Från Schopenhauer till Sherman

Enkelhet är en ledstjärna. Men det är först på senare tid jag har insett detta. När det gäller vissa saker är det komplexa svårt att undvika, tyvärr. Men jag är säker på att även de områden som idag förhärskas av komplexitet, kan förenklas betydligt.

Det var ganska nyligen jag var ytterst nära att köpa filosofen Schopenhauers mastodontverk Die Welt als Wille und Vorstellung i engelsk översättning. Bara för att jag tyckte att det ”måste man läsa”.
Det är ett digert verk på två band, långt över 1100 finstilta sidor. Jäklar, tänkte jag, när jag läst igenom allt detta, vad…? Vad är jag då?
Tja, Schopenhauer själv var en obotlig pessimist. Är det det jag är? Eller vill jag bli det? Jag tänkte inte så. Jag tyckte bara att man måste läsa detta. Varför? För att bilda mig? Det är ju om inte annat imponerande att kunna rapa ur sig en harang av Schopenhauer över ett glas rödvin på Operabaren. Men jag har kommit över det där nu.

Jag köpte aldrig de där två banden. Och jag tror det var lika bra det. Det här är en av mina svagheter. Jag samlar på mig böcker som jag tycker att jag borde läsa. Det har hunnit bli rätt så många, även om jag faktiskt också läser en och annan.

Men jag pratade om enkelhet. Att läsa Schopenhauer är säkert att dyka in en viss, och möjligen accelererande komplexitet (jag skonar er från exempel) om människan och hennes situation. Det är vad som kallas filosofi. Die Welt als Wille und Vorstellung är ett gigantiskt, filosofiskt ramverk, ett system att orientera sig i. Att känna igen sig i? Eller känna sig liten i? Jag vet inte. Men jag betvivlar inte att det har sina ljuspunkter och kan ge sina aha-upplevelser här och där. Och att det – dessvärre – kan leda till en känsla av prestige, att man har kommit någonstans. Att man har höjt sig över ett visst stadium. Att man har tagit klivet upp på ett plan över något slags ”allmän dumhet”. Det slår över i en arrogans. Därmed stagnation.

Men det behöver naturligtvis inte vara så. Jorge Luis Borges hade Schopenhauer som en av sina husgudar. Och Borges är kanske min favoritförfattare. Han har en mycket ödmjuk hållning, han är faktiskt totalt prestigelös. Och han målar upp de mest svindlande perspektiv, som får in tänkandet i helt nya riktningar, man ser perspektiv man inte trodde fanns. Jag gillar sådant. (Så här får ni ett boktips rakt av: Jorge Luis Borges: Fiktioner.)

Jag har erfarenheter av komplexitet. I mitt arbete som programmerare har jag grottat ner mig totalt i omfattande programkod skriven i C++. Man kan försvinna här fullständigt. Det här är ett ramverk det också. Som man kan förlora sig i. Och det är ingen person ”uppe vid ytan” som förstår vad jag gör. För mig som programmerar är det så viktigt att jag inte ens kan sova på natten. Det är så komplext att det inte går att uttrycka i ord. Jag vet hur man kan fastna, inte bara i själva komplexiteten, utan i sin egen övertygelse om att ha kontroll; i övertygelsen om att man gick in och började gräva i programkoden under korrekta premisser!  Och när tvivlet börjar gro – efter månader av arbete – över premissernas riktighet (de blir oftast oriktiga med tiden), tas man alltmer över av prestige. Och då stagnerar allt arbete. Det verkar som att man jobbar vidare, men man lägger i själva verket det mesta krutet på att försvara en position! Tro mig, så här jobbar alltför många tjänstemän, forskare, och kanske politiker, överallt.

För det är inte bara programkod som kan vara komplex. Livet i sig kan vara komplext, när vi försöker förstå oss på det!

