Från Schopenhauer till Sherman

Enkelhet är en ledstjärna. Men det är först på senare tid jag har insett detta. När det gäller vissa saker är det komplexa svårt att undvika, tyvärr. Men jag är säker på att även de områden som idag förhärskas av komplexitet, kan förenklas betydligt.

Det var ganska nyligen jag var ytterst nära att köpa filosofen Schopenhauers mastodontverk Die Welt als Wille und Vorstellung i engelsk översättning. Bara för att jag tyckte att det ”måste man läsa”.
Det är ett digert verk på två band, långt över 1100 finstilta sidor. Jäklar, tänkte jag, när jag läst igenom allt detta, vad…? Vad är jag då?
Tja, Schopenhauer själv var en obotlig pessimist. Är det det jag är? Eller vill jag bli det? Jag tänkte inte så. Jag tyckte bara att man måste läsa detta. Varför? För att bilda mig? Det är ju om inte annat imponerande att kunna rapa ur sig en harang av Schopenhauer över ett glas rödvin på Operabaren. Men jag har kommit över det där nu.

Jag köpte aldrig de där två banden. Och jag tror det var lika bra det. Det här är en av mina svagheter. Jag samlar på mig böcker som jag tycker att jag borde läsa. Det har hunnit bli rätt så många, även om jag faktiskt också läser en och annan.

Men jag pratade om enkelhet. Att läsa Schopenhauer är säkert att dyka in en viss, och möjligen accelererande komplexitet (jag skonar er från exempel) om människan och hennes situation. Det är vad som kallas filosofi. Die Welt als Wille und Vorstellung är ett gigantiskt, filosofiskt ramverk, ett system att orientera sig i. Att känna igen sig i? Eller känna sig liten i? Jag vet inte. Men jag betvivlar inte att det har sina ljuspunkter och kan ge sina aha-upplevelser här och där. Och att det – dessvärre – kan leda till en känsla av prestige, att man har kommit någonstans. Att man har höjt sig över ett visst stadium. Att man har tagit klivet upp på ett plan över något slags ”allmän dumhet”. Det slår över i en arrogans. Därmed stagnation.

Men det behöver naturligtvis inte vara så. Jorge Luis Borges hade Schopenhauer som en av sina husgudar. Och Borges är kanske min favoritförfattare. Han har en mycket ödmjuk hållning, han är faktiskt totalt prestigelös. Och han målar upp de mest svindlande perspektiv, som får in tänkandet i helt nya riktningar, man ser perspektiv man inte trodde fanns. Jag gillar sådant. (Så här får ni ett boktips rakt av: Jorge Luis Borges: Fiktioner.)

Jag har erfarenheter av komplexitet. I mitt arbete som programmerare har jag grottat ner mig totalt i omfattande programkod skriven i C++. Man kan försvinna här fullständigt. Det här är ett ramverk det också. Som man kan förlora sig i. Och det är ingen person ”uppe vid ytan” som förstår vad jag gör. För mig som programmerar är det så viktigt att jag inte ens kan sova på natten. Det är så komplext att det inte går att uttrycka i ord. Jag vet hur man kan fastna, inte bara i själva komplexiteten, utan i sin egen övertygelse om att ha kontroll; i övertygelsen om att man gick in och började gräva i programkoden under korrekta premisser!  Och när tvivlet börjar gro – efter månader av arbete – över premissernas riktighet (de blir oftast oriktiga med tiden), tas man alltmer över av prestige. Och då stagnerar allt arbete. Det verkar som att man jobbar vidare, men man lägger i själva verket det mesta krutet på att försvara en position! Tro mig, så här jobbar alltför många tjänstemän, forskare, och kanske politiker, överallt.

För det är inte bara programkod som kan vara komplex. Livet i sig kan vara komplext, när vi försöker förstå oss på det!

