Fredagstuben #4

Dylan. Det är här han uttalar dessa oförglömliga textrader:

Now, he’s hell-bent for destruction, he’s afraid and confused,
And his brain has been mismanaged with great skill.
All he believes are his eyes
And his eyes, they just tell him lies.

Från Schopenhauer till Sherman

Enkelhet är en ledstjärna. Men det är först på senare tid jag har insett detta. När det gäller vissa saker är det komplexa svårt att undvika, tyvärr. Men jag är säker på att även de områden som idag förhärskas av komplexitet, kan förenklas betydligt.

Det var ganska nyligen jag var ytterst nära att köpa filosofen Schopenhauers mastodontverk Die Welt als Wille und Vorstellung i engelsk översättning. Bara för att jag tyckte att det ”måste man läsa”.
Det är ett digert verk på två band, långt över 1100 finstilta sidor. Jäklar, tänkte jag, när jag läst igenom allt detta, vad…? Vad är jag då?
Tja, Schopenhauer själv var en obotlig pessimist. Är det det jag är? Eller vill jag bli det? Jag tänkte inte så. Jag tyckte bara att man måste läsa detta. Varför? För att bilda mig? Det är ju om inte annat imponerande att kunna rapa ur sig en harang av Schopenhauer över ett glas rödvin på Operabaren. Men jag har kommit över det där nu.

Jag köpte aldrig de där två banden. Och jag tror det var lika bra det. Det här är en av mina svagheter. Jag samlar på mig böcker som jag tycker att jag borde läsa. Det har hunnit bli rätt så många, även om jag faktiskt också läser en och annan.

Men jag pratade om enkelhet. Att läsa Schopenhauer är säkert att dyka in en viss, och möjligen accelererande komplexitet (jag skonar er från exempel) om människan och hennes situation. Det är vad som kallas filosofi. Die Welt als Wille und Vorstellung är ett gigantiskt, filosofiskt ramverk, ett system att orientera sig i. Att känna igen sig i? Eller känna sig liten i? Jag vet inte. Men jag betvivlar inte att det har sina ljuspunkter och kan ge sina aha-upplevelser här och där. Och att det – dessvärre – kan leda till en känsla av prestige, att man har kommit någonstans. Att man har höjt sig över ett visst stadium. Att man har tagit klivet upp på ett plan över något slags ”allmän dumhet”. Det slår över i en arrogans. Därmed stagnation.

Men det behöver naturligtvis inte vara så. Jorge Luis Borges hade Schopenhauer som en av sina husgudar. Och Borges är kanske min favoritförfattare. Han har en mycket ödmjuk hållning, han är faktiskt totalt prestigelös. Och han målar upp de mest svindlande perspektiv, som får in tänkandet i helt nya riktningar, man ser perspektiv man inte trodde fanns. Jag gillar sådant. (Så här får ni ett boktips rakt av: Jorge Luis Borges: Fiktioner.)

Jag har erfarenheter av komplexitet. I mitt arbete som programmerare har jag grottat ner mig totalt i omfattande programkod skriven i C++. Man kan försvinna här fullständigt. Det här är ett ramverk det också. Som man kan förlora sig i. Och det är ingen person ”uppe vid ytan” som förstår vad jag gör. För mig som programmerar är det så viktigt att jag inte ens kan sova på natten. Det är så komplext att det inte går att uttrycka i ord. Jag vet hur man kan fastna, inte bara i själva komplexiteten, utan i sin egen övertygelse om att ha kontroll; i övertygelsen om att man gick in och började gräva i programkoden under korrekta premisser!  Och när tvivlet börjar gro – efter månader av arbete – över premissernas riktighet (de blir oftast oriktiga med tiden), tas man alltmer över av prestige. Och då stagnerar allt arbete. Det verkar som att man jobbar vidare, men man lägger i själva verket det mesta krutet på att försvara en position! Tro mig, så här jobbar alltför många tjänstemän, forskare, och kanske politiker, överallt.

För det är inte bara programkod som kan vara komplex. Livet i sig kan vara komplext, när vi försöker förstå oss på det!