John Sherman har, i likhet med Borges, inte skrivit mycket alls (Borges samlade verk ryms ledigt i en tunn volym, åtminstone det som finns översatt till svenska), men ändå är det Sherman skrivit och sagt ändå rätt mycket med tanke på att han egentligen säger bara en enda sak, om och om igen:

Look at yourself

Jag vill i sammanhanget passa på att lyfta fram Björn Clausens briljanta formulering (ni missar väl inte hans eminenta blogg):

”…Nu hoppar vi fram till dags dato. Jag sitter och lyssnar på en Satsang med John Sherman. Jag lyssnar till olika deltagares vittnesmål. Jag hör människor som varit aktiva inom andligheten i kanske 30 år.
Först har dom varit med i olika kristna församlingar,
sedan nån Zen-mästare i Frankrike i några år,
sedan Osho i Indien och USA i 15 år,
sedan med nån Shejk inom Sufismen i några år,
sedan Gangaji i 3 år,
sedan Tolle i 2 år.

Imponerande!?

Nu sitter dom hos John Sherman. Och var inser dom? Jo, att dom är tillbaka på ruta ett. Dom är frustrerade och uppgivna. Alla deras insikter och andliga upplevelser står dom upp i halsen. Är det något fel på dom? Är dom dumma i huvudet eller allmänt knäppa? Knappast…. Dom är helt enkelt vilseledda. Dom har jagat insikter och andliga upplevelser och det har visat sig att detta inte var vad dom sökte.”

Min kommentar till det är att de är frustrerade, därför att de försöker förstå sig på livet. De kommer kanske att krångla till och tugga sönder Look at yourself också, och vara ännu mer frustrerade? För de har tydligen lyckats göra det med Tolles näst intill lika befriande enkelhet…

Tänkande börjar alltmera framstå som en överreklamerad verksamhet.

Jag befarar att varför Sherman är tvungen att säga mera än Look at yourself, är för att förklara varför inget mera än Look at yourself behöver sägas. Att det är så enkelt. Att det inte är någon tillrättalagd bild av dig själv du ska se på. Att det är här-heten i ditt själv. Att det inte är det själv du har byggt upp. Och så vidare. Och härigenom blir ju också det en massa text. Och komplexitet uppstår. Och tolkningar. Och tänkande. Du ser vad som händer!

Det är kanske rentav så, att ju enklare något är, desto starkare blir driften att krångla till det?

Vi gör allt annat än det Sherman säger: Look at yourself.

Vi tenderar att i stället sätta in det i något sammanhang, göra ett koncept av det, jämföra det med tidigare utsagor av andra ”gurus”, filosofer, psykologer, osv..
Och lämna över det (det är mycket vanligt) till någon auktoritet, som kan uttala sig om validiteten i detta yttrande.

Jag vill påstå att det finns en rädsla. En totalt malplacerad sådan (eller hur?), för att se sig själv. Ärligt.
Liksom det finns en lika irrationell och mystisk rädsla inför det Tolle säger (det här är ungefärligt uttryckt):
Be in the present moment

Det finns en rädsla för att vara HÄR NU.
Även fast man sitter tryggt, hemma, i sin kammare, solen skiner där ute, allt är fridens liljor.
Nu menar jag rädsla som motstånd. Som rastlöshet. Uttråkning. Man vill inte vara HÄR NU. Man M-Å-S-T-E distrahera sig med något. Man vägrar vara HÄR NU, ens tio sekunder, för att testa. Jag talar givetvis av egen erfarenhet.
Men välj då att se också detta. Se detta motstånd. Utan att tycka något om det. Se vad som händer.

Varandet är överordnat tänkandet. Men vi har glömt att vara. Då blir vi självgående tänk-maskiner.

Tolle kallar det Compulsive thinking.

Om vi kan se den här (rätt kassa) tänk-maskinen, havererar den. Då kan man börja tänka på riktigt.

Genialitet är insikter, som kommer ur det rena varandet.

Tänk på det. Nej, tänk inte!!

Kolla nu upp Sherman! Länken finns här till höger…

Annonser

14 thoughts on “Från Schopenhauer till Sherman

  1. Björn skriver:

    Jag kom att tänka på ungar som sitter mitt ibland travar med DVD-filmer och PS2 spel och Nintendo-spel och PC-spel och böcker och fjärrkontroller till TV-apparater med oräkneliga kanaler och har tråkigt. punkt.

