Dualismen

yin_yang

Allting är två. På gott och på ont.
Det hade kunnat vara enbart gott!
I universum förhärskar två urkrafter. I kinesisk filosofi kallas de Yin och Yang. I kristendomen (och troligen längre tillbaka) kallas de Alfa och Omega. Alfa är den expanderande kraften, Omega är den sammandragande. Det råder en perfekt balans mellan de två, och hade den inte varit perfekt så vore vi rökta allihop.

Vi lever mitt i en explosion. Big Bang, som expanderar universum. Utan Omegakraften skulle bara allting vräkas iväg utåt i ett kaos, men Big Bang smäller städat. Omega agerar som gravitationen, vilken gör att planeter kretsar runt solar på ett ordnat vis. Det är fantastiskt. Vi sitter här mitt i smällen och äter gåslever.

På en mera jordnära nivå genomsyras allting av en grundläggande tvåsamhet, eller polaritet, dualism. Som t ex man och kvinna. Här råder inget motsatsförhållande mellan de två polariteterna utan de kompletterar och förstärker varandra. I vart fall vet vi att det är meningen.
Det hade kunnat vara enbart gott med dualismen, då Gud är två, och om allt vore i balans också på jorden.

Alfa är porten mot andedimensionen, vårt ursprung. Här är I AM. Självet. Identiteten.
Omega verkar i den materiella världen, formens värld av objekt. Vår jordiska, fysiska tillvaro.
Allt som kommer in i formens värld är genast utsatt för Omegas sammandragande kraft. Den verkar nedbrytande. Berg vittrar, kroppar åldras, Babels Torn rasar…ingenting består i formens värld. Åtminstone inte som det är nu.

Det verkar som att Alfa och Omega (Yin och Yang) hela tiden är med överallt. På makronivå såväl som på mikronivå. Om vi är i full harmoni inom oss själva, vilket är meningen, råder balans mellan Alfa och Omega inom oss. Vi har en orubblig uppfattning om vår sanna identitet, eller Självet som det även kallas, och då faller allting annat på plats. Vi upplever frid och stillhet inombords. Alfa är positiv energi, identitet, kärlek. Och driften att expandera, utvecklas, BLI MERA. Omega ger oss den perfekta manifestationen här på jorden, näring och överflöd som genererar sig självt, ur ett generöst ymnighetshorn. Livet borde kunna vara så här. Eller hur?

Våra liv utspelar sig alltså i denna grundläggande dualism: Den andliga rymden och den materiella. Våra tankar och känslor emanerar ur den andliga rymden (ur vår identitet), och de kan manifesteras i något vi skapar i den materiella.

Den andliga rymden ligger högre i frekvens än den materiella. All manifestation i formens värld, den materiella världen, innebär en nedväxling  i frekvens. All materia är kommen ur en idé ur den högfrekventa rymden. Detta har också bevisats inom kvantfysiken, där subatomära partiklar förefaller dyka upp ur tomma intet beroende på om observatören tänker på att de ska göra det.

Tanken är skapande. Det går inte att ”bevisa att Gud existerar”. Vad som däremot går att bevisa är att allt är skapat.
All materia och energi (det är samma sak) i universum, kommer ur den högre rymden. Dvs Alfa. Alfa är medvetande.

Denna positiva polaritet jag nämner här, utgörande av den andliga resp materiella rymden, nödvändiggör existensen av ett självmedvetande.
Om vi däremot anammar ett strikt materialistiskt synsätt (förnekar den andliga sfären), och bestämmer att det är SANT, så skulle vi inte längre kunna ha ett självmedvetande.
Vi skulle degradera oss till stimulus-respons-varelser (också här sker en nedväxling i frekvens!) i den materiella världen, och inte längre ha en aning om vilka vi är, utöver de namn vi bär, och våra yrken.

Det här ville jag belysa i förra inlägget, Virtuell Identitet. Experimentet är att se (återskapa) problemet i en yttre modell, vilket gör det möjligt att lättare se det, att transcendera situationen.Vilket betyder att växla upp i frekvens (för det går också!), så att man ser det här hos sig själv. Höja medvetandet, helt enkelt, se bortom.

Vad som är problemet är alltså att vi i vår värld mer eller mindre har glömt, eller förnekar, existensen av den andliga sfären, Alfa. Då är Alfa och Omega inte längre i balans. Det blir för mycket av Omega!

