Avkrok

 

2009:02:26: 23:51: En avkrok innan ögonblicket

Vem vill se? Vem vill höra? Ropade någon?

Ett kalldrag sveper förbi. Spricka i väggen.

Huset gonar sig slappt i lera

Men våningen spjärnar emot

Någon vill se det här. Men jag är i vägen

Klockan gör före. Tickar i sig oandad luft

Jag går efter, rädd för bakhåll

Det här borde skrivas ner.

Annars finns det inte

Jag vill skriva ner, att inget finns

Och exakt var

Skicka det i flaskpost

En storhet vill hitta

Denna avkrok

Och avslöja den

Fylla tomrummet jag tenderar att fatta

Men tappar bort

Just innan ögonblicket

Friheten

Det finns så många fängelser
där mänskor spärras in
Dom värsta är väl dom som saknar galler
– Mikael Wiehe

Friheten är det dyrbaraste vi har. Friheten är något vi måste vara tacksamma för, därför att inte alla har den. Vi ska vara tacksamma över att få bo i ett land som Sverige, där vi får göra som vi vill. Vi får åka vart vi vill, och vi får säga vad vi vill, utan att bli arresterade.
I Kina, te x, är det inte så. Eller i Nordkorea. Och historiskt sett: i Sovjetunionen, eller i Nazityskland var det defintivt inte så. Det är diktaturer jag har radat upp här.

Under dessa mörka epoker har vi i Sverige levat nästan som om vi inte fanns, bakom vår neutralitet. Vi har inte stuckit ut på något sätt. Vi lät tyska trupper genomfara landet under krigsåren, vi sände tillbaka frihetslängtande flyktingar till Sovjet, i den makabra baltutlämningen 1946. Är det därför vi har vår frihet? Förutom att Palme kanske retade en och annan har Sverige varit ett ganska obemärkt land. Gäller det att inte reta någon? Tja, vi vet ju vad som hände med Palme…

Det ska å andra sidan sägas att om alla länder agerade som Sverige, då fanns det inga krig. Kan man säga så? Nä. Sverige agerar som de gör därför att det finns krig. Krig är vi rädda för. I Sverige sköter vi vårt. Vi vill inte ha med era krig att göra.
Sverige har blivit som svenskarna är mest. Skygga, tråkiga, grå små skuggor, som sköter sitt och skiter totalt i andra. OK, jag kan hjälpa dig då, om det inte är farligt. Och om det inte kostar mig nåt. Det var elakt. Och jag är ju svensk själv. Njaä, jag är faktiskt halvfinne.

Min finska mormor, som jag aldrig kunde tala med därför att jag aldrig lärde mig språket (jag är uppvuxen i Sverige), smugglade en stor skinka genom julnatten utanför finska Oulu under vinterkriget. Hon blev stoppad av en trupp soldater. Skinkan bar mormor under kappan framtill, så det skulle se ut som om hon var havande. Det hindrade dock inte en av soldaterna att stöta till med det bajonettförsedda geväret. Soldaterna blev tydligen så glada över den skinkan att min mormor fick fortsätta i frihet.

I krigets Finland tog man hand om varandra. Man hjälpte varandra att överleva i den smällkalla krigsvintern. Friheten var satt på spel. Man kunde inte ta den för given. Och även efter kriget är det nog lite så här. Det är en annan öppenhet gentemot varandra. Att vi svenskar ofta är illa sedda här, är en annan sak.

Det är när vi tvingas inse att livet måste fortsätta trots att vi är rädda, som vi lär oss att se varandra. Då går kanske rädslan att leva med? När alla sköldar har spruckit och vi måste fungera tillsammans och inte längre kan leva separerade från varandra?

Men vi svenskar är rädda för rädslan! Vi skyr all konflikt!
Och hur fria ÄR vi då egentligen, i Frihetens Land? När vi har förverkligat den högsta drömmen om frihet, och haft fred i århundraden, dessutom tankefrihet, yttrandefrihet, självständighet, när vi har ALL frihet, när vi har ett drömland, får vi då ett land som Sverige??

