Den vite mannen

Intelligens är ett intressant begrepp.
Det kallas även begåvning. Man har det, eller också har man det inte.
Begåvning, intelligens, är något medfött. Den går inte att ändra på. Man är född med biologiska förutsättningar som är som de är.
Detta sägs av intelligenta, begåvade människor.

Jag har tidigare sagt att intelligens är något ganska ointressant, jämfört med medvetandenivå. Låt mig utveckla detta.

Skolsystemet hamrar tidigt in att vi måste vara intelligenta. Och att vi i vilket fall som helst måste göra det bästa av de förutsättningar vi har.
Vi slussas in i ett ständigt, livslångt jämförande. Vi tycker oss uppleva begränsningar gentemot andra. Vi har en viss mängd av begåvning. Vi lever våra liv, tjänar pengar som kan ta slut för att jobbet tog slut, förhållandet som kan ta slut, tar nu slut, och vi super oss fulla med alkohol som tar slut, och rätt som det är tar livet slut.
Och vi är rädda.

Alla är nog med på att alkoholen tog man till för att bedöva. För att situationen ska upplevas lite ljusare än vad den är.  Den gör att vi ser det på ett annorlunda sätt.
Alla är med på att när man ska konfrontera sitt miserabla tillstånd igen, så känns det motigt. Om man nu inte kan göra något åt tillståndet, då kan man välja att inte vara medveten om det. Det behöver inte vara med alkohol! (men det används flitigt när det gäller att sänka sin medvetandenivå). Vad jag vill ha sagt är, att medvetandenivå kan sänkas. Den kan därmed ändras.

Och då kan den höjas! Naturligtvis!
En intressant fråga är. Hur mycket då?
Vad sätter gränsen för hur medveten man kan bli?
Egentligen finns det ingen sådan gräns.
Men det finns oftast hinder.
Som den tillnyktrade med vånda återser sin eländiga situation, har vi också rent generellt ett slags vånda mot högre nivåer av insikt.
Det heter att sanningen är smärtsam, och det ligger mycket i det. Så smärtsam kanske, att vi skjuter upp görandet av sådant som vi tror gör oss medvetna.

Men, när jag har läst de böckerna, då!  När jag har gått de kurserna, då!
Vänta ett tag nu, jag talar inte om bildning, jag talar om medvetandenivå! Det finns litteratur som rätt förstådd kan höja medvetandenivån ( läs George Orwell, tex), men det fordras alltid ett slags ödmjukhet, en ärlighet, för att utvecklas från det man är, till något mera än det.

Se det JAG som ÄR. Inte det jag jag gör. Utan masker. Då kan du utveckla det.
Oftast, och vanemässigt, sätter man sig gärna på tvären här, dock. Med ”man” menar jag en del av dig. Den del som är säker på att ha 100% koll, och som slår vakt om det du har.
Att nå en högre nivå av medvetande betyder ofta att gå igenom en zon av rädsla.
Att genomleva en känsla av utsatthet.
I nuet är vi utsatta. Därför är det bekvämt att fly in i sånt som ska göras, för att framtiden ska tryggas… för att något ska ”bli bättre”, eller fly in i det förflutna.
Fly in i tid.

Om det du HAR är något som kan ta slut, blir du rädd att tappa det du har.
Och om du är så rädd om det du HAR att du identifierar dig med det, då har du uppfunnit problemet med din död.
Om du tycker att pengar styr, så blir pengar viktigt. Men pengar kan ta slut. Hela livet, i princip, blir en fråga om att HA så mycket som möjligt, så att det inte tar slut! Och då tornar döden upp sig. Rädslan för den. Eftersom allt leder till att också livet kan ta slut!  Tänk på det här.

Därför har vi en del av vårt jag, som passar bra ihop med ”ta slut” och pengajagandet. Detta jag har modellerats upp under generationernas gång. Det är det jag kallar egot.

Den vite mannen, för  vilken det här med pengar en gång blev så viktigt, begav sig åstad att erövra världen, för att HA. Mer och mer.
Samtidigt finns i t ex Indien människor som inte äger mer än ett skynke att klä sig i, och inte har en sikin i pengar mätt. Men de har FRID i sinnet. För Indiern finns ingen död. Den är blott en övergång, helt naturlig! Ingen rädsla. Eller i vart fall mindre rädsla!

Indiern vet att inte göra motstånd mot det som ÄR. Han sitter där, lugnt, och är NÄRVARANDE.

Han vet att livet är ett oändligt flöde, och han lever i det flödet. Han skulle aldrig kapa till sig en bit av detta flöde, och kalla det MITT!
Då blir livet ändligt! Då blir han en vit man.
(Och denna del han kapat till sig skulle bli färglös, statisk och tråkig. Och utsatt för tidens tand. Men han skulle vårda  den som det dyrbaraste han hade.)

Indiern har allt INOM sig. Och han är lyckligare än någon av oss som dyrkar Mammon.
Livet är ett oändligt flöde. Och livet är evigt. Döden är inte livets motsats. Det är födelsen som är dödens motsats. Det sa Eckhart Tolle.
Livet har ingen motsats.

Den sanna styrkan ligger i det som förefaller svagt. Svagheten skapas i och med att man tar strid för något, kallar det mitt! Vare sig det är en bit mark, en summa pengar eller en ståndpunkt i en diskussion (egot). Genom det här försvaret, motståndet, skapas rädslan.
Det är rädsla som är svaghet!
Det som förefaller starkt är ett pansar, byggt av rädsla.
Det motstånd man genererar skapar också smärta. Ju räddare man är desto ondare gör det.

Som att ta en spruta. Jag minns hur ont det gjorde första gången. För jag var inte medveten om varför den måste tas, inte medveten om att alla andra också får sprutor. Jag såg som i ett tunnelseende denna hemska spruta, och smärtan var enorm.
Men nästa gång var jag medveten. Då var det bara ett litet stick.

Och om vi nu återgår till diskussionen om intelligens kontra medvetande…
Vi kan föra en otroligt intelligent diskussion om hur medveten man kan bli.

Det är exakt samma diskussion som den om Gud existerar!

Det är som att sitta i en mardröm och föra en (mycket intelligent) diskussion med någon i drömmen, om det existerar ett uppvaknande.
Vi vaknar och allt vi sa i drömmen är totalt meningslöst, hur smarta vi än var!

Vi föds in i en tillvaro som kan införa begränsningar som vi faktiskt inte har.

Och vi lever kanske just nu, du och jag – i en mardöm…

 

Annonser