Året är försenat

 

 

 

Ladies and gentlemen: Tiden är ett mysterium.

Vårt nya år kommer inte i tid.

Det är försenat med en hel sekund:

http://www.na.se/artikel.asp?intid=1430596

 

Förra gången detta hände var årsskiftet 2005-2006. Det förklarar den mardrömsartade upplevelse jag erfor vid detta tillfälle. Jag visste inget då, men nu börjar jag förstå vart mitt champagneglas tog vägen…

 

När 2005 tog slut fanns inget 2006 där!

 

Ett hisnande schakt öppnade sig när tiden tog slut HÄR, för att fortsätta…DÄR!

Det lilla jag minns glömmer jag aldrig..

Min barstol stod plötsligt och vickade på randen av en djupsvart avgrund, miljoner mil djup…

Vad jag sedan minns är att jag föll. Föll, föll, föll… jag kunde faktiskt ha missat året som kom om jag inte hade fastnat med slipsen i detsamma.

Jag måste ha hängt där ett tag, i slipsen, i bakkanten på år 2006.

Jag har vaga minnen av att jag lyckade kravla mig upp för att finna att glaset var borta. Det stod inte där, på ytan av 2006. Glaset försvann mellan åren!

 

Som barn undrade jag ibland hur planeterna kan sväva som dom gör. De är ju jättetunga! Varför ramlar inte alla planeter ner?

Men jag lovar! Det HÄR är en sådan gång då detta KAN hända.. så spänn fast..! Se till att ha försäkrat!!

 

Happy New Year!

Annonser

Nattfjärilar

Jag betvivlar – på goda grunder – att akten att förse nattfjärilar med mänskliga hjärnor skulle göra dem mera medvetna. Jag tror däremot de skulle tappa flygförmågan.
– framdrömt av blogginnehavaren, någon gång 1968

”Titta på de där dumma nattfjärilarna” sa far,”de bränner sig när de flyger in i ljuslågan men inte fan lär dom sig! Titta! De ska dit igen! Där kom en till nu! De håller på tills dom dör, idioterna! Titta på’ n!” Han pekar ner på en rykande haverist på altangolvet, surrande i smärtpiruetter.
”Men de kanske vill in i nuet pappa”
”Va!!?”
”Det är här det är. Liksom. Själva processen…”
”Vafan har du fått det ifrån!?”
”Vet inte…”
Vad jag inte vågade säga var något diffust om nattfjärilarna som bärare av våra lögner, som de hittar i våra mörker och plockar upp att uppdagas i ljuset. Därför var det många nattfjärilar här omkring.

Far sa inte så mycket mer den kvällen. Han tände en cigarrett.  Sedan satt han på sitt typiska sätt med pekfingret på nästippen, och funderade för sig själv långt in på småtimmarna, blåsande stora, slappa rökringar. Jag hade oroat honom. Kanske mera över sonens mentala tillstånd än över tillvarons mysterium.

Jag är där nu igen, fyrtio år senare, och söker efter avbrutna trådar.  Många av dem ligger där i det skick jag lämnade dem. Somligt har under årens lopp mognat så jag kanske kan fila lite på vad man yrade om som åttaåring…

Och jag tror de avbrutna trådarna oroat också mig under årens lopp och gjort mig till den jag är.  Och vid de avgrunder jag spejat ut över, ska erkännas, fått mig att tvivla över mitt mentala tillstånd.
Likväl, måste också erkännas, är det något som hela tiden driver mig att fortsätta, även om jag  just bränt mig halvt fördärvad.

Bränner vi oss för att vi är korkade? Eller är vi så korkade att vi frivilligt bränner oss?
Observera skillnaden i frågorna.

Vi bränner oss i en fysisk mening för att smärta är naturens varningssignal. Något hotar överlevandet. Att bränna sig är naturens läxa: Gör inte om det här!
Men nattfjärilen är det enda djur, vad jag vet, som medvetet insisterar på att utsätta sig för livsfara.

Vad kommer evolutionen att göra med fallet nattfjärilen? Vi har möjligen två alternativ:
1) Evolutionen utvecklar en Super Heat-Proof nattfjäril, med värmeskyddande pansarsköldar och värmetåliga vingar. 
2) Evolutionen utvecklar en medveten nattfjäril, smart nog att flyga dagtid i stället, när den nu ändå gillar ljus.