Vad är det för frihet vi har? Frihet från varandra?
Har vi spunnit in oss så totalt i våra separata kokonger att vi inte ser varandra?
Där det bara handlar om att skaffa sig ännu mera yttre ting. Och pengar. Så jag inte behöver jobba. Så jag kan åka jorden runt, bara fest resten av livet. DET är frihet, det! Friheten är bara nåt mer, som man ska köpa hela tiden?

Men vi är inte fria. Vi sitter i fängelse. Vi är varandras fångvaktare.
Individen rutas in och definieras, det är tydligast i arbetslivet men det slår ofta igenom i familjen, överallt. Teatern tilltar med ökat avstånd från varandra, och det är ofta en grym teater. Ett falskspel. En maskerad där inga masker behövs, vi ser inte varandra ändå.

Har du upplevt när du pratar med någon, att den du pratar med inte låter dig vara den du är? Han/hon har en förutfattad mening om dig, han har satt dig i ett fack (ett fängelse), och han har redan en så klar uppfattning om vad du kan förväntas säga, att han inte lyssnar? Du har fått en etikett på dig, och den etiketten är det han bollar med, i stället för att lyssna på dig.
Och han släpper inte ut dig ur det fängelset. Då skulle han inte ha kontroll.

Företagen styrs av aktieägarnas förväntningar. Aktiekursen kontrolleras av förväntningar. Och individen måste göra det han förväntas göra. Kanske över förväntan. Men inte för mycket över förväntan.

Det berömda egot vill ha säkerhet, kontroll och gärna prestige (och egentligen – men det nämner vi bara inom parantes – makt)
Det ekonomiska systemet och allt det innefattar, är rigida strukturer av stagnation.
I detta system blir individen som en aktie (ett företag). Det betyder inget vad individen går för, utan det som är avgörande är det du förväntas gå för.

Är detta frihet? Vad tycker du?

Man kan sätta en etikett på det här, säga ”Ja, men det här är ju kapitalism!”
Bara det? Hur gick det då med kommunismen? Var inte kommunisterna också människor med egon? Är inte såväl kapitalismen som kommunismen komna ur samma rot?  Det handlar bara om en sak: GREED.
George Orwell skrev en utomordentlig liten bok om detta, Animal Farm (Djurens Gård). Bara 90 sidor, men ack så läsvärt.

Men. Det här är viktigt: Vi är alltjämt fria att läsa Orwell. Det kan komma tider då Orwell, och t o m det jag skriver här, räknas som samhällsfientlig propaganda, och blotta innehavet av den bestraffas med ond död!
Eller tror du att vi är  så ”civiliserade” nu, att det aldrig mer skulle kunna hända?

Vad är ”civiliserade”? Någon luddig föreställning om världen därute? Blir du arg förresten, när du läser detta? Då är det kanske ditt ego som reagerar? Look at yourself.

När Jesus från Nasaret kom till judarna, trodde många av dem att han skulle befria dem från det romerska förtrycket. Det sades ju att en ”befriare” skulle komma. Men Guds Son anlände ridande på en åsna.
Och  han började i stället bråka med judiska kyrkan. Han utmanade fariséerna och de skriftlärde.

När de insåg att  han aldrig skulle leda en här mot romarna tog de avstånd.

För även religionen (Kristendomen), liksom det ekonomiska systemet, var (och är!) rigida strukturer av stagnation. Där det hålls kontroll. Och där det – även här – handlar om människor med egon, som sätter sig på en piedestal, över folket. Och vaktar sina positioner.
Kristendomen av idag är inte längre det maktredskap den en gång var, men likväl lever alltjämt det rigida i systemet kvar.
Säger du något som inte stämmer överens med församlingens förväntningar, blir du snabbt måltavla för en ilska som kan anta fantastiska dimensioner.  Jag säger inte att det alltid är så, men det är minerad mark.

