Om rädsla

Jag har blivit ombedd att skriva ett inlägg om rädsla. Jag vet inte om det är för att det ligger så mycket rädsla i luften nu – groende ur ekonomikris, depression, klimatförändringar och konspirationsteorier – eller för att det är ett viktigt fenomen som är värt att studera.

Jag har dock bestämt mig för en sak, och jag säger det redan nu: Jag kommer inte att sprida någon rädsla här. I stället kommer jag att försöka – i den mån jag kan – att söka rädslans ursprung. Jag är intresserad av människan och hennes situation. I detta intresse är jag öppen för precis allting. Jag utestänger inte något.

Rädsla behöver inte alltid vara något negativt. Stephen King har skapat sig stor berömmelse med hjälp av sin rädsla (han är nämligen rädd själv, har han sagt i en intervju), och rädslan är en naturlig del av oss, en mekanism som hindrar oss att utsätta oss för livsfara.
Låter det riktigt, det sista jag sa? Jag skrev det av ett slags automatik, för det kändes så rätt.

Men jag tror inte det. Rädslan är inte alls en naturlig del av oss. Det är nonsens.
Rädslan är ett symptom på att något är fel.
Ett symptom på att vi är otrygga. Att vår kontakt med det vi upplever som identitet, hemvist, kärlek, är hotad eller har gått förlorad.

Men rädslan är en del av egot. Och vad egot består av, vad det har skapats ur.
Jag vet att det talas mycket om egot på den här bloggen, som om alla vet vad det är.
(det är nåt mera än att bara vara ”självisk”…)
Jag har försökt beskriva egot i nästan alla mina inlägg. Det är kort sagt ett slags autopilot, som gör att man inte tar fullt ansvar för sitt liv. Egot är det som vill sätta gränser. Och känna sig säkert bakom dessa gränser. Vad som sker bortom gränserna skiter det i.
Det är egot som reagerar med vrede eller rädsla när något hotar gränserna. Framför allt vill egot ha kontroll och säkerhet. Helst så mycket att det känner sig lite överlägset andra. I sin utsträckning handlar det om makt.

Det som är intressant är att man väljer att använda sitt ego. Och att det faktiskt är möjligt att permanent göra sig av med egot. Då är man inte längre rädd.

Man kan också välja att identifiera sig till nästan 100% med det. Detta är att låta de mörka sidorna av jaget ta över. Don’t try this at home.

Det är tack vare egot som det kändes så rätt att säga att rädslan är en naturlig del av människan. Därför att de flesta som aldrig reflekterat så mycket på egots existens och inte är medvetna om det, naturligtvis måste tro att egot är en naturlig del av oss.
Och det finns en hoper definitioner på vad egot är. Vad jag menar med egot är det andliga perspektivet på det. Det finns något ordspråk som lyder ”anden är villig men köttet är svagt”, och det är ”köttet” jag menar. The carnal mind. Det som gör oss till dödliga, begränsade människor. Men vi är andliga varelser.

Om man inte anlägger det andliga perspektivet på vad egot är (som te x vissa filosofer gör),  så går det fel. Då blir egot en del av karaktären, av identiteten, och då finns det ”bra sidor” med egot. Och rädslan blir en naturlig del av oss. Om du inte kan se dig som en andlig varelse måste du köpa rädslan.

Rädslan är ett symptom på att något är mycket fel. Kan det då vara något fel med tron att vi är bara vår kropp, och dödliga människor? Jo, det är fel. Felet är egot.

Och se på världen. Du ser länder, med gränser. Gränserna är kontrollerade. Gör du något dumt reagerar landet med vrede mot dig. Och här är prestige viktigare än något annat. Prestige är godis för egot. Världen är en bild av oss själva. Världen har blivit såhär därför att vi själva är såhär. Det finns också ett kollektivt ego!

”Nej, du har fel! Det är VI som formas av denna ruttna värld!”
Då säger jag att din spegelbild ler mot dig först när du ler mot spegeln. Universum är en spegel. Om du ändrar på dig kommer din omgivning att ändras. Om du ändrar ditt inre, kommer det yttre att ändras.
 