Det senare alternativet med den inneboende risken att alla världens nattfjärilar nu, i ett kollektivt rus, skulle flyga mot solen. Jag ser för mig hur himlen förmörkas av ljusknarkande insekter och hur solen döljs i en sensationell, organisk solförmörkelse, innan de bränns och dalar ner över jorden som ett sorgligt sotregn. Nattfjärilarna fattade aldrig det här. So what? Nu är problemet gone for ever. (De tre senaste meningarna kan utan vidare, och smärtsamt snart, appliceras på en betydligt mer ”medveten” art…)

Så jag lutar mot att evolutionen mera följer #1 än #2. Evolutionen anlitas ofta av medvetna människor, som förklaring på allting. Likväl tror jag inte evolutionen utvecklar medvetenhet. För medvetenhet är inte automatiskt resultatet av en biologisk process, vilken mera är inriktad på kroppens förutsättningar att överleva prövningar de utsätts för i den yttre miljön. I formens värld.

Men vi återgår till stugan, där i Norrland. Pappa sitter alltjämt och filosoferar, flera nattfjärilar grillas och jag försöker sova. Min fantasi är livlig och jag är mörkrädd. Jag har svårt att sova. Det hjälps inte upp av det jag plötsligt hör: Knackningar i väggen på utsidan! Tre knackningar, precis som en normal mänsklig dörrknackning. I mitt sinne blev det snabbt till en mördare som står därute! Rädslan byggde snabbt upp ett inferno av enorma dimensioner, ett öde som föreföll absolut sant.
Jag tror det pågick i en kvart ungefär innan jag tog mod till mig att rubba fars rökringar med detta. Men det gjorde jag till slut:
”Det är nån därute pappa! Nån som knackar i väggen!”
”Vafan säger du!!?”
Han tog upp en spade som stod mot väggen, och så bar det av mot stugans baksida där ondskan lurade. (Det ska nu sägas att far inte var nån våldsverkare. Man kan dock  säga att han var som en Texasbo nedsläppt i Ångermanland. I Texas hålls hårt på vad som är ”my land”. Så var det även hos oss. Far hyllade det privata, och om allemansrättens Sverige hade tillåtit taggtrådsstängsel och skyltar i stil med vad man kan se i USA, ”NO TRESPASSING” hade vi tveklöst bott bakom ett sådant arrangemang.)

Innan sista hörnet höll pappa upp en hand. Vi tryckte oss mot väggen. Allt var knäpptyst.
Något kan ju sägas om det absurda i situationen; en ”mördare” som skulle komma hit klockan fyra på morgonen och ställa sig att knacka på väggen i en halvtimme, vore kanske mer mentalt retarderad än farlig. Men allt överskuggades av detta plötsligt uppflammande: FARA!

Det fanns självklart ingen där. En räfsa stod lite jingligt lutad mot väggen, i morgonbrisen råkade ett av metallstråna i den i svängning, ibland såpass att den åstadkom en perfekt knackning; ”tap-tap-tap” mot väggen.

Vad vill jag säga med detta? Jo, jag söker sådana incidenter i en ålder då mycket fortfarande avgjordes.  Det var nu val gjordes som skulle forma resten av livet.

Jag erinrar mig nu historien om två grabbar i en sandlåda som grälar om vad som är höger och vänster. I den situationen liksom denna levererades en enkel upplösning på ett problem, där det som föreföll så ABSOLUT bara förintades. Försvann. Och jag undrar hur det skulle ha gått om den där gamle mannen inte hade suttit där bredvid oss (läs inlägget: Mannen med dossiern), eller om min far eller jag aldrig hade vågat kolla vad som fanns bakom stugan.

”Men nu har du bara nämnt två incidenter. Finns det inte en hel hoper händelser vilka aldrig löstes på samma coola vis som de här?”
Jag antar att du har rätt!
Och de formar vårt medvetande? Sätter gränser för oss? Blir det nästa fråga?
Den gemensamma faktorn är rädsla. Varför är du rädd? Något hotar dig, eller något som du investerat identitet i (vilket också blir ”dig”).