Jag har därför ett ”riktmärke”: När Gud försvaras med ilska, då är något fel.

Men den här makteliten, som kör skiten ur folket, i vilken form det vara må, genom Gud eller Mammon, är de fria? De har ju all makten, alla pengarna, det kan göra vad dem behagar!
Tja, vad tror du? En sak är klar: Friheten för dem är väldigt, extremt faktiskt, beroende av yttre ting och yttre omständigheter.
Kände du igen dig själv i frågan: Om jag hade pengar, då vore jag fri? Du kör deras race!

Jag har inte all världens pengar, så jag kan inte tala av egen erfarenhet. Men jag är ändå ganska övertygad om att när man väl HAR all världens pengar har man inte automatiskt frihet. Frihet är en inre upplevelse. Inte en yttre.

Det är FÖRVÄNTAN som är hela drömmen. När du väl sitter där med alla pengar, kommer förväntan att slå över på turboeffekt och finner nya mål, och nya, och nya. Du blir aldrig tillfredsställd. Du har aldrig tid med denna INRE upplevelse av frihet.

Förväntan är något som ska ske i framtiden. Men det är alltid NU du lever. Går det ihop?

Fysiken, mystiken och Nuet

……… there is something essential about the ”now” which is outside the realm of science.
-Albert Einstein

På 80-talet skrevs en rad av böcker om ”Den nya fysiken”. Jag läste en del av dem, bl a Gary Zukavs De Dansande Wu Li – Mästarna, en klassiker som har uppnått kultstatus, i likhet med Fritjof Capras Fysikens Tao. Stephen W Hawking skall också nämnas, han är den nu levande fysiker som brukar jämställas med Einstein.

Den här ”nya” fysiken visar sig vid närmare studium inte alls vara särskilt ny.
Man kan generellt säga att allt började 1905. Det var året då Einstein gav oss historens mest berömda formel: E=mc2

Jag ska inte analysera den formeln, utan diskutera de nya (för de är alltjämt nya, 100 år senare) perspektiv den öppnar upp. Som att det kanske inte finns någon solid materia? Är allt energi?
Stora forskningsprojekt startades för att finna den minsta partikeln. Det vill säga en partikel som inte ytterligare kan delas i mindre partiklar, universums grundläggande byggsten. Elementarpartikeln.

Jag ska inte uttala mig om huruvida man har funnit denna partikel ännu (vad jag vet har man inte det), utan jag väljer att studera scenariot att ALLT är energi. Vad vi vet är att materia kan omvandlas till energi, och att denna energi är oerhörd i förhållande till mängden materia.
Atombomben är just en sådan materia-energiomvandling som Einsteins formel öppnade vägen för. Det här är ännu ett exempel på hur makteliter rycker åt sig användbara idéer för att utöva makt. Förr var det religionen som användes. Idag är det ekonomi (Einstein engagerade sig f.ö. i politiken efter att ha berörts illa av hur hans upptäckt hanterades)

Einstein ger oss massor med goda insikter om de används rätt. Det kanske mest häpnadsväckande är att allt i universum verkar vara sammankopplat. Det finns ingen neutral observatör å ena sidan och en faktisk verklighet å den andra.
I jakten på elementarpartikeln har man funnit partiklar som är så små att de egentligen inte finns, utan är mera ”tendenser att existera”.
Och att dessa ”partiklar” kan dyka upp ur tomma intet, för att i nästa stund försvinna i tomma intet. Men att alla dessa skeenden påverkas av observatörens medvetande. De dyker upp när forskaren tänker på att de ska göra det!

Det finns alltså ingen klinisk, neutral verklighet, utan allting är påverkat av våra medvetanden.
Våra tankar är också energi. Om allt är energi är våra tankar energi också, och ALLT samverkar. Våra tankar är skapande.
Det finns inga kliniska experiment. Över en viss nivå blir det tydligt att människan själv är en del av experimentet. Vi måste också nämna den berömda våg-partikeldualismen. Under samma jakt på elementarpartikeln klövs forskarna i två läger, den ena parten hävdade att det är en partikel vi ska leta efter, den andra hävdade att det är en vågrörelse. Men att det framkom att det beror på observatörens förväntningar under experimentet huruvida det han/hon hittar är en partikel, eller om det är en vågrörelse.

