Religionens problem

Sinéad O’Connor river itu en bild av påven. Så gör man inte.
Kvällens stillsamma Saturday Night Live, där det händer, övergår i en kravall…
När hon två veckor senare står inför en förkrossande kör av burop i Madison Square Garden, New York (Bob Dylan 30th Anniversary Concert, 1992), minns alla.

Det hon gjorde är i miljoners ögon själva definitionen av det värsta man kan göra.
Man kan inte ha mera FEL. Inte vara mera FEL.
Men hon står kvar där.
De energier som strömmar emot den spröda gestalten måste vara ohyggliga. För det är inte bara ett fullsatt Madison Square Garden hon har emot sig, utan trycket från en hel värld (bara det puritanska USA hade räckt) som ser detta i direktsändning.  Och det är människor som reagerar med hat mot en kättare, som utmanar deras innersta tro. Deras innersta känsla av identitet och värde, sanning och rätt. Eller är det betydligt tarvligare än så?

Vi vet alla hur starkt grupptrycket kan vara, och då i betydligt mindre sammanhang än detta. Med den insikten kan vi kanske försöka förstå vad som krävs för att överhuvudtaget stå kvar där.
Därför blir det hon sedan gör – denna improviserade A Capella – version av ”War” –  till något helt overkligt; en gräns passeras, det kan inte vara en normal människa som står där, utan någon gudom. Och i så fall troligen en långt större sådan än den som påven lyckas vara. För påven ses sedan mycket gammalt som Guds ställföreträdare på jorden. Vilket i praktiken blir Gud själv. Att gå emot påven är att gå emot Gud. Än om det inte är  lika ”hårt” i vår civiliserade tid,  så sitter det i generna.

Upprinnelsen till dessa ytterst anmärkningsvärda händelser var den uppdagade förekomsten av sexuella övergrepp mot barn inom katolska kyrkan. Hur kyrkan skyddar pedofiler inom organisationen. Vi kan därtill se på Sinéad O’Connors egen bakgrund som själv utsatt för övergrepp, och det intressanta faktum att hon dessutom är prästvigd. Man kan direkt känna att hon måste ha haft en moralisk RÄTT bakom sig. Hon följde sin inre röst. Sanningen drev henne att göra det hon gjorde. Denna kraft fick henne att bli större än sig själv. Och större än påven. Och större än hela pöbeln som utan vidare hade sett henne bränd på bål, i vår civiliserade tid.

För ingen av dem som satt där och brölade ut sitt förakt, på arenan eller hemma i TV-soffan, hade en aning om, vill jag påstå, vad han/hon buade åt.  Men de var antagligen väldigt säkra på hur rätt de hade.
Och så är det ofta där egot får råda, att stor säkerhet frodas där kunskapen är ringa. Och den är aldrig så ringa som när det handlar om religion – i synnerhet när den slagit över i ren bokstavstrohet.

Sinéad O’Connor bad 5 år efter denna ”The Pope Incident” påven offentligt om ursäkt. Jag tror knappast det var av ånger, utan för att få ro. Hon orkade till slut inte upprätthålla denna front mot den övermakt katolska kyrkan alltjämt är.

Och katolska kyrkan är bara ett exempel. Religion används i maktsyfte. Religion har under tusentals år använts av människor som ställt sig mellan den enskilda människan och Gud. I syfte att utöva makt. Och värre än så. Jag utgår från att de flesta känner till de oerhörda grymheter, den terror, som utövats i Guds namn. Längre tillbaka var det kanske korståg och inkvisition. Nu för tiden tar det sig unknare uttryck, som inte alltid ursäktas av kyrkan. Tvärtom, det är den som vågar kritisera som får be om ursäkt…

I de katolska valven upptar vår uppspikade vän, Jesus från Nasaret, en central plats. Det lidande han uttrycker på korset är inte att ta miste på. Han begråts. Han tillbeds, som en Gudom vid Guds sida. Ouppnåelig. Upphöjd. Glorifierad.