Så snart man investerar identitet i något, skapas rädslan att tappa.
Och man ägnar kanske hela sitt liv åt att försvara. Man lever kanske ständigt krökt i en försvarsposition. Eller i ångest över nåt som kan hända i framtiden.

Du är ABSOLUT säker på existensen av något du aldrig ens vågat titta på? KAN det vara SÅ?
Det kan mycket väl vara så. Det kanske t o m är väldigt vanligt, överallt, i hela vår civilisation?
Men för fasen…döden?
Döden ja. Är den något du själv skapar i samma andetag du skapar något i formens värld, som du investerar din identitet i?
Jag menar nu problemet med döden. Rädslan för den, vilket är vad som spelar roll.
Fundera ett tag på det.

Men vi ska ju dö! Det vet vi ju!
Den del av dig som är underkastad de fysikaliska lagarna, som befinner sig i formens värld, ska dö. Allt som förs in i formens värld är hotat. Men du kan välja hur mycket du vill investera dig själv i formens värld. 
Du SKAPAR en identitet som inte kommer att vara (i formens värld), och efter några år tror du att den identiteten är den enda sanna! Då uppstår den nattsvarta rädslan för döden. Och det kan kännas mycket skrämmande, därför att form-identiteten kan inte förstå något utanför sig självt, för den är SKAPAD här. Den kan vara väldigt intelligent, civiliserad och trevlig men är innestängd bakom vissa murar, och blir aldrig lycklig. Den gör allt för att överleva och löper amok om den tvingas nära murarna.

Men hur kommer jag ut?
En yttre observatör löste ett problem i sandlådan. Du har också en ”yttre observatör” inom dig. Den ska du återknyta kontakten med. Det är inget konstigt.

Lämna det förflutna bakom dig.
När du ändå är igång:
Lämna framtiden bakom dig också.
Sök nuet. Där brinner en evig låga.
Den bränner outhärdligt i början…

Men du kommer att märka att smärtan genereras av
krafter som vill dra dig härifrån, ut ur nuet igen,
Tillbaka till din oro inför framtiden,
Tillbaka till din grämelse över svunna tider
Egot, som skriker över svunnen näring…det som verkar så viktigt.

Lögn brinner, i början med stor smärta…

Alexiadis, dan innan jul

Följande utspelar sig i en spårvagn, det var några år sedan men det upprepar sig stundtals i mitt minne, särskilt vid juletid. Nu skriver jag ner det:

Det drar sig mot jul, vagnen är full och vädret är kymigt…
Någon sitter och väsnas lite, ännu inte så allvarligt att det stör, utan bara såpass att alla på vagnen är medvetna om att det inte är helt lugnt. Jag kan se honom, han är stor, har mörkt lockigt hår, grek av allt att döma för han nynnar Theodorakis-sånger, för första gången hör jag dem på originalspråk.
Han dricker ur någon flaska och blir med tiden såpass stökig att platsen bredvid honom lämnas tom, snart också platserna framför.

Nästan alla på vagnen har händerna fulla med inslagna paket av skiftande storlek. Men inte han. Greken åker tomhänt hem till Hjällbo eller var det är, melankolisk  och galen av hemlängtan, kanske för att slockna på mattan i en dyster lya i ett ghetto där alla låser dörren och plirar ut genom sina dörrkikare innan de går ut med soppåsen…

{”Kom inte här med din byk. Åk hem till dina trakter, om det inte passar”}

Han är ledsen. Nej det är djupare. Han är förtvivlad. Han är sjuk av längtan, bort från detta iskalla svenska käril. Sjuk av längtan bort från alla moltysta, upptagna skuggor på väg nån annanstans, oantastliga därför att de sköter sitt. Skuggorna är på väg till sitt. Börjar leva när de låst dörren bakom sig och hojtat på sina familjer.

Nu har han rest på sig, han står lutad mot en stång och sjunger den kanske mest kända Theodorakis-refrängen, på djup, klangfull grekiska. Vi svenskar har hört den genom alla år, med Sven-Bertil, Arja Saijonmaa och andra.

Hans patos greppar tag i hela vagnen. Rutorna immas igen. Tårarna forsar….
{”Han är full. Varför ringer ingen efter polisen? Bara han inte kommer hitåt…”}

”Håll käften där bakom!!!”

