Virtuell Identitet

neomatrix

I filmen The Matrix är det möjligt att vara i en virtuell verklighet. Det är en bra film, som Björn nyligen påminde mig om, och jag har nyss sett om den själv. Det här är dessutom en viktig film, för jag tror vi på ett sätt känner igen oss själva i den.

Datorspel kan vara väldigt fascinerande. Man kan dras in i en film, men inte som i ett datorspel, där man medagerar interaktivt i handlingen. Det kan gå överstyr, och många får problem med denna typ av spelberoende.

Man kan undra hur det här kan komma att utvecklas i framtiden. Jag tror det kommer att gå i riktning mot att fördjupa upplevelsen av totalt deltagande med alla sinnen i spelet. Det finns redan en sådan utveckling, med olika gimmickar som lurar hjärnan att tro att du är i spelvärlden, hel och hållen. Du har då bytt verklighet.

Jag ska inte gå in på några moraliska aspekter om ”vart vi är på väg” här. Jag tänkte i stället diskutera vad som sker med din identitet. Vad händer med den, i den virtuella spelvärlden?

Och om vi tar ut svängarna lite (eller ganska mycket), låt oss göra följande tankeexperiment:
Föreställ dig att du spelar ett sådant spel. Vi kan kalla det något, vi säger Virtual World.
Föreställ dig sedan att du i spelet glömmer det faktum att du är i en virtuell verklighet och att du en gång var i en riktig verklighet.
Eller du kanske försöker hitta tillbaka, men du har glömt hur tusan du kom hit! Scary…!
Och det får helt enkelt fortgå. Du måste leva i Virtual World (nu antar vi att det inte finns några sladdar att dra ur eller nåt), för alltid.

Vad händer med din identitet? Vem är du?

I Matrixfilmen blir den identitet man har ”in the Matrix” en sk residual self image. En mental projektion av ett digitalt jag. Ett eko av din sanna identitet, en rest.
Intressant. Särskilt med tanke på att du faktiskt måste ha kvar din fulla, sanna identitet någonstans.

I Virtual World har du nu två identiteter att välja på. En sann, en falsk. Men den sanna måste du nu börja förtränga, för du har glömt hur du kom hit och hur du tar dig tillbaka! Det här var en traumatisk upplevelse och du kan inte leva med detta medvetande om en sann hemvist du aldrig mer kan nå.

Du sänker din medvetandenivå, för att det virtuella livet ska bli drägligt. Men du måste också ha en identitet – om än falsk – för att inte bli galen, och du identifierar dig med datorspelfiguren, som har ett namn. Snart har du glömt ditt riktiga namn också. Du har alltid kvar en luddig föreställning om ditt riktiga jag någonstans i ditt undermedvetna, ett minne av att något stort och heligt gick förlorat, ditt riktiga jag. Du skäms, du är rädd, men du måste fixa det. Men alla val du gör här nu är ditt ansvar. Även om du tycker du bara gör vad du måste göra.

Spelfigurens ”identitet” blir nu din nya, sanna identitet. Den du tror är sann. Men du märker snart att den identiteten inte vilar på någon fast grund. Du är alltid hotad här, och för att känna säkerhet måste du på något vis bli bättre och starkare än de andra.

För det finns flera olycksbröder/systrar i den virtuella världen.
OK, ni bygger upp en tillvaro, ett samhälle här. Vi antar att det också går att sätta barn till denna värld
(det här tankeexperimentet inriktar sig bara på vad som sker med identiteten, och vi antar alltså att detta är en fungerande värld, en planet,  i alla avseenden).

506442182_a5738368f6

Du, och de andra som kom hit först, blir gamla. Men det finns några bland förstkomlingarna som bevarar minnet av något högre. Ett högre Jag, kanske också en Skapare till allt detta. De skriver ner sina tankar, och ni har nu en religion i den virtuella världen.

Vi antar nu att det går några miljoner år i Virtual World. De religiösa skrifterna finns kvar, men de har omtolkats, kopierats, modifierats i dunkla syften, anpassats till andra länder,  gått förlorade och omskrivits, censurerats…men de finns som sagt kvar, bevarade av en liten grupp eldsjälar.

Det finns också ett slags andligt sökande här. Med ”andligt” menas en tro på att det måste finnas en riktig, sann och odödlig identitet och att den här egoistiska Virtual World-identiteten måste vara falsk. Enligt den finns bara ett liv i Virtual World, sedan är det finito!

Det intressanta – och problematiska – är att Virtual World-identiteten är helt och hållet skapad i Virtual World. Men sökarna försöker förstå något som finns utanför Virtual World. Och din känsla av identitet styr dina tankar.
Vi ska inte säga att det är omöjligt, eftersom det finns en rest, ett eko, ett minne, av den sanna identiteten också nu, efter flera miljoner år. Hade den inte funnits hade det inte funnits några sökare. Det är just den här lilla resten av den sanna identiteten som försöker förstå tillvaron.

Det problematiska är att den alltjämt dominerande Virtual World-identiteten naturligtvis är helt övertygad om att Virtual World är allt som finns. Och det reagerar med stor rädsla inför de här nya tankarna, eftersom de skulle leda till döden för Virtual World-identeten. Det gör allt för att få kontroll över situationen.

Och dessutom är hela samhällsstrukturen i Virtual World byggt på ett offentligt anammande av denna identitet. Makthavarna i det här samhället har definitivt förträngt varje minne av någon sann identitet.
De andliga sökarna i Virtual World har upptäckt att de själva och de flesta andra, får energi från Skaparen, den universiella livsenergin. Med det finns de som inte kan få sådan energi utan måste stjäla den från andra. Det är kanske det som är maktbegär?

Men OK. Vi lämnar nu Virtual World. Vi får se hur det går sedan…

Hoppas du hittade tillbaka hit 🙂
Nu får du en mick i käften:
Känner du igen det här?
Är det så att vi själva lever i ett slags ”virtuell verklighet” här?
Finns det en högre verklighet från vilken vi egentligen kommer?

Vem är du?

Har vi här också en typ av identitet, egot, som är skapat i denna världen?

Men om du kommer någon annanstans ifrån, så är väl inte denna identitet du själv?

Enbart det faktum att det finns ett alternativ till den upplevda egobaserade identiteten bevisar att vi är andliga varelser och inte dödliga kroppsliga varelser.

When you know who you truly are, there is an abiding alive sense of peace. You could call it joy, because that’s what joy is: vibrantly alive peace. It is the joy of knowing yourself as the very life essence before life takes on form. That is the joy of Being – of being who you truly are.
-Eckhart Tolle