som f.ö var så tafflig att det förefaller troligt att han knappt kunde skriva sitt namn.
Det finns inga brev till eller från någon med namnet William Shakespeare.

Varken hans föräldrar eller hans dotter, var läskunniga. Mycket talar för att han inte var det själv. Hans (mycket valhänta) namnteckningar stavar namnet ”Shakspere”.  Och jag undrar om han ens hette detta, eller om han fick betalt för att ta sig namnet? (personlig reflektion)
Han existerade förvisso, och var född i Stratford-Upon-Avon som vi lärt oss,  han hade anknytning till teater,  men troligen blott som skådespelare (meningarna går isär). Han ska ha varit delägare i ”The Globe”, teatern som byggdes 1599.

sirfrancisbaconFörfattandet av hans makalösa dramer och sonetter var det – i vår teori – inte han som stod för, utan Sir Francis Bacon (1561-1626?). Jag sätter frågetecken efter sista årtalet, av skäl som kommer att förklaras senare…
Den här teorin är inget senkommet påfund utan uppkom sannolikt bland kritiker i London redan medan de berörda herrarna levde.

Francis Bacon var en extremt begåvad person. Han hade tusen järn i elden, och han lär ha haft en intellektuell förmåga som saknar motstycke. Han var advokat, filosof, statsman, lordkansler och vetenskapsman. Han utförde extraordinära bedrifter inom vart och ett av dessa områden. Plus att han alltså var en lika extraordinär poet, som i själva verket VAR William Shakespeare.
Hans tjänstefolk och närmaste har rapporterat att han under bara en morgon kunde utföra vad som borde tagit veckor i anspråk. Han skrev oerhört snabbt, och det var genialt.

Han ska ha gett vetenskapen en helt ny skjuts framåt (kraften bakom den vetenskapliga revolutionen), och han ska ha haft lika stort inflytande på kultur och bildning; han var en drivande kraft bakom kolonialiseringen av Amerika, och kan ha haft idéer som var långt före sin tid.

Han var dessutom verksam i diverse esoteriska sällskap, såsom Frimurarna och Rosenkreutzarna (det kan även ha funnits ett som kallades Spear Shakers!) Naturligtvis var han en omdanande kraft här också. Kanske ligger förklaringen här? Det fanns en visdom som behövde hemlighållas, som han inte kunde skriva om öppet, och som ”krypterades” in i Shakespeares verk, åtkomliga medelst ett avancerat system av koder (det finns mycket att studera om detta, jag har inte läst en bråkdel..). I sitt verk The New Atlantis sägs han beskriva han ett samhälle styrt av Rosenkreutzare, kanske också att det ligger som underlag för det han tänkt sig om USA.

”The life of Shakespeare is a fine mystery, and I tremble every day lest something should turn up.”
-Charles Dickens

Och något har kanske dykt upp?

Francis Bacon lär officiellt ha drabbats av en simpel förkylning, vilken ändade hans liv, 1626. Det finns emellertid invändningar mot att så skedde:

“Sir Francis Bacon made it appear that he died on Easter Sunday 1626, and he even attended his own ”funeral” in disguise. He traveled secretly to Transylvania (now part of Romania) to the Rakoczy Mansion”

Han tog en droska till Transsylvanien!

På plats där blev han en mytomspunnen greve: Comte de Saint-Germain.

comtedesaintgermain2Denna greve åldrades aldrig. Han såg alltid ut att vara i 40-årsåldern. Han är känd som ”The Wonderman of Europe”. Den europeiske mirakelmannen. Han talade åtmistone 12 språk (bl a ryska och österländska språk) flytande, utan minsta accent. Han hade en oerhörd bildning, ett fantastiskt minne, karismatisk konversationsförmåga, dragningskraft på kvinnor, och han hade alltid massor med juveler på sig, som han gav bort frikostigt till höger och vänster.

Han var ytterst belevad, och ofta bland sällskap, men han sågs aldrig äta eller dricka något offentligt. Han var mycket förmögen, men hade aldrig några tillgångar i någon bank. Han var alkemist! Och frågan är om han faktiskt var mannen som bemästrade detta nobla hantverk?

Han hade också en ytterst anmärkningsvärd förmåga att fixa till diamanter, ”rena” dem på något sätt, som ingen annan kunde. Eller kunde han skapa dem? Han hade alltid en massa, och de var av oskattbart värde. Ingen vet varifrån de kom. Han köpte dom aldrig nånstans ifrån.

Det sägs att hans kunskaper inte var lärda genom böcker.

Han kunde skriva samma dokument med varsin penna i vardera hand simultant, och de var identiska. Man kunde lägga dem över varandra och de överensstämde perfekt.

Greven försökte ena Europa i ett slags Förenta Stater, likande USA . Han lade fram sina planer för Napoleon Bonaparte (som var fascinerad av Saint Germain), men Napoleons begär ville något annat. Så det sprack.

Voltaire säger följande om Saint Germain:

”A man who knows everything and never dies.”

Han hade alla begåvningar Bacon hade, men vi kan nu lägga till healer, artist och musiker. Han var en överdådig violinist….
Jag vet, det börjar bli tröttsamt… phu!

När jag hörde talas om detta kom jag att tänka på en annan greve…
castlebranVisst måste väl Bram Stoker ha haft den här historien i bakhuvudet när han skrev Dracula 1897? Bokens greve var även han belevad, extremt bildad och kunnig, förmögen, hade dragningskraft på kvinnor, var språkkunnig, sågs aldrig äta något, och åldrades inte – och var alltså även han greve, i Transsylvanien! Det har diskuterats hur det kom sig att Bram Stoker, som la ner en mångårig research och blev kunnig i Rumänsk historia och folklore, valde att skildra en sådan här gestalt istället för den han tveklöst borde ha känt till – den ”riktiga” Dracula, dvs Vlad III Tepes, ”Pålaren”. Så oavsett om han ville skildra en vampyr, varifrån tog han egentligen den här karaktären?