Nu kommer en liten pojke fram, han ställer sig frimodigt framför den stora vacklande gestalten, tittar på honom med stora klara ögon:
”Varför är du ledsen?”

Och greken slutar sjunga. Han står totalt nollställd ett tag. Så börjar han skratta. Han skrattar och skrattar. Vi andra på vagnen börjar skratta också.
Greken lutar sig ner och kramar om grabben.
Och det är nu jag får en Deja Vu -vibb. Jag vet exakt vad som nu ska hända:

En kvinna arbetar sig fram med energiska armbågar…
”Du ger faaan i pojken!! Hörde du!! Din jäääväääälll!!!!! Ge faaan!!!”

”Okey”, säger greken. Men han slutar inte att le. Ingen annan heller.
Jag tror nästan mamman måste le till slut, hon också.

Och jag tror greken fick en liten gnutta glädje, kanske nog för att klara julen.

Fredagstuben #1

Så länge YouTube fortsätter att vara en outtömlig källa att ösa ur, tänkte jag på fredagvällarna (om det blir varje kan jag inte lova), lägga in nåt verkligt vasst därifrån. Det kan bli vad som helst; musik, eller något annat sevärt… naturligtvis är jag också tacksam för bidrag från er därute…

Först ut får bli denna:  A true artist. A true legend… Tom Waits. Lyssna på orden…

http://www.youtube.com/watch?v=pUB1uMZgYoI

När min dator blev ett horhus

Jag är en stillsam människa. Tro inte annat.
Jag har uppnått den ålder då man just börjat idka stavgång på söndagsförmiddagarna, och hälsar på dylika ekipage i 80-årsåldern (där är jag inte än, men det går fort nu..), vilket får mig att tänka på skepp som möts till havs. Det är kutym att hälsa på sjön. Det är kutym att hälsa på andra stavgångare. Men detta var ett utvik…

En liten last har jag. Jag spelar gärna datorspel. Gärna MYST och liknande (stillsamma!) spel. Det är avkopplande att försvinna in i de stämningsmättade världarna ett tag… faktiskt.
Sålunda: Det hände sig att jag ville spela lite en dag. Om det var MYST minns jag inte, eftersom andra saker hände…

Spelet var inte istallerat.
Jag fick hämta lådan med DVD-skivan, satte igång installationen och konfronterar det ställe där man ska mata in detta här ”serial number”.
Visst. Det ordnar jag.
Men: Typiskt! Serienumret står inte på baksidan av lådan, utan på det här lilla häftet som ligger i. Och nu är det häftet borta.

Skit. Men jag vet att man kan få tag i såna här koder ute på nätet.
Det är lite lurigt med det där, men det brukar gå vägen.
Och: Jag har ju betalat för spelet också, så jag ÄR moraliskt sett rätt ute…
OK, jag söker upp nåt ”sånt där ställe” på nätet.
Där! Finemang, där verkar det finnas vad som behövs. En liten grön länk där, bara att klicka.
Det KAN hända saker nu! Jag vet. Antivirusprogrammet kan hosta upp en ruta, men det är bara att klicka OK, så löser det sig…det går säkert bra…
Det ÄR lite lurigt!! Men seså! Nu…………komsakomsa……….klick!

Hm. Jo, jag är här fortfarande…
Det som hände var att webbsidan liksom frös ett tag. På ett lite konstigt sätt. Det är inte nåt bra tecken. När jag fortsätter börjar det ena meddelandet efter det andra poppa upp från Norton Antivirus, oftast med tillägget ”gick ej att reparera”.
Ahhh..less!
Men så kom då DEN rutan. Det stod ungefär ”Click OK to get X”. (Vad X stod för minns jag ej). Och så enbart en OK-knapp. Inget Cancel eller så.
Tyvärr har inte Perra den sinnesnärvaro som krävs nu för att se den icke-uppenbara vägen ut ur detta, som att trycka CTRL+ALT+DEL och avsluta processen, t ex. Eller rycka ur sladden! Närå. Perra trycker på den här knappen.

