Om kärlek

Det här inlägget följer logiskt på det förra. Och bland det vi fått med oss från det förra inlägget är att rädsla och kärlek aldrig kan existera samtidigt (tack, Fredrik).
Är de då varandras motsatser? Och för den delen, nog kan de väl samexistera??

Om man antar att de kan existera samtidigt, föreställ dig då en konflikt mellan å ena sidan en kärleksfull part, å andra sidan en rädd part.
Blir det en konflikt överhuvudtaget?
Eller är konflikt möjlig endast då bägge parter är rädda? Jag lämnar dessa frågor så länge…

Kärlek är inte bara kärleken mellan man och kvinna. Eller kärleken mellan förälder och barn. Jag menar den kärlek som skulle kunna vara där. Ofta är det i stället så att rädsla smyger sig på och skapar kontrollbehov. Och rädslan att förlora allt, givetvis. Rädslan för döden finns i bakgrunden och sätter käppar i hjulet för kärleken.
Vad vi upplever som kärlek är den kärlek vi kan uppleva genom egot?

Den här kärleken håller sig gärna och oftast till den egna familjen. En gräns går mellan familjen och världen där ute. Då finns en konflikt mellan de därute och det egna. Egot lever av konflikt. Jag menar nu nödvändigtvis inte en situation av strid utan det vardagliga problemskapande som egot ständigt är involverat i, som kan förstöra den sanna kärleken. Konflikt som markering av åtskillnad.

Jag definierade rädsla i förra inlägget som separation från Gud. Nej, jag har inte kommit på det själv. Definitionen kommer från Neale Donald Walsch’s bok Samtal med Gud. Faktiskt en bok alla borde läsa, om inte annat för att den totalt urkorkade bild av Gud de flesta har (inklusive jag själv), inte KAN bli mer korkad, så du har troligen inget att förlora på att läsa den. Och det är häftigt. Och det är inte djävulens verk. Låt aldrig rädsla tala om för dig vad som är djävulens verk. Du måste själv kolla vad som finns bakom väggen.

Separation från Gud betyder också separation från varandra. Och därmed tron att vi kan göra någon annan människa illa utan att vi själva far illa (också Walsch). Och att vi i grunden faktiskt är rädda för varandra. Mer eller mindre. På en skala från lätt blyghet till ren skräck.

Det här är så märkligt. Som barn ÄR man bara. Totalt spontan och öppen. Pratar med precis alla. Man är ärlig och nyfiken på allt. Tiden står stilla. Man är en del av något stort. Men när man växer, och egot hugger tag i oss igen (ja, jag säger igen), blir det nästan så att vi måste börja träna oss för att överhuvudtaget fungera socialt! Är det inte detta otroligt märkvärdigt?
Det som är så otroligt efterfrågat i vuxenlivet – social kompetens – det bemästrade man som barn!

Detta ljuva tillstånd man lever i som barn, är – tror jag i alla fall – ett tillstånd av sann kärlek. En mycket sannare kärlek än den man senare blir kapabel till. Visualisera tanken att om egot aldrig skulle koppla på, och vi alla växte upp med detta ”naiva” tillstånd, hur skulle världen se ut då? En värld där rädsla inte existerar? Där kan inte finns några hierarkier, inga maktmänniskor som kontrollerar. Inga krig. Inga gränser som bevakas.

Det här ”naiva” lilla barnet ser inga gränser. Det finns ingenting som det utestänger.
En vuxen person i detta tillstånd skulle troligen ta ett större ansvar än en normal vuxen idag. Och ansvar är något vi måste ha. Jag såg en intervju med en indian (medicinman) i USA, som sa att det talas alltid bara om rättigheter. Rättigheter, rättigheter, ingen nämner någonsin order ansvar. Han talade om regeringen och politiken.

Kärlek skulle alltså vara samklang med Gud. Och ingen separation mellan människor. Gud är alla människor, som en. Ingen kan behandla någon illa utan att skada sig själv. Kärlek är att VARA i livets flöde, utan behov av att kapa åt sig något, att skära av, stänga in, vakta, stjäla, kontrollera. Ingen rädsla helt enkelt.