    (stämmer in lite grand på min egen dotter … trots att jag försökt vara en vettig förälder) Men detta är ju så fantastiskt bra, för tidigt lär sig hon och andra ungar att bränna ut det ensidiga kravet på stimulans utifrån. Hon vill helt andra saker. Enkla och till synes tråkiga saker som att gå promenad med mig så att vi kan prata i lugn och ro eller bara gå tysta och finnas där för varandra.

    Är inte det ett tecken i tiden? Något är på gång. Enkelheten drar oss till sig. Först kom inredningstrenderna där man skulle plocka bort allt krimskrams och njuta av öppna ytor och vita väggar. När vi är färdiga med våra bostäder börjar vi ta itu med våra inre rum. Vem orkar släpa omkring på en massa krångliga teorier och djuplodande kunskap när dessa ting inte ger oss det vi förväntade oss av dem. Vad förväntade vi oss? Det vet vi knappt. Det glömmer vi ofta på vägen. Programmeringen du beskrev var ett målande exempel på denna trend. Vi börjar med att försöka lösa ett problem och slutar med att försöka försvara en position. Underbart beskrivet!

    Din beskrivning av Shopenhauer tegelstenen och dina turer runt den är så bra. Jag känner igen mig på pricken. Min senaste tegelsten är David Burns bok ”When Panick Attacks” om KBT. Hahaha 🙂 Vad förväntade jag mig? Jo, det visste jag faktiskt. Om jag kunde lära mig allt om hur man städar bort dysfunktionella tankemönster och ersätter dom med funktionella så kunde jag sedan fixa mig själv och sedan hjälpa andra att fixa sig själva. Och när allt är slutfixat så har vi fått fred på jorden. Inte så dumt tänkt egentligen. Men ändå så fel på något vis.

    Så här säger Sherman om sådana företeelser. Keep doing all these things! (bra, tack, det skall jag) because they cant hurt you (känns betryggande) but they can’t help you either …. (eh, …. aj då)
    När man gör Vichara fattar man varför! Utan att förstå. Man bara vet.

    Jag tror den uppväxande generationen kommer inse det innan dom nått vuxen ålder. Och jag tror att vi som är vuxna kommer att hänga på. En efter en. Hur lång tid det tar beror på hur mycket vi investerat. Jag har investerat tungt. Enkelhet är …. just det … svårt för mig.
    Perra, att läsa det här hjälper mig. Innerligt tack. Tack för ett underbart inlägg och tack för dina kommentarer på min blogg. Enkelheten går inte att motstå så mycket längre.

    Jag är ett exempel på det du så bra beskriver, en människa som med stor lätthet kan förvandla något väldigt enkelt till något oerhört komplext och svårt. Snart orkar jag inte längre. Jag bränner ut den impulsen. Vissa av oss måste elda på en massa. Jag vet inte hur mycket jag har kvar att elda upp!? Kanske eldar jag också upp ärvda prylar som sitter i mina gener. I min släkt har funnits en passion för tegelstenar på både mors och farssidan. Tjocka instruktionsböcker som talar om för oss hur vi skall göra livet djävligt krångligt och svårt. Fascinerande.

    Det allra bästa med Vichara (förutom att det fungerar) är att det inte kan göras på fel sätt. Det ända man behöver göra är att titta på sig själv. Titta på tittandet. Lyssna på lyssnandet. Smaka på smakandet. Fast det är mycket enklare än så. Det där lät kanske krångligt. Vichara är enkelt. Jag instämmer med Perra … Kolla nu upp Sherman! Länken finns här till höger …

  2. Crystal skriver:

    Häftig jämförelse du gör, Perra! Me like! Har tagit mig igenom hela Shermans hemsida, så otroligt mycket intressant läsning. Håller som bäst på med hans bok nu. Vilken enkelhet. ”Look at yourself”, kan det sägas enklare. Sanslöst bra.