Och det var då min dator blev ett horhus.
Det som hände var att skärmen svartnade. Datorn gick in i en hittills oupplevd typ av verksamhet; fläktar jag inte visste fanns i den körde igång, det sa ”BEEP” ett par gånger…
Sedan en blå skärm med en stor röd ruta ”SPYWARE INFECTION!! Vänta medan Spy Sheriff reparerar maskinen. ”
Sedan startade programmet upp som hette Spy Sheriff. Det visades hur det jobbade och vad som hittades. Man såg ett träd med mina mappar, en efter en färgades RÖD, med texten ”Seriously infected”.
Fort som fan gick det…. söker den verkligen? Hmmm…

Å andra sidan : Så bra att det finns såna program som Spy Sheriff! Som rycker in här som Stålmannen från ingenstans, när det tydligen gick så snett! Norton har ju tydligen inte hajat nånting…
Det ser proffsigt ut! En support finns också, som man kan kontakta.

En kamp mellan det onda och det goda pågår i min dator…
Samtidigt som SpySheriff jobbar febrilt verkar det dock föra en hopplös kamp mot det som håller på att manifesteras på min skärm, och som alltmer liknar ett hus med våningar, lättklädda damer tittar ut här och där. Där har vi t ex Florence, plus ett telefonnummer att ringa. Och där har vi Sandra… Eve…Judith..
…och när detta kommer upp på skärmen:

Welcome to <XXX> !!! The Nastiest Little Whorehouse on W.W.W.…

… står det klart att makter jag inte kan råda över håller min annars så städade dator i ett liderligt grepp…

Jag är inte så säker på att jag gillar detta. Känslan förstärks när jag upptäcker att jag inte längre tillåts använda min egen dator. ”Computer has been locked by administrator”, kommer det upp så fort jag försöker nåt.

Och då blir jag liksom lam i armarna ungefär. Min reaktion är så lustig, och det känns samtidigt så välbekant. Det känns som att jag är uppriktigt arg över att någon tagit över datorn, men samtidigt finns en sida av accepterande: ”Öh…det här med administrator, jag har, öh…synpunkter på det här…. Hallå. Hallå!”

Vad man på medeltiden löste med ett mäktigt svärdshugg, det ska man idag lösa medelst små musklick…
Men jag tar och ringer en polare. Sven har koll…

”Hallå!”
”Tjena…jag har en dator här som….”

För att korta ner det något så spolar vi fram konversationen en bit…

”Så naiv är du väl inte att du GÅR PÅ att SpySheriff är ett seriöst antispywareprogram!?”
”Jo men det är det ser du! Himla tur att det är igång här och röjer ialla fall. Norton reagerar ju inte alls. Det finns t o m en support man kan ringa!”
”Jaha du. Och vem fan tror du svarar där? Lulu med piercad tunga?”
”Uh…”
”…en Darling-morrande Janet som frågar om du känner dig HOT ikväll?”
”Uh?”
”Samtalet kopplas till Fiji eller nåt. Det landets telefontaxa används…”
”Inte nån bra idé att ringa kanske…”
”Vet du vad som händer nu?”
”Nej”
”Datorn tas över av maffian och används som lagringsplats för förbjudet material”
”Nej!!”
Och det får DU skulden för. Det är din dator.”
”Men va satan!”
”De kanske är dig på spåren…”
”Va? Vilka då?”
”Du kan ju välja vilka du vill reta…maffian kanske går bort? Men då har vi ju polisen, SÄPO… FRA för fan! Det tjuter illrött hos dem vid det här laget!!!”
”Neeeeeeej!!!!”
Joooooooo!!!”
”Men vad ska jag göra?”
”Tja, i dina kläder skulle jag INTE rycka ur sladden nu. Då kommer maffian, de vet exakt var du är. Så det är nog bara att låsa dörrn. Dra ner persiennerna, släcka ner, se om det står en svart bil där ute. Be.”
(Jag springer, låser, släcker ner, kikar ut…)
”Ser fritt ut än så länge….”
”Inga biffiga typer i Trenchcoat?”
”Nä. Men fan! Det bankar!!!!!!”
(BANK,BANK,BANK…)
”Det hör jag också, det låter som hjärtslag mera tycker jag. Vems…?”
”D-du hör mina hjärtslag genom luren…??”
”Vet du vad?”
”Nä.”
Skjut dig.”
”Är det en bra idé?”
”Du har ju en pistol?”
”I och för sig…men…”
”Skjut dig.”
”Okey då”
(Hämtar pistolen…)
”Jag är här med pistolen!”
”Det här är lite lurigt. Du kan faktiskt hamna på ”ett sånt där ställe”… men bara du moraliskt sett är rätt ute så ska det nog gå bra!”
”Jaså?”
”Ditt jävla pucko, skjut dig nu! Seså!Nu……komsakomsa….”
”………..klick!”
”Vad hände?”
”Det sa bara klick.”
”Men jag hörde en jävla smäll!”
”Nähä?”
”Och datorn?”
”Den ser jättebra ut nu, ju…”
”Så roligt!”
”Jag känner för att spela ett spel.”
”Vilket då?”
”Minns jag inte. Det har hänt en massa annat nu…”