Låter det flummigt?
Kanske. Men vad är det då som är riktigt? Exakt vetenskap? Vad är det?
”Exakt vetenskap” vilar på ett antagande som aldrig ifrågasätts. Ett antagande att det finns en klinisk verklighet som vi på något märkligt vis är totalt bortkopplade från. Det är varje inblandning av oss själva i det, som gör att det blir flummigt, eller hur?
Det som är riktigt har inte med oss att göra?
Exakt vetenskap ger oss t ex sjukvården. Den har med din kropp att göra, inte med dig.
Är det någonstans du får höra att du är inget annat är en kropp, så är det på ett sjukhus. Tankar och känslor är flum. Ovidkommande. Jag hoppas du slipper uppleva det här.

Man kan säga att ”exakt” vetenskap har sina rötter innan Einstein, hos Isaac Newton. Där finns den tidigare dualismen mellan materia och energi. Där är dessa skilda från varandra.
Men här sitter vi fast, de flesta av oss. Än fast det sedan mer än hundra år är bevisat att det inte stämmer. Från Newtons epok kommer också uppfattningen om tiden som en enda universiell tid. En linjär och absolut tid. Det håller inte.

Einsteins relativitetsteori visar oss i stället att man måste tala om rum-tid. Tiden gäller inom ett visst rum där samma gravitation råder. Ju starkare gravitation desto lägre frekvens, och desto långsammare går tiden. Alla periodiskt återkommande mekanismer går långsammare. Klockor t ex. Men även atomer är periodiska små klockor.

Men om tiden inte är universiell, inte linjär, vad är då Nuet? Jag skriver Nuet med stort N. Är Nuet en tidpunkt? Är det att vara modern? Nej, det är närvaro. Medveten närvaro.
Nuet är insikten om att det finns ingen tid. Det finns bara ett enda evigt ögonblick.
Tiden är en upplevelse som styrs av frekvens. Och man kan fastna i den upplevelsen, så att den blir till verklighet.

Jag sa i förra inlägget att man går uppåt i frekvens (högre vibration) för att hitta den absoluta kärleken.  Och en normalt förälskad person är också lite av ”inte av denna världen”, han/hon har höjt sig till en högre frekvensnivå, där gnistrar allting och det finns sådant som inte fanns i den lägre frekvensen. Det här är intressant.

På samma sätt som olika radiostationer finns på olika frekvenser, i form av ljudvågor (energi), men i samma rum, så finns våra medvetandenivåer på olika frekvenser, och vi ser vår omvärld på olika sätt beroende på vilken frekvens vi är på, och sådant som inte finns på en lägre frekvens dyker upp på en högre och vice versa.
Vetenskapen har fastställt att vårt materiella universum utspelar sig inom ett visst frekvensområde. I de högsta frekvenserna hittar vi gammastrålning, i de lägsta hittar vi radio-långvåg. Någonstans där i mitten har vi synligt ljus, blått ljus har högst frekvens, rött har den lägsta. Det är här vi uppfattar vår omvärld!

Men visst kan det väl finnas frekvenser långt bortom detta intervall? Nej, säger du kanske, därför att det finns inga vetenskapliga belägg för det, och då finns det inte.
Eller om du väljer att vara öppen och ha kvar barnasinnet (Einstein var sådan), så kanske du kan visualisera tanken att det på denna plats där du sitter just nu – och i beaktande av tanken att allt är energi och att solider inte existerar – på en högre frekvens kan finnas något helt annat?
Paradiset kanske är här? Jag menar här där du är nu. Men du ser kanske bara din vardagsmisär (jo, jag ser min egen här, nu…)

Syndafallet som beskrivs i gamla testamentet kanske har med det här att göra? Det sägs att Adam och Eva efter att ha ätit av den förbjudna frukten inte längre kunde vara kvar i paradiset. Det som hände i själva verket var att de föll ner till en lägre frekvens, efter att ha separerat sig från det absoluta, från Gud, från det sanna?

