Nattfjärilar

Jag betvivlar – på goda grunder – att akten att förse nattfjärilar med mänskliga hjärnor skulle göra dem mera medvetna. Jag tror däremot de skulle tappa flygförmågan.
– framdrömt av blogginnehavaren, någon gång 1968

”Titta på de där dumma nattfjärilarna” sa far,”de bränner sig när de flyger in i ljuslågan men inte fan lär dom sig! Titta! De ska dit igen! Där kom en till nu! De håller på tills dom dör, idioterna! Titta på’ n!” Han pekar ner på en rykande haverist på altangolvet, surrande i smärtpiruetter.
”Men de kanske vill in i nuet pappa”
”Va!!?”
”Det är här det är. Liksom. Själva processen…”
”Vafan har du fått det ifrån!?”
”Vet inte…”
Vad jag inte vågade säga var något diffust om nattfjärilarna som bärare av våra lögner, som de hittar i våra mörker och plockar upp att uppdagas i ljuset. Därför var det många nattfjärilar här omkring.

Far sa inte så mycket mer den kvällen. Han tände en cigarrett.  Sedan satt han på sitt typiska sätt med pekfingret på nästippen, och funderade för sig själv långt in på småtimmarna, blåsande stora, slappa rökringar. Jag hade oroat honom. Kanske mera över sonens mentala tillstånd än över tillvarons mysterium.

Jag är där nu igen, fyrtio år senare, och söker efter avbrutna trådar.  Många av dem ligger där i det skick jag lämnade dem. Somligt har under årens lopp mognat så jag kanske kan fila lite på vad man yrade om som åttaåring…

Och jag tror de avbrutna trådarna oroat också mig under årens lopp och gjort mig till den jag är.  Och vid de avgrunder jag spejat ut över, ska erkännas, fått mig att tvivla över mitt mentala tillstånd.
Likväl, måste också erkännas, är det något som hela tiden driver mig att fortsätta, även om jag  just bränt mig halvt fördärvad.

Bränner vi oss för att vi är korkade? Eller är vi så korkade att vi frivilligt bränner oss?
Observera skillnaden i frågorna.

Vi bränner oss i en fysisk mening för att smärta är naturens varningssignal. Något hotar överlevandet. Att bränna sig är naturens läxa: Gör inte om det här!
Men nattfjärilen är det enda djur, vad jag vet, som medvetet insisterar på att utsätta sig för livsfara.

Vad kommer evolutionen att göra med fallet nattfjärilen? Vi har möjligen två alternativ:
1) Evolutionen utvecklar en Super Heat-Proof nattfjäril, med värmeskyddande pansarsköldar och värmetåliga vingar. 
2) Evolutionen utvecklar en medveten nattfjäril, smart nog att flyga dagtid i stället, när den nu ändå gillar ljus.

Det senare alternativet med den inneboende risken att alla världens nattfjärilar nu, i ett kollektivt rus, skulle flyga mot solen. Jag ser för mig hur himlen förmörkas av ljusknarkande insekter och hur solen döljs i en sensationell, organisk solförmörkelse, innan de bränns och dalar ner över jorden som ett sorgligt sotregn. Nattfjärilarna fattade aldrig det här. So what? Nu är problemet gone for ever. (De tre senaste meningarna kan utan vidare, och smärtsamt snart, appliceras på en betydligt mer ”medveten” art…)

Så jag lutar mot att evolutionen mera följer #1 än #2. Evolutionen anlitas ofta av medvetna människor, som förklaring på allting. Likväl tror jag inte evolutionen utvecklar medvetenhet. För medvetenhet är inte automatiskt resultatet av en biologisk process, vilken mera är inriktad på kroppens förutsättningar att överleva prövningar de utsätts för i den yttre miljön. I formens värld.

Men vi återgår till stugan, där i Norrland. Pappa sitter alltjämt och filosoferar, flera nattfjärilar grillas och jag försöker sova. Min fantasi är livlig och jag är mörkrädd. Jag har svårt att sova. Det hjälps inte upp av det jag plötsligt hör: Knackningar i väggen på utsidan! Tre knackningar, precis som en normal mänsklig dörrknackning. I mitt sinne blev det snabbt till en mördare som står därute! Rädslan byggde snabbt upp ett inferno av enorma dimensioner, ett öde som föreföll absolut sant.
Jag tror det pågick i en kvart ungefär innan jag tog mod till mig att rubba fars rökringar med detta. Men det gjorde jag till slut:
”Det är nån därute pappa! Nån som knackar i väggen!”
”Vafan säger du!!?”
Han tog upp en spade som stod mot väggen, och så bar det av mot stugans baksida där ondskan lurade. (Det ska nu sägas att far inte var nån våldsverkare. Man kan dock  säga att han var som en Texasbo nedsläppt i Ångermanland. I Texas hålls hårt på vad som är ”my land”. Så var det även hos oss. Far hyllade det privata, och om allemansrättens Sverige hade tillåtit taggtrådsstängsel och skyltar i stil med vad man kan se i USA, ”NO TRESPASSING” hade vi tveklöst bott bakom ett sådant arrangemang.)