    Spännande blogg du har. 🙂

  3. Perra J skriver:

    Crystal!
    Roligt att du tittar in här! Tack för det du säger.
    Sherman har något som bara är så äkta. Och då vet man att han har rånat banker, och har stått på listan över FBI:s 10 mest efterspanade personer. Inget av detta spelar någon roll. Det är något med honom som är oemotståndligt. Han gör sig verkligen inte till.

    ”Look at yourself” påminner så mycket om Tolles ”Watching the thinker”. Och det bekräftar också att det inte är ett tillrättalagt själv man ska betrakta. Identifierar man sig med tänkaren (egot), är det detta man tittar på.

    Björn,
    Tack för det du säger också! Roligt att du känner igen dig.
    Jag är säker på att Tao Te Ching (den är tunnare än min plånbok. Och DET är tunt!), om man läser den på ett ärligt sätt, och en bra översättning av den, ger mera än både Schopenhauer och alla andra tegelstenar.

    Jag ser att du har modifierat din blogg. Cool.

  4. Björn skriver:

    mm. men jag gillar Ken Wilber. Vad tror du, kan det skada mig att läsa honom ?… 🙂
    Kul att du gillade min nya look. Vill lyfta fram processen och även hedra den tradition där den fått ta form.
    Diskuterade med en kompis idag om detta finns inom andra traditioner än den vedantiska. Han menade att det finns inom sufismen men har där en ofta undanskymd plats. Suferna säger att vichara blir ett resultat av surrender och moralisk skolning. Vi funderade på hur detta ser ut inom kristendomen, för det måste ju finnas där också. Himmelriket är inom er – säger Jesus. Jaa, då får vi ju titta inåt då – borde slutsatsen bli. Men hur? Och hur viktigt blir detta inåtblickande i relation till den kristan traditionens utåtblickande verksamhet?
    Det verkar på mig som att kristna nästan alltid blickar utåt, vänder sig utåt för att ta emot Kristus, utåt för att hjälpa andra – utåt för att be om nåd och förlåtelse. Det är inte så mycket inåt … Kontemplativ bön kanske? Men då är det väl ockå Kristuskraften som ett sorts inre objekt som skall upptäckas? Detta med pang på subjektet (källan) var finns det i kristendomen? Vet du det??
    Jag frågar för att jag skall vara med i en typ ”paneldiskussion” om mötet mellan svenska kyrkan och den nya mystiken…. intressant rubrik. En präst i Lerum som är väldigt nytänkande och som själv läst Tolle bl.a. med stor behållning har tagit initiativ till detta. Då skall jag sitta och företräda ”mystiken” inför publik. Hmmm…. känns spännande men svårt. Dessutom, är vichara verkligen vad dom menar med mystik? Vet inte längre själv riktigt vad jag menar med ordet mystik. Jag vet bara att jag inte menar vichara.
    Tacksam för tips på hur jag kan möta dom andra deltagarna (alla präster) – i första hand med avseende på terminologi. Om jag säger en sak och dom hör en annan … ja då blir det ännu en sån där dialog där det byggs broar som ingen egentligen vågar beträda … mystiska broar … eeh, nej, vi tar nog hellre båten över… 🙂

  5. Perra J skriver:

    Hej Björn
    Jag skulle precis gå och sova när din kommentar kom, men jag måste nog svara på den nu direkt, då du rör till min nattro annars…

    Det här med kristenheten och hur den har stympats, är ju det jag har försökt säga hela tiden.

    Jesus sa att Gud är inom oss. Men prästerna, fariséerna och de skriftlärde vidhöll att Gud är ett yttre väsen. Annars kan de inte ställa sig mellan dig och Gud, för att utöva makt och terror!
    Katolska kyrkan har manglat in det här i vårt medvetande, vårt karma, under tusentals år!
    Det är ju det här som är så sjukt!

    Jesus gick i lära i Asien. Det fanns troligen en lära liknade Buddhismen, som togs bort ur kristendomen.