Men han har inte här att göra.

Han borde inte hänga här. Han lider av andra orsaker än de vi tror.
Jesus var kanske den mest icke-religiösa person som har levat.
Jesus var en rebell. Och ett exempel för oss att följa. Ingen Gudom att tillbedja. Han kallade sig Människosonen.

Han utmanade sin tids religiösa auktoriteter, han ville få människan att tänka själv, känna själv, och inte blint tro på skrifterna. Han blev en nagel i ögat för sin tids religion, fariséerna och de skriftlärde. Efter sin död för hela romarriket.

De som idag torgför kristendomen är just de som Jesus gick emot! Vår tids skriftlärde.

Vår tids skriftlärde skiljer sig inte nämnvärt från dåtidens. Det är samma förnäma, belästa elit av människor, upphöjda över massorna, som genom att hänvisa till en  abstrakt och sträng Gud tvingar andra till underkastelse för att själva kunna framstå i serenitet. De kan hela tiden säga ”Det är Guds vilja!”

Det mest alarmerande, och det mest centrala Jesus sa, var att Guds rike är inom oss.
Det här skulle kunna leda till att människor kunde ta eget ansvar över sig själva, och inte vara beroende av en yttre Gud, som inte kan nås annat än genom de förnäma prästerna.

Därför måste Jesus dö.

För vi ska minnas att på den tiden hade religionen en helt annan ställning. Prästerna hade upptäckt hur de medelst denna mekanism kunde styra över andra. Under många kommande århundraden skulle religionen ha den centrala makten i samhället. Politik, vetenskap, allt, skulle styras  av kyrkan.

Jesus drog – besvärande nog – till sig väldigt många efterföljare. Det gick inte att utrota rörelsen trots ihärdiga försök. En annan taktik användes.
Långt efter Jesus död grundades kristendomen, den blev officiell på 300-talet genom den romerske kejsaren Konstantin I (han blev på kuppen den förste Guds ställföreträdare på jorden!), ”känsliga” delar togs bort ur de heliga skrifterna. Dvs de delar som visade att Jesus var en människa som vi andra (låt vara med extraordinära egenskaper), som skulle kunna uppvigla folket.  Att han tog lärdom från österlandet. Att han trodde på reinkarnation! Allt som handlade om detta i skrifterna, togs bort.

Jesus, och hans budskap, abstraherades bort. Han upphöjdes till Guds högra sida och blev lika fjärran som Gud själv, för där passade han bra. På det här sättet kunde det fortsätta som det hade varit, med en elit av präster mellan dig och Gud. Förtrycket kunde fortsätta.

De handlingar som begicks här – denna censur – har haft ett enormt inflytande över allas våra liv, vare sig vi är religiösa eller inte. Kristendomen vingklipptes i en sådan grad att den från början dömdes till stagnation, och medan vetenskapen avancerade, stampade kristendomen på en och samma fläck. Många tror ännu blint på en Gud i himlen och en djävul i underjorden, vilket kommer från den tid då vi trodde att jorden var platt.
Vi känner att kristendomen som den presenteras, inte stämmer. Att den vilar på en lögn. Att den kan hamna i förtroendekris om man inte är ”snäll” mot den. Att något har tystats ner.

De flesta läste Da Vinci – Koden, eller såg filmen? En rätt schablonartad story, men vad som gjorde den intressant var denna nya bild av Jesus, och vad som egentligen hände med hans eftermäle. Censuren av skrifterna nämns också. Det finns någonting här, och det känner vi på oss. Det är inte för inte Jesus är världens kanske mest kontroversiella figur. Vi har möjligen bara sett början.

Det farligaste i de styrandes ögon vore att massorna skulle tillägna sig en kunskap som gjorde att de skulle kunna ta ansvar, makt, över sig själva. Att de inte längre skulle vara beroende av en regering, religion, vetenskaplig auktoritet, ett samhälle, en nation.