Jag avslutar med en passage ur De Dansande Wu Li – Mästarna:

”Minkowskis matematiska forskningar rörande rum och tid var både revolutionerande och fascinerande. Av dem följde ett enkelt diagram över rumtiden, som visade de matematiska relationerna mellan det förflutna, nuet och framtiden. Det mest fascinerande i hela den väldiga informationsmängd som innehålles i detta diagram är att varje individs hela förflutna och framtid möts och möts i evighet i en enda punkt: nu.
Dessutom är varje individs nu lokaliserat till en viss plats och kan aldrig befinna sig någon annanstans än här (var än observatören råkar befinna sig).
Sextiotre år innan Ram Dass i sin stora bok Be Here Now ställde upp slagorden för medvetenhetsrörelsen bevisade Hermann Minkowski att det i den fysiska verkligheten inte existerar något val i denna fråga. Olyckligtvis för fysikerna är inte alltid  teoretisk insikt och upplevd erfarenhet samma sak.
Efter att ha praktiserats i Österlandet under tvåtusen år erkändes likväl meditationens begynnelsesteg, att vara här nu, av den västerländska vetenskapen via Minkowskis strikt matematiska bekräftelse, som inspirerats av den speciella relativitetsteorin.”
(Hermann Minkowski var Einsteins matematiklärare)

Om kärlek

Det här inlägget följer logiskt på det förra. Och bland det vi fått med oss från det förra inlägget är att rädsla och kärlek aldrig kan existera samtidigt (tack, Fredrik).
Är de då varandras motsatser? Och för den delen, nog kan de väl samexistera??

Om man antar att de kan existera samtidigt, föreställ dig då en konflikt mellan å ena sidan en kärleksfull part, å andra sidan en rädd part.
Blir det en konflikt överhuvudtaget?
Eller är konflikt möjlig endast då bägge parter är rädda? Jag lämnar dessa frågor så länge…

Kärlek är inte bara kärleken mellan man och kvinna. Eller kärleken mellan förälder och barn. Jag menar den kärlek som skulle kunna vara där. Ofta är det i stället så att rädsla smyger sig på och skapar kontrollbehov. Och rädslan att förlora allt, givetvis. Rädslan för döden finns i bakgrunden och sätter käppar i hjulet för kärleken.
Vad vi upplever som kärlek är den kärlek vi kan uppleva genom egot?

Den här kärleken håller sig gärna och oftast till den egna familjen. En gräns går mellan familjen och världen där ute. Då finns en konflikt mellan de därute och det egna. Egot lever av konflikt. Jag menar nu nödvändigtvis inte en situation av strid utan det vardagliga problemskapande som egot ständigt är involverat i, som kan förstöra den sanna kärleken. Konflikt som markering av åtskillnad.

Jag definierade rädsla i förra inlägget som separation från Gud. Nej, jag har inte kommit på det själv. Definitionen kommer från Neale Donald Walsch’s bok Samtal med Gud. Faktiskt en bok alla borde läsa, om inte annat för att den totalt urkorkade bild av Gud de flesta har (inklusive jag själv), inte KAN bli mer korkad, så du har troligen inget att förlora på att läsa den. Och det är häftigt. Och det är inte djävulens verk. Låt aldrig rädsla tala om för dig vad som är djävulens verk. Du måste själv kolla vad som finns bakom väggen.

Separation från Gud betyder också separation från varandra. Och därmed tron att vi kan göra någon annan människa illa utan att vi själva far illa (också Walsch). Och att vi i grunden faktiskt är rädda för varandra. Mer eller mindre. På en skala från lätt blyghet till ren skräck.