John Sherman har, i likhet med Borges, inte skrivit mycket alls (Borges samlade verk ryms ledigt i en tunn volym, åtminstone det som finns översatt till svenska), men ändå är det Sherman skrivit och sagt ändå rätt mycket med tanke på att han egentligen säger bara en enda sak, om och om igen:

Look at yourself

Jag vill i sammanhanget passa på att lyfta fram Björn Clausens briljanta formulering (ni missar väl inte hans eminenta blogg):

”…Nu hoppar vi fram till dags dato. Jag sitter och lyssnar på en Satsang med John Sherman. Jag lyssnar till olika deltagares vittnesmål. Jag hör människor som varit aktiva inom andligheten i kanske 30 år.
Först har dom varit med i olika kristna församlingar,
sedan nån Zen-mästare i Frankrike i några år,
sedan Osho i Indien och USA i 15 år,
sedan med nån Shejk inom Sufismen i några år,
sedan Gangaji i 3 år,
sedan Tolle i 2 år.

Imponerande!?

Nu sitter dom hos John Sherman. Och var inser dom? Jo, att dom är tillbaka på ruta ett. Dom är frustrerade och uppgivna. Alla deras insikter och andliga upplevelser står dom upp i halsen. Är det något fel på dom? Är dom dumma i huvudet eller allmänt knäppa? Knappast…. Dom är helt enkelt vilseledda. Dom har jagat insikter och andliga upplevelser och det har visat sig att detta inte var vad dom sökte.”

Min kommentar till det är att de är frustrerade, därför att de försöker förstå sig på livet. De kommer kanske att krångla till och tugga sönder Look at yourself också, och vara ännu mer frustrerade? För de har tydligen lyckats göra det med Tolles näst intill lika befriande enkelhet…

Tänkande börjar alltmera framstå som en överreklamerad verksamhet.

Jag befarar att varför Sherman är tvungen att säga mera än Look at yourself, är för att förklara varför inget mera än Look at yourself behöver sägas. Att det är så enkelt. Att det inte är någon tillrättalagd bild av dig själv du ska se på. Att det är här-heten i ditt själv. Att det inte är det själv du har byggt upp. Och så vidare. Och härigenom blir ju också det en massa text. Och komplexitet uppstår. Och tolkningar. Och tänkande. Du ser vad som händer!

Det är kanske rentav så, att ju enklare något är, desto starkare blir driften att krångla till det?

Vi gör allt annat än det Sherman säger: Look at yourself.

Vi tenderar att i stället sätta in det i något sammanhang, göra ett koncept av det, jämföra det med tidigare utsagor av andra ”gurus”, filosofer, psykologer, osv..
Och lämna över det (det är mycket vanligt) till någon auktoritet, som kan uttala sig om validiteten i detta yttrande.

Jag vill påstå att det finns en rädsla. En totalt malplacerad sådan (eller hur?), för att se sig själv. Ärligt.
Liksom det finns en lika irrationell och mystisk rädsla inför det Tolle säger (det här är ungefärligt uttryckt):
Be in the present moment

Det finns en rädsla för att vara HÄR NU.
Även fast man sitter tryggt, hemma, i sin kammare, solen skiner där ute, allt är fridens liljor.
Nu menar jag rädsla som motstånd. Som rastlöshet. Uttråkning. Man vill inte vara HÄR NU. Man M-Å-S-T-E distrahera sig med något. Man vägrar vara HÄR NU, ens tio sekunder, för att testa. Jag talar givetvis av egen erfarenhet.
Men välj då att se också detta. Se detta motstånd. Utan att tycka något om det. Se vad som händer.

Varandet är överordnat tänkandet. Men vi har glömt att vara. Då blir vi självgående tänk-maskiner.

Tolle kallar det Compulsive thinking.

Om vi kan se den här (rätt kassa) tänk-maskinen, havererar den. Då kan man börja tänka på riktigt.

Genialitet är insikter, som kommer ur det rena varandet.

Tänk på det. Nej, tänk inte!!

Kolla nu upp Sherman! Länken finns här till höger…

I frysboxens djup

Jag nåddes av en tanke häromdagen.
Jag vet inte varför den dök upp egentligen, vad det handlar om är något jag hörde talas om redan på 70-talet. Jag vet inte om det tillämpades redan då,  eller om det bara talades om det: Idén att efter dödens inträde frysa ner kroppen, i förhoppningen att vetenskapen i en kanske inte alltför avlägsen framtid har avancerat såpass att man kan väcka liv i den döde…
Jag vet inte varför jag kom att tänka på det här nu. Men jag gjorde en snabbsökning på Internet…

Till min förvåning inser jag att det här på fullt allvar tillämpas idag. Vi har t ex The Cryonics Institute i Detroit, som levererar denna smått makabra service, mot en väl tilltagen betalning naturligtvis (vad trodde ni?).