Kristendomen (kyrkan) har genom historien lärt oss att ansvaret, makten, förvaltas av yttre auktoriteter.  Har du makt över dig själv ska du lämna den ifrån dig, för Gud däruppe i himlen styr, och du behöver inte ta ansvar. Bara du deltar i kyrkans riter, lär dig katekesen utantill, osv, så är allt grönt. Endast en människa som lämnat ifrån sig sitt ansvar blir en schackpjäs. Kapabel till – just det – oerhörda grymheter.

“Where ignorance is bliss, ‘tis folly to be wise.”
-Thomas Gray

En grundläggande skillnad mellan österländsk religion (Buddhism, Hinduism…) och Kristendomen, är att de första förordar utövaren någon form av arbete med sig själv, såsom meditation, yoga, och att det häri finns en väg att följa mot upplysning.
I Kristendomen finns inget sådant, utan man är ”garanterad frälsning” genom att följa en doktrin, en hoper ritualer, eller det kanske räcker att man är döpt?
Det är egentligen inte möjligt att förbättra sig själv! Man är utlämnad åt syndernas förlåtelse. I bästa fall. För det kan hända att du är för evigt behäftad med en arvssynd (jag fick nyligen reda på att alla tyskar som föds idag, beläggs av katolska kyrkan med en arvssynd pga Hitlertiden!).

Paradoxalt nog inser man när man studerar det Jesus sa, att han å sin sida också talade för ett arbete med självet! Vi ska lära oss se Bjälken i vårt eget öga, och det finns fler exempel, i det som överlevt efter Konstantins I:s censur.
Allt han predikade pekar mot en strävan mot ett inre uppvaknande, att det finns en väg att följa även här, som skulle kunna leda till att även vi ska kunna utföra de under Jesus utförde – t o m ännu bättre än han!
Det tonar fram en annan figur, när man studerar honom närmare, som är avsevärt tuffare än den fromma, passiva container för våra synder han hålls för att vara på ett annat plan. Var det egentligen hans avsikt att ta på sig alla våra synder? Varför kan inte Gud göra det direkt?

Var det inte snarare så att han exemplifierade en väg till ett renare medvetandetillstånd, över våra carnal minds, våra egon? Och att vi när vi uppnått detta tillstånd (våra sanna jag) är fria från synd? Det är våra egon som får oss att inte ta ansvar över oss själva och våra handlingar. Ignorans. All ondska kommer ur ignorans. Jag har rätt! Andra har fel! Jag är bättre! Andra är sämre! Vår tro är den enda rätta! Andra hamnar i helvetet!

Jesus var här för att utmana egot. Få oss att se det i oss själva. Få oss att höja oss över det.
Dessvärre segrade egot. Egot har infiltrerat kristendomen. Jesus på korset i de stilla katolska valven, är en segertrofé.

Sinéad O’Connor stal showen dessa kvällar 1992. Och även om kanske ”the true enemy” inte är Johannes Paulus II utan det mänskliga egot, så satte hon tvivelsutan fingret på en öm punkt i västvärlden.

Annonser

10 thoughts on “Religionens problem

  1. fredrik skriver:

    Måste säga att din första blogg är grym!
    Förstklassig.

    Mycket lovande Perra!

  2. Perra J skriver:

    Tack Fredrik! Du menar verkligen detta? Jag befarade att det skulle upplevas som pretentiöst och jävligt..:- ]

    Men jag kommer nog att vidareutveckla upplägget på den här bloggen. Hur vet jag inte riktigt, lite kategorier kanske…

  3. Björn skriver:

    detta med att drivas av sanningen intresserar mig. Oräddheten. Så långt ifrån att sitta i bliss och tycka att allt är perfekt – och ändå så likt. För det är som du säger. Det var inte personen, egot Sinéad, som kunde göra en sån sak. Det var något mycket större som tog över henne. Hmm…