Innan sista hörnet höll pappa upp en hand. Vi tryckte oss mot väggen. Allt var knäpptyst.
Något kan ju sägas om det absurda i situationen; en ”mördare” som skulle komma hit klockan fyra på morgonen och ställa sig att knacka på väggen i en halvtimme, vore kanske mer mentalt retarderad än farlig. Men allt överskuggades av detta plötsligt uppflammande: FARA!

Det fanns självklart ingen där. En räfsa stod lite jingligt lutad mot väggen, i morgonbrisen råkade ett av metallstråna i den i svängning, ibland såpass att den åstadkom en perfekt knackning; ”tap-tap-tap” mot väggen.

Vad vill jag säga med detta? Jo, jag söker sådana incidenter i en ålder då mycket fortfarande avgjordes.  Det var nu val gjordes som skulle forma resten av livet.

Jag erinrar mig nu historien om två grabbar i en sandlåda som grälar om vad som är höger och vänster. I den situationen liksom denna levererades en enkel upplösning på ett problem, där det som föreföll så ABSOLUT bara förintades. Försvann. Och jag undrar hur det skulle ha gått om den där gamle mannen inte hade suttit där bredvid oss (läs inlägget: Mannen med dossiern), eller om min far eller jag aldrig hade vågat kolla vad som fanns bakom stugan.

”Men nu har du bara nämnt två incidenter. Finns det inte en hel hoper händelser vilka aldrig löstes på samma coola vis som de här?”
Jag antar att du har rätt!
Och de formar vårt medvetande? Sätter gränser för oss? Blir det nästa fråga?
Den gemensamma faktorn är rädsla. Varför är du rädd? Något hotar dig, eller något som du investerat identitet i (vilket också blir ”dig”).

Så snart man investerar identitet i något, skapas rädslan att tappa.
Och man ägnar kanske hela sitt liv åt att försvara. Man lever kanske ständigt krökt i en försvarsposition. Eller i ångest över nåt som kan hända i framtiden.

Du är ABSOLUT säker på existensen av något du aldrig ens vågat titta på? KAN det vara SÅ?
Det kan mycket väl vara så. Det kanske t o m är väldigt vanligt, överallt, i hela vår civilisation?
Men för fasen…döden?
Döden ja. Är den något du själv skapar i samma andetag du skapar något i formens värld, som du investerar din identitet i?
Jag menar nu problemet med döden. Rädslan för den, vilket är vad som spelar roll.
Fundera ett tag på det.

Men vi ska ju dö! Det vet vi ju!
Den del av dig som är underkastad de fysikaliska lagarna, som befinner sig i formens värld, ska dö. Allt som förs in i formens värld är hotat. Men du kan välja hur mycket du vill investera dig själv i formens värld. 
Du SKAPAR en identitet som inte kommer att vara (i formens värld), och efter några år tror du att den identiteten är den enda sanna! Då uppstår den nattsvarta rädslan för döden. Och det kan kännas mycket skrämmande, därför att form-identiteten kan inte förstå något utanför sig självt, för den är SKAPAD här. Den kan vara väldigt intelligent, civiliserad och trevlig men är innestängd bakom vissa murar, och blir aldrig lycklig. Den gör allt för att överleva och löper amok om den tvingas nära murarna.

Men hur kommer jag ut?
En yttre observatör löste ett problem i sandlådan. Du har också en ”yttre observatör” inom dig. Den ska du återknyta kontakten med. Det är inget konstigt.

Lämna det förflutna bakom dig.
När du ändå är igång:
Lämna framtiden bakom dig också.
Sök nuet. Där brinner en evig låga.
Den bränner outhärdligt i början…

Men du kommer att märka att smärtan genereras av
krafter som vill dra dig härifrån, ut ur nuet igen,
Tillbaka till din oro inför framtiden,
Tillbaka till din grämelse över svunna tider
Egot, som skriker över svunnen näring…det som verkar så viktigt.