Det här är så märkligt. Som barn ÄR man bara. Totalt spontan och öppen. Pratar med precis alla. Man är ärlig och nyfiken på allt. Tiden står stilla. Man är en del av något stort. Men när man växer, och egot hugger tag i oss igen (ja, jag säger igen), blir det nästan så att vi måste börja träna oss för att överhuvudtaget fungera socialt! Är det inte detta otroligt märkvärdigt?
Det som är så otroligt efterfrågat i vuxenlivet – social kompetens – det bemästrade man som barn!

Detta ljuva tillstånd man lever i som barn, är – tror jag i alla fall – ett tillstånd av sann kärlek. En mycket sannare kärlek än den man senare blir kapabel till. Visualisera tanken att om egot aldrig skulle koppla på, och vi alla växte upp med detta ”naiva” tillstånd, hur skulle världen se ut då? En värld där rädsla inte existerar? Där kan inte finns några hierarkier, inga maktmänniskor som kontrollerar. Inga krig. Inga gränser som bevakas.

Det här ”naiva” lilla barnet ser inga gränser. Det finns ingenting som det utestänger.
En vuxen person i detta tillstånd skulle troligen ta ett större ansvar än en normal vuxen idag. Och ansvar är något vi måste ha. Jag såg en intervju med en indian (medicinman) i USA, som sa att det talas alltid bara om rättigheter. Rättigheter, rättigheter, ingen nämner någonsin order ansvar. Han talade om regeringen och politiken.

Kärlek skulle alltså vara samklang med Gud. Och ingen separation mellan människor. Gud är alla människor, som en. Ingen kan behandla någon illa utan att skada sig själv. Kärlek är att VARA i livets flöde, utan behov av att kapa åt sig något, att skära av, stänga in, vakta, stjäla, kontrollera. Ingen rädsla helt enkelt.

Det är också att vara i samklang med naturen. Tar man från naturen måste man också ge något tillbaka. Inte göra som den vite mannen, bara frossa och exploatera.
Medicinmannen jag nämnde talade om hur de vita talar om fisk, som en resurs. Fisk är ingen resurs, det är familj, menade han. Vilken underbar inställning!
Allting hänger samman, det går inte att skilja från något från helheten. För då är det inte längre helt. Och vi söker faktiskt helhet.

Tomas DiLeva sjunger att vi har bara varandra. Det är fint sagt. Men det är ett stadium. Nästa stadium är att inse att vi ÄR varandra. HAR betyder att det kan tas ifrån dig, eller hur? Men inget kan tas ifrån oss. Vi ÄR alltid. Det är egot som skapar illusionen av död.

Jag vill nu att vi återgår till de inledande frågorna: Är kärlek och rädsla varandras motsatser? Är konflikt möjlig endast då bägge parter är rädda?

Här händer något mystiskt.
Om kärlek och rädsla är motsatser, och vi ska hantera dessa i vår relativa (dualistiska) värld, måste vi kunna se en konflikt mellan dem, som alla andra motsatsförhållanden, som rätt och fel, flitighet och lathet, moral och förfall, ont och gott, osv…

Men kärlek och rädsla kan inte existera samtidigt. Konflikt kan bara råda mella två parter som bär på rädsla. Vad betyder detta?

Kärlek är inte av denna världen. Jag menar den värld vi skapar med våra egon. Inte den sanna kärleken. Inte den kärleken som är enhet, icke-separation. Den kärleken är inte relativ, den är absolut. Inget absolut kan existera i en relativ värld. Något absolut kan bara existera utanför en relativ värld.

Något absolut, i form av den spontana kärleken i ett barn, kan emellertid befinna sig på jordklotet. På jordklotet behöver inte betyda att det är i den relativa världen!

Den relativa (dualistiska) världen är en upplevelse, Inte verklighet!
Den relativa världen är en kollektiv upplevelse, en illusion, en överenskommelse, en hypnos,  skapad av våra egon! Men vi ser inget annat!!

