Nattfjärilar

Jag betvivlar – på goda grunder – att akten att förse nattfjärilar med mänskliga hjärnor skulle göra dem mera medvetna. Jag tror däremot de skulle tappa flygförmågan.
– framdrömt av blogginnehavaren, någon gång 1968

”Titta på de där dumma nattfjärilarna” sa far,”de bränner sig när de flyger in i ljuslågan men inte fan lär dom sig! Titta! De ska dit igen! Där kom en till nu! De håller på tills dom dör, idioterna! Titta på’ n!” Han pekar ner på en rykande haverist på altangolvet, surrande i smärtpiruetter.
”Men de kanske vill in i nuet pappa”
”Va!!?”
”Det är här det är. Liksom. Själva processen…”
”Vafan har du fått det ifrån!?”
”Vet inte…”
Vad jag inte vågade säga var något diffust om nattfjärilarna som bärare av våra lögner, som de hittar i våra mörker och plockar upp att uppdagas i ljuset. Därför var det många nattfjärilar här omkring.

Far sa inte så mycket mer den kvällen. Han tände en cigarrett.  Sedan satt han på sitt typiska sätt med pekfingret på nästippen, och funderade för sig själv långt in på småtimmarna, blåsande stora, slappa rökringar. Jag hade oroat honom. Kanske mera över sonens mentala tillstånd än över tillvarons mysterium.

Jag är där nu igen, fyrtio år senare, och söker efter avbrutna trådar.  Många av dem ligger där i det skick jag lämnade dem. Somligt har under årens lopp mognat så jag kanske kan fila lite på vad man yrade om som åttaåring…

Och jag tror de avbrutna trådarna oroat också mig under årens lopp och gjort mig till den jag är.  Och vid de avgrunder jag spejat ut över, ska erkännas, fått mig att tvivla över mitt mentala tillstånd.
Likväl, måste också erkännas, är det något som hela tiden driver mig att fortsätta, även om jag  just bränt mig halvt fördärvad.

Bränner vi oss för att vi är korkade? Eller är vi så korkade att vi frivilligt bränner oss?
Observera skillnaden i frågorna.

Vi bränner oss i en fysisk mening för att smärta är naturens varningssignal. Något hotar överlevandet. Att bränna sig är naturens läxa: Gör inte om det här!
Men nattfjärilen är det enda djur, vad jag vet, som medvetet insisterar på att utsätta sig för livsfara.

Vad kommer evolutionen att göra med fallet nattfjärilen? Vi har möjligen två alternativ:
1) Evolutionen utvecklar en Super Heat-Proof nattfjäril, med värmeskyddande pansarsköldar och värmetåliga vingar. 
2) Evolutionen utvecklar en medveten nattfjäril, smart nog att flyga dagtid i stället, när den nu ändå gillar ljus.

Det senare alternativet med den inneboende risken att alla världens nattfjärilar nu, i ett kollektivt rus, skulle flyga mot solen. Jag ser för mig hur himlen förmörkas av ljusknarkande insekter och hur solen döljs i en sensationell, organisk solförmörkelse, innan de bränns och dalar ner över jorden som ett sorgligt sotregn. Nattfjärilarna fattade aldrig det här. So what? Nu är problemet gone for ever. (De tre senaste meningarna kan utan vidare, och smärtsamt snart, appliceras på en betydligt mer ”medveten” art…)

Så jag lutar mot att evolutionen mera följer #1 än #2. Evolutionen anlitas ofta av medvetna människor, som förklaring på allting. Likväl tror jag inte evolutionen utvecklar medvetenhet. För medvetenhet är inte automatiskt resultatet av en biologisk process, vilken mera är inriktad på kroppens förutsättningar att överleva prövningar de utsätts för i den yttre miljön. I formens värld.

Men vi återgår till stugan, där i Norrland. Pappa sitter alltjämt och filosoferar, flera nattfjärilar grillas och jag försöker sova. Min fantasi är livlig och jag är mörkrädd. Jag har svårt att sova. Det hjälps inte upp av det jag plötsligt hör: Knackningar i väggen på utsidan! Tre knackningar, precis som en normal mänsklig dörrknackning. I mitt sinne blev det snabbt till en mördare som står därute! Rädslan byggde snabbt upp ett inferno av enorma dimensioner, ett öde som föreföll absolut sant.
Jag tror det pågick i en kvart ungefär innan jag tog mod till mig att rubba fars rökringar med detta. Men det gjorde jag till slut:
”Det är nån därute pappa! Nån som knackar i väggen!”
”Vafan säger du!!?”
Han tog upp en spade som stod mot väggen, och så bar det av mot stugans baksida där ondskan lurade. (Det ska nu sägas att far inte var nån våldsverkare. Man kan dock  säga att han var som en Texasbo nedsläppt i Ångermanland. I Texas hålls hårt på vad som är ”my land”. Så var det även hos oss. Far hyllade det privata, och om allemansrättens Sverige hade tillåtit taggtrådsstängsel och skyltar i stil med vad man kan se i USA, ”NO TRESPASSING” hade vi tveklöst bott bakom ett sådant arrangemang.)