”Men Darwin säger att vi formas av yttre betingelser”
Jag tror helt enkelt Darwin leder oss vilse. Evolutionen ser inte människan som andlig varelse utan som ett djur. Det är inte så svårt att förstå det när man betänker att religionen på den tiden (som Darwin fick fajtas med) bara torgförde rigid trohet på en bibel full av motsägelser, en påtvingad doktrin som inte gick att utveckla åt något håll.
Men människan är något mera än ett djur, utan självmedvetande. Människan kan
vara något mera än instinkter.

Kristendomen (men de var säkert inte de första) har lyckats med att ge folket en yttre Gud när han borde vara en inre. Och här ligger rädslans rötter.
Jag tror att rädslan i den djupaste grunden är ett symptom på separation från Gud.

Ur den rädsla som uppkom i separationen från Gud, skapades egot. Egot blir en ”ersättare” för Gud. Egot är som en självständig entitet, som har sin egen överlevnadsinstinkt.
För att egot inte ska känna rädsla, kan det bara göra en sak: Att medelst yttre ting och yttre åtgärder  skaffa sig en känsla av säkerhet.

Och när egot har erhållit denna säkerhet, vill det också – som sagt – mycket gärna ha kontroll. Det vill helt enkelt ha makt, och om inte, så i varje fall en känsla av att vara bättre än andra.
Men om du lyckas se ditt eget ego, och försöker göra dig av med det, märker du att det har makt över dig.
Men du håller med mig om att du KAN behärska dessa ”lägre sidor”? Att det här är inget som är nödvändigt att ha? Att du skulle kunna besegra egot?

Det här är allvarliga saker. Om vi ser på historien märker vi denna maktlystnad hos totalt egostyrda diktatorer som t ex Hitler.
Vad var deras yttersta mål? Världsherravälde! Därför att DÅ är man Gud! Då har man nått maktens mål. Och egostyrda diktatorer av samma kaliber som Hitler finns idag, men de använder mera sofistikerade metoder.

Det är livsfarligt att se Gud som en yttre makt. Därför att det finns människor som raskt kan se till att utnyttja det mot dig, genom att ställa sig mellan dig och Gud och försöka kontrollera dig med rädsla.
Det är faktiskt så att hela det konceptet – alltså Gud som yttre makt – är uppfunnet av egofixerade förtryckare.

”Säg som det är, Gud har övergett oss. Vi är här för att vi förtjänar det…”
Nej. Gud är här, nu. Men du vågar inte vara HÄR NU? Du måste fortsätta låta egot köra livet åt dig. Eller?
Gud är du själv! Inte ditt ego! Och Gud straffar dig inte. Du straffar dig själv!!

”The moment you enter the Now with your attention, you realize that life is sacred. There is a sacredness to everything you perceive when you are present. The more you live in the Now, the more you sense the simple yet profound joy of Being and the sacredness of all life.
Most people confuse the Now with what happens in the Now, but that’s not what it is. The Now is deeper than what happens in it. It is the space in which it happens”
-Eckhart Tolle

”Men om Stephen King skulle bli av med sitt ego, då skulle han inte kunna skriva som han gör längre?”
Vet inte. Men jag vet att han skulle bli enormt mycket lyckligare…

Annonser

14 thoughts on “Om rädsla

  1. fredrik skriver:

    Godmorgon Perra, julafton för mig när du skriver om viktiga saker. Jag minns än mina nätter i torpet i blekinge, vintern 2001. Min mamma hade gått bort (klivit över) och jag fann inte mycket mening. Min far hade gett mig en bok i julklapp, som jag började läsa om kvällarna. Samtal med Gud. Den boken satte verkligen fart i mig. Det var verkligen hjärtats berättelse. Äntligen en sann sådan. Och vi behöver verkligen, dagligen, de här sanna orden för att hålla fokus. För att släppa vad som är falskt. Egostyrt.
    För mig är din skrift en förlängning av vad som skrivits i Samtal med Gud-böckerna.
    Och som det stod där: kärlek och rädsla är två krafter som ALDRIG kan existera samtidigt.
    Så, naturligtvis, en krönika om kärlek är väl att vänta från Dig nu!

    Vänligen

    Fredrik

  2. Björn skriver:

    Tack för detta inlägg!
    Detta är din berättelse om rädsla. Är du redo att släppa den? … 🙂
    …. nej, men ärligt talat. Jag gillar det du skriver även om jag inte håller med om allt.