    Jaa du, det var ju också en analys av katolska kyrkan. ”Dessvärre segrade egot. Egot har infiltrerat kristendomen. Jesus på korset i de stilla katolska valven, är en segertrofé.” Trots att jag är ”sekulär-andlig” är jag ibland och nosar lite på Jesus och vad historierna om honom har att säga mig. Lidandet och korsfästelsen. För mig är det en bild på sann överlåtelse av egot – av min vilja. I min värld är handlar det just om ”Din vilja – inte min vilja. I min värld symboliserar ”Din vilja” verkligheten så som den är – inte som jag vill att den skall vara. Det är centralt i hela uppvaknande-problematiken. Inte kan personen Jesus ha velat bli korsfäst? Men han var nog en av de ytterst få som menar dom där orden i fader vår. Adyashanti säger att syftet med dom orden i bönen är att inse att man inte menar dom. Ärlighet. Om vi ger upp vår vilja så köpslår vi. Vi kan ge upp vår vilja om vi får en guldstjärna i himlen. Men så är den nog inte menad. För mig blir hela detta med att personen Jesus återuppstår ett riktigt antiklimax. Det tar liksom bort hela poängen. Då fick han ju igenom sin vilja ändå. Fick flyga till himlen och sitta på faderns högra sida – fick en klapp på axeln av Gud, ett gillande – Bra jobbat grabben! Du kan känna dig stolt. Eller nåt. Fan vilket antiklimax. Det funkar inte för mig.
    Köpslår du Perra? Säger du, Gud, jag offrar mitt ego, men då vill jag ha det och det sedan? Är du beredd att dö utan att återuppstå? Jag tror det är detta det handlar om, vad tror du? Jag tror förresten inte, jag känner det i magen. Rädslan. Fortfarande. Vad händer när jag släpper taget helt och hållet. Blir jag så där modig då? Låter jag sanningen handla igenom mig då?

  4. Sandra skriver:

    Jag tror att när man släpper taget och låter egot förlora sin makt,,, då kan det djupa, sanna inom mig blomma, om man bara tillåter, öppnar sig för det.
    Detta inre jaget är vad jag tror icke matrielt och odödligt, därav orädd,,, rädslan sitter i kroppen, kroppen går att skada, döda och förgöra,,,så klart den har rädsla i sig då.
    Men när man känner att man inte bara är matriel kropp, utan även av odödlig natur, då förlorar rädslan sitt grepp, och en stor frimodighet gror, (kan jag tro).
    De känns som mäniskan har en grund av oförgänglig natur, men den har blitt så övertäckt av ”smuts” ego, ideer, och masker att vi har svårt att hitta tebax till grunden,
    Grunden bara är tillfredställd av sig själv, den är diamanten i hjärtat, det nakna Gudsbarnet och andningen är dess näring.
    Ja, så tänker/ känner jag.
    Tack för en bra bloggsida!
    Mvh Sandrha

  5. Perra J skriver:

    Hej Björn,

    Tack för detta tunga inlägg.
    Det är verkligen något med Sinéad O’Connor… så bräcklig men ändå så stark…

    Och så stark som hon är får vi förmoda att Jesus var. Att något större än personen, egot, driver på mot ett högre mål. Det är den högre viljan som måste ha förtur. Vi kan diskutera vad som verkligen är ”min vilja”, versus ”din vilja” från Fader vår.
    Det ligger nära till hands att se ”din vilja” som en yttre makt, som ett hot. För egot lever på rädsla och vill stänga in sig bakom gränser bakom vilka det känner sig säkert.

    Den högre viljan tar inte den ringaste hänsyn till egot. Vi har en högre vilja som köra över egot och få oss att trotsa liv och lem, offra allting vi har på den här planeten. Följer vi den väljer vi livets väg, även om vi ”dör” (se inte döden som livets motsats, det är födelsen som är livets motsats).
    Att fega ur och gå egots väg är att validera döden och ge den realitet.
    Att fega ur är att välja bort det högre. Då väljer du också bort dig själv som en evig varelse – en ande – och inte blott och bart denna kropp.
    Allt detta väljer du bort mot en tillfällig känsla av säkerhet…
    Det är egot som fruktar döden, inte DU. Döden (den död vi är rädda för) existerar egentligen inte.