Egots näring är konflikt, och det är allt vad egot skapar i slutänden. Därför är all politik, religion, våra tankar, allting – konflikt. Det är alltid en konflikt mellan två parter, rätt eller fel, oftast blir det ”det som är minst fel” man håller sig till.

Men allt är fel! Tills vi kan backa tillbaka, se oss själva. Se utanför illusionen, hypnosen. Då skymtar du det som kallas Nuet. Eller kanske Tao. Gud. Det som ÄR. Stillheten runt allt. Space. Där finns den sanna kärleken. Det är en högre vibration. Ett annat medvetandetillstånd, här var du kanske en gång, som barn. Minns du det?

Kärleken har ingen motsats.

Om rädsla

Jag har blivit ombedd att skriva ett inlägg om rädsla. Jag vet inte om det är för att det ligger så mycket rädsla i luften nu – groende ur ekonomikris, depression, klimatförändringar och konspirationsteorier – eller för att det är ett viktigt fenomen som är värt att studera.

Jag har dock bestämt mig för en sak, och jag säger det redan nu: Jag kommer inte att sprida någon rädsla här. I stället kommer jag att försöka – i den mån jag kan – att söka rädslans ursprung. Jag är intresserad av människan och hennes situation. I detta intresse är jag öppen för precis allting. Jag utestänger inte något.

Rädsla behöver inte alltid vara något negativt. Stephen King har skapat sig stor berömmelse med hjälp av sin rädsla (han är nämligen rädd själv, har han sagt i en intervju), och rädslan är en naturlig del av oss, en mekanism som hindrar oss att utsätta oss för livsfara.
Låter det riktigt, det sista jag sa? Jag skrev det av ett slags automatik, för det kändes så rätt.

Men jag tror inte det. Rädslan är inte alls en naturlig del av oss. Det är nonsens.
Rädslan är ett symptom på att något är fel.
Ett symptom på att vi är otrygga. Att vår kontakt med det vi upplever som identitet, hemvist, kärlek, är hotad eller har gått förlorad.

Men rädslan är en del av egot. Och vad egot består av, vad det har skapats ur.
Jag vet att det talas mycket om egot på den här bloggen, som om alla vet vad det är.
(det är nåt mera än att bara vara ”självisk”…)
Jag har försökt beskriva egot i nästan alla mina inlägg. Det är kort sagt ett slags autopilot, som gör att man inte tar fullt ansvar för sitt liv. Egot är det som vill sätta gränser. Och känna sig säkert bakom dessa gränser. Vad som sker bortom gränserna skiter det i.
Det är egot som reagerar med vrede eller rädsla när något hotar gränserna. Framför allt vill egot ha kontroll och säkerhet. Helst så mycket att det känner sig lite överlägset andra. I sin utsträckning handlar det om makt.

Det som är intressant är att man väljer att använda sitt ego. Och att det faktiskt är möjligt att permanent göra sig av med egot. Då är man inte längre rädd.

Man kan också välja att identifiera sig till nästan 100% med det. Detta är att låta de mörka sidorna av jaget ta över. Don’t try this at home.

Det är tack vare egot som det kändes så rätt att säga att rädslan är en naturlig del av människan. Därför att de flesta som aldrig reflekterat så mycket på egots existens och inte är medvetna om det, naturligtvis måste tro att egot är en naturlig del av oss.
Och det finns en hoper definitioner på vad egot är. Vad jag menar med egot är det andliga perspektivet på det. Det finns något ordspråk som lyder ”anden är villig men köttet är svagt”, och det är ”köttet” jag menar. The carnal mind. Det som gör oss till dödliga, begränsade människor. Men vi är andliga varelser.

Om man inte anlägger det andliga perspektivet på vad egot är (som te x vissa filosofer gör),  så går det fel. Då blir egot en del av karaktären, av identiteten, och då finns det ”bra sidor” med egot. Och rädslan blir en naturlig del av oss. Om du inte kan se dig som en andlig varelse måste du köpa rädslan.