Det betyder emellertid inte att Alfa är borta. Som universums grundläggande princip finns den alltjämt kvar även om vi förnekar det. Vad som sker är att den finns kvar – men vi upplever den i förvrängd form. Därmed förvrängs också Omega.

yinjang

När vi tappade kontakten med vår Sanna identitet uppstod rädsla. Nu är det rädsla som perverterar Alfa och Omega.
Vi bär ett undermedvetet minne kvar inom oss av vår identitet. Vi vet på något vis hur det ska vara. Men vi har lämnat Livets naturliga harmoni där polerna kompletterar varandra. För vi är rädda. Vi har en identitskris.

Nu uppstår det beryktade EGOT, vars väsen är identitetskris. Därför vill det identifiera sig med något som känns säkert.
Alfa och Omega kompletterar inte längre varandra. De är nu separerade, t o m i konflikt med varandra!

Nu har vi lagt grunden för vad som kallas det dualistiska medvetandetillståndet. Och vad de flesta menar (i andliga sammanhang) när det talas om dualism.

På en elementär nivå kan man säga att egot kan identifiera sig antigen med Alfa eller med Omega (de förvrängda formerna av dessa), och missar helt samspelet mellan de två.
Hurdana är dessa förvrängda former?
Alfa, den expanderande kraften, blir nu erövringslusta, lusten att kontrollera andra, utöva makt.
Omega, som är den sammandragande kraften , blir till ignorans, förnekande av ansvar och driften att gömma sig i sin egen lilla privata kokong. Försvara det som är MITT.
Tänk på det här ett tag.
Här är egots hjärta.
Det här är inte du. Men egot är en icke-reell rädslostyrd entitet som kan styra hela ditt liv. Du behöver bara bli medveten om det hos dig själv, så kommer det att försvinna.

Rädsla finns egentligen inte, men blir väldigt verklig när man inte vågar se den…

Du har ditt medvetna jag som är skilt från egot. Men det kan också identifiera sig med saker. T ex egot. Ofta gör det också det. I mer eller mindre grad. Och det är möjligen här du är nu? Du kan välja, om du ska följa egot, eller något högre, bättre.

Hur fungerar nu dualismen?
Jo, ser du: Egot kan nu bara se negativa polariteter, motsatsförhållanden som står i konflikt med eller utesluter varandra. Det är rätt mot fel, ont mot gott, högerpolitik mot vänsterpolitik, Gud mot djävulen, bra mot dåligt…etc, etc.
Och ju mera rädsla som finns med, ju mera benägna är vi att pendla mellan två extrempoler.
En kompis till mig meddelade att han skulle rösta på Sverigedemokraterna efter att han läst i tidningen om ett gäng invandrare som sparkat ner en äldre tant. Löser detta problemet? Blind var han för de andra problem som skulle uppstå (troligen långt värre), om Sverigedemokraterna fick makten.

Dualismen gör att vi ser inte längre kan se vad som är sant, rätt eller fel. Det är bara något i förhållande till dess motpol. Varje åsikt som framförs skapar automatiskt en motsatt åsikt. Varje reaktion framkallar en motreaktion.

Filosofen Hegel utarbetade något som belyser detta bra, det kallas den hegelska dialektiken: En tes skapar sin antites. Detta leder till en syntes (resultatet av konflikten mellan tesen och antitesen). Sedan blir denna syntes till en ny tes, till viken det skapas en antites….etc, etc. Det pågår hur länge som helst, i det oändliga.
Det finns ingen sanning! Det finns bara två läger som vart och ett är absolut övertygat om att de sitter på sanningen.

Dualismen gör att vi inte kan se helhet, sammanhang! Vi ser företeelser som väsensskilda från varandra och missar gemensamma nämnare. Vi tror t ex det finns något ”ont” som vi måste bekämpa. Det onda är DOM, VI är de som är schysta!
Låt oss då göra revolution, säger vi. Störta förtryckarregimen! Vi gör detta och kort därefter har vi ett nytt förtrtyck, oftast värre än det som var. Därför att det är egot som är förtrycket! Inte något eller någon där ute.

Det är farligt när allt är relativt. Men jag har nu antytt att det finns något absolut.
Och det gör det. Vi kommer aldrig fram till något genom att kasta oss in i dualistiska konflikter! För vi vet inte vad som är rätt och fel till slut. Vi har inget fotfäste.