    Det är helt otroligt att man i österlandet helt naturligt ser vår INRE skatt, såsom te x Tao, att man ser nödvändigheten att jobba med sig själv, sitt INRE, medan vi ”kristna” måste springa i kyrkor, lära oss katekesen utantill och behöva bikta oss för en präst! Och där präster tar sig rätt att tala om för MIG vad Gud tycker om MIG. Det här håller möjligen på att mildras lite nu, men det finns kvar!

    Det behövs inga kyrkor eller präster! Allt det här är ”Gud utom oss”! Jag skriver om detta i mitt första större inlägg på den här bloggen.

    Betänk att romarna perverterade kristendomen. Den första påven var den romerske kejsaren. En man från mera militära traditioner än andliga. Det är sanslöst!

    Det finns ingen kristen tradition som är värd namnet! Det är ett vågat påstående.
    Men det låter positivt att det finns vågade präster som är öppna för Tolle.

    Det skulle vara jäkligt intressant att höra vad den prällen tycker om Kim Michaels video ”How to experience God”…

    Och om jag ska låta dig läsa Ken Wilber? Hellre än att gå i kyrkan i alla fall! Och det här är ju vad filosofer gör: De ser att kristendomen helt enkelt inte funkar. Men de kan inte riktigt erkänna existensen av Gud heller. Då försöker de skapa ett system för oss att finna oss själva i. Som delvis sneglar på österlandets läror.

    Men alla tror blint att kristendomen är korrekt presenterad! Det här är så jäkla intressant!
    Och det här kan bli en jäkla debatt, helt klart…

  6. Björn skriver:

    vet du vad, jag tror jag skall fråga om du kan få ta min plats! Du verkar mycket mer taggad för det här än jag:) frågan är ju vad deras agenda men denna typ av öppna diskussioner är. MEN den ännu viktigare frågan är min agenda. Anledningen till att jag tackade ja är att jag blev nyfiken OCH att jag ser att vissa ”behöver” relatera till Gud som ett yttre objekt. Dom kan säkert köpa att Gud OCKSÅ finns inuti, men han/hon finns ju inte bara inuti mig. Han finns också i den människa jag möter eller i träden eller i himlen. Så går resonemanget. Och eftersom man älskar gud så vill man kunna föra en dialog med honom. Jag har inget problem med detta om det inte vore för att någon ställer sig emellan mig och Gud i det yttre på samma sätt som någon ställer sig vid floden och säger att man måste läsa en viss flodbibel och be vissa böner och skänka pengar för att kunna gå fram till floden … ungefär så.
    Men jag ser också att människor sitter vid floden och undrar var floden är. Dom törstar och någon säger, ja men du sitter ju alldeles bredvid floden. VAR ÄR DEN? säger dom, jag ser den inte.
    Är det du med Perra? Visst skapar präster ett behov men riktigt så enkelt kan jag inte se att det är. Dom svarar också upp till en efterfrågan.
    Om jag säger, – hej, vet du vad, jag har upptäckt att allt jag någonsin sökt redan finns inom mig i varje ögonblick jag tittar (vichara) då säger dom …. eeh, ok? låter coolt. Så är det inte för mig…. tyvärr. – jo men det är det, svara vi. lyssna här, så här funkar det, du måste först bli medveten om din uppmärksamhet …. osv osv
    Människor efterfrågar handledning i HUR dom skall titta. BÅDE i det inre och i det yttre. Hur skall man svara på denna efterfrågan? Någon säger, jag mår skit, jag ser ingen mening med nåt, lika bra jag gör slut på mig, ingen bryr sig, ingen tycker om mig, jag ligger alla till last. osv. Alltså, såna människor möter ju präster många. VI möter alla sådana människor ibland. Och EGENTLIGEN – i en absolut mening är det ju absurt att någon mår skit eftersom dom i princip sitter vid floden och klagar över att dom håller på att törsta ihjäl.
    Är det maktmissbruk att då varsamt led den människan i en riktning mot insikt?
    Är det maktmissbruk att ge dom en bok – det kan vara Tolle eller bibeln eller Tao Te Ching – och säga att här finns ledtrådar till hur du kommer ur din dröm och ser att du redan har allt du söker?
    Jag ser dom mekanismer och det historiska skeende du pekar på Perra, men jag ser det inte som nödvändigt att avskaffa kyrkan och låta alla människor söka på det sätt vi gör. MEN IBLAND … ibland blir jag förbannad. Speciellt när jag tänker på hur mycket pengar t.ex. svenska kyrkan har. Frågan för mig är, om alla dom som arbetar som präster istället jobbade inom psykiatrin eller äldrevården – då skulle det vara värt något. Man kan göra om kyrkorna till hälften äldreboende – hälften psykmottagning. Och sedan kan man köra lite bröllop dop å begravningar mellan varven. Projektet jag skall vara med i heter Cafe Omtanken (fyndigt namn på ett typiskt kyrkligt vis) och om dom verkligen vill tänka om – ja då kanske dom nappar på det förslaget. Vad tror du?
    Jag är inte så snäll och förnuftig alltid som jag låter. Det bor en fundamentalistisk ateist i mig OCKSÅ men jag ger honom inte så mycket spelrum. Jag ser inte hur något gott kan komma ur det.
    Tacksam för vidare input i denna fråga!