Rädslan är ett symptom på att något är mycket fel. Kan det då vara något fel med tron att vi är bara vår kropp, och dödliga människor? Jo, det är fel. Felet är egot.

Och se på världen. Du ser länder, med gränser. Gränserna är kontrollerade. Gör du något dumt reagerar landet med vrede mot dig. Och här är prestige viktigare än något annat. Prestige är godis för egot. Världen är en bild av oss själva. Världen har blivit såhär därför att vi själva är såhär. Det finns också ett kollektivt ego!

”Nej, du har fel! Det är VI som formas av denna ruttna värld!”
Då säger jag att din spegelbild ler mot dig först när du ler mot spegeln. Universum är en spegel. Om du ändrar på dig kommer din omgivning att ändras. Om du ändrar ditt inre, kommer det yttre att ändras.
 
”Men Darwin säger att vi formas av yttre betingelser”
Jag tror helt enkelt Darwin leder oss vilse. Evolutionen ser inte människan som andlig varelse utan som ett djur. Det är inte så svårt att förstå det när man betänker att religionen på den tiden (som Darwin fick fajtas med) bara torgförde rigid trohet på en bibel full av motsägelser, en påtvingad doktrin som inte gick att utveckla åt något håll.
Men människan är något mera än ett djur, utan självmedvetande. Människan kan
vara något mera än instinkter.

Kristendomen (men de var säkert inte de första) har lyckats med att ge folket en yttre Gud när han borde vara en inre. Och här ligger rädslans rötter.
Jag tror att rädslan i den djupaste grunden är ett symptom på separation från Gud.

Ur den rädsla som uppkom i separationen från Gud, skapades egot. Egot blir en ”ersättare” för Gud. Egot är som en självständig entitet, som har sin egen överlevnadsinstinkt.
För att egot inte ska känna rädsla, kan det bara göra en sak: Att medelst yttre ting och yttre åtgärder  skaffa sig en känsla av säkerhet.

Och när egot har erhållit denna säkerhet, vill det också – som sagt – mycket gärna ha kontroll. Det vill helt enkelt ha makt, och om inte, så i varje fall en känsla av att vara bättre än andra.
Men om du lyckas se ditt eget ego, och försöker göra dig av med det, märker du att det har makt över dig.
Men du håller med mig om att du KAN behärska dessa ”lägre sidor”? Att det här är inget som är nödvändigt att ha? Att du skulle kunna besegra egot?

Det här är allvarliga saker. Om vi ser på historien märker vi denna maktlystnad hos totalt egostyrda diktatorer som t ex Hitler.
Vad var deras yttersta mål? Världsherravälde! Därför att DÅ är man Gud! Då har man nått maktens mål. Och egostyrda diktatorer av samma kaliber som Hitler finns idag, men de använder mera sofistikerade metoder.

Det är livsfarligt att se Gud som en yttre makt. Därför att det finns människor som raskt kan se till att utnyttja det mot dig, genom att ställa sig mellan dig och Gud och försöka kontrollera dig med rädsla.
Det är faktiskt så att hela det konceptet – alltså Gud som yttre makt – är uppfunnet av egofixerade förtryckare.

”Säg som det är, Gud har övergett oss. Vi är här för att vi förtjänar det…”
Nej. Gud är här, nu. Men du vågar inte vara HÄR NU? Du måste fortsätta låta egot köra livet åt dig. Eller?
Gud är du själv! Inte ditt ego! Och Gud straffar dig inte. Du straffar dig själv!!

”The moment you enter the Now with your attention, you realize that life is sacred. There is a sacredness to everything you perceive when you are present. The more you live in the Now, the more you sense the simple yet profound joy of Being and the sacredness of all life.
Most people confuse the Now with what happens in the Now, but that’s not what it is. The Now is deeper than what happens in it. It is the space in which it happens”
-Eckhart Tolle

”Men om Stephen King skulle bli av med sitt ego, då skulle han inte kunna skriva som han gör längre?”
Vet inte. Men jag vet att han skulle bli enormt mycket lyckligare…