Varför Bruno hällde ut pengarna

Något i diskussionerna efter förra inlägget inspirerar mig. Jag känner att det finns mer. Jag vet inte vad. Men då börjar jag skriva så ser vi vad som händer…

Jag sa något om att det inte finns någon gräns för hur medveten man kan bli.
Visst låter det rätt? Den som inte håller med får säga ifrån.
Den stora sanningen känner man igen. Man bara vet.

Om vi nu antar att vi är vår kropp, samtidigt antar att vi kan bli hur medvetna som helst, hur kul är det? Vad skulle denna medvetenhet bli medveten om? Allt om hur världen hänger ihop? Universums gränser?
Det sistnämnda skulle vara omöjligt, om vi är vår kropp. Vår kropp är en sak. Vi uppfinner andra saker för att hjälpa vår kropp till förståelse. Teleskop, mikroskop, partikelacceleratorer, spektrometrar….

Det är fullkomligt omöjligt att vi en dag skulle kunna få insikt i hur allt hänger ihop, medelst den här ”metoden”. Det här vet vi också.
Men visst kan vi utöka vår medvetenhet till viss grad? Vi kan starta ett forskningsprojekt som pågår i det oändliga. Och hela tiden upptäcka nya rön som bygger på sådant vi redan upptäckt, och bli medvetna inom ramen för projektet.
Vi blir aldrig klara. Men vi kan bli ganska medvetna på vägen.

Och alltsammans blir gärna komplext. Svårt att dokumentera på ett begripligt sätt, i själva verket förstår ingen annan människa till slut, än de eldsjälar som driver projektet, vidare, vidare, vidare…
Och forskarna är betalda. Det är en yttre ram för allting. Överordnade bestämmer huruvida det är realistiskt att fortsätta med projektet, eller om det ska läggas ner. Det betyder att de överordnande också måste bli medvetna i takt med forskarna, om intresset ska bibehållas.

Men vi lämnar forskarna. Vi besöker en annan person, som också strävar efter sanning: poeten.
Poeten vandrar med pannan i veck, slås till marken av en insikt så klar att han bara ligger där, kippar efter andan. Han anar den eventuella glimten av ett guldkorn i en öken utan hopp. Men den aningen är nog för honom att ge sitt liv för att fånga den. Han försöker, våndas, sliter sig mitt itu, och skriver så med skälvande hand ett par rader han inte är helt nöjd med…

Vi läser det och känner närvaron av något stort.

Poeten har ingen budget att hålla sig till. Med förbehåll för det ekonomiska system han har fötts i, är pengar inte det viktiga för honom. Annars skulle han aldrig kunna ana guldkornen. Bruno K Öijer vann en stor summa pengar en gång. Den växlade han in i mynt, varpå han hällde ut alltihop i en T-banestation. Weird. Men jag tror jag förstår honom. Pengarna störde honom som ringen i sagan. Ville dra honom ur spår. Poeten väljer att skriva i kommersiella syften (då är han inte längre en poet), eller följa sin inre röst. Jag föredrar det senare. Jag tror inte Bruno K hade blivit det han blev om han inte hade gjort det här. Han gjorde ett vägval.

Pengar vill dra i oss, rikta vår uppmärksamhet mot de yttre tingen. Och fullständigt glömma oss själva. Vi blir som forskaren. Allt beror på yttre ting. Vi själva blir ett ting. Vi tycker poesi är något flummigt, svagt.  Det ”ger” ingenting. Och vi jagar, jagar i stället. Pengar. Vi får något blankt i blicken till slut. Det oändliga i vårt inre byts mot ett oändligt svart hål, som bara vill ha mer och mer. Det tar aldrig slut. Det leder aldrig till en känsla av helhet. Alltså en känsla av att vara HEL.

God poesi kan ge något av den känslan. Om man är närvarande i ögonblicket, när man läser. Om man inte tänker att ge det tid, utan glömmer tiden. För det finns ingen tid. Det finns klockor som försöker mäta oss.

Vi blir ensamma när vi tror att till och med Gud finns i det yttre. Och när det värdefullaste som finns i det yttre är pengar. Det blir så lätt så, i den här världen.

Då blir Gud den grymma gammaltestamentliga Guden. Den gud som liknar maktlystna människor. Som dömer. Kräver lydnad. Någon kom och ville säga ungefär det jag har sagt här. Det finns ingen Gud därute. Han finns inom. Han kan anas som glimten av ett guldkorn.