Om kärlek

Det här inlägget följer logiskt på det förra. Och bland det vi fått med oss från det förra inlägget är att rädsla och kärlek aldrig kan existera samtidigt (tack, Fredrik).
Är de då varandras motsatser? Och för den delen, nog kan de väl samexistera??

Om man antar att de kan existera samtidigt, föreställ dig då en konflikt mellan å ena sidan en kärleksfull part, å andra sidan en rädd part.
Blir det en konflikt överhuvudtaget?
Eller är konflikt möjlig endast då bägge parter är rädda? Jag lämnar dessa frågor så länge…

Kärlek är inte bara kärleken mellan man och kvinna. Eller kärleken mellan förälder och barn. Jag menar den kärlek som skulle kunna vara där. Ofta är det i stället så att rädsla smyger sig på och skapar kontrollbehov. Och rädslan att förlora allt, givetvis. Rädslan för döden finns i bakgrunden och sätter käppar i hjulet för kärleken.
Vad vi upplever som kärlek är den kärlek vi kan uppleva genom egot?

Den här kärleken håller sig gärna och oftast till den egna familjen. En gräns går mellan familjen och världen där ute. Då finns en konflikt mellan de därute och det egna. Egot lever av konflikt. Jag menar nu nödvändigtvis inte en situation av strid utan det vardagliga problemskapande som egot ständigt är involverat i, som kan förstöra den sanna kärleken. Konflikt som markering av åtskillnad.

Jag definierade rädsla i förra inlägget som separation från Gud. Nej, jag har inte kommit på det själv. Definitionen kommer från Neale Donald Walsch’s bok Samtal med Gud. Faktiskt en bok alla borde läsa, om inte annat för att den totalt urkorkade bild av Gud de flesta har (inklusive jag själv), inte KAN bli mer korkad, så du har troligen inget att förlora på att läsa den. Och det är häftigt. Och det är inte djävulens verk. Låt aldrig rädsla tala om för dig vad som är djävulens verk. Du måste själv kolla vad som finns bakom väggen.

Separation från Gud betyder också separation från varandra. Och därmed tron att vi kan göra någon annan människa illa utan att vi själva far illa (också Walsch). Och att vi i grunden faktiskt är rädda för varandra. Mer eller mindre. På en skala från lätt blyghet till ren skräck.

Det här är så märkligt. Som barn ÄR man bara. Totalt spontan och öppen. Pratar med precis alla. Man är ärlig och nyfiken på allt. Tiden står stilla. Man är en del av något stort. Men när man växer, och egot hugger tag i oss igen (ja, jag säger igen), blir det nästan så att vi måste börja träna oss för att överhuvudtaget fungera socialt! Är det inte detta otroligt märkvärdigt?
Det som är så otroligt efterfrågat i vuxenlivet – social kompetens – det bemästrade man som barn!

Detta ljuva tillstånd man lever i som barn, är – tror jag i alla fall – ett tillstånd av sann kärlek. En mycket sannare kärlek än den man senare blir kapabel till. Visualisera tanken att om egot aldrig skulle koppla på, och vi alla växte upp med detta ”naiva” tillstånd, hur skulle världen se ut då? En värld där rädsla inte existerar? Där kan inte finns några hierarkier, inga maktmänniskor som kontrollerar. Inga krig. Inga gränser som bevakas.

Det här ”naiva” lilla barnet ser inga gränser. Det finns ingenting som det utestänger.
En vuxen person i detta tillstånd skulle troligen ta ett större ansvar än en normal vuxen idag. Och ansvar är något vi måste ha. Jag såg en intervju med en indian (medicinman) i USA, som sa att det talas alltid bara om rättigheter. Rättigheter, rättigheter, ingen nämner någonsin order ansvar. Han talade om regeringen och politiken.

Kärlek skulle alltså vara samklang med Gud. Och ingen separation mellan människor. Gud är alla människor, som en. Ingen kan behandla någon illa utan att skada sig själv. Kärlek är att VARA i livets flöde, utan behov av att kapa åt sig något, att skära av, stänga in, vakta, stjäla, kontrollera. Ingen rädsla helt enkelt.

Det är också att vara i samklang med naturen. Tar man från naturen måste man också ge något tillbaka. Inte göra som den vite mannen, bara frossa och exploatera.
Medicinmannen jag nämnde talade om hur de vita talar om fisk, som en resurs. Fisk är ingen resurs, det är familj, menade han. Vilken underbar inställning!
Allting hänger samman, det går inte att skilja från något från helheten. För då är det inte längre helt. Och vi söker faktiskt helhet.

Tomas DiLeva sjunger att vi har bara varandra. Det är fint sagt. Men det är ett stadium. Nästa stadium är att inse att vi ÄR varandra. HAR betyder att det kan tas ifrån dig, eller hur? Men inget kan tas ifrån oss. Vi ÄR alltid. Det är egot som skapar illusionen av död.

Jag vill nu att vi återgår till de inledande frågorna: Är kärlek och rädsla varandras motsatser? Är konflikt möjlig endast då bägge parter är rädda?

Här händer något mystiskt.
Om kärlek och rädsla är motsatser, och vi ska hantera dessa i vår relativa (dualistiska) värld, måste vi kunna se en konflikt mellan dem, som alla andra motsatsförhållanden, som rätt och fel, flitighet och lathet, moral och förfall, ont och gott, osv…

Men kärlek och rädsla kan inte existera samtidigt. Konflikt kan bara råda mella två parter som bär på rädsla. Vad betyder detta?

Kärlek är inte av denna världen. Jag menar den värld vi skapar med våra egon. Inte den sanna kärleken. Inte den kärleken som är enhet, icke-separation. Den kärleken är inte relativ, den är absolut. Inget absolut kan existera i en relativ värld. Något absolut kan bara existera utanför en relativ värld.

Något absolut, i form av den spontana kärleken i ett barn, kan emellertid befinna sig på jordklotet. På jordklotet behöver inte betyda att det är i den relativa världen!

Den relativa (dualistiska) världen är en upplevelse, Inte verklighet!
Den relativa världen är en kollektiv upplevelse, en illusion, en överenskommelse, en hypnos,  skapad av våra egon! Men vi ser inget annat!!

Egots näring är konflikt, och det är allt vad egot skapar i slutänden. Därför är all politik, religion, våra tankar, allting – konflikt. Det är alltid en konflikt mellan två parter, rätt eller fel, oftast blir det ”det som är minst fel” man håller sig till.

Men allt är fel! Tills vi kan backa tillbaka, se oss själva. Se utanför illusionen, hypnosen. Då skymtar du det som kallas Nuet. Eller kanske Tao. Gud. Det som ÄR. Stillheten runt allt. Space. Där finns den sanna kärleken. Det är en högre vibration. Ett annat medvetandetillstånd, här var du kanske en gång, som barn. Minns du det?

Kärleken har ingen motsats.