  7. Perra J skriver:

    Hej Björn

    Kul att du engagerar dig.
    Det jag berör är väldiga mekanismer som är så, ja just väldiga, att det måste få gå en tid innan det händer något. Vi kan inte avskaffa kyrkor och präster, då blir vi utpekade som djävulens hantlangare och kanske stenade. Folk måste själva komma till insikt.
    Det här är också en stagnation, av precis den typ jag berör i inlägget. Kristendomen banade sig väg under felaktiga premisser. Och då gick det prestige i den. Ett positionshållande. Något att försvara!

    Ser du detta: Om Gud är en YTTRE entitet, då blir Gud något för människor att försvara. Oavsett om vi tycker att Gud är det där trädet som står därborta, eller om Gud finns inom det där trädet, så försvarar vi trädet om det kommer någon som vill såga ner det eller ta sig privat rätt till det.
    Och då blir vi totalt blinda för den grymhet vi utövar, för vi tycker oss handla i Guds namn.

    Ser du hur lätt det är att göra ett koncept av INOM, och hantera det som om det vore UTOM? Och hur vi till förbannelse vägrar att själva försöka se vad som finns INOM oss själva? Och denna vägran kanske är densamma som motståndet vi känner inför att vara i nuet eller inför Look at yourself?

    Och nu uppstår ett dualistiskt gräl om Gud. Sätt detta i samband med Jesus (som borde vara kristendomens sanne grundare), som talar om att vända andra kinden till. Just därför att Gud ALDRIG kan vara part i en strid. Utan vad det handlar om är att vi människor måste höja oss över den medvetandenivå, där vi inte kan lösa en konflikt annat än i att se två parter, där den ene har rätt och den andra har fel.

    Det kan aldrig finnas en strid mellan Gud å ena sidan, och djävulen å den andra. För djävulen kan aldrig stå i ett motsatsförhållande till Gud!
    Därför att djävulen är helt enkelt rädsla.
    Och rädsla är aldrig i sig sann, den finns egentligen inte. Gud behöver bara SE PÅ djävulen, så förintas djävulen.

    Men jag vet. Det här är kanske inte lätt att att framföra bland nutida vanliga människor ute i samhället, där folk bara halkar in i och följer sina dogmer. Du förväntas hålla dig inom vissa ramar.
    Jag ser ett ljus i att det finns präster som vågar ta ut svängarna lite och vara öppna.
    Om vi nu antar att Jesus själv skulle komma tillbaka, så skulle han framstå som den allra mest vågade av dem alla. Precis som det var på den tiden han levde…