    Det finns en aspekt av rädsla som intresserar mig alldeles särskilt. Är vi beredda att dö för sanningen? Jag menar ett sorts moraliskt mod. Låt mig ta ett exempel från min värld. Det har nu kommit fram att största delen av de billigare kopior av läkemedel som säljs i Sverige tillverkas i fabriker i Indien som har en skrämmande dålig miljöpolicy och släpper ut massor av gifter. Problemet är att generika-företagen vägrar lämna ut uppgifter om vilka fabriker dom anlitar. Det var ett svenskt forskningsteam som fick ta del av dessa uppgifter mot att de lovade att inte avslöja några detaljer.

    Nu sitter jag alltså hela dagarna och säljer läkemedel som jag vet är en miljökatastrof. Problemet är att jag inte vet exakt vilka. Jag vill minnas att det var över hälften. Detta är FEL. Nu skulle jag, om jag var orädd, kunna göra en stor affär av detta. Jag skulle kunna avkräva svar från Apoteksledningen på hur vi kan finna oss i detta. Jag skulle kunna kalla landstinget för hycklare som använder våra skattepengar för att sälja läkemedel som är en miljökatastrof. Skriva insändare om detta, bråka en massa. Göra mig väldigt obekväm. Men något håller mig tillbaka. Vad?

    Jag vill behålla jobbet. Jag vet att jag, om jag tar den här striden, kommer att bli tvungen att backa. Det blir en Davids kamp mot Goliat. Jag har för lite på fötterna. Jag kommer behöva leta efter kunniga jurister och journalister som vill föra den här kampen med mig. Det kommer kräva en massa jävla hårt jobb och precis när jag närmar mig någon typ av seger kommer jag tystas ned. Är det värt det frågar jag mig?
    För om jag inte går de sista stegen är hela jobbet om intet.
    Man väljer sina strider heter det. Detta är toppen på ett isberg. Jag tänker på Zeitgeist-filmerna. Världen är genomrutten om vi öppnar ögonen.

    Vad gör jag i det här läget. Jag säger, någon annan får ta den striden. Känner du igen dig? Någon som är bättre lämpad. Någon som har mer på fötterna. Jag orkar inte. Det finns saker jag brinner mer för.

    Jomen det sista är sant. Jag brinner för att gå till roten med allt detta. Känslan av separation. Känslan att behöva tjäna snabba pengar till priset att utnyttja indiska fabriker som grisar ned miljön. Där har du roten.
    Att mot alla odds segra och få apoteket och landstingen att sluta sälja dessa läkemedel vore att dra upp ett ogräs utan roten.

    Så säger jag till mig själv. Är jag rädd?
    Hur ser du på detta?

  3. Perra J skriver:

    Fredrik, tack för det du säger. En krönika om kärlek känns ju logisk ovanpå detta! Ska börja fila på det. Nåt blir det.
    Jag har läst de böckerna jag med, och jag tar en del inspiration från dom.

    Det ligger ett underbart hopp i det du säger: Kärlek och rädsla kan aldrig existera samtidigt. Låt detta smälta in.

  4. Perra J skriver:

    Hej Björn, tack!
    Självklart håller du med mig om ALLT jag skriver!
    Om jag är beredd att släppa rädslan? Är nog inte där än…
    Men det är viktigt att man inte låter sig svepas med av yttre strid och föra en hopplös kamp. Bättre att söka en klippa att stå på.

    Låter märkligt det du säger om läkemedlen. Vad är det för typ av läkemedel?
    Konkurrerar de med jättar, som t ex Pfizer? Läste en artikel om att dessa jättar håller på att bli lika impopulära som tobaksbolagen. Höll just på att säga nåt mer om vad jag tycker om läkemedelsjättarna, men inser att jag snackar med en apotekare…:-)

    För även om det är ”äkta vara” i fråga om läkemedlen, är det ofta rena knarket för människor, så skada sker ändå. Och det gäller inte bara apoteksbranschen utan ALLA oss andra som jobbar, eller köper varor och tjänster, vi kan inte undgå att gynna tvivelaktiga intressen! Ingen kan det! Du kör kanske bil? Det grisar ner miljön det med.