I stället för att välja den sidan eller den, försök se en medelväg. Den vägen är inte en kompromiss mellan sidorna. Utan en väg du ser när du transcenderar upp ur det dualistiska medvetandetillståndet. Jag säger inte att det här är lätt. Likväl, har du en gång bara fått korn på att det skulle kunna existera ett uppvaknande ur den här drömmen, kan inget stoppa dig. Något inombords kräver sanning.

Men vad är då icke-dualitet? Non-duality som det populärt kallas? Det här med odelad enhet… nu är det ju alltid två, säger du..?
Balansen!
Det är som en åtta, ”8”. Den övre slingan i åttan löper genom den andliga sfären. Den nedre genom den materiella här på jorden.
I skärningspunkten, åttans centrum, har du balansen! Här har du det odelade Självet, The Sacred Now…!
Det är balansen vi är ute efter!

När vi lever i balans förstärker Alfa Omega, och Omega förstärker Alfa. Och allt som manifesteras i formens värld från och med nu, är kanske inte som alltid förr, underkastat Omegakraftens nedbrytning?
För nu är formen perfekt. Nu är frekvensen högre i formens värld. Det som skapas nu är permanent. Förändras aldrig. Vi har Stillhet. Livet på jorden är paradiset.

untitled

Virtuell Identitet

neomatrix

I filmen The Matrix är det möjligt att vara i en virtuell verklighet. Det är en bra film, som Björn nyligen påminde mig om, och jag har nyss sett om den själv. Det här är dessutom en viktig film, för jag tror vi på ett sätt känner igen oss själva i den.

Datorspel kan vara väldigt fascinerande. Man kan dras in i en film, men inte som i ett datorspel, där man medagerar interaktivt i handlingen. Det kan gå överstyr, och många får problem med denna typ av spelberoende.

Man kan undra hur det här kan komma att utvecklas i framtiden. Jag tror det kommer att gå i riktning mot att fördjupa upplevelsen av totalt deltagande med alla sinnen i spelet. Det finns redan en sådan utveckling, med olika gimmickar som lurar hjärnan att tro att du är i spelvärlden, hel och hållen. Du har då bytt verklighet.

Jag ska inte gå in på några moraliska aspekter om ”vart vi är på väg” här. Jag tänkte i stället diskutera vad som sker med din identitet. Vad händer med den, i den virtuella spelvärlden?

Och om vi tar ut svängarna lite (eller ganska mycket), låt oss göra följande tankeexperiment:
Föreställ dig att du spelar ett sådant spel. Vi kan kalla det något, vi säger Virtual World.
Föreställ dig sedan att du i spelet glömmer det faktum att du är i en virtuell verklighet och att du en gång var i en riktig verklighet.
Eller du kanske försöker hitta tillbaka, men du har glömt hur tusan du kom hit! Scary…!
Och det får helt enkelt fortgå. Du måste leva i Virtual World (nu antar vi att det inte finns några sladdar att dra ur eller nåt), för alltid.

Vad händer med din identitet? Vem är du?

I Matrixfilmen blir den identitet man har ”in the Matrix” en sk residual self image. En mental projektion av ett digitalt jag. Ett eko av din sanna identitet, en rest.
Intressant. Särskilt med tanke på att du faktiskt måste ha kvar din fulla, sanna identitet någonstans.

I Virtual World har du nu två identiteter att välja på. En sann, en falsk. Men den sanna måste du nu börja förtränga, för du har glömt hur du kom hit och hur du tar dig tillbaka! Det här var en traumatisk upplevelse och du kan inte leva med detta medvetande om en sann hemvist du aldrig mer kan nå.

Du sänker din medvetandenivå, för att det virtuella livet ska bli drägligt. Men du måste också ha en identitet – om än falsk – för att inte bli galen, och du identifierar dig med datorspelfiguren, som har ett namn. Snart har du glömt ditt riktiga namn också. Du har alltid kvar en luddig föreställning om ditt riktiga jag någonstans i ditt undermedvetna, ett minne av att något stort och heligt gick förlorat, ditt riktiga jag. Du skäms, du är rädd, men du måste fixa det. Men alla val du gör här nu är ditt ansvar. Även om du tycker du bara gör vad du måste göra.

Spelfigurens ”identitet” blir nu din nya, sanna identitet. Den du tror är sann. Men du märker snart att den identiteten inte vilar på någon fast grund. Du är alltid hotad här, och för att känna säkerhet måste du på något vis bli bättre och starkare än de andra.