Jag läser dessutom en artikel om en person (från mina hemtrakter, faktiskt) som hängett sig åt detta. Han tror att det kommer att dröja flera hundra år innan vi har kommit dithän att den här drömmen kan förverkligas, och i vilket fall han – som han uttrycker det – drar världens största vinstlott…
Jag ger länkarna här:
http://www.expressen.se/1.317233
http://www.cryonics.org

Jag ska inte teoretisera här om vad han kan se fram emot om flera hundra år, om hur den framtida arbetsmarknaden ser på en person som legat i en frysbox de senaste 400 åren t ex, eller hur han ska se sin nästa död, som troligen blir på riktigt, the hard way, eftersom vi vet att det inte blir bra om man fryser två gånger.
-Men det problemet kanske också är fixat om flera hundra år? Om de nu kan väcka döda? Vad vet vi?

Nej, jag känner bara en lust att spåna lite kring det här. Det finns en stor komisk potential i hela upplägget. Inte minst om man betänker hur tidens tand kan fara fram med en föresats av det här slaget…

Så. Låt oss nu betrakta familjen Peterson. Den leds med järnhand av den driftige mångsysslaren Efraim, vars entrepenörsanda, finurlighet och överlevnadsförmåga är vida känd långt över gränserna för den lilla by han verkar i. Det kan vara i Småland. Det kan vara i Michigan. I Bayern. Eller i en avkrok utanför Magnitogorsk? Var som helst.
Efraim har sju söner. Var och en av dem har sin särart.

Nu är det 1973, säger vi. Efraim blir plötsligt sjuk. Det bär sig inte bättre än att han får en svår diagnos av läkaren och det står snart klart att han har bara en månad kvar att leva.
Men nog fixar väl Efraim det här?
Han sammankallar sina sju söner vid sin bädd. Han inviger dem i sin plan – gissa vad. Precis. Inte ska Efraim dö inte. Nej, Efraim har alltid haft en räv bakom örat, och så är det även när Liemannen knackar på.

Tvivlaren bland sönerna är Adam. Han anmärker:
”Men det kan ju ta flera hundra år innan vetenskapen har kommit till en sådan nivå att…”
”Nonsens! Det var ju bara några år sedan vi vandrade på månen!”, avbryter Efraim, som sitt prekära läge till trots lyser av förväntan som en liten gosse på julafton.
”Ingen död!! Experiment!! Jag är bara borta ett litet tag! Lita på gamle Efraim!”

Ingen präst kommer till Efraims gård för att ge sista smörjelsen. Nej, här häckar en stab av tekniker, ingenjörer i vita rockar med egendomliga instrument.
Och när Efraim så kolar, exakt på utsatt tid, är allt väl ombesörjt. Dödens iskalla omfamning är en noggrant kontrollerad kyla på -196 grader Celsius. Den nattsvarta saknaden är ersatt av en aura av high-tech och äventyr, nästan lite fest; det känns inte som ett definitivt avsked, utan mera som när Armstrong, Aldrin och de andra gav sig iväg i sin raket… visst kommer de väl tillbaka? Ja, de kom ju tillbaka! Klart att Efraim kommer tillbaka! Vilka tider vi lever i!!

Men även dessa tider förändras. Dylan har rätt…

Några svåra år av missväxt kommer. Stora delar av Efraims efterlämnade förmögenhet slösas dessutom bort på spel och dobbel av Simon, det svarta fåret i brödraskaran. Det finns inga pengar att underhålla kylningen av Efraim längre.
Alla sju bröderna går och skrotar på farmen. De klarar sig eftersom de kan leva av det marken ger, men inte mer.

De ställs inför valet att antingen låta Efraim få en vanlig hederlig begravning, eller…?
John, som är den som mest liknar sin far, smäller näven i bordet:
”Vi fryser själva! Fars dröm ska hållas levande!”
Alla bröderna instämmer med stort patos.

