Alexiadis, dan innan jul

Följande utspelar sig i en spårvagn, det var några år sedan men det upprepar sig stundtals i mitt minne, särskilt vid juletid. Nu skriver jag ner det:

Det drar sig mot jul, vagnen är full och vädret är kymigt…
Någon sitter och väsnas lite, ännu inte så allvarligt att det stör, utan bara såpass att alla på vagnen är medvetna om att det inte är helt lugnt. Jag kan se honom, han är stor, har mörkt lockigt hår, grek av allt att döma för han nynnar Theodorakis-sånger, för första gången hör jag dem på originalspråk.
Han dricker ur någon flaska och blir med tiden såpass stökig att platsen bredvid honom lämnas tom, snart också platserna framför.

Nästan alla på vagnen har händerna fulla med inslagna paket av skiftande storlek. Men inte han. Greken åker tomhänt hem till Hjällbo eller var det är, melankolisk  och galen av hemlängtan, kanske för att slockna på mattan i en dyster lya i ett ghetto där alla låser dörren och plirar ut genom sina dörrkikare innan de går ut med soppåsen…

{”Kom inte här med din byk. Åk hem till dina trakter, om det inte passar”}

Han är ledsen. Nej det är djupare. Han är förtvivlad. Han är sjuk av längtan, bort från detta iskalla svenska käril. Sjuk av längtan bort från alla moltysta, upptagna skuggor på väg nån annanstans, oantastliga därför att de sköter sitt. Skuggorna är på väg till sitt. Börjar leva när de låst dörren bakom sig och hojtat på sina familjer.

Nu har han rest på sig, han står lutad mot en stång och sjunger den kanske mest kända Theodorakis-refrängen, på djup, klangfull grekiska. Vi svenskar har hört den genom alla år, med Sven-Bertil, Arja Saijonmaa och andra.

Hans patos greppar tag i hela vagnen. Rutorna immas igen. Tårarna forsar….
{”Han är full. Varför ringer ingen efter polisen? Bara han inte kommer hitåt…”}

”Håll käften där bakom!!!”

Nu kommer en liten pojke fram, han ställer sig frimodigt framför den stora vacklande gestalten, tittar på honom med stora klara ögon:
”Varför är du ledsen?”

Och greken slutar sjunga. Han står totalt nollställd ett tag. Så börjar han skratta. Han skrattar och skrattar. Vi andra på vagnen börjar skratta också.
Greken lutar sig ner och kramar om grabben.
Och det är nu jag får en Deja Vu -vibb. Jag vet exakt vad som nu ska hända:

En kvinna arbetar sig fram med energiska armbågar…
”Du ger faaan i pojken!! Hörde du!! Din jäääväääälll!!!!! Ge faaan!!!”

”Okey”, säger greken. Men han slutar inte att le. Ingen annan heller.
Jag tror nästan mamman måste le till slut, hon också.

Och jag tror greken fick en liten gnutta glädje, kanske nog för att klara julen.

Annonser