  8. Björn skriver:

    djävulen försvinner när Gud tittar på honom … ja så är det nog!
    Nu är det ju detta med dualismens goda sidor. Vedanta-influerad andlighet vill få oss att se att dualismen bara är en teaterscen med oss som skådespelare och våra liv som roller. Och på denna teaterscen ytnyttjas den yttre separata entitet vi kallar Gud också som maktmedel.
    På ett annat sätt känner jag också tacksamhet och glädje över att få vara på den dualistiska scenen, att få ha en karaktär och en roll att spela. It’s fun!
    Den biten missar öst. Medan vi i väst totalt missar teaterbiten. Präster i svenska kyrkan tror stenhårt på dualismen som den enda och sanna verkligheten. Det är faktiskt intressant. Och dom som inte gör det, dom känner sig nog lite instängda. Det är väl därför dom öppnar dörrarna. Vilket som du säger, är något positivt.
    Jaa, det finns massor att säga om detta om vi stannar i dualismen. Samtidigt, i en absolut mening kan jag gå till den där paneldebatten och bara sitta där, göra som Tolle, säga att jag inte vet. The Power of Not Knowing. Bortom myter, bortom traditioner, bortom tolkningar och jämförelser och brobyggande mellan människor som aldrig varit separerade från första början.

    Ha, det var en intressant ingång. Tänk att öppna med något i stil med
    – när jag hörde att syftet med det här samtalet var att bygga broar mellan människor tänkte jag att det är väl onödigt. Varför försöka laga något som aldrig varit trasigt? Att vi är olika är bara en mental föreställning som spökar i våra huvuden. Eller?

    Det skulle vara vågat. Avkräva ett svar på detta. Vad skapar avstånd mellan kyrkan och mystiken a la Tolle?
    Jag kan säga så här: En samling fåniga koncept vi klamrar oss fast vid. Istället för att släppa taget om dessa koncept skapar vi ännu ett – konceptet att vi bygger broar.
    Säga att det är min utgångspunkt och om dom inte delar den så är mötet ett skämt. Ren mental underhållning. Som på spåret ungefär. Fast tråkigare.

    Då skulle jag inte hålla mig inom ramarna.
    Vad tror du?

  9. Perra J skriver:

    Ja, jag vet inte, Björn.
    Det är intressant som du säger att präster i svenska kyrkan (troligen inte bara dom), tror stenhårt på den dualistiska verkligheten. Anden är en dröm som inte kan besannas annat än i ett möjligt paradis efter döden, om man sköter sig väl här nere.

    Vad de skulle göra, tycker man, vore att fortsätta med det som apostlarna höll på med? Paulus, Petrus och dom här gubbarna. De gjorde faktiskt det som Jesus gjorde. Eckhart Tolle, Kim Michaels och andra, är bara folk som hellre lyssnar på Jesus och vad han sa, i stället för att följa kyrkans dogmer.
    Och det centrala är ”inom dig”. Du hamnar utanför ramarna genom att bara nämna det Jesus sa. Du kan ju börja med att avkräva svar på hur det här budskapet hanteras?

    Det finns mera andlighet i öst. Men också i väst, läs om indianen Bear Heart t ex.
    Indianerna är en minoritet, jag vet. Lyssnar vi mera på den vite mannens (maktens)andlighet? Gäller att den starke har rätt, också nu? Jag tror inte det.

    Power of not knowing. Att vara medveten om att man är omedveten. Är man det har man chans att bli medveten. Bra sagt.

  10. Björn skriver:

    Hej Perra!
    Jag tror jag skall gå till det här mötet helt utan förväntningar. Min plan är dessutom att inte ha någon plan för hur jag skall presentera min ståndpunkt. Finns det något jag är nyfiken på inom svenska kyrkan? Inte just nu, men när jag är där kanske jag kommer på nåt.
    Jag håller med om att ”INOM DIG” är ett central begrepp inom kristendomen och det vore spännande att höra hur dessa präster tänker kring det. Det är jag faktiskt nyfiken på inser jag nu.
    Vad har du på gång annars? Väntar på nästa inlägg!

  11. Perra J skriver:

    Hej Björn!
    Fredrik har beställt ett inlägg om rädsla. Jag filar på det…:-|

    Inom dig borde vara ett centralt begrepp inom kristendomen. Men det är det inte.

  12. Björn skriver:

    Jag vill också läsa dina tankar om rädsla.
    Jag släpper detta med hur svenska kyrkan BORDE förvalta det som är av värde i kristendomen. Byron Katie inbjuder oss att älska det som är som det är. Det älskar jag.

