Bevisens tid är förbi

Det är en fasligt intressant tid vi lever i. Sådant som vi alltid trott var sant, visar sig inte längre vara att lita på. Och det har uppstått ett slags ”urgency” i det, som skvallrar om ett kommande paradigmskifte. Mycket står på spel, och mycket kan hända…

Det handlar om vetenskap. Men i synnerhet om hur vi vet något, säkert.
Jag tror det är läge att börja med en liten tillbakablick: Hur uppstod vetenskap?

Den romerska Katolicismen höll Europa i ett järngrepp under medeltiden. Präster hade en fruktansvärd makt över folket, och det rådde en total stagnation under i princip 16-1700 år. Förföljelser, korståg, tortyr och inkvisition plågade vår värld.
Som jag tidigare nämnt var det romerska kejsare som trädde in som de första påvarna, och de blev Guds ställföreträdare på jorden. Vilket i allt väsentligt innebar att de VAR Gud. De hade makt att avgöra om du skulle hamna i himmelriket (som var där uppe), eller i helvetet (där nere). Under denna tid var jorden till att börja med platt. Från denna tid kommer uppfattningen att Gud är där uppe och Djävulen där nere, och det visar kanske hur inrotat i folksjälen det här är (och vilken stagnation som rådit). Det sitter i generna ännu.

Det uppstod en motreaktion. Det här måste få ett slut. Ur denna religionsdominerade värld bröt sig en skara ur. De studerade i första hand naturen och tog fasta på vad man själv kan veta, genom galileo-galileiexperiment och studier. De var de första vetenskapsmännen. Här hittar vi Kopernikus, Galilei och andra. Kyrkan höll efter dem med blåslampa, och det var en del som fick sätta livet till för det de sa. Allt som stred mot de bokstavligen uttolkade skrifterna var hädelse.
Galiei vågade hävda att man genom experiment kunde bevisa något som sant, vilket kyrkan såg som ett hot. Galilei tvingades av inkvisitionsdomstolen till offentlig avbön för sitt ”bisarra” påstående att jorden kretsar runt solen. Han fick dock ett ovanligt milt straff – husarrest resten av sitt liv.

Under dessa förhållanden startade vetenskapen. Det var en kamp mellan bevis och tro. Och den var bitter och mycket långvarig.
Vetenskapen vann stora segrar, det var mycket som kunde bevisas, och det var så klart och tydligt. Civilisationen gick framåt tack vare vetenskapen. Men striden var från början infekterad: Det var faktiska verkliga bevis mot vag tro som inte kunde bevisas utan fick kraft allenast genom prästerlig auktoritet. Den eventuella sanningen i religion var under alla omständigheter något som skedde på det inre planet.

Man kan alltså säga att vetenskap startade som en motreaktion.
Gjorde detta att vetenskapen från första början tog avstånd från det inre, som tankar, känslor etc, och överdrivet snävt fokuserade på en yttre objektiv verklighet?
Hur hade vetenskapen sett ut om denna konflikt aldrig varit? Hade den riktat in sig mera på oss människor och inte bara yttre ting?  Eller hade den då också berömt sig av att syssla med objektiv verklighet, skild från oss själva? Frågan är mycket intressant, inte minst med tanke på objektiviteten. Objektivitet som motreaktion låter inte så objektivt.

Vad jag vill påstå är att vetenskapens envisa hävdande av en objektiv verklighet, som vi själva inte har någon del i, är mera en konsekvens av denna konflikt än sann objektivitet.
(Det finns f.ö. stark anledning misstänka att själva orden objektiv och subjektiv uppstod under denna konflikt).

Den här utvecklingen har lett till ett vetenskapligt förakt för inte bara religion, utan för allt vad sinne, tanke och känsla heter. I den vetenskapliga världen existerar inte ens något sådant, det är subjektivt, kan inte bevisas. Verkligheten, menar vetenskapen, är en kliniskt avhumaniserad rymd, och vi människor är en produkt av denna, separerad från den.