En rad problem av teknisk natur tornar upp sig. Det största av dem är att en vanlig frysbox tillverkad av ASEA,  inte kan hålla en temperatur på -196 grader Celsius. Snarare kanske -12 grader, eller någonstans däromkring.

Salomon, som är cynikern i brödraskaran, tar nu till orda:
”Men det kanske också fixar sig? Kan de väcka döda om hundra år, kan de väl kanske fixa en taskig frysning?”
Ingen kunde invända något mot denna eventuella visdom. Och så kom det sig alltså att Efraim förpassades ner i en rymlig, vanlig ASEA frysbox ute i lagårdsbyggnaden.

Den första tiden är frysboxen en helgad viloplats för Efraim.
Men med tiden trubbas moralen av…
Och så blev det till slut så att Efraim fick dela plats med en femkilos kalkon, påsar med Pommes Frites, en halv spädgris skänkt av vänlig granne, köttfärs, glass… tills boxen var full helt enkelt.

Moralen trubbas av än mera…
Bröderna börjar anlägga dåliga vanor. De anordnar stora partyn, som till slut blir lika omtalade utanför byns gränser som Efraims driftighet var en gång i tiden. Man använder nu frysboxen också för att snabbkyla öl, det springer mycket löst folk på gården och alla roar sig kungligt.

Vi kan nu nämna en incident, som blev upptakten till ett mera ohämmat förhållande till den sista resten av Efraims griftefrid…

Någon av gästerna vill ha en öl till. John orkar inte gå och hämta en utan ber gästen gå och hämta den själv. I frysboxen.
Han går dit. Hittar ingen öl. Har burkarna åkt ner nånstans? Han börjar lyfta på lite saker i frysen.
John märker att gästen dröjer. En tanke slår honom…

Gästen står klistrad mot väggen, stel av fasa.
”Hang loose, det är bara farsan”, säger John.
”Uuuhhh…”
”Han är inte död!”
”Uhhhh…nähä?”

Vilket kan bevisas. Efraim är nämligen inte officiellt dödförklarad. Han är bara satt på undantag, tillfälligt. Alla papper är i perfekt ordning.
Och John får lov att förklara alltsammans för en skara partygäster, som står där med sina hakor i gräset.
”Men då kan han ju vara med oss och ta en öl han också!”, ropar någon till slut.
Alla jublar. Bröderna måste ge vika för trycket. Alla roar sig, mera folk strömmar till, och någon av dem har med sig  den ovanligt glupska rottweilern Rufus.

Nu ska vi också nämna Thomas, den skötsamme av bröderna. Han dricker ingenting, utan vad han gör är endast att skriva ner allt han ser och hör. Vilket kommer att underlätta den research en framtida  släktforskare kommer att göra, 270 år senare…

Så det skrivs ner hur Efraim får blommor i öronen, hur han – då han befinnes ha svårt att dricka – får det hällt över sig, samt hur han bjuds upp till en formidabel Danse Macabre av damer som minns den dansante kvinnokarl Efraim en gång var…om de märkte någon skillnad förtäljer inte historien.

Dagen efter sjöslaget skrivs också ner hur Efraim, som stått lutad mot flaggstången, i takt med att han tinar upp tilldrar sig alltmer intresse från hunden Rufus, vars matte eller husse sedan länge haft helt andra tankar än att mata sin hund. Faktum är att de sover ännu, klockan två på eftermiddagen.

Thomas skriver också ner dialogen som utspelas en timme senare mellan John (som sent inser att han har ett ansvar att sköta), och Salomon, som störs i sin sömn mitt på gräsmattan av Johns alltmera högljudda tirader:
”Hundjäveln har ätit opp hela högerarmen och gnagt av ena benet på far!!!!”
”Ja…men vafan! Kan dom väcka döda om hundra år kan dom säkert fixa nya armar och ben också. Oroa dig inte, släng in skiten i frysen.”