För det finns flera olycksbröder/systrar i den virtuella världen.
OK, ni bygger upp en tillvaro, ett samhälle här. Vi antar att det också går att sätta barn till denna värld
(det här tankeexperimentet inriktar sig bara på vad som sker med identiteten, och vi antar alltså att detta är en fungerande värld, en planet,  i alla avseenden).

506442182_a5738368f6

Du, och de andra som kom hit först, blir gamla. Men det finns några bland förstkomlingarna som bevarar minnet av något högre. Ett högre Jag, kanske också en Skapare till allt detta. De skriver ner sina tankar, och ni har nu en religion i den virtuella världen.

Vi antar nu att det går några miljoner år i Virtual World. De religiösa skrifterna finns kvar, men de har omtolkats, kopierats, modifierats i dunkla syften, anpassats till andra länder,  gått förlorade och omskrivits, censurerats…men de finns som sagt kvar, bevarade av en liten grupp eldsjälar.

Det finns också ett slags andligt sökande här. Med ”andligt” menas en tro på att det måste finnas en riktig, sann och odödlig identitet och att den här egoistiska Virtual World-identiteten måste vara falsk. Enligt den finns bara ett liv i Virtual World, sedan är det finito!

Det intressanta – och problematiska – är att Virtual World-identiteten är helt och hållet skapad i Virtual World. Men sökarna försöker förstå något som finns utanför Virtual World. Och din känsla av identitet styr dina tankar.
Vi ska inte säga att det är omöjligt, eftersom det finns en rest, ett eko, ett minne, av den sanna identiteten också nu, efter flera miljoner år. Hade den inte funnits hade det inte funnits några sökare. Det är just den här lilla resten av den sanna identiteten som försöker förstå tillvaron.

Det problematiska är att den alltjämt dominerande Virtual World-identiteten naturligtvis är helt övertygad om att Virtual World är allt som finns. Och det reagerar med stor rädsla inför de här nya tankarna, eftersom de skulle leda till döden för Virtual World-identeten. Det gör allt för att få kontroll över situationen.

Och dessutom är hela samhällsstrukturen i Virtual World byggt på ett offentligt anammande av denna identitet. Makthavarna i det här samhället har definitivt förträngt varje minne av någon sann identitet.
De andliga sökarna i Virtual World har upptäckt att de själva och de flesta andra, får energi från Skaparen, den universiella livsenergin. Med det finns de som inte kan få sådan energi utan måste stjäla den från andra. Det är kanske det som är maktbegär?

Men OK. Vi lämnar nu Virtual World. Vi får se hur det går sedan…

Hoppas du hittade tillbaka hit 🙂
Nu får du en mick i käften:
Känner du igen det här?
Är det så att vi själva lever i ett slags ”virtuell verklighet” här?
Finns det en högre verklighet från vilken vi egentligen kommer?

Vem är du?

Har vi här också en typ av identitet, egot, som är skapat i denna världen?

Men om du kommer någon annanstans ifrån, så är väl inte denna identitet du själv?

Enbart det faktum att det finns ett alternativ till den upplevda egobaserade identiteten bevisar att vi är andliga varelser och inte dödliga kroppsliga varelser.

When you know who you truly are, there is an abiding alive sense of peace. You could call it joy, because that’s what joy is: vibrantly alive peace. It is the joy of knowing yourself as the very life essence before life takes on form. That is the joy of Being – of being who you truly are.
-Eckhart Tolle

Ignorance As Bliss

0ignorance

Ignorance Is Bliss har blivit västerlandets livsstil. Jag vill inte gå så långt som att säga att det är en ny religion, även om den troligen försvaras av sina utövare (hur man nu utövar Ignorance), på samma sätt, kanske med jämförbar ilska. Jag är själv en utövare av livsstilen, så jag ska inte komma här och ”predika” något. Men eftersom jag har föresatt mig att vara öppen för allting, måste jag försöka ifrågasätta min egen ignorans, vilket inte är så lätt!

Vad ÄR egentligen ignorance (ignorans)? Jag ställer frågan eftersom jag upplever definitionen missvisande.
Ignorance betyder nämligen enligt Dictionary.com ”The condition of being uneducated, unaware, or uninformed”.