Lögn brinner, i början med stor smärta…

Annonser

12 thoughts on “Nattfjärilar

  1. Anders Widén skriver:

    Det är alltså alldeles förbent att jag numer är så upptagen av att demokratin håller på att gå under.
    Min andlighet får noll näring.
    Så jag kommer hit ibland och andas.

    Lite Tolle tror jag bestämt. Men även den där andra kompisen som sitter o crackar öl o funnit att man inte behöver stimma runt för att hitta det.

    Nuet är ju hela tiden där. Eller kanske snarare, här.
    och ”här”.

    Och nu är det just precis ”här”

  2. Perra J skriver:

    Hej Anders,

    Demokratin skulle nog repa sig om fler kom hit och andades..:-)
    Tony Parsons menar du? Jo han var ju kul, och det är riktigt vassa grejer dessutom.
    Det finns ju ingen av alla de här gubbarna, Tolle, Parsons och vad de heter (de blir allt flera nu), som är ”bäst”. De ligger på olika nivåer liksom..

  3. Rollercoaster skriver:

    Syrerikt att läsa. Hoppfullt. Tack.

  4. Björn skriver:

    Du nämner den ”yttre observatören” jag har inom mig. Kan man bli distanserad och känslokall om man flyttar sina ”identitets-investeringar” från ”ego-fonderna” till denna yttre observatör??

    Det är min rädsla. Eller är det egots rädsla? Hur har den här yttre observatören en animerad diskussion om finanskrisen? Den handlar ju också om investeringar som saknar förankring i verkligheten. Är formvärlden verklig eller bara en illusion? Om dom är två sidor av samma mynt hur hjälper det mig när jag sitter fast på myntets formsida?

    För jag gillar animerade diskussioner. Kommer jag tappa förmågan att ha sådana om jag flyttar mina identitets-investeringar på det sätt du pekar ut?

    Det här är som du vet några av mina top-tio frågor. Jag brottas med dom hela tiden. Kändes skönt att ställa dom rakt upp och ned här. Sådär enkelt. Den där typen av frågor får Tolle också i olika former och min sista fråga till dig är – blir du egentligen klok på hans svar?

    Jag tänker på Ophras Webclass, minns inte exakt i vilka avsnitt, men jag har för mig att det är ett gäng som sitter i nån New Age bokhandel i Hollywood och oroar sig för att deras liv skall tappa passion och gnista om dom går i Tolles riktning. Hur tänker du kring detta NU? Jag säger NU för du kanske tänkte nåt insiktsfullt igår. Men det hjälper inte så mycket just nu. Jag tittar ibland tillbaka på saker jag skrivit tidigare och inser att detta inte hjälper mig NU. Är lösningen att ge upp alla försök att vara insiktsfull?
    Så tänker jag ibland. Hur tänker du?

    • Perra J skriver:

      Björn!
      Tack för denna kommentar!
      Jag tror det är egots rädsla. Egot är ur stånd att förstå något som ligger utanför de gränser det självt har satt upp. Den yttre observatören är anden. Eller det Medvetna jaget. Det DU som kan SE DITT EGET EGO. Du har något som kan välja att följa egot. Egot är vaksamt gentemot andra egon, vill gärna känna sig säkert, helst överlägset, gentemot andra. I annat fall upplever egot rädsla.
      (Det är för att vi HAR denna yttre observatör, som vi kan föra sådana här diskussioner överhuvudtaget!)

      När egot tar över fullständigt; i en paniksituation, i vrede, när man brölar i en pöbel, i svår ångest etc, är man en robot mer eller mindre. Jag tror på goda grunder mera att det är i dessa regioner man blir distanserad och känslokall.

      MEN! Med dessa 100% ego-extremlägen nämnda, det finns kanske 60%-lägen, 40%?
      Som t ex när man försvarar en ståndpunkt, gör svepande generaliseringar som ”det där är konspirationsteorier”, det där ”saknar belägg” etc, och utan att veta med kraft slår fast att så här ÄR det. Då har du en sida av dig som VET att du bara söker makt och skiter i vad som är sant!
      Om någon påminner om denna sida medan man är under affekt, blir man galen av ilska. Det går inte, utan man måste vänta tills det gått över. Då har man åter tillgång till sitt Medvetna jag.
      Egot kan ses som en entitet inom en, som kan TA ÖVER. Och då tar man inte längre ansvar. Och generatorn är ALLTID RÄDSLA.
      Du har faktiskt en sida som inte är rädd.
      Tolle säger detta hela tiden. Många andra.