Vi lämnar nu Efraims vidare öden därhän ett tag. Nu vrider vi fram tiden 270 år, alltså till år 2260, ungefär…
Hur ser världen ut nu? Ingen aning. Men i Mozambique bor en avlägsen medlem av Efraims släkt. Jakob heter han. Och han släktforskar. Han har kommit över en radda gamla dokument över födslar och dödsfall. Hans uppmärksamhet fastnar på:

Efraim Peterson, 1916 – ?
Besynnerligt. Inget dödsår? Vad hände med Efraim? Inga uppgifter finns om att han skulle ha försvunnit. Han lär ha bott på sin gård hela sitt liv…

Han bestämmer sig för att resa till gården, som han har mycket diffusa minnen av. Gammelmormor, och ingen annan, bor där nu.
Det visar sig att visst, hon har hört talas om att det ska ha levat sju bröder på gården en gång i tiden, och att det var ”ett herrans liv”. Men det är allt han får ur henne. Någon Efraim känner hon inte till. Efter några ytterligare frågor kommer hon dock på något. Hon går upp till vindsvåningen där det finns en bunt gamla anteckningar, ingen begriper något av dem, för de är skrivna på fornspråk, säger hon. Hon ger dem till Jakob.

Jakob, som är kunnig i fornspråk, studerar anteckningarna med tilltagande intresse.

”Det blir middag sedan…”, hör han bakom ryggen medan han läser.
”…jag har något riktigt fint i frysen må du tro!”

Varför Bruno hällde ut pengarna

Något i diskussionerna efter förra inlägget inspirerar mig. Jag känner att det finns mer. Jag vet inte vad. Men då börjar jag skriva så ser vi vad som händer…

Jag sa något om att det inte finns någon gräns för hur medveten man kan bli.
Visst låter det rätt? Den som inte håller med får säga ifrån.
Den stora sanningen känner man igen. Man bara vet.

Om vi nu antar att vi är vår kropp, samtidigt antar att vi kan bli hur medvetna som helst, hur kul är det? Vad skulle denna medvetenhet bli medveten om? Allt om hur världen hänger ihop? Universums gränser?
Det sistnämnda skulle vara omöjligt, om vi är vår kropp. Vår kropp är en sak. Vi uppfinner andra saker för att hjälpa vår kropp till förståelse. Teleskop, mikroskop, partikelacceleratorer, spektrometrar….

Det är fullkomligt omöjligt att vi en dag skulle kunna få insikt i hur allt hänger ihop, medelst den här ”metoden”. Det här vet vi också.
Men visst kan vi utöka vår medvetenhet till viss grad? Vi kan starta ett forskningsprojekt som pågår i det oändliga. Och hela tiden upptäcka nya rön som bygger på sådant vi redan upptäckt, och bli medvetna inom ramen för projektet.
Vi blir aldrig klara. Men vi kan bli ganska medvetna på vägen.

Och alltsammans blir gärna komplext. Svårt att dokumentera på ett begripligt sätt, i själva verket förstår ingen annan människa till slut, än de eldsjälar som driver projektet, vidare, vidare, vidare…
Och forskarna är betalda. Det är en yttre ram för allting. Överordnade bestämmer huruvida det är realistiskt att fortsätta med projektet, eller om det ska läggas ner. Det betyder att de överordnande också måste bli medvetna i takt med forskarna, om intresset ska bibehållas.

Men vi lämnar forskarna. Vi besöker en annan person, som också strävar efter sanning: poeten.
Poeten vandrar med pannan i veck, slås till marken av en insikt så klar att han bara ligger där, kippar efter andan. Han anar den eventuella glimten av ett guldkorn i en öken utan hopp. Men den aningen är nog för honom att ge sitt liv för att fånga den. Han försöker, våndas, sliter sig mitt itu, och skriver så med skälvande hand ett par rader han inte är helt nöjd med…

Vi läser det och känner närvaron av något stort.

Poeten har ingen budget att hålla sig till. Med förbehåll för det ekonomiska system han har fötts i, är pengar inte det viktiga för honom. Annars skulle han aldrig kunna ana guldkornen. Bruno K Öijer vann en stor summa pengar en gång. Den växlade han in i mynt, varpå han hällde ut alltihop i en T-banestation. Weird. Men jag tror jag förstår honom. Pengarna störde honom som ringen i sagan. Ville dra honom ur spår. Poeten väljer att skriva i kommersiella syften (då är han inte längre en poet), eller följa sin inre röst. Jag föredrar det senare. Jag tror inte Bruno K hade blivit det han blev om han inte hade gjort det här. Han gjorde ett vägval.