Det är också att vara i samklang med naturen. Tar man från naturen måste man också ge något tillbaka. Inte göra som den vite mannen, bara frossa och exploatera.
Medicinmannen jag nämnde talade om hur de vita talar om fisk, som en resurs. Fisk är ingen resurs, det är familj, menade han. Vilken underbar inställning!
Allting hänger samman, det går inte att skilja från något från helheten. För då är det inte längre helt. Och vi söker faktiskt helhet.

Tomas DiLeva sjunger att vi har bara varandra. Det är fint sagt. Men det är ett stadium. Nästa stadium är att inse att vi ÄR varandra. HAR betyder att det kan tas ifrån dig, eller hur? Men inget kan tas ifrån oss. Vi ÄR alltid. Det är egot som skapar illusionen av död.

Jag vill nu att vi återgår till de inledande frågorna: Är kärlek och rädsla varandras motsatser? Är konflikt möjlig endast då bägge parter är rädda?

Här händer något mystiskt.
Om kärlek och rädsla är motsatser, och vi ska hantera dessa i vår relativa (dualistiska) värld, måste vi kunna se en konflikt mellan dem, som alla andra motsatsförhållanden, som rätt och fel, flitighet och lathet, moral och förfall, ont och gott, osv…

Men kärlek och rädsla kan inte existera samtidigt. Konflikt kan bara råda mella två parter som bär på rädsla. Vad betyder detta?

Kärlek är inte av denna världen. Jag menar den värld vi skapar med våra egon. Inte den sanna kärleken. Inte den kärleken som är enhet, icke-separation. Den kärleken är inte relativ, den är absolut. Inget absolut kan existera i en relativ värld. Något absolut kan bara existera utanför en relativ värld.

Något absolut, i form av den spontana kärleken i ett barn, kan emellertid befinna sig på jordklotet. På jordklotet behöver inte betyda att det är i den relativa världen!

Den relativa (dualistiska) världen är en upplevelse, Inte verklighet!
Den relativa världen är en kollektiv upplevelse, en illusion, en överenskommelse, en hypnos,  skapad av våra egon! Men vi ser inget annat!!

Egots näring är konflikt, och det är allt vad egot skapar i slutänden. Därför är all politik, religion, våra tankar, allting – konflikt. Det är alltid en konflikt mellan två parter, rätt eller fel, oftast blir det ”det som är minst fel” man håller sig till.

Men allt är fel! Tills vi kan backa tillbaka, se oss själva. Se utanför illusionen, hypnosen. Då skymtar du det som kallas Nuet. Eller kanske Tao. Gud. Det som ÄR. Stillheten runt allt. Space. Där finns den sanna kärleken. Det är en högre vibration. Ett annat medvetandetillstånd, här var du kanske en gång, som barn. Minns du det?

Kärleken har ingen motsats.

Annonser

10 thoughts on “Om kärlek

  1. Rollercoaster skriver:

    Mina tankar om det här dyker upp och försvinner om jag inte präntar ned dem allt eftersom.

    En konflikt mellan en kärleksfull part versus en rädd part? Nej, det funkar inte. Konflikten kvarstår, men inte dessa emellan, bara inom den rädda.

    Kärlek ”överhuvudtaget”. Den kärleken röstar jag på. I mina yngre dagar extrafräste jag burgare på ett Sibyllaställe, och en dag i veckan på den tiden satte jag punktligt ner min bakdel i väntan på min psykologs ankomst till det föga utsmyckade väntrummet. Hon, psykologen, tittade underligt på mig då jag yppade min dåvarande yrkeskodex: Jag vill att mina kunder lämnar hamburgerhaket gladare än när de kommer dit.

    Kan detta vara så svårt att vare sig förstå eller inse att jag vill bjuda någon annan person på den glädje jag själv känner?

    Barn. Barn har låtsaskompisar. Barn fantiserar. Barn föds till denna världen med outgrundliga ögon. Och barn leker. Jag minns själv att jag gjorde det. Plockade ut mina få leksaker från utdragslådan under sängen, dukade upp med skålar av vatten, bomullstussar, små sameklädda plastdockor och en och annan helnaken – och försvann i ett annat skådespeleri.

    Oj, sedan drar du på utav attan, Perra. Många utropstecken blir det. Jag fattar vad du vill säga. De flesta sitter nerdrattade på sina arslen i egot. Därför skapar vi slaveri, krig, landsgränser och staket runt villatomten. Men kära du; ge mer utrymme för den kärlek som faktiskt finns. För här på jorden finns massor av den varan. Jag skiftar i frekvens alltför mycket och väl ofta till en lägre. Även om jag råkar vara av gudomligt stoff behöver jag lite uppmuntran när jag tycker mig bara vara av jord kommen.