    Jag förstår ditt resonemang, och såhär är det många som känner nu. Man vill ha kvar jobbet. Men av orsaker jag nämner ovan, det är bara dumt att spela ut det kortet mot dig själv. Och som du säger, du får inte med dig roten. Jag läste nånstans att om världen ska förändras nu, måste den förändras inifrån. Om många människor bara höjer sitt medvetande, kommer saker att rätta till sig. Det är en magi i detta som ingen maktelit kan göra något åt.

    Du kan förresten få länken till artikeln jag såg, den kan nog intressera dig även om det är några år gammalt: http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/5/547/733.pdf

    Det lär vara en till Zeitgeistfilm på G (eller om den kommit redan): Love or fear heter den. Vet inte om jag törs se den…

  5. Jennyli Gustafsson skriver:

    ”Om Världen ska förändras nu måste den förändras inifrån”. Jag håller med Perra. Många tror att förändringar sker i det yttre, eller att dem börjar där. Men jag är övertygad om att alla förändringar börjar inifrån. De tar form i det inre först. Jag hör eller ser många som talar just om detta på internet. Vi måste agera. Vi måste göra något, sätta ner foten, protestera, samla namnunderskrifter, insändare, mm. Men än en gång, den verkliga förändringen börjar inifrån. Det är inom oss den sanna förändringen sker. Är vi inte villiga att förändra oss själva tror jag inte vi har förmåga att förändra någonting i det yttre, har förmåga att omsätta förändring hos andra.

    Det här med rädsla är ett intressant ämne. Hur skulle jag beskriva rädsla. Jo jag skulle säga att all rädsla och oro grundar sig i en enda rädsla. Den yttersta rädslan hos människan är rädslan för att dö. Denna rädsla ligger till grund för all annan rädsla så som jag ser det. Det som är skräckinjagande är allt som har med döden att göra. Hur är detta möjligt. Den största illusionen som vi människor tror på är att livet tar slut när vi dör. Det finns ingen död utan endast ett stort antal födslar. Den största illusionen i skräckens tidsålder är illusionen om döden. Så fort vi inser att det inte finns någon död slutar vi vara rädda. Om det inte finns någon död, vad ska vi då vara rädda för?

    När du föreställer dig en sak som du är rädd för tror jag att du kan härleda denna känsla till rädslan för att dö. All oro bottnar i rädslan för att dö. Du oroar dig för att förlora jobbet, för att inte hitta något jobb, för att det ska hända dina barn något, för att bli sjuk, för att det ska hända din familj eller dina vänner något, för att det ska bli krig, svält eller annan nöd, ekonomisk kris. Alla dessa rädslor bottnar i en rädsla för att dö. Om vi ser krasst på det.

    Och vi människor är både kropp och själ. Kroppen är ändlig men själen är evig. Det är som du säger Perra att kroppen har sin överlevnadsinstinkt och egot är en sedvanlig benämning då läbbiga däggdjursinstinkter kommer på tal. Dock är sanningen att klättrandet på tråden medvetandegör oss om att vi reser oss upp på två ben och sedan lyfter vi från marken med hjälp av två vingar. Vi når högre höjder och får ytterligare perspektiv på tillvaron men vi är fortfarande skapade till däggdjur.

    När allt kommer omkring tror jag att vi behöver egot. Vi behöver ha den där överlevnadsinstinkten. Dock tror jag att kraften i instinkten/rädslan är orimlig i förhållande till faran som hotar oss. Det är därför så många människor är stressade och utbrända idag. Människokroppen reagerar alltid som om det vore livsfara. Det adrenalin som pumpas ut när en stressfaktor uppenbaras är i proportion med en livshotande fara, även om det handlar om en liten, liten kris. Kroppen kan inte avgöra skillnaden. Adrenalinpåslaget blir alltid maxat oavsett hur stor ”faran” är. Detta är en överlevnadsinstinkt som vi bär på i våra gener sedan urminnes tider.