  13. Jennyli Gustafsson skriver:

    Hej på er
    Jag känner mig manad att låta hjärtat tala i ämnet ”den nya mystiken” Björn. Det är ju strålande att du ska vara med i en paneldebatt. Ett sådant tillfälle tror jag inte källan vill missa. Du har din egen länk till källan och som vi redan förstått brukar källan tala sanningar om än med olika språk. Därför tänkte jag att jag skulle låta mitt språk yttra sig i saken. Jag vet Perra att detta är din tråd och ämnet kanske inte är huvudämne men jag tror inte att du misstycker.

    Det här med mystik och kristendom. Hur ska jag säga. Vad är det för skillnad egentligen. Det som står i Bibeln är händelser ur det förlutna med mystisk karaktär. De mirakel som Jesus utförde kan man väl kalla mystiska om något. Dikt och verklighet är alltid dikt och verklighet oavsett vilken tradition man tillhör. Den Kristna eller den ”mystiska”. Den mystiska traditionen rymmer säkert ett otal inriktningar med mystisk karaktär. Eller är ursprunget till dem i alla fall.

    Det som är verklighet är det som faktiskt har hänt och det som är dikt, så som jag ser det är så kallade symboler för det andliga/gudomliga livet. Att Jesus uppstod på tredje dagen är ingen faktisk händelse utan mer en symbol för att Jesus ska uppstå inom oss alla på tredje dagen. Tredje dagen är just nu, just här så som jag ser det. Tredje dagen är när porten till himmelriket öppnas. Om nu Jesus har funnits så var han en förebild och en vägvisare i sin tid. Då var människor inte mogna för honom eller hans läror och kunde inte heller se kunskapen bakom hans medvetenhet.

    Det som är mystiskt är det som vi inte förstår. Därför kan jag inte förstå motsättningen mellan kristendom och mysticism. Det mystiska är det som kroppen inte kan förklara men som själen kan förklara. Därför skapar vi alltmer kopplingar mellan kropp och själ för att resa oss ur vår slummer. Det som kyrkan tror återkopplar till källan/Gud/själen är i själva verket det som separerar. Tack vare Walshes Samtal med Gud inser vi att människan krävde en lösning på smärtan de upplevde och såg den lösningen i en satan och en Gud som än hjälpte och än stjälpte.

    Mysticism är ämnet för den paneldebatt du ska delta i och kunde samtliga präster inse att deras egen religion är skapad som ett svar på den mysticism de aldrig kunde förstå på Jesus tid skulle säkert frågan läsas annorlunda. Mötet mellan svenska kyrkan och den nya mystiken skulle sålunda lyda: Dikt och verklighet – Hur skapas dikt av den verklighet vi inte förstår? Eller varför inte: Myt och verklighet – Hur skapas verklighet av den myt vi inte förstår? Murarna håller på att falla i alla fall och det gläder mig.

    Dopet, bröllopet, konfirmationen är alla symboliska riter (bland många andra symboler som finns i Bibeln) som kopplar samman kropp och själ, människa och Gud. Det senare fokuserar kyrkan på (människa och Gud) och de förra fokuserar mystikerna på (kropp och själ). Men det är samma sak. Eller hur?

    Jag läste om mystik på wikipedia
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Mystik#Mystiken_f.C3.B6renar_religionerna

    Nu vet jag inte riktigt vart jag ville komma men jag postar ändå. Kanske är det meningen att du ska förstå och inte jag. Hi hi.

    Jennyli

  14. Björn skriver:

    Jennyli!
    Tack för din kommentar. Jo, det var till hjälp. Men mystik är inte samma sak som uppvaknande för mig. Men därmed inte sagt att mystik inte är fantastiskt. Samma sak med de symboler och den esoteriska riktningen med 7 strålar och 7 dimensioner och 7 av allting. Det är en berättelse. Säkert en väldigt sann berättelse, men jag känner att man kan vakna upp ÄVEN ur denna berättelse. Och DET är total frihet. Eller vad säger du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s