Pengar vill dra i oss, rikta vår uppmärksamhet mot de yttre tingen. Och fullständigt glömma oss själva. Vi blir som forskaren. Allt beror på yttre ting. Vi själva blir ett ting. Vi tycker poesi är något flummigt, svagt.  Det ”ger” ingenting. Och vi jagar, jagar i stället. Pengar. Vi får något blankt i blicken till slut. Det oändliga i vårt inre byts mot ett oändligt svart hål, som bara vill ha mer och mer. Det tar aldrig slut. Det leder aldrig till en känsla av helhet. Alltså en känsla av att vara HEL.

God poesi kan ge något av den känslan. Om man är närvarande i ögonblicket, när man läser. Om man inte tänker att ge det tid, utan glömmer tiden. För det finns ingen tid. Det finns klockor som försöker mäta oss.

Vi blir ensamma när vi tror att till och med Gud finns i det yttre. Och när det värdefullaste som finns i det yttre är pengar. Det blir så lätt så, i den här världen.

Då blir Gud den grymma gammaltestamentliga Guden. Den gud som liknar maktlystna människor. Som dömer. Kräver lydnad. Någon kom och ville säga ungefär det jag har sagt här. Det finns ingen Gud därute. Han finns inom. Han kan anas som glimten av ett guldkorn.

Fredagstuben #2

Trent Reznor är ett av våra mer undanskymda genier. Lite som vår svenske Ola Magnell kanske. I Trents fall beror nog det undanskymda på att han är så arg. Hans grupp Nine Inch Nails är inget man lyssnar på för att koppla av, direkt. I Magnells fall beror det nog på att han inte drar några större växlar på kommersens möjligheter…

Det är häftigt att den åldrade Johnny Cash gör en cover på en av Trent Reznors låtar.  Överhuvudtaget gillar jag den åldrade Cash. Mer än när han var i sin krafts dagar, faktiskt…

http://www.youtube.com/watch?v=SmVAWKfJ4Go&feature=related

 

Den vite mannen

Intelligens är ett intressant begrepp.
Det kallas även begåvning. Man har det, eller också har man det inte.
Begåvning, intelligens, är något medfött. Den går inte att ändra på. Man är född med biologiska förutsättningar som är som de är.
Detta sägs av intelligenta, begåvade människor.

Jag har tidigare sagt att intelligens är något ganska ointressant, jämfört med medvetandenivå. Låt mig utveckla detta.

Skolsystemet hamrar tidigt in att vi måste vara intelligenta. Och att vi i vilket fall som helst måste göra det bästa av de förutsättningar vi har.
Vi slussas in i ett ständigt, livslångt jämförande. Vi tycker oss uppleva begränsningar gentemot andra. Vi har en viss mängd av begåvning. Vi lever våra liv, tjänar pengar som kan ta slut för att jobbet tog slut, förhållandet som kan ta slut, tar nu slut, och vi super oss fulla med alkohol som tar slut, och rätt som det är tar livet slut.
Och vi är rädda.

Alla är nog med på att alkoholen tog man till för att bedöva. För att situationen ska upplevas lite ljusare än vad den är.  Den gör att vi ser det på ett annorlunda sätt.
Alla är med på att när man ska konfrontera sitt miserabla tillstånd igen, så känns det motigt. Om man nu inte kan göra något åt tillståndet, då kan man välja att inte vara medveten om det. Det behöver inte vara med alkohol! (men det används flitigt när det gäller att sänka sin medvetandenivå). Vad jag vill ha sagt är, att medvetandenivå kan sänkas. Den kan därmed ändras.

Och då kan den höjas! Naturligtvis!
En intressant fråga är. Hur mycket då?
Vad sätter gränsen för hur medveten man kan bli?
Egentligen finns det ingen sådan gräns.
Men det finns oftast hinder.
Som den tillnyktrade med vånda återser sin eländiga situation, har vi också rent generellt ett slags vånda mot högre nivåer av insikt.
Det heter att sanningen är smärtsam, och det ligger mycket i det. Så smärtsam kanske, att vi skjuter upp görandet av sådant som vi tror gör oss medvetna.