    /Rolle

  2. Perra J skriver:

    Hej igen Rolle!

    Jag bara ”lät pennan gå” när jag skrev det här inlägget. Jag har närmat mig nåt enormt stort här, det känner jag.
    När jag säger att Kärlek är inte av denna världen menar jag att den inte finns i den relativa världen.
    Men den relativa världen håller på att luckras upp. Det absoluta skiner igenom mycket, på sina ställen. Det är den kärlek som finns.
    Det skulle inte kunna gå att skapa en bubbla HELT utan kärlek. Den skulle kollapsa omedelbart. Där finns en ”spärr” i universum. Det finns alltid korn av kärlek. Poeterna kan se dem, och bygga nåt av dem.
    Men du måste vara öppen. Det är ett val att följa egot. Hur automatiskt och självgående det än verkar.

    Jag försöker alltså att öppna oss för medvetandet att det FINNS en absolut, ovillkorlig kärlek, om vi bara lägger ner ego-spelet. Väcker inte detta ett stort hopp?
    Om man påminns om detta gång på gång, kommer ”dipparna” då Rolle tycker sig vara blott jord, att bli allt grundare och kortvarigare.
    Engagera dig i det här. Ha inte attiityden att du ”behöver” saker och ting, som uppmuntran. Skapa uppmuntran. Som du gjorde i gatuköket. Men inte bara i det yttre nu. I det inre. Skapa din egen uppmuntran. Men du kan skapa genom att bara betrakta.

  3. Rollercoaster skriver:

    Ja.

    Och ja.

  4. fredrik skriver:

    Om jag slutade tänka, då skulle jag bara lyssna på dig Perra!
    Ja, å Jenny Li förstås…

    Ska jag fortsättningsvis välja ämnen åt dig?….

    (Förresten spelar jag + trio i Göteborg den 13 & 14 mars!)

    Fredde

  5. Perra J skriver:

    Fredrik!
    Allt vi strävar efter är att sluta tänka!!!

    Tja, det brukar bli bra när du väljer ämnen, vi kan kanske sätta det i system?

    Ska du spela i Götet? Var?

  6. fredrik skriver:

    Restaurang KoM på Olivedalsgatan, fredag 13/3 kl 20
    Pelikanteatern, lördag 14/3 kl 19

    Hoppas du kan komma!

  7. Perra J skriver:

    Tack Fredrik!
    Jag hade just underrättat mig själv medelst din nya sajt/blogg (snyggt!!)
    Det låter kanon! Klart jag kommer!

  8. Svensson skriver:

    ”Kärlek är inte av denna världen, kärlek har ingen motsats”…

    Bra sagt.

    ”True love stories never have endings” hörde jag själv nyss.

    Svenska språket räcker inte till; ”kärlek” täcker inte allt. Grekiskan hade för sin del tre ord: ”afrodite” för världslig kärlek, ”eros” för själarnas kärlek, och så ”agape” för den eviga, himmelska kärleken.

  9. Perra J skriver:

    Svensson, välkommen hit!
    Jag måste snart lämna datorn, så jag hinner inte skriva så mycket nu…
    Jag tror nog det jag menar med Kärlek i detta fall är den högre aspekten, kanske Agape? Inte den jordiska kärleken som är mer eller mindre kontaminerad av rädsla, och som är ”villkorad”.

    Men jag ska fundera, återkommer senare! Tack för kommentar!

  10. Svensson skriver:

    Ja visst är det agape man menar när man snackar andlig kärlek, gudomlig kärlek, evig, obetingad kärlek.

    Sedan har ”agape” lite onaturlig klang, det har inte vunnit hävd hos oss här i norr. Så visst kan man säga ”kärlek, jag lever i kärlek” om man menar Guds omtanke, folk fattar väl av sammanhanget.

    Jag har personligen inga svårigheter med att använda ordet. ”Love, baby, love, that’s the secret” som Louis Armstrong säger i början av ”What A Wonderful World”. – Ja tänk så kul att tolka om gamla kärlekssånger (tema ”Afroditekärlek” för att snacka grekiska) till andlig kärlek (”agape”)…

    Man har inte roligare än man gör sig 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s