Sanningens logistik

Fredrik är en vis man. Han ger mig rådet att inte kategorisera. Att ta livet som det kommer. Knyta ihop tiden.
Livet ÄR. Kan inte kategoriseras.

Naturligtvis har han rätt..
Jag kommer inte att kategorisera.
Det är kanske så att man ska släppa alla fåfänga försök att hålla ordning, om man vill ha ordning?
Alla försök skapar bara ångest, och det vi är rädda för drabbar oss till slut.

Och visst kan det väl tillämpas även på de betänkligheter jag hade, över bloggandets inneboende löpsedelskaraktär?
Jag kände att jag ville försöka komma från den genom att kategorisera en aning, skapa en hylla för ”stående” inlägg, typ. ”Som alltid har uppmärksamhet”. Annars blir det ofrånkomligen så att det senaste inlägget får ALL uppmärksamhet, oavsett hur tunt det är.

Jag har känt detta så ofta på andras bloggar. Där! Ett jäkla intressant inlägg! 
Men det är för sent att kommentera det, det är inte färskt längre, ingen ser det längre… så synd! Ett sånt waste!
Jag är givetvis helt fel ute här, och det ser trubaduren Fredrik.
Dylan har sina ”stående” klassiker. Men det betyder inte att han inte måste harva dem om och om igen. Men då vässar han till dem lite, gör nya versioner av dem.

Och så måste man kanske jobba som bloggare också? Det är ju bara att ropa ”one more time!” åt trubaduren så drar han kanske sin låt i nuet igen. Och är det nåt man själv upplever som särskilt viktigt och sant i det man sagt nån gång som bloggare kommer man helt säkert att upprepa sig – och i en vässad version!

Därför oroas jag inte mera över att stora sanningar om livet och anden tillfälligt skyms av nåt tjatter över en golvmopp från TV-shop (eller nåt), som får all uppmärksamhet just nu.

Det vore att ansluta sig till alla de frustrerade nasare som söker överrösta varandra ”Hej!!. Här är det!!”, ”Nej!!Lyssna på mig i stället!!”…och på sin höjd framkallar en monumental trötthet.