Emellertid är det inte riktigt så här brutalt. Vi kommer till det sedan. Det jag talar om här är klassisk empirisk vetenskap. Den vetenskapliga metoden, som har sitt ursprung hos Isaac Newton. Här råder skillnad mellan materia och energi. De är inte samma sak.
I Newtons värld är allt solklart. Man utgår från ett antagande, utför en serie experiment för att finna faktorer som alltid upprepar sig, hittar kanske en matematisk formel för det, och man kallar detta bevis. Ett äpple som släpps faller till marken, och det finns en matematisk formel som visar hur det accelererar i fallet, den stämmer alltid, inte bara för äpplen utan alla objekt – det är ett bevis, inget snack, inget flum.

Det finns dock en annan sida hos vetenskapen. Albert Einstein skapade sin berömda formel E=mc2. Vad denna formel bevisar är att det är ingen skillnad mellan materia och energi. Allt är energi. Newtons modell håller inte längre. Som jag skrev om i ett tidigare inlägg har det gjorts experiment inom kvantfysiken där det bevisats att observatören aktivt kan påverka experient – i den objektiva verkligheten – med sitt sinne. Subatomära partiklar dyker upp ur tomma intet, beroende på om man tänker på det.
Det här torde vara vetenskapens största helgerån. Det här accepteras inte utan vidare, och det kan förklara varför dessa revolutinerande upptäckter haft så svårt att vinna acceptans.
Helgerånet är att det existerar ingen objektiv verklighet. Det är bevisat och därmed är bevisföring som hittillsvarande metod död. Det mänskliga sinnet påverkar alltid verkligheten.

Den ”objektiva verkligheten” är en mental box, som vetenskaparna gömt sig i, i snart 200 år.

En allvarlig och intressant konsekvens av det här, är att BEVIS INTE LÄNGRE FUNGERAR, över en viss nivå.
Vad ett bevis egentligen ÄR, om vi ser tillbaka på historien lite, är en garant för att det är fritt från subjektiv tro,  tanke. Att det existerar i den objektiva verkligheten.

Inom kvantfysiken börjar våra tankar på ett mystiskt vis interagera med den yttre verkligheten. Hur kan en inre tanke påverka en yttre partikel?
Jo, därför att

1. Det finns ingen gräns mellan ”inre” och ”yttre”!
2. Allt är energi. Även tankar.

Men, om vi går vidare inom kvantfysikens område inser vi snart att den gamla vetenskapliga metoden med bevis,  inte längre är tillämpbar. De bevis som man finner från och med nu är inte sådana bevis som det om äpplet som faller, utan det är bevis som man kan argumentera mot. Jag kan inte bevisa i en objektiv verklighet att en partikel dyker upp när jag tänker på det. Det enda som kan bevisas i den ”objektiva verkligheten” är mekaniska skeenden, och det är egentligen inga bevis heller, utan mera regler som fungerar inom ramen för vissa förutsättningar.

Fysiken är nuförtiden kluven i två läger. Och det intressanta är att det mycket liknar den gamla konflikten mellan kyrkan och vetenskapen.
Vi har det ”gamla gardet” inom fysiken som anser att fysiken håller på att spåra ur. De anser att kvantfysik är ett enda flum, inga bevis! De förföljer och smutskastar dess utövare. Vi har t ex Lee Smolin, aktad fysikprofessor, som nedlåtit sig till att svartmåla Einstein genom att raljera över bohemiska drag i hans karaktär och finna detaljer i hans personliga brevväxling som skulle kunna påvisa en obalanserad personlighet.
Vad hände med objektiviteten? Åt helsike med den. Nu använder man sin blotta auktoritet som professor till att driva igenom ”bevis” på något som uppenbarligen är subjektivt, av eget intresse. Ungefär som inkvisitionen en gång gjorde.

Vad lär vi oss av detta?
Har vi en bevis-fixering som är farligt överdriven därför att den har sina rötter i en emotionell konflikt? Som sitter djupt rotad ii våra gener?
Tvingar vi in oss själva i den ”objektiva verkligheten” och tror vi ÄR bara sånt som kan bevisas?
Jag tror bevis är till för passiva människor. Det finns inga bevis på något, förrän man själv engagerat sig och sökt på egen hand. Man kan aldrig passivt vänta på bevis. Vi måste överge det här tänkesättet. Det finns ingen ”objektiv verklighet”. Vad som finns är vårt medvetande. När vi höjer detta, ser vi vad som gäller. Utan bevis. Då kommer nästa stora steg i vår utveckling. Har jag lyckats bevisa något? Eller repeterar jag bara det jag sa i förra inlägget? 🙂

Annonser