Verbet ignore betyder dock ”refuse to take notice of”. På svenska: Att inte bry sig. Ignorera.
Är en okunnig person alltid en person som inte bryr sig, som vägrar att ta notis om saker? Jag ställer inte upp på det. Det är fler än jag som har haft huvudbry med det här.
Substantivets definition betecknar ett ofrivilligt tillstånd, medan verbets definition inför en viljemässig handling, ett val. Konstigt!
Och samtidigt otäckt, då en lingvistisk vändning möjliggör att man generellt kan benämna outbildade och okunniga människor på ett nedsättande vis – de är ignoranta, oavsett om det beror på tvingande omständigheter!

Nej, om ignorera är en självvald handling, då måste ignorans vara ett självvalt tillstånd. Vare sig man minns det valet eller inte…
Men rätta mig gärna här, detta är ju en diskussion och ingen predikan…

Ignorans är – för mig – ett tillstånd där man tillägnat sig ett slags mental lathet. Man har parkerat på en viss medvetandenivå. Man tar inte det ansvar som behövs för att höja den nivån. Över en viss gräns bryr man sig inte, man släpper ansvaret och det känns skönt. Man är ju inte mer än människa. Det innebär att vi alla (de allra flesta i alla fall) i någon mån är ignoranta. So, what’s the problem here?

Jo. Att man inte bryr sig över en viss gräns betyder inte att man är saligen befriad från världen ovanför den gränsen (det vore ju perfekt!). Världen är komplex, och vi är här. Vi är ständigt tvungna att ta ställning och fatta beslut, även om det är över gränsen. Vad gör vi då?
Stödjer oss på auktoriteter? Litar blint på vad ”bättre” människor säger? Och blint var ordet. Vi ser inte. Vi tappar bort oss själva i all informationen, alla bekymmer, straggel och strul. Vi märker att vi är utsatta. Vi blir tvungna att blint lita på världen därute i stället för att själva vara med och göra världen till något att lita på.

Problemet är helt enkelt att vi inte mår bra av att ignorera.  Då skapar vi ett tillstånd där vi inte räcker till. Rädsla uppstår, som ligger där som ett molande bakgrundstillstånd.

05-11-05-fear-ignorance-hate

Att ignorera är att skapa ett tillstånd där man är rädd för ”överheten”. Det beror på att ”överheten” genom historiens gång alltid haft ett intresse av att hålla folket i ett tillstånd av lämplig ignorans. Lydnad är inte möjlig utan ignorans. Krig är inte möjligt utan ignorans.
Auktoriteter bestämmer vad som är rätt och fel för att du är ignorant.

Det är ett högt pris vi betalar för denna lilla ”Bliss” när vi använder Ignorance för att få den. Det är som liknelsen: ”Det är som att kissa i byxorna. Det är varmt och gott i början, men sedan blir det ohållbart.”
Vi inser efter hand att vi inte kan ignorera någonting. Är det t o m så att vi blir offer för det vi ignorerar? Identifierar vi oss med vår värld därute, vårt liv därute, vår ”story” där jag spelar en taskig roll? Är det bara en illusion att tro man är fri, därför att man inte bryr sig?

”Men nu får du väl lägga av! Man kan ju inte bry sig om ALLT!”
Nej. Men man kan ta vara på sig själv. Det där livet, kaoset, rädslan därute ÄR INTE DU.
”Jaja, sån där bullshit igen. Världen ser ut som den gör oavsett hur filosofiska tankar jag har om den!”
Men du ignorerar ju världen därute? Varför är den då ett bekymmer? Vad bryr du dig egentligen om?
”Alltså. Nu är det så här: Jag lever mitt liv, va. Jobbar på fabriken, och sen på lördag, då går jag på sportbaren och ser på United med polarna. DET är viktigt. Det bryr jag mig om.”
Det är ett av de få ögonblick då ”Ignorance Is Bliss” funkar? Efter ett par öl på sportbaren på lördan? Några få minuter? (Bäst jag avbryter den här dialogen nu, innan han slår ihjäl mig…)

Jag sa att man kan ta vara på sig själv. Det är inte att vara självisk. Jag talar om något annat nu. Om man ska förändra världen måste man börja med att förändra sig själv. Om man ska hjälpa någon annan måste man först hjälpa sig själv. Om man inte redan står på så stadig grund att man kan hjälpa någon annan.
Det här är buddhistisk visdom.