      Men se vad som har hänt här: Evolutionsperspektivet har en sådan makt eftersom religionen misslyckades. Vetenskap och ”objektiv” analys har fått nästan total dominans och Darwin har åkt i gräddfilen bra länge!
      Det betyder att det finns starka och auktoritativa krafter som säger att människan är blott ett djur. Att människan i grunden ÄR revirhävdande, och att den ”starkes rätt” är den enda rätten! Ser du? Vi kan tro att vi i grunden ÄR detta rädda ego, och att allt annat är trams, drömmerier, flum…

      Vad religionen har lyckats med är att med djävulsk skicklighet bygga upp en känsla av SKULD hos människor. Som får oss att jobba som slavar. Som får oss att med förtröstan ge bort allt vi har.

      Och hur den yttre observatören för en animerad diskussion om finanskrisen? Jag kommer att tänka på det jag nämnde här – allt vilar på SKULD! I ekonomisk bemärkelse.
      Se filmen Zeigeist Addendum! Jag lägger ut den nu bland mina länkar…

  5. Björn skriver:

    jag är med på det ena extremläget, det med 100% ego – när man brölar i pöbeln… Men det andra extremläget då? det med 0 % ego och 100% yttre observatör – hur ser det ut?
    Det är nog som du säger rädsla som jag upplever som det som ”animerar” diskussioner om finanskrisen. Så hur blir det då när det finns 0 % ego, finns det längre någon poäng med diskussioner?

  6. Perra J skriver:

    Björn,
    Det andra extremläget är intressant att fundera på. Egot blir extremt oroat inför tanken på att det finns något som ligger ovanför dess nivå av förståelse.
    Jag tänker på detta som kallas Surrender. Det är nog en bra punkt att applicera Surrender på, så bra kanske att hela egot kan dö här. Egot har gett sig tusan på att vara ”smart” nog att förstå allting, eftersom det annars inte skulle ha full kontroll.
    ”Intelligens” är hårdvaluta för egot. Men det handlar inte om intelligensnivå, det handlar om medvetandenivå (det blir ett inlägg om detta snart!).

    Det andra extremläget skulle vara ett tillstånd av frid. Jag vet, det är meningslöst att beskriva. Vi kan dra till med alla superlativer som finns, vad gör man den informationen? En uppskattning om vad det kan vara ”värt”?
    Kanske Tolle befinner sig i det andra extremläget? Vem vet? Han är så fullständigt prestigelös. Men vilken storhet det ger honom.
    Finns andra? Buddha? Jesus?
    Man kan vara ego-befriad men ändå kunna vara bestämd när det behövs.
    Jag tror också att det finns passion och gnista på ego-befriade nivåer. Det vi ego-belastade upplever är bleka surrogat av dessa, i jämförelse.
    Men man ska nog inte applicera de innebörder av dessa ord man NU har, på denna ”okända” nivå.
    Då blir det konstigt. Man kan lätt bli rädd. Och absolut säker.
    Om vi ska kunna föra diskussioner över en viss gräns måste vi kunna befria oss från orden, på ett sätt vi kanske inte är vana vid?

  7. Björn skriver:

    ok, tack för ditt svar! Frid. Jag köper det. Apropå köpa. Såg äntligen Zeitgeistfilmen. Andra har försökt ”pracka på” mig den och jag började kolla en gång och kände, neej, det var nog när jag var lite sur på J. Krishnamurti, läste mycket av honom ett tag men fick alltid känslan av att bli lurad på nåt vis, han pratar och pratar och så står man där lika förvirrad som tidigare…. ja, ja, det var en parentes, idag såg jag hela och den grep mig på ett positivt sätt. Vet inte hur ännu. Jag tror tyvärr inte dom har en chans att sprida detta till människor med minsta dragning åt organiserad religion … vilken är JÄVLIGT många om man betänker saken noga. Och jag önskar att man kunde nå JÄVLIGT många med denna fräscha vision, fräsch därför att den omvärderar teknologin. Det gillar jag. Tack för tipset Perra. När du tipsade var jag ju tvungen att kolla:-)

  8. Perra J skriver:

    Det finns ju en Zeitgeist-film till, originalet, ”The Movie”. Såg den igår. Den är om möjligt ännu vassare än detta.
    Vår vän Mikael länkar till den(svensktextad) på SMG, jag kommer inte in där just nu, men kolla själv vid tillfälle!

  9. […] ett tidigt inlägg skrev jag om när jag som 8-åring försökte sova i vår sommarstuga. Men något knackade i […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s