John Sherman har, i likhet med Borges, inte skrivit mycket alls (Borges samlade verk ryms ledigt i en tunn volym, åtminstone det som finns översatt till svenska), men ändå är det Sherman skrivit och sagt ändå rätt mycket med tanke på att han egentligen säger bara en enda sak, om och om igen:

Look at yourself

Jag vill i sammanhanget passa på att lyfta fram Björn Clausens briljanta formulering (ni missar väl inte hans eminenta blogg):

”…Nu hoppar vi fram till dags dato. Jag sitter och lyssnar på en Satsang med John Sherman. Jag lyssnar till olika deltagares vittnesmål. Jag hör människor som varit aktiva inom andligheten i kanske 30 år.
Först har dom varit med i olika kristna församlingar,
sedan nån Zen-mästare i Frankrike i några år,
sedan Osho i Indien och USA i 15 år,
sedan med nån Shejk inom Sufismen i några år,
sedan Gangaji i 3 år,
sedan Tolle i 2 år.

Imponerande!?

Nu sitter dom hos John Sherman. Och var inser dom? Jo, att dom är tillbaka på ruta ett. Dom är frustrerade och uppgivna. Alla deras insikter och andliga upplevelser står dom upp i halsen. Är det något fel på dom? Är dom dumma i huvudet eller allmänt knäppa? Knappast…. Dom är helt enkelt vilseledda. Dom har jagat insikter och andliga upplevelser och det har visat sig att detta inte var vad dom sökte.”

Min kommentar till det är att de är frustrerade, därför att de försöker förstå sig på livet. De kommer kanske att krångla till och tugga sönder Look at yourself också, och vara ännu mer frustrerade? För de har tydligen lyckats göra det med Tolles näst intill lika befriande enkelhet…

Tänkande börjar alltmera framstå som en överreklamerad verksamhet.

Jag befarar att varför Sherman är tvungen att säga mera än Look at yourself, är för att förklara varför inget mera än Look at yourself behöver sägas. Att det är så enkelt. Att det inte är någon tillrättalagd bild av dig själv du ska se på. Att det är här-heten i ditt själv. Att det inte är det själv du har byggt upp. Och så vidare. Och härigenom blir ju också det en massa text. Och komplexitet uppstår. Och tolkningar. Och tänkande. Du ser vad som händer!

Det är kanske rentav så, att ju enklare något är, desto starkare blir driften att krångla till det?

Vi gör allt annat än det Sherman säger: Look at yourself.

Vi tenderar att i stället sätta in det i något sammanhang, göra ett koncept av det, jämföra det med tidigare utsagor av andra ”gurus”, filosofer, psykologer, osv..
Och lämna över det (det är mycket vanligt) till någon auktoritet, som kan uttala sig om validiteten i detta yttrande.

Jag vill påstå att det finns en rädsla. En totalt malplacerad sådan (eller hur?), för att se sig själv. Ärligt.
Liksom det finns en lika irrationell och mystisk rädsla inför det Tolle säger (det här är ungefärligt uttryckt):
Be in the present moment

Det finns en rädsla för att vara HÄR NU.
Även fast man sitter tryggt, hemma, i sin kammare, solen skiner där ute, allt är fridens liljor.
Nu menar jag rädsla som motstånd. Som rastlöshet. Uttråkning. Man vill inte vara HÄR NU. Man M-Å-S-T-E distrahera sig med något. Man vägrar vara HÄR NU, ens tio sekunder, för att testa. Jag talar givetvis av egen erfarenhet.
Men välj då att se också detta. Se detta motstånd. Utan att tycka något om det. Se vad som händer.

Varandet är överordnat tänkandet. Men vi har glömt att vara. Då blir vi självgående tänk-maskiner.

Tolle kallar det Compulsive thinking.

Om vi kan se den här (rätt kassa) tänk-maskinen, havererar den. Då kan man börja tänka på riktigt.

Genialitet är insikter, som kommer ur det rena varandet.

Tänk på det. Nej, tänk inte!!

Kolla nu upp Sherman! Länken finns här till höger…

Annonser