    Fara är alltid förknippat med hot mot vårt liv. Precis som om livet vill gardera sig mot det värsta för säkerhets skull. Jag tror att samma princip gäller när jag säger att all rädsla bottnar i rädslan för att dö. Skapelsen är rädd om sig själv. Den fysiska delen av skapelsen är ju inte evig. Dock blir proportionerna orimliga och det vi skulle kunna lära oss är att hantera denna dödsångest genom att veta att det inte finns någon död. Dock undrar jag hur stor tröst det är att säga till någon som just förlorat en nära anhörig, att det inte finns någon död. Det är ju oerhört uppenbart för denna person att det finns en död. Själen dör inte men kroppen gör det och det är detta vi ser och det är därför det är så svårt att ”ta död på” illusionen om döden. Det som döden är liknar mer det sköna klivet upp ur geggan. När vi lämnar det gamla bakom oss. När vi lär oss dö en liten bit varje dag så lär vi oss att leva.

    Egot skulle kunna förknippas med satan, eller hur, och den idioten är vi ju rädda för. Men då är vi ju rädda för oss själva. När vi inser att vi själva är satan lär vi inte ha något att vara rädda för längre. För precis som någon sa, i det ögonblick vi ser satan i ögonen då försvinner han. I det ögonblick vi genomskådar honom, eller oss själva, försvinner kraften som kommer ur okunskapen. I det ögonblick som vi ser kluvenheten hos oss själva försvinner kluvenheten. När kluvenheten, eller dualismen försvinner så lär vi oss att kriser skapar vi själva och därmed rädslor.

    Så kluvenheten försvinner i samma ögonblick som rädslan. Att lära sig tala med Gud är samma som att lära sig tala till satan. När jag lärt mig låta satan uttrycka sig kommer upptäckten kasta ljus över mörkret. Då finns inget mörker längre. Tala med mörkret och mörkret försvinner. När jag upptäcker min mörka sida då låter jag ljuset falla över den. Då finns inte mörkret längre. När jag låter ljuset falla över döden ser jag utan tvivel att sanningen om livet är att det finns ingen död. Precis som sanningen om Gud är att det finns ingen jävul. Eller precis som sanningen om ljuset är att det finns inget mörker och precis som sanningen om kunskapen är att det finns ingen okunskap.

    Som vanligt har jag säkert sagt samma saker som vad ni har gjort, bara med andra ord. Och som vanligt vet jag inte vart jag ville komma med min kommentar, bara en känsla att jag ville kommentera.

    Tack för ett bra inlägg 🙂

    Jennyli

  6. Perra J skriver:

    Och tack för en bra kommentar Jennyli!

    Det är fler än du som tror att vi blir av med överlevnadsinstinkten om vi blir fria från egot!
    Jag tror att ni som säger detta blandar ihop egot med autonoma nervsystemet. Att jag befriar mig från egot betyder inte att jag kliver ut framför en spårvagn det första jag gör. Men som jag sa, det finns två definitioner på egot, varav den ena kommer ur en filosofisk/vetenskaplig ådra.
    Min definition kommer ur den andliga ådran. I det fallet är egot en rätt kass överlevnadsinstinkt – det SKAPAR ju döden!
    Överlevnadsinstinkten behöver inte rädsla. Den behöver närvaro, alertness…

    Det ego jag talar om är definitivt inte oss själva, på något vis alls. Läs mitt nya inlägg…

  7. Jennyli Gustafsson skriver:

    Hej
    Den här länken hade Anna lagt ut på Samtal med Gud – forumet. Jag tyckte det var ett kul sammanträffande. 🙂

    http://samtalmedgud.multiply.com/video/item/1

    Jennyli

  8. Björn skriver:

    Hej Perra!
    Jo, det är som du säger – det finns tvivelaktiga intressen – och eftersom allt hänger ihop så ingår det i allt. Det är som med pengar. Det finns inga rena pengar. Pengar från JAK-banken eller andra etiska banker är lika smutsiga JUST på grund av … ENHET. Och som du säger, om man inte får med roten kan man lika gärna låta det vara…. en insikt som inte alls leder till passivitet, för man gör ju saker ändå, varje dag, man kan faktiskt ställa bilen och bojkotta smutsiga läkemedel osv. …. ändå … och man kan göra allt man kan för att höja sitt eget medvetande. Det kan man göra…. eller låta ske … eller hur man väljer att tala om detta det största äventyret av alla.