Mannen med dossieren

För att komma in i det jag vill belysa här, är det lättast att börja med ett exempel ur verkliga livet (om det är verkligt). Händelsen som ägde rum tidigt 60-tal är kanske ett av mina första minnen. Det hela utspelades i en sandlåda och jag hade i likhet med min jämnåriga kollega mitt emot mig,  just lärt mig vad som är höger och vänster. Vi var kanske 4 år. Vi kommer in i slutet av en mycket hetsig debatt:

”….Jag VEET att höger är ditåt!!” sa jag och pekade åt höger.
”Fel!!!! Höger är ditåt!!!!”, sa min kompis, och pekade åt vänster.
”Fel!!!!!!! Höger ÄR DIIIIIITÅT!”, sa jag och pekade åt höger.
”Min PAPPA har sagt att höger är DIIIIIIITÅT!!!!”, sa han och pekade åt vänster.
”MEN MIN PAPPA är mycket STARKARE än DIN Pappa!!!!”

Ni förstår vårt problem. Vi satt mitt emot varandra. En äldre herre som roat observerat vår belägenhet från parksoffan kom slutligen till undsättning innan vi börjat kasta sand i ögonen på varandra.
”Ni har rätt bägge två!”, sa han, ”…men ni har också fel bägge två”. Och hans saktmodiga förklaring var troligen mitt livs första aha-upplevelse. Jag minns händelsen solklart än i dag…

Denna lilla palaver var kanske vår första närkontakt med vad som kallas den relativa världen. Och det som kallas det dualistiska sinnestillståndet. (Det skulle sedan framgent visa sig att konflikter även i vuxenlivet ofta förs på just detta vis och att de kanske skulle varit hjälpta av en yttre observatör, men det är en annan historia.)

För mig kändes det som nåt välbekant. Övergången från rikedomen till fattigdomen var något jag kände igen, som en gammal dossier av ouppklarade affärer som hittat ansvarig ägare. Plötsligt låg den bara där.
Levererad, som av en dekadent tvillingbror, mitt skugg-jag, som plötsligt står där i hallen. För att därpå behagfullt slå sig ner i min soffa och rapa ur sig:

”Du ville bli av med mig va? Forget it. Jag hittar dig alltid.Och jag har mina kontakter. Och här i dossieren, ser du, finns alla akter om dig…”

Jag försöker jaga ut honom men armarna är lealösa…

Barndomens ljus skulle från denna dag börja förmörkas, och jag visste det. Från och med nu skulle jag  jämföra och jämföras. Mätas efter en skala. Från och med nu blev det viktigt. Begreppet ”viktigt” kom in i livet. Och tiden fick en annan betydelse. Den räckte plötsligt inte till. Nu måste jag börja hinna. En klocka hade börjat ticka ner livet. Glädjen var borta. Ett lock lade sig över allt.

Det här är möjligen ett känt fenomen. Det heter att man slussas in i verkligheten. Kanske rentav att man mognar, växer.  Men i varje fall fastslås: Det här är helt naturligt.
Ja, vi resonerar vidare, så får vi se hur naturligt det är…

Det var en process som drabbade mig på ett flertal sätt; jag fick under en period attacker av illamående, huvudvärk, mardömmar, vanföreställningar.  Jag blev mörkrädd. Det var nu jag blev närsynt. Det var ett helt paket av allsköns lidanden som plötsligt kastade sig över mig (och det var hela tiden så märkligt välbekant). Det började gå dåligt. Allt gick fel, där det tidigare gått av sig självt.
Jag var inte längre i nuet.