    Jag tror Jesus också hade ett ego. Men att han kunde stå över det. Men att detta ego inte ville bli korsfäst och att han genomgick ett visst trauma, det tror jag. Jag tror inte det traumat var så stort emellertid. För han var inget offer, utan hade fullt ansvar över vad som gjordes mot honom. Han gjorde inget motstånd mot det som sker.
    Det är först då du gör motstånd som du blir ett offer!
    För även om du slåss för ditt liv och kanske vinner, så vann du bara en tillfällig säkerhet och döden därframme har blivit verkligare!

    Jesus var en av oss, på det viset att han skulle ha blivit ”en vanlig dödlig” han också, om han hade följt egots reflexer.

    Så den stora frågan har bara ett stort svar: min vilja, vem bestämmer den? Egot? Då är det m a o rädsla. Även om vi känner oss säkra.
    Gud? Då är det inte rädsla. Det är visshet, även om vi känner oss osäkra.

    Gud är inte en högre makt som kan ”ta över” dig. Hur skulle det gå till?
    Vi är rädda för den tanken.
    Men kan det vara så att den rädslan kommer av erfarenhet?
    Kan det vara så att vi vet, vi har varit med om det en gång, den gången vi lät egot ta över,
    och det vill vi inte vara med om en gång till…

  6. Perra J skriver:

    Hej Sandra, tack för inlägget…

    Precis! Den här grunden behöver ingenting. Den är redan fulländad.
    Vad vi tror är verkligt är bara ett täcke av idéer, som har blivit så ”cementerat” att det upplevs som verkligt.
    Det kan ta tid att ta sig igenom det.
    Försök vara närvarande, varje sekund. Se aldrig ögonblicket som en transportsträcka. Eller tillvaron som något som ska ordna sig i framtiden. För framtiden tar aldrig slut, och du kanske aldrig når ordning på tillvaron…
    Egot överlever inte nuet.

  7. fredrik skriver:

    Hej igen Perra!

    Ja, jag tycker förstabloggen är riktigt bra.

    Men kategorisera inte! Kör på det som kommer till dig, knyt ihop tiden, historiska händelser du tänker på. Livet ÄR. Kan Inte kategoriseras.

    Ser fram emot mer….

  8. Jennyli skriver:

    Hej Perra!
    Tack för en mycket bra blogg. När du skriver känns det mycket kraftfullt därför att skapandet lever och kopplar till händelser i dåtid och nutid. Det ger kreativiteten tyngd. Mycket är förmodligen känt redan men jag är nyfiken på det som inte är känt om Jesus. Själv har jag inte läst Da Vinci – koden.
    Jennyli

  9. Jennyli skriver:

    Lustigt i kväll visade de en film på kunskapskanalen om Judasevangeliet. Den har visats innan och ger en lite annorlunda bild av Judas. Inte som den onde utan som den som verkligen kände Jesus och den Gud som sänt honom och som offrade sig för Jesus skull, för att han skulle kunna ta kärlekens budskap upp i ljuset och rädda den korrupta mänskligheten. Tack vare Judas skedde kanske korsfästelsen. Det mänskliga lidandet dog på korset med kroppen Jesus. Dåtid, nutid och framtid är känslotillstånd och kan märkligt nog erbjuda oss levande människor råd där vi är.
    Jennyli

  10. […] Vad hände sedan? Ja inte var det apostlarna som startade kristendomen. Det var romarna. Den romerska kejsaren Konstantin I blev den förste påven (även om det ännu inte kallades så. Han utropade sig själv till folkets andlige ledare). De här herrarna ur militära traditioner hade definitivt inget intresse av att folk lärde sig bemästra egot. Det skulle ju hota deras överhöghet över andra. Detta skrev jag om i ett av mina första inlägg på denna blogg; Religionens problem. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s