    Min fråga var inte om du släppt din rädsla. Jag frågade om du kan släppa din berättelse om rädsla. Det är skillnad. Att släppa behöver inte heller betyda kasta bort. Det går ju inte. Dessa berättelser har aldrig varit våra från början. Vi kan varken skapa dem eller förstöra dem. Dom skapas. Men vi kan släppa dom. Där finns nyckeln.

  9. Björn skriver:

    Jennyli!
    Tack för intressanta synpunkter och vacker ordsymfoni.

    Till både Jennyli och Perra och alla som läser här!
    Den där videon med Neal som Jennyli länkade till är en diamant. Han blir bara enklare och visare och mänskligare för varje år denne underbare man. Dessa 8 minuter påminde mig om så många bra saker.

  10. Perra J skriver:

    Hej
    Jennyli, den var bra, den där videon! Rädslan är aldrig sann.
    Björn, jag tror jag kan se en viss distans till min berättelse. Absolut. Alla dessa berättelser var aldrig våra från börja. Vi kan lika gärna släppa dem. Tänkmaskinen.
    Det är hela egot. Nu ser du det själv! Du som har sagt att egot måste vara kvar…

    Om världen ska förändras nu, går vägen genom att komma över vår egen rädsla. Då måste världen förändras inifrån. Alternativet är sedvanlig konflikt. Egot kan inte lösa världens situation just nu. Det blir en röra av alltihop.

  11. Rollercoaster skriver:

    Hej där.

    Får jag lov att uttrycka min kärlek till ditt sätt att uttrycka dig i skrift? (Tack, tack, tackar så mycket.) 😉

    Det här med att erkänna sin rädsla kan sitta långt inne. Faktiskt liknar det alkisjobb. Från att inte överhuvudtaget tänka sig att man är rädd till att komma till insikt om att … vafan, det är ju det jag är. När så det damoklessvärdet ramlat ner i huvvet på en så att det klyvs mitt itu så ska man inte rädas. Vare sig kaos, blod eller an instant sense of lost IQ. Låt det blöda bara. Skallen klarar sig och skulle den inte så är det i alla händelser så att du klarar dig.

    Visst tusan är jag rädd. Ibland är jag så rädd att jag verkar orädd. Kanske. Fåfängligt nog letar jag fortfarande efter det här himla inre lugnet, tänker att där skulle jag få en andlig multipelorgasm som heter duga. Tänkte på det här senast i eftermiddags då däcken på min gamla bil slet E4:an. Det uppenbarade sig några ytterst vackra berg på min färd, och faktiskt önskade jag mig dit. Till det urstilla, tidlösa, never ending. Efter ett tag dök tanken ner och berättade för mig att jag aldrig kommer att hitta ro genom att glo. ”Men vaFAAN dårå..!”

    Ibland är det skönt med distans. Den kan få ens tillkämpade muskler att lyssna lite mer till det somliga kallar magkänsla. När jag gör det så blir jag så skönt vilsam i mellangärdet. Detta varseblir jag i hög grad.

    Puss till dig, Perra.

    =)

    /Rollercoaster

  12. Perra J skriver:

    Nämen! Gamle Rolle!! Tjena!

    Tack för komplimang!
    De här bergen du nämner har du inom dig. Du kan åka dit, klättra upp på dessa berg i fysisk mening, men du hittar inte det du tänkte.
    Vi uttrycker oss i ord. Kan inte göra så mycket annat. Ord kan bli tjatiga, och man kan tycka ”nu kan vi det där”. Det är mycket tjat om ”inom dig”. Stå över den reflexen att tycka det. Look at it. Se dig själv. Se alla reflexer. Tyck inget. Bara se.
    Gud är betraktaren. Om du är helt ärlig och otillrättalagd i detta Look at your self, händer något. Gud är betraktaren. Du. Tittaren måste vara ärlig. Det du tittar på får vara vad det är just nu.
    Sherman. Jag vet. Jag tipsade dig om att kolla upp det. Ge det en chans. Det är så häftigt.

  13. Perra J skriver:

    Och här är en till mycket bra video med Walsch:
    http://samtalmedgud.multiply.com/video/item/10

  14. Jennyli Gustafsson skriver:

    Ja den var verkligen bra Perra. Tack!
    Jennyli

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s