Men, när jag har läst de böckerna, då!  När jag har gått de kurserna, då!
Vänta ett tag nu, jag talar inte om bildning, jag talar om medvetandenivå! Det finns litteratur som rätt förstådd kan höja medvetandenivån ( läs George Orwell, tex), men det fordras alltid ett slags ödmjukhet, en ärlighet, för att utvecklas från det man är, till något mera än det.

Se det JAG som ÄR. Inte det jag jag gör. Utan masker. Då kan du utveckla det.
Oftast, och vanemässigt, sätter man sig gärna på tvären här, dock. Med ”man” menar jag en del av dig. Den del som är säker på att ha 100% koll, och som slår vakt om det du har.
Att nå en högre nivå av medvetande betyder ofta att gå igenom en zon av rädsla.
Att genomleva en känsla av utsatthet.
I nuet är vi utsatta. Därför är det bekvämt att fly in i sånt som ska göras, för att framtiden ska tryggas… för att något ska ”bli bättre”, eller fly in i det förflutna.
Fly in i tid.

Om det du HAR är något som kan ta slut, blir du rädd att tappa det du har.
Och om du är så rädd om det du HAR att du identifierar dig med det, då har du uppfunnit problemet med din död.
Om du tycker att pengar styr, så blir pengar viktigt. Men pengar kan ta slut. Hela livet, i princip, blir en fråga om att HA så mycket som möjligt, så att det inte tar slut! Och då tornar döden upp sig. Rädslan för den. Eftersom allt leder till att också livet kan ta slut!  Tänk på det här.

Därför har vi en del av vårt jag, som passar bra ihop med ”ta slut” och pengajagandet. Detta jag har modellerats upp under generationernas gång. Det är det jag kallar egot.

Den vite mannen, för  vilken det här med pengar en gång blev så viktigt, begav sig åstad att erövra världen, för att HA. Mer och mer.
Samtidigt finns i t ex Indien människor som inte äger mer än ett skynke att klä sig i, och inte har en sikin i pengar mätt. Men de har FRID i sinnet. För Indiern finns ingen död. Den är blott en övergång, helt naturlig! Ingen rädsla. Eller i vart fall mindre rädsla!

Indiern vet att inte göra motstånd mot det som ÄR. Han sitter där, lugnt, och är NÄRVARANDE.

Han vet att livet är ett oändligt flöde, och han lever i det flödet. Han skulle aldrig kapa till sig en bit av detta flöde, och kalla det MITT!
Då blir livet ändligt! Då blir han en vit man.
(Och denna del han kapat till sig skulle bli färglös, statisk och tråkig. Och utsatt för tidens tand. Men han skulle vårda  den som det dyrbaraste han hade.)

Indiern har allt INOM sig. Och han är lyckligare än någon av oss som dyrkar Mammon.
Livet är ett oändligt flöde. Och livet är evigt. Döden är inte livets motsats. Det är födelsen som är dödens motsats. Det sa Eckhart Tolle.
Livet har ingen motsats.

Den sanna styrkan ligger i det som förefaller svagt. Svagheten skapas i och med att man tar strid för något, kallar det mitt! Vare sig det är en bit mark, en summa pengar eller en ståndpunkt i en diskussion (egot). Genom det här försvaret, motståndet, skapas rädslan.
Det är rädsla som är svaghet!
Det som förefaller starkt är ett pansar, byggt av rädsla.
Det motstånd man genererar skapar också smärta. Ju räddare man är desto ondare gör det.

Som att ta en spruta. Jag minns hur ont det gjorde första gången. För jag var inte medveten om varför den måste tas, inte medveten om att alla andra också får sprutor. Jag såg som i ett tunnelseende denna hemska spruta, och smärtan var enorm.
Men nästa gång var jag medveten. Då var det bara ett litet stick.

Och om vi nu återgår till diskussionen om intelligens kontra medvetande…
Vi kan föra en otroligt intelligent diskussion om hur medveten man kan bli.

Det är exakt samma diskussion som den om Gud existerar!

Det är som att sitta i en mardröm och föra en (mycket intelligent) diskussion med någon i drömmen, om det existerar ett uppvaknande.
Vi vaknar och allt vi sa i drömmen är totalt meningslöst, hur smarta vi än var!

Vi föds in i en tillvaro som kan införa begränsningar som vi faktiskt inte har.

Och vi lever kanske just nu, du och jag – i en mardöm…