Är detta (Dracula) en  pervertering av Saint Germain?
Det finns något i hela den här historien som fascinerar och oroar.
Lite som att det goda aldrig får vara ifred (inget ont om Stoker nu)
Något vill alltid åt det goda, fördärva, förleda, förvränga, infiltrera, utnyttja i andra syften. Det som är ont är aldrig självständigt utan har alltid ett original av godhet som det förvränger.
Varför det är så vet vi inte. Vi bara vet. Och vi ser det hända hela tiden…

Saint Germain var självklart även han involverad i de esoteriska sällskapen, Frimurarna och Rosenkreutzarna.  Och nu mer än någonsin.
Kan det vara så att det finns något också på det här planet (som jag personligen upplever som lite ”intimidating”), något som är mycket gott, men som genast drar till sig ont?
Något oroande dyker nu upp: Illuminati.
Illuminati infiltrerade de tyska Frimurarna. Saint-Germain kände Adam Weishaupt (Illumimatis grundare):

”… the German Freemasons were infiltrated by Adam Weishaupt of the Illuminati, whom the Count knew personally, knowing his intent and evil core

Illuminati är som bekant generatorn #1 till de nutida konspirationsteorierna, enligt vilka de strävar att ta över hela världen (de styr just nu USA enligt dem). De räknar troligen in medlemmar inom det globala bankväsendet (Rotschild, Rockefeller, Morgan mfl…)

Saint Germain var mycket god vän med franske kungen Louis XV. Så mycket att det väckte konflikter vid hans hov. De och någon till kan ha bedrivit alkemi här, lite i skymundan. Det finns inga uppgifter om någon Saint Germain vid studium av Louis XV.
Och det gör det inte annars heller. Det är först alldeles nyligen jag hörde talas om den här historien (och jag anser mig inte helt obildad), det känns som att den har tystas ner.

Comte de Saint-Germain levde officiellt fram till 1784. Men han ska ha setts vid liv åtminstone 1821:

”I have seen Saint-Germain again,” wrote Comtesse d’Adhemar in 1821, ”each time to my amazement. I saw him when the queen was murdered, on the 18th of Brumaire, on the day following the death of the Duke d’Enghien, in January, 1815, and on the eve of the murder of the Duke de Berry.”

Och det finns vaga rapporter om att han ska ha setts också så sent som 1900, i Tibet. Ingen vet när Saint Germain dog.

Napoleons lakoniske ättling Napoleon III var även han fascinerad av Saint Germain. Han genomförde under senare delen av 1800-talet en omfattande utredning om honom, och dammsög alla källor och arkiv efter material om Saint Germain, vilket blev till en jättedossier. Dessvärre brann allting upp i det (för Frankrike) katastrofala kriget mot Preussen (som ledde till Pariskommunen). Det var nog synd. Där gick säkert mycket förlorat.

Nu tror du kanske jag har sagt allt, men du tar fel…

1875 grundade Madame H P Blavatsky det Teosofiska Sällskapet. Här utvecklades med åren en riktning som började omnämna ”The Ascended Masters”. De uppstigna mästarna. Här dyker Saint Germain upp igen, som ”The Chohan of the Seventh Ray”. Jag citerar:

“Saint Germain is Chohan of the Seventh Ray, the violet ray, of freedom, alchemy, justice, mercy and transmutation. He is the sponsor of the United States of America and the hierarch of the age of Aquarius, who comes bearing the gift of the violet flame for world change”

De uppstigna mästarna är kraftfulla andar, som levat som människor på jorden i en eller flera inkarnationer. Andra mästare i serien är t ex Buddha, Jesus och Konfucius. Saint Germain lär också ha inkarnerat som bl. a Platon, Christofer Columbus och profeten Samuel. Och en annan Bacon – Roger Bacon, under 1200-talet.

saintgermainTroligen är Saint Germain död vid det här laget, som människa. Men räkna inte bort honom för en sådan struntsak…

Kim Michaels, som jag omnämnt tidigare på denna blogg, är en kanal för de uppstigna mästarna. För den som väljer att tro så är det senaste vi i skrivande stund hört från Saint Germain,alias Francis Bacon, alias William Shakespeare, detta:

http://www.ascendedmasterlight.com/component/content/article/2-general/388-saint-germain

Kuriosa:
Det finns uppgifter om att Paracelsus genererade en profetia som möjligen förutspådde Francis Bacons uppdykande, ett tecken skulle vara en komet (den kom, när Bacon var 12 år gammal, vilken var den ålder då hans geni började låta tala om sig):

” When it comes, he predicted, it will be ”a harbinger” of a great renovation of society—”the coming revolution,” he called it. The comet would announce a presence of ”a marvelous being… who as yet lives not, and who shall reveal many things.” This being would be a master of all arts, bearing three divine gifts to change the face of the world”
Dessa tre ting kan ha varit:

” Bacon’s outer philosophical and scientific writings, the plays of Shakespeare, and his involvement with the Rosie-Crosse and Freemasonry”

Anm:
(”Lösa” citat  i den här artikeln kommer från websajter man hittar om man googlar ”Francis Bacon Shakespeare”, ”Bacon Saint Germain”, ”Saint Germain” osv.)
Här har vi några jag använt mig av:
http://www.ascension-research.org/germain.html
http://www.reversespins.com/supernova.html
http://home.att.net/~tleary/