Innan sista hörnet höll pappa upp en hand. Vi tryckte oss mot väggen. Allt var knäpptyst.
Något kan ju sägas om det absurda i situationen; en ”mördare” som skulle komma hit klockan fyra på morgonen och ställa sig att knacka på väggen i en halvtimme, vore kanske mer mentalt retarderad än farlig. Men allt överskuggades av detta plötsligt uppflammande: FARA!

Det fanns självklart ingen där. En räfsa stod lite jingligt lutad mot väggen, i morgonbrisen råkade ett av metallstråna i den i svängning, ibland såpass att den åstadkom en perfekt knackning; ”tap-tap-tap” mot väggen.

Vad vill jag säga med detta? Jo, jag söker sådana incidenter i en ålder då mycket fortfarande avgjordes.  Det var nu val gjordes som skulle forma resten av livet.

Jag erinrar mig nu historien om två grabbar i en sandlåda som grälar om vad som är höger och vänster. I den situationen liksom denna levererades en enkel upplösning på ett problem, där det som föreföll så ABSOLUT bara förintades. Försvann. Och jag undrar hur det skulle ha gått om den där gamle mannen inte hade suttit där bredvid oss (läs inlägget: Mannen med dossiern), eller om min far eller jag aldrig hade vågat kolla vad som fanns bakom stugan.

”Men nu har du bara nämnt två incidenter. Finns det inte en hel hoper händelser vilka aldrig löstes på samma coola vis som de här?”
Jag antar att du har rätt!
Och de formar vårt medvetande? Sätter gränser för oss? Blir det nästa fråga?
Den gemensamma faktorn är rädsla. Varför är du rädd? Något hotar dig, eller något som du investerat identitet i (vilket också blir ”dig”).

Så snart man investerar identitet i något, skapas rädslan att tappa.
Och man ägnar kanske hela sitt liv åt att försvara. Man lever kanske ständigt krökt i en försvarsposition. Eller i ångest över nåt som kan hända i framtiden.

Du är ABSOLUT säker på existensen av något du aldrig ens vågat titta på? KAN det vara SÅ?
Det kan mycket väl vara så. Det kanske t o m är väldigt vanligt, överallt, i hela vår civilisation?
Men för fasen…döden?
Döden ja. Är den något du själv skapar i samma andetag du skapar något i formens värld, som du investerar din identitet i?
Jag menar nu problemet med döden. Rädslan för den, vilket är vad som spelar roll.
Fundera ett tag på det.

Men vi ska ju dö! Det vet vi ju!
Den del av dig som är underkastad de fysikaliska lagarna, som befinner sig i formens värld, ska dö. Allt som förs in i formens värld är hotat. Men du kan välja hur mycket du vill investera dig själv i formens värld. 
Du SKAPAR en identitet som inte kommer att vara (i formens värld), och efter några år tror du att den identiteten är den enda sanna! Då uppstår den nattsvarta rädslan för döden. Och det kan kännas mycket skrämmande, därför att form-identiteten kan inte förstå något utanför sig självt, för den är SKAPAD här. Den kan vara väldigt intelligent, civiliserad och trevlig men är innestängd bakom vissa murar, och blir aldrig lycklig. Den gör allt för att överleva och löper amok om den tvingas nära murarna.

Men hur kommer jag ut?
En yttre observatör löste ett problem i sandlådan. Du har också en ”yttre observatör” inom dig. Den ska du återknyta kontakten med. Det är inget konstigt.

Lämna det förflutna bakom dig.
När du ändå är igång:
Lämna framtiden bakom dig också.
Sök nuet. Där brinner en evig låga.
Den bränner outhärdligt i början…

Men du kommer att märka att smärtan genereras av
krafter som vill dra dig härifrån, ut ur nuet igen,
Tillbaka till din oro inför framtiden,
Tillbaka till din grämelse över svunna tider
Egot, som skriker över svunnen näring…det som verkar så viktigt.

Lögn brinner, i början med stor smärta…

Annonser