Det var nåt med den där incidenten i sandlådan.
När jag plötsligt kände den där vreden. När jag måste ha RÄTT…när allt space runt mig liksom försvann… det var just då han ringde på dörren, odågan med dossieren. Det var då det satte igång…

Det ringdes på flera dörrar i grannskapet…
Med tiden såg jag förändringar hos mina kamrater. Det var inga uppriktiga ärliga ögon som mötte mig längre, utan nu var det nåt beräknande i dem, nåt lägre, nåt stilla avvaktande.

Och det är helt naturligt…

Men, skall sägas,  i lägenheten bredvid oss växte David upp. Han verkade leva ett helt annat liv. Vi umgicks förut. Förstod varandra. Men inte nu. Inte sedan han med dossieren kopplade på sin energislukande dygnet runt-service.

Jag vågar inte se David i ögonen nu. För hans ögon är fortfarande klarblå.

”Du vet våran deal, va? Jag kör livet åt dig. Du behöver inte ta ansvar.Ja alltså, ansvar va, men till en viss GRÄNS, däröver skiter du i det. Du behöver inte bry dig! Du är dödlig, men jag ser till att lindra det åt dig.Och du ifrågasätter inte min makt, va? Jag håller koll på dig genom en ständig dialog. OK?”
”Ja för fan…”
”… och min service är inte gratis. Du betalar en avgift till mig. Och till mitt nätverk….”
”Kör på bara!”
”Är det inte jävligt GREAT, va???!”
”Ja för fan!”

Jag måste springa upp ur sängen, hinna till toan och spy. Lyckas nästan.

Jag ligger sedan och funderar, inpå småtimmarna…
Jag vet att David bakom väggen inte har det som jag. Ingen odåga har sökt upp honom. Det vet jag. David kommer att bli nåt stort. Nåt bättre.

Det är de som gått på niten som blir mobbade. De som låter sig vägas och inte är tunga nog. Såna som jag. David står över det. Han är bortom.
Men jag var som han.

Jag somnar. Drömmer att jag träffar David. Han säger att nån ringde på hans dörr också. Men att han aldrig släppte in honom.

Sanningens logistik

Fredrik är en vis man. Han ger mig rådet att inte kategorisera. Att ta livet som det kommer. Knyta ihop tiden.
Livet ÄR. Kan inte kategoriseras.

Naturligtvis har han rätt..
Jag kommer inte att kategorisera.
Det är kanske så att man ska släppa alla fåfänga försök att hålla ordning, om man vill ha ordning?
Alla försök skapar bara ångest, och det vi är rädda för drabbar oss till slut.

Och visst kan det väl tillämpas även på de betänkligheter jag hade, över bloggandets inneboende löpsedelskaraktär?
Jag kände att jag ville försöka komma från den genom att kategorisera en aning, skapa en hylla för ”stående” inlägg, typ. ”Som alltid har uppmärksamhet”. Annars blir det ofrånkomligen så att det senaste inlägget får ALL uppmärksamhet, oavsett hur tunt det är.

Jag har känt detta så ofta på andras bloggar. Där! Ett jäkla intressant inlägg! 
Men det är för sent att kommentera det, det är inte färskt längre, ingen ser det längre… så synd! Ett sånt waste!
Jag är givetvis helt fel ute här, och det ser trubaduren Fredrik.
Dylan har sina ”stående” klassiker. Men det betyder inte att han inte måste harva dem om och om igen. Men då vässar han till dem lite, gör nya versioner av dem.

Och så måste man kanske jobba som bloggare också? Det är ju bara att ropa ”one more time!” åt trubaduren så drar han kanske sin låt i nuet igen. Och är det nåt man själv upplever som särskilt viktigt och sant i det man sagt nån gång som bloggare kommer man helt säkert att upprepa sig – och i en vässad version!

Därför oroas jag inte mera över att stora sanningar om livet och anden tillfälligt skyms av nåt tjatter över en golvmopp från TV-shop (eller nåt), som får all uppmärksamhet just nu.

Det vore att ansluta sig till alla de frustrerade nasare som söker överrösta varandra ”Hej!!. Här är det!!”, ”Nej!!Lyssna på mig i stället!!”…och på sin höjd framkallar en monumental trötthet.