Det är inte världen där ute som är problemet. Det är din upplevelse av den som är problemet.
Men jag vet. Det är inte lätt att ta till sig sådana här tankar. Jag har inte heller begripit dem fullt ut. Men jag vet att det finns mycket att lära, och att nyckeln till ALLT du kan önska dig finns inom dig. Det finns inget där ute som du behöver för att vara lycklig.

Motsatsen till att ignorera är att bry sig. Att verkligen bry sig är att TA ANSVAR.
Ta ansvar över sig själv. Nu menar jag inte direkt att sköta jobbet och gå till tandläkaren.
Ta fullt ansvar över dina negativa tankar. Ta fullt ansvar över din egen rädsla. Hitta din sanna identitet. De flesta har identifierat sig med sitt liv. Men du är inte ditt liv. Du är du.
Förstå att det inte är YTTRE åtgärder som ska vidtas. Det är INRE.

Det inre styr det yttre! Du kan inte ändra det som sker. Men du kan ändra din upplevelse av det som sker. Och det är det som spelar roll. Kolla gärna upp John Sherman igen! Han är så enkel.

Ignorance Is Not Bliss
Ignorance Is Evil.

That’s what the word ignorant basically means: ignore-ant. It implies there is that which always is present, but is being ignored, whether knowingly or not.
– Peter Francis Dziuban

Look at yourself.

Antropolis och den nya eran

antropolis11

Vår medbloggare Svensson har skrivit en bra bok. Jag vet att den är bra därför att jag har läst den. Jag ser mig inte kapabel att recensera den, vilket utan tvivel skall ses som ett hälsotecken, jag säger helt enkelt att den är mycket läsvärd. Och det är mycket som avhandlas på de här 205 sidorna. Den är dessutom skrivet på ett språk som nästan blir till ett sinnestillstånd – och ett behagligt sådant, som man längtar tillbaka till. En och annan gastronomisk utflykt hinns med också, vilket inte är fel, inte minst för undertecknad. Och om man säger så här: Inget är så viktigt att vi inte hinner med det som trots allt gör livet värt att leva, och det säger något om attityden hos författaren. Det finns en lättsamhet i framförandet som dock inte saknar stora djup! Aktuell är den också, då en konflikt belyses som borde vara av stort intresse då den berör oss alla. Den som råder mellan det teknisk/materialistiska synsättet, kontra det andliga/filosofiska/religiösa. Enklare uttryckt: objektivitet versus subjektivitet. Eller ännu enklare (uttrycket från Antropolis): Teknik mot ande

Finns det egentligen något objektivt? Man kan möjligen säga att det gör det, men bara inom vissa gränser. Lennarts bok berör det på ett tankeväckande sätt. Jag har å min sida skrivit lite om det i mitt inlägg Fysiken, mystiken och Nuet, och den som vill ha mera på benen kan också se Kim Michaels video ”The ongoing revolution in human consciousness” (videon ligger utlagd här till höger, klicka på ”Kim Michaels”).

Det finns två sidor i denna (ofta frustrerade) strävan efter det som är ”riktigt”. Om man letar i vetenskapen landar man definitivt i tiden före Einstein (som vände upp och ner på det mesta). Om man letar på den andliga sidan hittar man dogmatisk kristendom – allt annat är ”New Age” och subjektivt flum. Och det finns definitivt mycket flum inom New Age, som man klarar sig utan. Det är nog så att varje stor lärdom kommer med sin svans av parasiter och lycksökare som vill göra sig en hacka på folks godtrogenhet.

Men det är en brutal generalisering att avfärda New Age i sin helhet. Det går inte. Och ser man närmare på det märker man att New Age påfallande ofta är Old Age!  Ofta enormt mycket äldre än vår dogmatiska kristendom. Einstein är svår att bortförklara, särskilt som när hans upptäckter leder till sammanträffanden inom Buddhismen, och som klart visar att vår tillvaro inte är materialistisk. Det finns högre tillstånd av medvetande, och varande. Men samhället sitter ännu så hårt fast i ekonomiska strukturer och profittänkande. Detta ”tänkande” ser helst en materialistisk livssyn och vill gärna bromsa de nya vindarna. Det är det kanske viktigt att förstå? Det är endast vår ökade medvetenhet som kan bringa fram den nya eran av samarbete, i stället för konflikt. Och insikt i vår sanna natur.

Det behövs ingen konflikt mellan teknik och ande. Det finns ett samarbete mellan de tu, som egentligen är alldeles uppenbart.